Folklore / searching for the women's blues

Vet du hur sång låter i gråt – Riga

Lettland – Människans röst – folksång och klang

Vet du hur sång låter i gråt? Öppna rösten och försök själv att sjung med den stämman; den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Lite ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.

Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin at the studio of autentic folklore ”Iljinskaja pjatnica” at Riga Russian high school

Searching for the women’s blues

När jag knappt kunde andas för hjärtat var brutet ur kroppen. När dagar liksom nätter var outhärdliga med minuter som skar genom märg och ben – då hittade jag en journalfilm om att sjunga i sorg.

Sen var jag tvungen att ge mig av.

Jag for i Österled för att hitta lyckan.

Jag reste över kända vatten jag aldrig tidigare korsat. Till grannlandets mångkultur och rikedom. Till Lettland, till Riga, till torn och tinnar, gränder, trähus och broar. Till landet dit människor anlänt från fjärran land, från byar, skogar och slätter.

Hade hört om sångerskor i skogar. Om kvinnor som sjöng för att överleva. Som ljudade sin sorg tills gråten satt i träden.

Om gummor vippande på grenar, dripplande bland rot och sten tills regnet svalde tårarna och natten stämman.

Såg henne nu. Svartvit – stilla vaggande – men utan stämma.

De fanns visst inte mer .. gråterskorna…

Men människor behövde ju ännu sörja? Forma sin förtvivlan begriplig – gråtens ljud gör saknaden hörd.

Andlös satt jag. Såg filmen från gränslandet, hennes sjal och ikoner. Såg hur stilla de besjöng sorgen att mista.

Såg hur gråterskan och hennes följe klappade hemmets bjälkar och och markens väsen. Hon, den unga bruden skulle lämna, gifta sig i fjärran och fara från sin modersgård. Hon bönade om att få stanna och sköta

Hade hört om hur starka dessa röster var som då och då brast av en snyftning.

Vet du hur hur sånger låter i gråt?

Ställ dig allena och ljud. Ta ”Blinka Lilla Stjärna” och sjung med ett leende, tänk dig en glädjens stund med ett barn i famn. Lyssna på din egen röst.

Tag därefter fram din saknad. Den som värker.

Sjung!

Känn

Ta inte bort.

Sjung med den stämman. Den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Högre upp för att inte brista – men inte i huvudet utan liten ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.

Hur kunde denna lilla människa, med smycken, jeans och mobil plötsligt låta som en åldersvis kvinna.

Men hon var inte ensam gråterskan. I rummet satt folk från byn delandes ljudet. Sucken då sångerskan tappade förmågan att sjunga vidare var unison.

Alla kippade efter andan och grät. Tyst och stilla. Inte högt. Den som tillåts gråta behöver inte inte skrika. Heller inte rämna.

– Detta är känslornas absoluta uttryck.

Du kan inte gå oberörd. Det är som om hela ens väsen får mening. En del av vårt vardande vi skalat av och medicinerat. En möjlig plats att vistas på när man inte blev lycklig i alla sina dar.

När man inte blev lycklig i alla sina dar.

Pressa upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än du nånsin klarat.

Jag åkte till landet bortom Gotland för att studera den slaviska röstklangen. For till grannlandet med vattnet emellan. Förbi fiskarna och vågorna till de långa ständena och tallmossarna för att förstå och få.

Försöka kännsjunga gråterskevisor och ropklanger.

I en vecka fick jag sjunga hymner och urgamla ryska bröllopsvisor. Satt med den fantastiske läraren i autentisk sång Sergej Olenkin.

Vi möttes var morgon i den lilla salen med scenkläder, sjalar och speglar.

Hans elever kom mellan 10 och 16, inbullrande i omgångar på 40-minuterspass. På Tyska Skolan i Varnakvarteren finns en rik mix av barn från rysktalande familjer, lettiska, judiska och tysktalande.

Riga. Ofantligt vacker. stad. Mäktig och påverkande.

Lektionerna hos Sergei Olenkin var storslagna. Skulle gärna stanna ett slag. Bebo.

Det var som att åka mountainbike ned för stup, eller svart puckelpist. Inte ett ljud kan man göra utan att kasta sig ut och bara se vad som inträffar.

Man måste sjunga med fullt tryck. Totalt avslappnad hals och skjuta upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än man nånsin klarat.

Första tonen ur flickans mun bredvid mig fick hela hjärnan att rämna. Hur kunde denna lilla människa, med smycken och armband, jeans och mobil plötsligt låta som urkvinnors barrsjäl…

Barnen pressade ut rösten som ett rasselverk i starten.. Men modigt. Kastade sig ut ur sitt innanmäte och sjöng

I hänryckningens – andens tid – sägs det att människan ska ploga sin teg i gryningen, begråta sina anfäder under dagen men om aftonen sjunga och dansa tills hon stupar.

Jag lärde mig vallvisor, lockrop och solsånger. Massor av rituella fruktbarhetsvisor och vårhymner.

Jag fortsätter färdas med folkens andedräkter som guide. Sätter mig tätt intill dem som vågar bära urgamla arv vidare. Slår läger hos eldsjälar som förmedlar och barn som härmar.

Flickorna blev överraskade att jag kom. Att jag ville dela och lyssna. Deras snirklande sånger. Kunde detta vara spännande?

Jag svarade att jag är förvånad att inte alla tar chansen att verkligen få känna liv och kulturers kraftomfång. På hela jorden finns små hörn med mästare o deras elever som nästan ingen hör.. Omvälvande stort att få erfara.

Museum är fina hopkok. Men liv… Det finns där. Pågår, lever och växer. Bland kaffekoppar och konstiga korridorer medan mobilerna ringer.

Tjejerna flamsar iväg tätt hopträngda och brister ut i skrattsalvor och hysterisk fnitter.

De vinkar snabbt och rusar vidare till mattelektion medan mina tårar forsar av hänförelse.

Sergej Olenkin mötte mig på flygplatsen i Riga med blomma, telefonkort o elektroniskt busskort. Gav mig en karta och tog mig med alla möjliga bussar till de gamla arbetarkvarteren Varna utanför Riga.

Där hade han bokat in mig på ett litet rosa hotellrum fyra gånger billigare än paradgatan bakom. Så satt jag där i Riga.

Bob Marley hördes från receptionen och på min dator gamla silverrullar med gråtsång.

Han sa han skulle hämta upp mig för lektion kl 11 morgonen efter. Och så blev det. Varje dag hämtade han mig för att varje kväll artigt se till att jag kom åter till min boning.

Så gjorde jag för att stävja min gråt. Vågade sjunga fast strupen gjorde ont. Sjöng och sjöng min längtan.

– Om de såg mina tårar? Nej.

Jag bytte inre vånda mot möten med andra som ville dela liv och berättelser. Klev rakt in utan språk och kunskap. Blev ett med deras vardag och fortsatte.

Jag skriver min bok om människans blues och levde vidare.