Inlägg

Orden och tiden – folklore

Rumänien

Tungans skyttel skapar sångmattor. Ny tid, nytt liv. Så hålls berättelser levande över tid och skapar dynamisk folklore. 

Dynamic Folklore

Singer Denisa Batin, Bixad, Oas, Romania

Jag är där vägarna slingrar sig.

De slingrar sig lika vackert som murgrönan kring sin stam – som broderierna kring tråden och orden kring sin sång.

Som hjärtat förälskad i önskan.

Färgad tråd mot livsvävens botten.

Allt tas om ingen.

Berättas som  aldrig innan.

Nya metaforer för var rad.

Synonymer som aldrig brukats.

Traditionen att improvisera ur given källa – den är viktig.

Den ger länkar  över generationer.

Rumänien

Något man kan göra tillsammans.

Öglor som hakar in i varandra.

Krokar som ger möjligheten för alla att ta sats mot ny riktning.

Stagnerade ord bär bara över en generation – inte över tid.

Här läggs vikt vid nya beskrivningar.

Man berättar i sången det sagda –  fast på nytt vis.

Det finns ett budskap  och gemensam kraft att höras.

Att leva ännu en dag och forma det lilla till oemotståndliga skatter.

Här kläs berättelsen i tidens dräkt så den passar nya öron.

Backar, tar omtag.

Väver in  det gamla – kanske ålderdomligt och obegripligt.

Smakar på ordet. Det betyder som det låter.

Onomatopoetiskt.

Flätar nytt och gammalt.

Tungans skyttel skapar sångmattor.

Ny tid, nytt liv.

Så hålls berättelser levande och skapar dynamisk folklore.

Vägen slingrar sig dock likadant mellan molnen.

Jag körde in i snö, genom regnstorm – sen snö igen.

Flingor smälter på rutan.

Malin Skinnar with the smallest culture house on wheels visiting folk singers in Romania

Orden;

“Snöblandat regn” finns i sångerna här.

De handlar om kusken på sin pall – när regn blir pansar av kristaller.

Då vadmal håller tätt mot kölden.

När hästen somnat och himmelen öppnar sig.

Då omsorgsfullt tovad ull blir nattens mantel.

Då broderier fyllda med kärlek ger maken blsnd djuren ett värdigt härbärge.

Jag sjunger dem nu – sångerna om att leva – the Woman’s Blues.

Följer ornamenten in i Karpaternas hjärta. Som trådarna slingrar vägen på herdens mantel.

Romanian handcraft, Calinesti
Malin Skinnar folklorist in Oas Bixad
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Swedish storyteller in Romania

Article about Malin Skinnar by author Marian Ilea.

For several years now, Malin Skinnar has been wandering through the wide world in a sort of cultural conundrum, seeking the essence of the human being long lost in the so called developed countries, which are actually just technologized.

Romania, Baia Mare, GLASUL – article by author and producer Marian Ilea

For several years now, Malin Skinnar has been wandering through the wide world in a sort of cultural conundrum, seeking the essence of the human being long lost in the so called developed countries, which are actually just technologized.

Malin Skinnar searching for the women's blues - Transylvania

Malin Skinnar is: a storyteller, writer illustrator, theatrical performer, artist and producer with a Mobile Digital Stage.

She administers www.malinstoryteller.com in Sweden.

Malin is searching, and when she finds LIFE in it’s natural state, in the core of it’s wisdom, in the simplicity now lacking from the unpredictable, overdeveloped world lacking culture, then she stops on her journey.

She’s looking for people, tells stories, discovers old music and through music gets to the soul of the communities.

Several times she’s been to Maramures and made friends in Lapus. 

Now she  is writing a book about Maramures and Oas, about people, feelings, profoundness, LIFE!

Malin has Maramures in her heart and mind.

She’s learned Romanian words which she says with passion and feeling.

Sometimes she sleeps in her mobile home with which she wanders the roads of Europe, sometimes she stays at a hotel, leaving her car in a parking.

Most often, she stays in the homes of her friends.

For Malin Skinnar, Maramures is a spectacle of an old, wise world that can be found again in the stories and songs of those who keep the local traditions.

Her presence reminds me of Gail Klingman**: an American woman who came to Maramures during the time of the Communists, who learned the Romanian language with the villagers of Ieud and spoke this wholesome tongue at meetings with the top intellectuals of Romania.

Gail has writte extraordinary books about Maramures during the Communist era.

Malin Skinnar has herself found the key to the wisdom of Maramures. She will write a book whose destiny I hope will be like that of the books written by Gail Kligman.

It’s been one month since Malin Skinnar has come back to Maramures, she is meeting the real people, keepers of the wisdom of Maramures, Lapus and Oas historical areas.

I saw on a DVD a theatre play staged by Malin Skinnar in Sweden. A play which has been successful and has been performed in sold out venues. It’s possible that in a future edition of the Atelier Festival organized by Radu Macrini of the Theatre of Baia Mare, this theatrical endeavor will find itself a nice place.

Searching for the women's blues - Cupseni Romania, documentary by Malin Skinnar

Through culture and courage, Malin Skinnar  taken on Maramures. She’s recieved it in her heart and mind and is an ambassador, in the true sense of the world. An ambassador of Maramures in the countries where she goes through and of course in her native Sweden.

  

*Marian Ilea: Member of the Romanian Journalists’ Association (AZR), Member of the Romanian Writers’ Union, novelist and playwright, CEO of Maramures TV, senior editor of Glasul Maramuresului newspaper, CEO of Informatia Zilei de Maramures newspaper, vice president of Archeus Cultural Foundation, Member of the YMCA leading commitee.

**Gail Kligman: anthropologist, ethnographer, professor at the Department of Sociology, University of California, Los Angeles, associate professor at the Department of Sociology, University of Texas, director at the UCLA Center for European and Eurasian Studies (2005-2015).

Translation Alexandru Ilea #romania     #womensblues

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

För livets skull – Anatolien

Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

En sjungande kulturbärare i Huddinge – Anatoliens skimrande duva. 


– Searching for the Women’s Blues –

Kurbits som girlang

Havva Kutlu är poet, sångerska och musiker. Under åren i Sverige har hon hunnit lära sig svenska, utbilda sig till legitimerad sjuksköterska och sjungit på många scener. De patienter  som har turen att möta Havva på Huddinge Lasarett är lyckligt lottade.

Få människor är så varma, goa och inkännande som Havva.

Havva Kutlu och jag möts utanför Stockholm när jag passerar med Världens Minsta Kulturhus. Vi ska livesända berättelser  från min husbilsstudio. Jag blev så oerhört berörd av Havvas röst.  Sången är så stark.

Lyssna på den livesända videon ovan och läs här min berättelse.

Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

Havva kom hem till sina föräldrars gård. Det var en svår tid för hennes mamma låg sjuk och saknaden efter Fadern var stor.

Han var en kämpande man. En god Far som gav dem alla kurage att fortsätta. En man som överlevt svåra skador men ändå lyckats ge sina femton barn en trygg uppväxt. 

Havva går ut i stallet och ser att luckan till duvslaget stod öppen. Luckan till duvslaget som hennes Far byggt och skött genom hela hennes liv. 

I samma stund som Havva upptäcker den vidöppna luckan, reser sig duvflocken och lämnar stallet samtidigt.

De flyger rakt uppåt och ut mot himmelen. Som om de virvlar upp mot molnen… vingar, näppar, ögon…  Hundra fågelbröst som reser sina kroppar mot skyn. 

Tusentals vingar slag –  ett ljud som nästan inte kan beskrivas.

Likt en silvervirvel av vingar, tjockt susandes uppåt mot molnen flög duvorna iväg.

Det var som en hälsning.

En viskning från Fadern. En uppmaning att fånga livet och låta drömmen bli sann.

Havva gick in till sin Moders bädd. 

Hela livet var på väg att förändras. Gården… djuren, stigen – allt som varit hennes barndom. All trygghet skulle rubbas.

Mamman såg på henne. 

Hennes ögon.

I den stunden kände Havva en urkraft.

En väldig känsla som kom med en smärtsam insikt; livets förgänglighet.

Samtidigt kom en outsinlig kraft. Det var som om Pappans duvor kommit med bud. Att de flaxat, swishat och snurrat runt henne med budet att leva – att samla sig.

Att ta verklighetens möjligheter på allvar och föra livskraften vidare.  

 – att fånga sin egen stund på jorden.  

The bird by the house, illustration Malin Skinnar
Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

Ljuset fladdrar. Livesändningen avslutas. Jag älskar dessa möten längs vägen. Husbilsstudion är som en egen farkost, en magisk kokong eller flygande matta. Allt som sker här inne blir stort, starkt och på något vis väldigt tydligt.

Vi tittar på en karta. 

Avstånden är långa; jättelånga.

Sverige – Turkiet        Anatolien – Svealand . HuddingeAnkara.

Tänk att klara komma allena . Att lära sig ett främmande språk. Jobba ihop sina studiemedel. Studera till sjuksköterska och sen hitta ett arbete. Den förmågan kräver oerhört fokus. Det är många minuters ensamhet att bemästra.

Ingen av syskonen bor här, det är bara Havva som gett sig av. Lämnade för att följa sina drömmar. För att hitta möjligheter till egen inkomst. För att  sen kunna satsa allt på musiken.  Följa stigen in musiken – in i sångerna för livets skull

Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

Anatolien ligger i Turkiet och Havva bor i Stockholm. Hon har landat i Sverige som en skimrande duva med de mest  vackra kärlekssånger du kan tänka dig.

Havva arbetar som sjuksköterska på Huddinge Sjukhus och de patienter som får chans att möta henne är lyckligt lottade.

Jag tror få människor är så goa och inkännande som Havva.

Vi har skrattat mycket tillsammans.

Men även gråtit, för vi blir lika berörda av de traditionella folksångernas exakta poesi. De träffar en  rakt in i hjärtat.

Men när tårarna torkats kokar vi turkiskt kaffe. Det är svart och starkt och vi brukar koffeindarrande bryta ihop av skratt åt verklighetens tokigheter tills vi bara kippar efter andan.

Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

Havva är en skatt. En magisk kulturbärare i kalla Norden.  Hon har som en skimrande duva landat i Gävle och jag hoppas alla får höra hennes sånger.

Att stå nära klangen då hon väver in den svenska vardagen i Anatoliens urgamla visor är magiskt.

Havva låter själen tala helt av sig själv.

The smallest culture house
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Songs for life – Cupseni

Documentary photographer Malin Skinnar The Blue House, Cupseni
Sustainable farming, Cupseni, Tara Lapusului, Romania

There are so many songs in each village. Songs with interesting variations and words that can be hundreds of years old.

Songs and stories kept alive from generation to generation from when singing was a way to pass the time spent working.

Not to perform – to live.

Songs for life –  song to greet. Narrative songs of surviving.

Beautiful calls to wedding or sad songs of a harsh reality. The human soul singing.

You still have them here. 

In times of mourning songs of grief are still sung and shared, a way to adapt to the changes loss brings while accepting that life must go on in another way.

Treasures of human heritage.

To share the expressions of the heart by singing.

Sustainable farming, Tara Lapusului, Romania

Tror jag sköljdes av bön.

En kallelse eller rit.

Hon talade högt och länge.

Höll mina händer.

Hennes mjuka och varma.

– Kalla, sa maken om mina. Att de var när han hälsat. Och han höll dem i sina och kysste dem.

Kunde få bröd om jag ville.

Varmt för frusna som inte kunde ta emot vårsolen.

Varmt för den som tänker så fingrarna stelnar …

Det bufflade under bordet. Fnysnosar som bufflade och sniffade.

Lammens mjuka nos kittlade. Lena ullpannor som stångades var gång jag flyttade foten.

Gospodar, Tara Lapusului, Romania
Womens Blues Cupseni, Tara Lapusului, Romania

Cementgolv. Ikoner. Tusentals små bilder. Käppen. Ljuset från fönstret. Elden i kaminen.

– Kom med ut får du se mina djur. Maken förde mig mot dörren och vi gick genom bark o späntved.

Såg så många saker jag inte vet något om. Alla specialstörar o öglor.

Bönder skulle nog älska  att få komma hit. Lämna storbruk i Sverige och se det lilla.

Handens kraft och möjligheten.

En livsresa för att se hur självhushållarna löser vardagen. Hur de följer hösten o sommaren, vintern o våren. Men inte bara jordbrukare. Alla. Alla borde åka hit o se hur man gör ett liv.

Sustainable farming, Tara Lapusului, Romania

De bor så nära oss. Likt vårt klimat men med kunskapen kvar om hur man är människa med djuren.. . Nu och  här.

Så många saker jag så gärna ville veta massor om.

Lien o skäran, plogen. Kan inget.

Det fanns en liten stege på ett krusifix.

Det är stegen för Gud att klättra på.

Tror jag – förstod ej helt.

Antingen vår väg till himmelriket eller den högstes väg till oss.

Cupseni, the blue house, Tara Lapusului, Romania

Sen for vi. Mötte tre droskor på en bro.
Det är så det är i Maramures små byar.

Levande kultur och människoland.

Människor delar vardagen med bergen, djuren med herdarna och året med vinden.

I Tara Lapusului bor folket som kan allt och lever i ett med naturen.

När jag kom åter igen, efter fem år. Efter fem vintrar, fem somrar och fem höstar, så hade hon farit till himmelen. Somnat in och lämnat.

Så liten med skyffeln i dörren. Så vacker med ögon som en drottning och böner viskades mot mina händer. Nu stod hennes man stod på trappan allena.

Frid vare över hennes minne. Må vintern bringa allt gott till hennes make.

Searching for the Women´s Blues, Cupseni, Tara Lapusului, Romania

Jag har rest till byn Cupseni i Rumänien var år sen sen 2014. Detta är min finaste bild. Den med kvinnan i de blå huset med lammen som rör hennes hand.

“Det började med att jag efter ett sorgeår sökte mig till gråterskesångerskor i österland. Men förvånande nog blev jag glad där. Och började skratta igen.

I byarna runt Tara Lapusului finns kvinnoröster som griper tag i hela min själ och dessa ömma gammelgummors stämmor är så starka. Jag lyssnar till Europa genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitter tätt intill och hör livet sjunget alldeles på riktigt.” 

Malin Skinnar , berättare, dokumentärfotograf och folklivsskildrare

Searching for the Womens Blues, Tara Lapusului, Romania
Sustainable farming, tara Lapusului, Romania
Sustainable farming, tara Lapusului, Romania
Sustainable farming, tara Lapusului, Romania
tara Lapusului, Transylvania, Romania, Costeni
Cupseni, Tara Lapusului, Romania
Documentary photographer Malin Skinnar The Blue House, Cupseni
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Mormor jag och fosterlandet

Varken stat eller kapital styr medmänsklighet. Bara vi, du och jag.

Endast i fredstid kan man göra som man brukar – men i kris som man bör.

Hon var en överlevare.

Född utan fader. Okänd i boken men smärtsamt närvarande i hela hennes liv som en stor fråga. – Vem är han?

Hon gick till en den grav hon trodde var hennes fars tills hon kunde räkna och förstod att den fader modern uppgivit måste avlidit  före hennes tillblivelse. Att det inte kunde vara han som skapat henne. 

Hon gick till tandläkaren och frågade, handlaren, skalden.

Jag förstår att gammelmormor försökte skyddade sina små med påhittad fader för att skona dem från att sjunka av samhällets skambeläggning.

Men vem var den saknade fadern som inte trädde fram? 

Det fundamentalistiska Landskrona där Citadellets spinnhus låg som en fästning mitt i staden – skrämde alla.

En ett fängelse för ogifta mödrar – ett epitet som inte heller männen ville förknippas med.

Med tiden utvecklades Citadellet till en forskningsanstalt där läkare och professorer undersökte kvinnor ur alla perspektiv – en plats som verkligen avhumaniserade människor.  

Mormor berättade att gammelmormor fick ett borstbindarbord för att skydda henne från  lösdriverilagen.  – Lösdriverilagen…. den som kunde uppvisa handarbete med viss utkomst gick fri.  Industrialismens intågande gjorde kvinnor till fabriksarbetare istället för näst intill livegna pigor. Men stadens faror var lika svåra. Och att klara sig allena var förenat med stor utsatthet.

Jag ser statistiken, det var så  många födda utom äktenskap som hamnade på barnkrubba, auktion eller lämnades till främlingar i hopp om god adoption.

Mormor placerades på barnhem … direkt som nyfödd.

Ensamma mödrar kämpade samman månadskostnad för barnet och betalade i hopp om att en dag som gift, kunna hämta hem sitt älskade barn.  Kvinnor som knappt hade tak över huvud.  Kanske skulle någon ändå äkta henne trots tidigare barn.

Och då, då kanske den lilla kunde hämtas hem igen.

Lilla Mormor .. Men någon måste skött, vyssat och vattnat min Mormor  på barnhemmet, för det myllrade av spirande kärleksfrön i hennes kropp.

På sitt tredje år kunde Mamman hämta henne igen och de blev grannar men Lina som kom att bli Mormors fostermor.  Mormor, just då tre år fyllda, sprang mellan köken hos Lina och sin egen mamma. Om Linas godhet hörde jag hela min barndom. 

Ditt hej är gratis, det kommer från dig själv.

Hur det gick till att Mormor fick en fostermor vet jag inte men jag  har hört talas om system där man ibland tog sig an både Mor och barn istället för att auktionera ut barnet till lägst bjudande. Den sociala välfärdsreformen diskuterades under hela Mormors uppväxt och just Landskrona var huvudsätet för hård klassificering av människor. 

Mormor lyckades snirkla sig genom tonårstidens alla frågor om fadern, hitta min Morfar, bli gift trots okänt ursprung och omtyckt av sina svärföräldrar. En bedrift i hederskulturen Landskrona. Att vara barn till ogift moder med okänd Fader var stigmatiserande.

Detta är inte länge sedan.

Mormor berättade att hon blev penslad av en gammal gumma i hamnkvarteren med hönsfjädrar mot hotande sjukdom och bar sitt faderslösa arv som ett ok mellan skrock och religion. Född 1911.

Tid gick.

Hon skapade en familj. Hon skapade verkligen en familj. Ett rikt liv med  fyra barn, hus och staket, blommande trädgård och lärde sig sköta ett stort hushåll.

När kriget i Finland härjade tog mormor emot barn från öst. De kallades krigsbarn och många for tyvärr  illa i Sverige. Men lilla finska pojken Raymor hade tur och fick komma till Mormor och växte upp som en del av syskonen.  Han är en del av min verklighet även om vi aldrig möttes.  

När andra världskriget slog sönder våra grannländer kom barn från Polen, Danmark och Tyskland. Och Mormor öppnade sitt hem, bjöd bäddar, liv, skor och tak fast det tillslut borde varit trångt.

När Europa var i totala spillror och kvinnor led över hela kontinenten kom vuxna flickor utan män med barn födda i läger från främmande land och jobbade som barnflickor hos Mormor. Ett sätt att kunna hjälpa och samtidigt få hjälp utan medel.

Utan bistånd. Utan blanketter. Utan funderingar. Dessa kvinnor ur krigets Europa bestod sedan livet ut som nära vänner till familjen och var namn jag alltid hörde som liten.

Detta var en tid utan pengar i stadskassan då delad nöd gick före lagrat bröd. Då defenitivt ett barns väl och gick före kakel och klackar, vad man borde och bör.

En tid då välfärd var det samma som hjärterum, inte statens ansvar eller socialens gebit. Då barmhärtighet och annorlunda lösningar var möjliga utan att  brandskyddsbabbel och arbetstider, försäkringar och  religion.

En tid då ingen undrade om barn for illa av att sova tätt samman, skavfötter,  i gemensam kammare efter hemskheter.

En tid då man visste att familjens trångbodda turbulens var en lugnande självklarhet för det barn som förlorat allt.

En tid då man visste att gemenskap och dagsverk gav sammanhang och skingrade svåra tankar.


Mormor och jag 1970

Detta var en tid då man visste att det gör ont i kroppen att frysa under regn.

Att det värker i magen utan bröd och sliter hjärtat ur kroppen om ingen tar en i famn och säger godmorgon lilla vän, vad ska du göra idag då?

Men godmorgon lilla vän,

vad ska du göra idag då?

En tid då man visste att varken stat eller kapital styr medmänsklighet.   

Bara vi, du och jag.

Endast i fredstid kan man göra som man brukar – men i kris som man bör.

Många ekobyar med många barn i Estland

Detta var en tid utan pengar i stadskassan då delad nöd gick före lagrat bröd. Då defenitivt ett barns väl och gick före kakel och klackar, vad man borde och bör.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Vet du hur sång låter i gråt – Riga

Riga, Latvia russian folk songs

Lettland – Människans röst – folksång och klang

Vet du hur sång låter i gråt? Öppna rösten och försök  själv att sjung med den stämman; den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Lite ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.


Malin Skinnar och Sergei Olenkin, Riga

Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin at the studio of autentic folklore “Iljinskaja pjatnica” at Riga Russian high school

Searching for the women’s blues 


Malin Skinnar folkloric story portrayer

När jag knappt kunde andas för hjärtat var brutet ur kroppen. När dagar liksom nätter var outhärdliga med minuter som skar genom märg och ben – då hittade jag en journalfilm om att sjunga i sorg.

Sen var jag tvungen att ge mig av.

Jag for i Österled för att hitta lyckan.

Jag reste över kända vatten jag aldrig tidigare korsat. Till grannlandets mångkultur och rikedom. Till Lettland, till Riga, till torn och tinnar, gränder, trähus och broar. Till landet dit människor anlänt från fjärran land, från byar, skogar och slätter.

Hade hört om sångerskor i skogar. Om kvinnor som sjöng för att överleva. Som ljudade sin sorg tills gråten satt i träden.

Om gummor vippande på grenar, dripplande bland rot och sten tills regnet svalde tårarna och natten stämman.

Såg henne nu. Svartvit – stilla vaggande – men utan stämma.

De fanns visst inte mer .. gråterskorna…

Men människor behövde ju ännu sörja? Forma sin förtvivlan begriplig – gråtens ljud gör saknaden hörd.

Andlös satt jag. Såg filmen från gränslandet, hennes sjal och ikoner. Såg hur stilla de besjöng sorgen att mista.

Såg hur  gråterskan och hennes följe klappade hemmets bjälkar och och markens väsen. Hon, den unga bruden skulle lämna, gifta sig i fjärran och fara från sin modersgård.  Hon bönade om att få stanna och sköta

Hade hört om hur starka dessa röster var som då och då brast av en snyftning.

Vet du hur hur sånger låter i gråt?

Ställ dig allena och ljud. Ta “Blinka Lilla Stjärna” och sjung med ett leende, tänk dig en glädjens stund med ett barn i famn. Lyssna på din egen röst.

Tag därefter fram din saknad. Den som värker.

Sjung!

Känn

Ta inte bort.

Sjung med den stämman. Den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Högre upp för att inte brista – men inte i huvudet utan liten ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.

Riga, Latvia russian folk songs

Hur kunde denna lilla människa, med smycken, jeans och mobil plötsligt låta som en åldersvis kvinna.

Men hon var inte ensam gråterskan. I rummet satt folk från byn delandes ljudet. Sucken då sångerskan tappade förmågan att sjunga vidare var unison.

Alla kippade efter andan och grät. Tyst och stilla. Inte högt. Den som tillåts gråta behöver inte inte skrika. Heller inte rämna.

– Detta är känslornas absoluta uttryck.

Du kan inte gå oberörd. Det är som om hela ens väsen får mening. En del av vårt vardande vi skalat av och medicinerat. En möjlig plats att vistas på när man inte blev lycklig i alla sina dar.

När man inte blev lycklig i alla sina dar.

Pressa upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än du nånsin klarat.

Folklorist Sergei Olenkin, Riga
Malin Skinnar and Sergei Olenkin, Riga

Jag åkte till landet bortom Gotland för att studera den slaviska röstklangen. For till grannlandet med vattnet emellan. Förbi fiskarna och vågorna till de långa ständena och tallmossarna för att förstå och få.

Försöka kännsjunga gråterskevisor och ropklanger.

I en vecka fick jag sjunga hymner och urgamla ryska bröllopsvisor. Satt med den fantastiske läraren i autentisk sång Sergej Olenkin.

Vi möttes var morgon i den lilla salen med scenkläder, sjalar och speglar.

Hans elever kom mellan 10 och 16, inbullrande i omgångar på 40-minuterspass. På Tyska Skolan i Varnakvarteren finns en rik mix av barn från rysktalande familjer, lettiska, judiska och tysktalande.

Riga. Ofantligt vacker. stad. Mäktig och påverkande.

Lektionerna hos Sergei Olenkin var storslagna. Skulle gärna stanna ett slag. Bebo.

Det var som att åka mountainbike ned för stup, eller svart puckelpist. Inte ett ljud kan man göra utan att kasta sig ut och bara se vad som inträffar.

Man måste sjunga med fullt tryck. Totalt avslappnad hals och skjuta upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än man nånsin klarat.

Första tonen ur flickans mun bredvid mig fick hela hjärnan att rämna. Hur kunde denna lilla människa, med smycken och armband, jeans och mobil plötsligt låta som urkvinnors barrsjäl…

Barnen pressade ut rösten som ett rasselverk i starten.. Men modigt. Kastade sig ut ur sitt innanmäte och sjöng

Russian folksongs in Riga
Russian laments in Latvia
Storyteller Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin, Riga, Latvia
Folklore in Riga
Folklorist Sergei Olenkin and Malin Skinnar in Riga
Malin Skinnar digital folklivsskildrare

I hänryckningens – andens  tid – sägs det att människan ska ploga sin teg i gryningen, begråta sina anfäder under dagen men om aftonen sjunga och dansa tills hon stupar.  

Jag lärde mig vallvisor, lockrop och solsånger. Massor av rituella fruktbarhetsvisor och vårhymner.

Jag fortsätter färdas med folkens andedräkter som guide. Sätter mig tätt intill dem som vågar bära urgamla arv vidare. Slår läger hos eldsjälar som förmedlar och barn som härmar.

Flickorna blev överraskade att jag kom. Att jag ville dela och lyssna. Deras snirklande sånger. Kunde detta vara spännande?

Jag svarade att jag är förvånad att inte alla tar chansen att verkligen få känna liv och kulturers kraftomfång. På hela jorden finns små hörn med mästare o deras elever som nästan ingen hör.. Omvälvande stort att få erfara.

Museum är fina hopkok. Men liv… Det finns där. Pågår, lever och växer. Bland kaffekoppar och konstiga korridorer medan mobilerna ringer.

Tjejerna flamsar iväg tätt hopträngda och brister ut i skrattsalvor och hysterisk fnitter.

De vinkar snabbt och rusar vidare till mattelektion medan mina tårar forsar av hänförelse.

Sergej  Olenkin mötte mig på flygplatsen i Riga med blomma, telefonkort o elektroniskt busskort. Gav mig en karta och tog mig med alla möjliga bussar till de gamla arbetarkvarteren Varna utanför Riga.

Där hade han bokat in mig på ett litet rosa hotellrum fyra gånger billigare än paradgatan bakom. Så satt jag där i Riga.

Bob Marley hördes från receptionen och på min dator gamla silverrullar med gråtsång.

Han sa han skulle hämta upp mig för lektion kl 11 morgonen efter. Och så blev det. Varje dag hämtade han mig för att varje kväll artigt se till att jag kom åter till min boning.

Så gjorde jag för att stävja min gråt. Vågade sjunga fast strupen gjorde ont. Sjöng och sjöng min längtan.

– Om de såg mina tårar? Nej.

Jag bytte inre vånda mot möten med andra som ville dela liv och berättelser. Klev rakt in utan språk och kunskap. Blev ett med deras vardag och fortsatte.

Jag skriver min bok om människans blues och levde vidare.

Malin searching for the Women's Blues in Riga, with folklorist Sergei Olenkin

Contact folklorist Sergey Olenkin

Riga old town, Latvia

Five films of Raitis Vulf “The folklorist Sergey Olenkin

Riga folksinging, Latvia
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Viorica of the Thorns – The soul of doina – Costeni

Porträtt av Viorica Heres, Cupseni, Romania - Doina singer

Lyssna till en Doina – Rumäniens urålderliga kultur. En sångens poesi, även kallad horă – hore. I byn Costeni bland herdar och självhushållare vid Țara Lăpușului bor kvinnorna som ännu kan.

Be quiet – cuckoo – don’t sing – for I can not bear your voice – When I had both parents – I liked it when you sang to me 

Now that I have none – I cannot listen to your voice

For you sang to me on a dry stump – and I live always upset – You sang to me on a blasted stump – and I lived always troubled

Händer fyllda av minnen

Var tyst – du ropande gök – sjung inte – jag mäktar ej din stämma

När mina föräldrar var vid liv – njöt jag alltid sång

Nu som ensam – kan jag dig inte tåla

Du ropade från stubben – med sorgens tomma ljud

Du sjöng från vittrad fura – och gav mig smärtans bud 

Portrait Viorica Heres - Cupseni, Romania, Lelea Viorica Heres, Taralapusului

Doina – själens egna sånger

Det är här sångerna bor. De som rymmer livet, dikten och vardagen.

Känslor samlade till ord som gått från generation till generation och brukats för att lindra ensamhet eller glädja i gemenskap.

Röster som burits genom sorg och fest, hopp och förluster till längtan, förtvivlan och insikt. Men doinas sjungs sällan utan en parallellhistoria som gör berättaren självständig.

Doina är en unik sångstil där rösten rullar fram djupt inne i strupen. Det är få sångare som sjunger doinas idag, men i dalarna runt Taralapusului finns traditionen kvar och de unga fångar upp tonerna och bär arvet vidare med brinnande hjärtan.

Jag kom hit till Transsylvanien  2014 efter att jag sett träsniderier på “Den Lyckliga Kyrkogården”  och jag har återvänt till Maramures var år sen dess och gör nu en bok och dokumentär.

Jag hade hört om gråterskesångerskor och självhushållare, samt bönder och fåraherdar som här kallade “gospodar – de som kan allting själva“. Men att jag skulle få vara med om en så unikt stark kultur gjorde mig helt ömsint.

Här finns ett liv vi sällan hör talas om. Ett helt livsuniversitet där alla har förvärvat kunskapen hur man bär livet vidare, tillsammans som familjer och bygd. Den folklore som finns här är invävd i vardagens göromål och livets vedermödor. En del av att vara människa.

Av Malin Skinnar 

Porträtt av Viorica Heres, Cupseni, Romania - Doina singer

May 2019 – Viorica Heres, Costeni  born 1938

Take me away with you if you hold me dear

My sweetheart with the black woollen hat – take me away with you if you hold me dear 

The loved one from my village – if you won’t like it with me – make me a belt around you

If you won’t like it with the belt – make me a flower on your hat – If you won’t like it with the flower- make me a candle of wax – the candle will give you light – and people will ask – what light is this

This is a candle of tallow – my loved one from my village  – this is a candle of wax – my loved one from my country

Take me away with you if you hold me dear – the loved one from my country.

Adaption from Romanian to English  by Alex Ilea


Author Malin Skinnars meeting with  Viorica Heres, Costeni, Romania – feb 2014

In the beautiful valleys of Lapus I visited Viorica in Costeni village. This was my first tour to northern Romania and I was invited to sing with the most beautiful ladies. The folk songs here are filled with poems.

Viorel Coroian, guide in Lapus, showed me the are and heard about my deep interest for voices and traditional singing. After sharing this clip on Youtube, Alex Ilea found my channel and helped me understand the lyrics of the songs. We became good friends and now we are travelling around in north Romania meeting singers together.

The village of Costeni, close to Ungureni and Cupseni is a magic place that I love to visit among the hills of Lapus .

Those valleys are the home of ancient doina’s that deeply touch my heart.

Thank you dear lelea Viorica Heres for sharing your  wonderful songs. Soon your granddaughter Diana Heres will carry the cultural heritage of Lapusului proud as you.

Mulţumesc, Malin Skinnar

Malin Skinnar och Viorica Heres Cupseni

 Malin Skinnar and  Viorica Heres, Costeni, Romania –  may 2019

Kurbits som girlang
Latvian language and culture
Romanian Christmas Carol
Swedish folkmusic
Culture is to live
Vintersolståndet
Gospodina
Christmas tradition in Sweden, illustration Malin Skinnar
Mariuca Verdes Mother and Malin Skinnar , Calinesti, Romania
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Orden och tiden – folklore

Rumänien

Tungans skyttel skapar sångmattor. Ny tid, nytt liv. Så hålls berättelser levande över tid och skapar dynamisk folklore. 

Dynamic Folklore

Singer Denisa Batin, Bixad, Oas, Romania

Jag är där vägarna slingrar sig.

De slingrar sig lika vackert som murgrönan kring sin stam – som broderierna kring tråden och orden kring sin sång.

Som hjärtat förälskad i önskan.

Färgad tråd mot livsvävens botten.

Allt tas om ingen.

Berättas som  aldrig innan.

Nya metaforer för var rad.

Synonymer som aldrig brukats.

Traditionen att improvisera ur given källa – den är viktig.

Den ger länkar  över generationer.

Rumänien

Något man kan göra tillsammans.

Öglor som hakar in i varandra.

Krokar som ger möjligheten för alla att ta sats mot ny riktning.

Stagnerade ord bär bara över en generation – inte över tid.

Här läggs vikt vid nya beskrivningar.

Man berättar i sången det sagda –  fast på nytt vis.

Det finns ett budskap  och gemensam kraft att höras.

Att leva ännu en dag och forma det lilla till oemotståndliga skatter.

Här kläs berättelsen i tidens dräkt så den passar nya öron.

Backar, tar omtag.

Väver in  det gamla – kanske ålderdomligt och obegripligt.

Smakar på ordet. Det betyder som det låter.

Onomatopoetiskt.

Flätar nytt och gammalt.

Tungans skyttel skapar sångmattor.

Ny tid, nytt liv.

Så hålls berättelser levande och skapar dynamisk folklore.

Vägen slingrar sig dock likadant mellan molnen.

Jag körde in i snö, genom regnstorm – sen snö igen.

Flingor smälter på rutan.

Malin Skinnar with the smallest culture house on wheels visiting folk singers in Romania

Orden;

“Snöblandat regn” finns i sångerna här.

De handlar om kusken på sin pall – när regn blir pansar av kristaller.

Då vadmal håller tätt mot kölden.

När hästen somnat och himmelen öppnar sig.

Då omsorgsfullt tovad ull blir nattens mantel.

Då broderier fyllda med kärlek ger maken blsnd djuren ett värdigt härbärge.

Jag sjunger dem nu – sångerna om att leva – the Woman’s Blues.

Följer ornamenten in i Karpaternas hjärta. Som trådarna slingrar vägen på herdens mantel.

Romanian handcraft, Calinesti
Malin Skinnar folklorist in Oas Bixad
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Swedish storyteller in Romania

Article about Malin Skinnar by author Marian Ilea.

For several years now, Malin Skinnar has been wandering through the wide world in a sort of cultural conundrum, seeking the essence of the human being long lost in the so called developed countries, which are actually just technologized.

Romania, Baia Mare, GLASUL – article by author and producer Marian Ilea

For several years now, Malin Skinnar has been wandering through the wide world in a sort of cultural conundrum, seeking the essence of the human being long lost in the so called developed countries, which are actually just technologized.

Malin Skinnar searching for the women's blues - Transylvania

Malin Skinnar is: a storyteller, writer illustrator, theatrical performer, artist and producer with a Mobile Digital Stage.

She administers www.malinstoryteller.com in Sweden.

Malin is searching, and when she finds LIFE in it’s natural state, in the core of it’s wisdom, in the simplicity now lacking from the unpredictable, overdeveloped world lacking culture, then she stops on her journey.

She’s looking for people, tells stories, discovers old music and through music gets to the soul of the communities.

Several times she’s been to Maramures and made friends in Lapus. 

Now she  is writing a book about Maramures and Oas, about people, feelings, profoundness, LIFE!

Malin has Maramures in her heart and mind.

She’s learned Romanian words which she says with passion and feeling.

Sometimes she sleeps in her mobile home with which she wanders the roads of Europe, sometimes she stays at a hotel, leaving her car in a parking.

Most often, she stays in the homes of her friends.

For Malin Skinnar, Maramures is a spectacle of an old, wise world that can be found again in the stories and songs of those who keep the local traditions.

Her presence reminds me of Gail Klingman**: an American woman who came to Maramures during the time of the Communists, who learned the Romanian language with the villagers of Ieud and spoke this wholesome tongue at meetings with the top intellectuals of Romania.

Gail has writte extraordinary books about Maramures during the Communist era.

Malin Skinnar has herself found the key to the wisdom of Maramures. She will write a book whose destiny I hope will be like that of the books written by Gail Kligman.

It’s been one month since Malin Skinnar has come back to Maramures, she is meeting the real people, keepers of the wisdom of Maramures, Lapus and Oas historical areas.

I saw on a DVD a theatre play staged by Malin Skinnar in Sweden. A play which has been successful and has been performed in sold out venues. It’s possible that in a future edition of the Atelier Festival organized by Radu Macrini of the Theatre of Baia Mare, this theatrical endeavor will find itself a nice place.

Searching for the women's blues - Cupseni Romania, documentary by Malin Skinnar

Through culture and courage, Malin Skinnar  taken on Maramures. She’s recieved it in her heart and mind and is an ambassador, in the true sense of the world. An ambassador of Maramures in the countries where she goes through and of course in her native Sweden.

  

*Marian Ilea: Member of the Romanian Journalists’ Association (AZR), Member of the Romanian Writers’ Union, novelist and playwright, CEO of Maramures TV, senior editor of Glasul Maramuresului newspaper, CEO of Informatia Zilei de Maramures newspaper, vice president of Archeus Cultural Foundation, Member of the YMCA leading commitee.

**Gail Kligman: anthropologist, ethnographer, professor at the Department of Sociology, University of California, Los Angeles, associate professor at the Department of Sociology, University of Texas, director at the UCLA Center for European and Eurasian Studies (2005-2015).

Translation Alexandru Ilea #romania     #womensblues

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

För livets skull – Anatolien

Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

En sjungande kulturbärare i Huddinge – Anatoliens skimrande duva. 


– Searching for the Women’s Blues –

Kurbits som girlang

Havva Kutlu är poet, sångerska och musiker. Under åren i Sverige har hon hunnit lära sig svenska, utbilda sig till legitimerad sjuksköterska och sjungit på många scener. De patienter  som har turen att möta Havva på Huddinge Lasarett är lyckligt lottade.

Få människor är så varma, goa och inkännande som Havva.

Havva Kutlu och jag möts utanför Stockholm när jag passerar med Världens Minsta Kulturhus. Vi ska livesända berättelser  från min husbilsstudio. Jag blev så oerhört berörd av Havvas röst.  Sången är så stark.

Lyssna på den livesända videon ovan och läs här min berättelse.

Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

Havva kom hem till sina föräldrars gård. Det var en svår tid för hennes mamma låg sjuk och saknaden efter Fadern var stor.

Han var en kämpande man. En god Far som gav dem alla kurage att fortsätta. En man som överlevt svåra skador men ändå lyckats ge sina femton barn en trygg uppväxt. 

Havva går ut i stallet och ser att luckan till duvslaget stod öppen. Luckan till duvslaget som hennes Far byggt och skött genom hela hennes liv. 

I samma stund som Havva upptäcker den vidöppna luckan, reser sig duvflocken och lämnar stallet samtidigt.

De flyger rakt uppåt och ut mot himmelen. Som om de virvlar upp mot molnen… vingar, näppar, ögon…  Hundra fågelbröst som reser sina kroppar mot skyn. 

Tusentals vingar slag –  ett ljud som nästan inte kan beskrivas.

Likt en silvervirvel av vingar, tjockt susandes uppåt mot molnen flög duvorna iväg.

Det var som en hälsning.

En viskning från Fadern. En uppmaning att fånga livet och låta drömmen bli sann.

Havva gick in till sin Moders bädd. 

Hela livet var på väg att förändras. Gården… djuren, stigen – allt som varit hennes barndom. All trygghet skulle rubbas.

Mamman såg på henne. 

Hennes ögon.

I den stunden kände Havva en urkraft.

En väldig känsla som kom med en smärtsam insikt; livets förgänglighet.

Samtidigt kom en outsinlig kraft. Det var som om Pappans duvor kommit med bud. Att de flaxat, swishat och snurrat runt henne med budet att leva – att samla sig.

Att ta verklighetens möjligheter på allvar och föra livskraften vidare.  

 – att fånga sin egen stund på jorden.  

The bird by the house, illustration Malin Skinnar
Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

Ljuset fladdrar. Livesändningen avslutas. Jag älskar dessa möten längs vägen. Husbilsstudion är som en egen farkost, en magisk kokong eller flygande matta. Allt som sker här inne blir stort, starkt och på något vis väldigt tydligt.

Vi tittar på en karta. 

Avstånden är långa; jättelånga.

Sverige – Turkiet        Anatolien – Svealand . HuddingeAnkara.

Tänk att klara komma allena . Att lära sig ett främmande språk. Jobba ihop sina studiemedel. Studera till sjuksköterska och sen hitta ett arbete. Den förmågan kräver oerhört fokus. Det är många minuters ensamhet att bemästra.

Ingen av syskonen bor här, det är bara Havva som gett sig av. Lämnade för att följa sina drömmar. För att hitta möjligheter till egen inkomst. För att  sen kunna satsa allt på musiken.  Följa stigen in musiken – in i sångerna för livets skull

Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

Anatolien ligger i Turkiet och Havva bor i Stockholm. Hon har landat i Sverige som en skimrande duva med de mest  vackra kärlekssånger du kan tänka dig.

Havva arbetar som sjuksköterska på Huddinge Sjukhus och de patienter som får chans att möta henne är lyckligt lottade.

Jag tror få människor är så goa och inkännande som Havva.

Vi har skrattat mycket tillsammans.

Men även gråtit, för vi blir lika berörda av de traditionella folksångernas exakta poesi. De träffar en  rakt in i hjärtat.

Men när tårarna torkats kokar vi turkiskt kaffe. Det är svart och starkt och vi brukar koffeindarrande bryta ihop av skratt åt verklighetens tokigheter tills vi bara kippar efter andan.

Havva Kutlu, musician from Anatolia, now living in Sweden

Havva är en skatt. En magisk kulturbärare i kalla Norden.  Hon har som en skimrande duva landat i Gävle och jag hoppas alla får höra hennes sånger.

Att stå nära klangen då hon väver in den svenska vardagen i Anatoliens urgamla visor är magiskt.

Havva låter själen tala helt av sig själv.

The smallest culture house
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Songs for life – Cupseni

Documentary photographer Malin Skinnar The Blue House, Cupseni
Sustainable farming, Cupseni, Tara Lapusului, Romania

There are so many songs in each village. Songs with interesting variations and words that can be hundreds of years old.

Songs and stories kept alive from generation to generation from when singing was a way to pass the time spent working.

Not to perform – to live.

Songs for life –  song to greet. Narrative songs of surviving.

Beautiful calls to wedding or sad songs of a harsh reality. The human soul singing.

You still have them here. 

In times of mourning songs of grief are still sung and shared, a way to adapt to the changes loss brings while accepting that life must go on in another way.

Treasures of human heritage.

To share the expressions of the heart by singing.

Sustainable farming, Tara Lapusului, Romania

Tror jag sköljdes av bön.

En kallelse eller rit.

Hon talade högt och länge.

Höll mina händer.

Hennes mjuka och varma.

– Kalla, sa maken om mina. Att de var när han hälsat. Och han höll dem i sina och kysste dem.

Kunde få bröd om jag ville.

Varmt för frusna som inte kunde ta emot vårsolen.

Varmt för den som tänker så fingrarna stelnar …

Det bufflade under bordet. Fnysnosar som bufflade och sniffade.

Lammens mjuka nos kittlade. Lena ullpannor som stångades var gång jag flyttade foten.

Gospodar, Tara Lapusului, Romania
Womens Blues Cupseni, Tara Lapusului, Romania

Cementgolv. Ikoner. Tusentals små bilder. Käppen. Ljuset från fönstret. Elden i kaminen.

– Kom med ut får du se mina djur. Maken förde mig mot dörren och vi gick genom bark o späntved.

Såg så många saker jag inte vet något om. Alla specialstörar o öglor.

Bönder skulle nog älska  att få komma hit. Lämna storbruk i Sverige och se det lilla.

Handens kraft och möjligheten.

En livsresa för att se hur självhushållarna löser vardagen. Hur de följer hösten o sommaren, vintern o våren. Men inte bara jordbrukare. Alla. Alla borde åka hit o se hur man gör ett liv.

Sustainable farming, Tara Lapusului, Romania

De bor så nära oss. Likt vårt klimat men med kunskapen kvar om hur man är människa med djuren.. . Nu och  här.

Så många saker jag så gärna ville veta massor om.

Lien o skäran, plogen. Kan inget.

Det fanns en liten stege på ett krusifix.

Det är stegen för Gud att klättra på.

Tror jag – förstod ej helt.

Antingen vår väg till himmelriket eller den högstes väg till oss.

Cupseni, the blue house, Tara Lapusului, Romania

Sen for vi. Mötte tre droskor på en bro.
Det är så det är i Maramures små byar.

Levande kultur och människoland.

Människor delar vardagen med bergen, djuren med herdarna och året med vinden.

I Tara Lapusului bor folket som kan allt och lever i ett med naturen.

När jag kom åter igen, efter fem år. Efter fem vintrar, fem somrar och fem höstar, så hade hon farit till himmelen. Somnat in och lämnat.

Så liten med skyffeln i dörren. Så vacker med ögon som en drottning och böner viskades mot mina händer. Nu stod hennes man stod på trappan allena.

Frid vare över hennes minne. Må vintern bringa allt gott till hennes make.

Searching for the Women´s Blues, Cupseni, Tara Lapusului, Romania

Jag har rest till byn Cupseni i Rumänien var år sen sen 2014. Detta är min finaste bild. Den med kvinnan i de blå huset med lammen som rör hennes hand.

“Det började med att jag efter ett sorgeår sökte mig till gråterskesångerskor i österland. Men förvånande nog blev jag glad där. Och började skratta igen.

I byarna runt Tara Lapusului finns kvinnoröster som griper tag i hela min själ och dessa ömma gammelgummors stämmor är så starka. Jag lyssnar till Europa genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitter tätt intill och hör livet sjunget alldeles på riktigt.” 

Malin Skinnar , berättare, dokumentärfotograf och folklivsskildrare

Searching for the Womens Blues, Tara Lapusului, Romania
Sustainable farming, tara Lapusului, Romania
Sustainable farming, tara Lapusului, Romania
Sustainable farming, tara Lapusului, Romania
tara Lapusului, Transylvania, Romania, Costeni
Cupseni, Tara Lapusului, Romania
Documentary photographer Malin Skinnar The Blue House, Cupseni
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Mormor jag och fosterlandet

Varken stat eller kapital styr medmänsklighet. Bara vi, du och jag.

Endast i fredstid kan man göra som man brukar – men i kris som man bör.

Hon var en överlevare.

Född utan fader. Okänd i boken men smärtsamt närvarande i hela hennes liv som en stor fråga. – Vem är han?

Hon gick till en den grav hon trodde var hennes fars tills hon kunde räkna och förstod att den fader modern uppgivit måste avlidit  före hennes tillblivelse. Att det inte kunde vara han som skapat henne. 

Hon gick till tandläkaren och frågade, handlaren, skalden.

Jag förstår att gammelmormor försökte skyddade sina små med påhittad fader för att skona dem från att sjunka av samhällets skambeläggning.

Men vem var den saknade fadern som inte trädde fram? 

Det fundamentalistiska Landskrona där Citadellets spinnhus låg som en fästning mitt i staden – skrämde alla.

En ett fängelse för ogifta mödrar – ett epitet som inte heller männen ville förknippas med.

Med tiden utvecklades Citadellet till en forskningsanstalt där läkare och professorer undersökte kvinnor ur alla perspektiv – en plats som verkligen avhumaniserade människor.  

Mormor berättade att gammelmormor fick ett borstbindarbord för att skydda henne från  lösdriverilagen.  – Lösdriverilagen…. den som kunde uppvisa handarbete med viss utkomst gick fri.  Industrialismens intågande gjorde kvinnor till fabriksarbetare istället för näst intill livegna pigor. Men stadens faror var lika svåra. Och att klara sig allena var förenat med stor utsatthet.

Jag ser statistiken, det var så  många födda utom äktenskap som hamnade på barnkrubba, auktion eller lämnades till främlingar i hopp om god adoption.

Mormor placerades på barnhem … direkt som nyfödd.

Ensamma mödrar kämpade samman månadskostnad för barnet och betalade i hopp om att en dag som gift, kunna hämta hem sitt älskade barn.  Kvinnor som knappt hade tak över huvud.  Kanske skulle någon ändå äkta henne trots tidigare barn.

Och då, då kanske den lilla kunde hämtas hem igen.

Lilla Mormor .. Men någon måste skött, vyssat och vattnat min Mormor  på barnhemmet, för det myllrade av spirande kärleksfrön i hennes kropp.

På sitt tredje år kunde Mamman hämta henne igen och de blev grannar men Lina som kom att bli Mormors fostermor.  Mormor, just då tre år fyllda, sprang mellan köken hos Lina och sin egen mamma. Om Linas godhet hörde jag hela min barndom. 

Ditt hej är gratis, det kommer från dig själv.

Hur det gick till att Mormor fick en fostermor vet jag inte men jag  har hört talas om system där man ibland tog sig an både Mor och barn istället för att auktionera ut barnet till lägst bjudande. Den sociala välfärdsreformen diskuterades under hela Mormors uppväxt och just Landskrona var huvudsätet för hård klassificering av människor. 

Mormor lyckades snirkla sig genom tonårstidens alla frågor om fadern, hitta min Morfar, bli gift trots okänt ursprung och omtyckt av sina svärföräldrar. En bedrift i hederskulturen Landskrona. Att vara barn till ogift moder med okänd Fader var stigmatiserande.

Detta är inte länge sedan.

Mormor berättade att hon blev penslad av en gammal gumma i hamnkvarteren med hönsfjädrar mot hotande sjukdom och bar sitt faderslösa arv som ett ok mellan skrock och religion. Född 1911.

Tid gick.

Hon skapade en familj. Hon skapade verkligen en familj. Ett rikt liv med  fyra barn, hus och staket, blommande trädgård och lärde sig sköta ett stort hushåll.

När kriget i Finland härjade tog mormor emot barn från öst. De kallades krigsbarn och många for tyvärr  illa i Sverige. Men lilla finska pojken Raymor hade tur och fick komma till Mormor och växte upp som en del av syskonen.  Han är en del av min verklighet även om vi aldrig möttes.  

När andra världskriget slog sönder våra grannländer kom barn från Polen, Danmark och Tyskland. Och Mormor öppnade sitt hem, bjöd bäddar, liv, skor och tak fast det tillslut borde varit trångt.

När Europa var i totala spillror och kvinnor led över hela kontinenten kom vuxna flickor utan män med barn födda i läger från främmande land och jobbade som barnflickor hos Mormor. Ett sätt att kunna hjälpa och samtidigt få hjälp utan medel.

Utan bistånd. Utan blanketter. Utan funderingar. Dessa kvinnor ur krigets Europa bestod sedan livet ut som nära vänner till familjen och var namn jag alltid hörde som liten.

Detta var en tid utan pengar i stadskassan då delad nöd gick före lagrat bröd. Då defenitivt ett barns väl och gick före kakel och klackar, vad man borde och bör.

En tid då välfärd var det samma som hjärterum, inte statens ansvar eller socialens gebit. Då barmhärtighet och annorlunda lösningar var möjliga utan att  brandskyddsbabbel och arbetstider, försäkringar och  religion.

En tid då ingen undrade om barn for illa av att sova tätt samman, skavfötter,  i gemensam kammare efter hemskheter.

En tid då man visste att familjens trångbodda turbulens var en lugnande självklarhet för det barn som förlorat allt.

En tid då man visste att gemenskap och dagsverk gav sammanhang och skingrade svåra tankar.


Mormor och jag 1970

Detta var en tid då man visste att det gör ont i kroppen att frysa under regn.

Att det värker i magen utan bröd och sliter hjärtat ur kroppen om ingen tar en i famn och säger godmorgon lilla vän, vad ska du göra idag då?

Men godmorgon lilla vän,

vad ska du göra idag då?

En tid då man visste att varken stat eller kapital styr medmänsklighet.   

Bara vi, du och jag.

Endast i fredstid kan man göra som man brukar – men i kris som man bör.

Många ekobyar med många barn i Estland

Detta var en tid utan pengar i stadskassan då delad nöd gick före lagrat bröd. Då defenitivt ett barns väl och gick före kakel och klackar, vad man borde och bör.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Vet du hur sång låter i gråt – Riga

Riga, Latvia russian folk songs

Lettland – Människans röst – folksång och klang

Vet du hur sång låter i gråt? Öppna rösten och försök  själv att sjung med den stämman; den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Lite ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.


Malin Skinnar och Sergei Olenkin, Riga

Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin at the studio of autentic folklore “Iljinskaja pjatnica” at Riga Russian high school

Searching for the women’s blues 


Malin Skinnar folkloric story portrayer

När jag knappt kunde andas för hjärtat var brutet ur kroppen. När dagar liksom nätter var outhärdliga med minuter som skar genom märg och ben – då hittade jag en journalfilm om att sjunga i sorg.

Sen var jag tvungen att ge mig av.

Jag for i Österled för att hitta lyckan.

Jag reste över kända vatten jag aldrig tidigare korsat. Till grannlandets mångkultur och rikedom. Till Lettland, till Riga, till torn och tinnar, gränder, trähus och broar. Till landet dit människor anlänt från fjärran land, från byar, skogar och slätter.

Hade hört om sångerskor i skogar. Om kvinnor som sjöng för att överleva. Som ljudade sin sorg tills gråten satt i träden.

Om gummor vippande på grenar, dripplande bland rot och sten tills regnet svalde tårarna och natten stämman.

Såg henne nu. Svartvit – stilla vaggande – men utan stämma.

De fanns visst inte mer .. gråterskorna…

Men människor behövde ju ännu sörja? Forma sin förtvivlan begriplig – gråtens ljud gör saknaden hörd.

Andlös satt jag. Såg filmen från gränslandet, hennes sjal och ikoner. Såg hur stilla de besjöng sorgen att mista.

Såg hur  gråterskan och hennes följe klappade hemmets bjälkar och och markens väsen. Hon, den unga bruden skulle lämna, gifta sig i fjärran och fara från sin modersgård.  Hon bönade om att få stanna och sköta

Hade hört om hur starka dessa röster var som då och då brast av en snyftning.

Vet du hur hur sånger låter i gråt?

Ställ dig allena och ljud. Ta “Blinka Lilla Stjärna” och sjung med ett leende, tänk dig en glädjens stund med ett barn i famn. Lyssna på din egen röst.

Tag därefter fram din saknad. Den som värker.

Sjung!

Känn

Ta inte bort.

Sjung med den stämman. Den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Högre upp för att inte brista – men inte i huvudet utan liten ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.

Riga, Latvia russian folk songs

Hur kunde denna lilla människa, med smycken, jeans och mobil plötsligt låta som en åldersvis kvinna.

Men hon var inte ensam gråterskan. I rummet satt folk från byn delandes ljudet. Sucken då sångerskan tappade förmågan att sjunga vidare var unison.

Alla kippade efter andan och grät. Tyst och stilla. Inte högt. Den som tillåts gråta behöver inte inte skrika. Heller inte rämna.

– Detta är känslornas absoluta uttryck.

Du kan inte gå oberörd. Det är som om hela ens väsen får mening. En del av vårt vardande vi skalat av och medicinerat. En möjlig plats att vistas på när man inte blev lycklig i alla sina dar.

När man inte blev lycklig i alla sina dar.

Pressa upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än du nånsin klarat.

Folklorist Sergei Olenkin, Riga
Malin Skinnar and Sergei Olenkin, Riga

Jag åkte till landet bortom Gotland för att studera den slaviska röstklangen. For till grannlandet med vattnet emellan. Förbi fiskarna och vågorna till de långa ständena och tallmossarna för att förstå och få.

Försöka kännsjunga gråterskevisor och ropklanger.

I en vecka fick jag sjunga hymner och urgamla ryska bröllopsvisor. Satt med den fantastiske läraren i autentisk sång Sergej Olenkin.

Vi möttes var morgon i den lilla salen med scenkläder, sjalar och speglar.

Hans elever kom mellan 10 och 16, inbullrande i omgångar på 40-minuterspass. På Tyska Skolan i Varnakvarteren finns en rik mix av barn från rysktalande familjer, lettiska, judiska och tysktalande.

Riga. Ofantligt vacker. stad. Mäktig och påverkande.

Lektionerna hos Sergei Olenkin var storslagna. Skulle gärna stanna ett slag. Bebo.

Det var som att åka mountainbike ned för stup, eller svart puckelpist. Inte ett ljud kan man göra utan att kasta sig ut och bara se vad som inträffar.

Man måste sjunga med fullt tryck. Totalt avslappnad hals och skjuta upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än man nånsin klarat.

Första tonen ur flickans mun bredvid mig fick hela hjärnan att rämna. Hur kunde denna lilla människa, med smycken och armband, jeans och mobil plötsligt låta som urkvinnors barrsjäl…

Barnen pressade ut rösten som ett rasselverk i starten.. Men modigt. Kastade sig ut ur sitt innanmäte och sjöng

Russian folksongs in Riga
Russian laments in Latvia
Storyteller Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin, Riga, Latvia
Folklore in Riga
Folklorist Sergei Olenkin and Malin Skinnar in Riga
Malin Skinnar digital folklivsskildrare

I hänryckningens – andens  tid – sägs det att människan ska ploga sin teg i gryningen, begråta sina anfäder under dagen men om aftonen sjunga och dansa tills hon stupar.  

Jag lärde mig vallvisor, lockrop och solsånger. Massor av rituella fruktbarhetsvisor och vårhymner.

Jag fortsätter färdas med folkens andedräkter som guide. Sätter mig tätt intill dem som vågar bära urgamla arv vidare. Slår läger hos eldsjälar som förmedlar och barn som härmar.

Flickorna blev överraskade att jag kom. Att jag ville dela och lyssna. Deras snirklande sånger. Kunde detta vara spännande?

Jag svarade att jag är förvånad att inte alla tar chansen att verkligen få känna liv och kulturers kraftomfång. På hela jorden finns små hörn med mästare o deras elever som nästan ingen hör.. Omvälvande stort att få erfara.

Museum är fina hopkok. Men liv… Det finns där. Pågår, lever och växer. Bland kaffekoppar och konstiga korridorer medan mobilerna ringer.

Tjejerna flamsar iväg tätt hopträngda och brister ut i skrattsalvor och hysterisk fnitter.

De vinkar snabbt och rusar vidare till mattelektion medan mina tårar forsar av hänförelse.

Sergej  Olenkin mötte mig på flygplatsen i Riga med blomma, telefonkort o elektroniskt busskort. Gav mig en karta och tog mig med alla möjliga bussar till de gamla arbetarkvarteren Varna utanför Riga.

Där hade han bokat in mig på ett litet rosa hotellrum fyra gånger billigare än paradgatan bakom. Så satt jag där i Riga.

Bob Marley hördes från receptionen och på min dator gamla silverrullar med gråtsång.

Han sa han skulle hämta upp mig för lektion kl 11 morgonen efter. Och så blev det. Varje dag hämtade han mig för att varje kväll artigt se till att jag kom åter till min boning.

Så gjorde jag för att stävja min gråt. Vågade sjunga fast strupen gjorde ont. Sjöng och sjöng min längtan.

– Om de såg mina tårar? Nej.

Jag bytte inre vånda mot möten med andra som ville dela liv och berättelser. Klev rakt in utan språk och kunskap. Blev ett med deras vardag och fortsatte.

Jag skriver min bok om människans blues och levde vidare.

Malin searching for the Women's Blues in Riga, with folklorist Sergei Olenkin

Contact folklorist Sergey Olenkin

Riga old town, Latvia

Five films of Raitis Vulf “The folklorist Sergey Olenkin

Riga folksinging, Latvia
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Viorica of the Thorns – The soul of doina – Costeni

Porträtt av Viorica Heres, Cupseni, Romania - Doina singer

Lyssna till en Doina – Rumäniens urålderliga kultur. En sångens poesi, även kallad horă – hore. I byn Costeni bland herdar och självhushållare vid Țara Lăpușului bor kvinnorna som ännu kan.

Be quiet – cuckoo – don’t sing – for I can not bear your voice – When I had both parents – I liked it when you sang to me 

Now that I have none – I cannot listen to your voice

For you sang to me on a dry stump – and I live always upset – You sang to me on a blasted stump – and I lived always troubled

Händer fyllda av minnen

Var tyst – du ropande gök – sjung inte – jag mäktar ej din stämma

När mina föräldrar var vid liv – njöt jag alltid sång

Nu som ensam – kan jag dig inte tåla

Du ropade från stubben – med sorgens tomma ljud

Du sjöng från vittrad fura – och gav mig smärtans bud 

Portrait Viorica Heres - Cupseni, Romania, Lelea Viorica Heres, Taralapusului

Doina – själens egna sånger

Det är här sångerna bor. De som rymmer livet, dikten och vardagen.

Känslor samlade till ord som gått från generation till generation och brukats för att lindra ensamhet eller glädja i gemenskap.

Röster som burits genom sorg och fest, hopp och förluster till längtan, förtvivlan och insikt. Men doinas sjungs sällan utan en parallellhistoria som gör berättaren självständig.

Doina är en unik sångstil där rösten rullar fram djupt inne i strupen. Det är få sångare som sjunger doinas idag, men i dalarna runt Taralapusului finns traditionen kvar och de unga fångar upp tonerna och bär arvet vidare med brinnande hjärtan.

Jag kom hit till Transsylvanien  2014 efter att jag sett träsniderier på “Den Lyckliga Kyrkogården”  och jag har återvänt till Maramures var år sen dess och gör nu en bok och dokumentär.

Jag hade hört om gråterskesångerskor och självhushållare, samt bönder och fåraherdar som här kallade “gospodar – de som kan allting själva“. Men att jag skulle få vara med om en så unikt stark kultur gjorde mig helt ömsint.

Här finns ett liv vi sällan hör talas om. Ett helt livsuniversitet där alla har förvärvat kunskapen hur man bär livet vidare, tillsammans som familjer och bygd. Den folklore som finns här är invävd i vardagens göromål och livets vedermödor. En del av att vara människa.

Av Malin Skinnar 

Porträtt av Viorica Heres, Cupseni, Romania - Doina singer

May 2019 – Viorica Heres, Costeni  born 1938

Take me away with you if you hold me dear

My sweetheart with the black woollen hat – take me away with you if you hold me dear 

The loved one from my village – if you won’t like it with me – make me a belt around you

If you won’t like it with the belt – make me a flower on your hat – If you won’t like it with the flower- make me a candle of wax – the candle will give you light – and people will ask – what light is this

This is a candle of tallow – my loved one from my village  – this is a candle of wax – my loved one from my country

Take me away with you if you hold me dear – the loved one from my country.

Adaption from Romanian to English  by Alex Ilea


Author Malin Skinnars meeting with  Viorica Heres, Costeni, Romania – feb 2014

In the beautiful valleys of Lapus I visited Viorica in Costeni village. This was my first tour to northern Romania and I was invited to sing with the most beautiful ladies. The folk songs here are filled with poems.

Viorel Coroian, guide in Lapus, showed me the are and heard about my deep interest for voices and traditional singing. After sharing this clip on Youtube, Alex Ilea found my channel and helped me understand the lyrics of the songs. We became good friends and now we are travelling around in north Romania meeting singers together.

The village of Costeni, close to Ungureni and Cupseni is a magic place that I love to visit among the hills of Lapus .

Those valleys are the home of ancient doina’s that deeply touch my heart.

Thank you dear lelea Viorica Heres for sharing your  wonderful songs. Soon your granddaughter Diana Heres will carry the cultural heritage of Lapusului proud as you.

Mulţumesc, Malin Skinnar

Malin Skinnar och Viorica Heres Cupseni

 Malin Skinnar and  Viorica Heres, Costeni, Romania –  may 2019

Kurbits som girlang
Kvinnan i skogen
Casa Carolina Bed & Breakfast Cupseni
Swedish Folksongs
Video about Seto Leelo, traditional singing, by Malin Skinnar
Gospodina Zamfira Filip - självhushållarna som kan allt
How many left? - Beugue Démm, Dakar, Senegal
Europas lvsuniversitet, Tatra Lapusului, Rumänien
Nätdokumentär Tara Lapusului
Romani women in Transylvania, Romania
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Världen och människan – klostret vid Rilas blå sjöar

Malin in Bulgarien Rila Monestery

Bulgarien, Rila kloster

Vi klär oss i tro o vetenskap. Jag har lika få belägg för nebulosor som munkar om skärseld. Men jag väljer att tro på det. Vi bebor alla vår berättelse. 

Bulgarien, Rila Kloster

Hon slår näven hårt i bröstet och knäböjer sen

Kliver in genom porten till Rila Kloster, högst uppe i bergen, vid de sju blå sjöarna i Bulgarien. Det doftar. Rökelse och tystnad.

Önskningar.

Min bulgariska väninna tar min hand och för mig till ett altarskåp, böjer sitt huvud och ber.

Jag känner hennes vilja. Hon vaggar. Hoppet.

Vi har delat livsberättelser.

Hon sa att hennes sorger är för stora för en människas liv. Jag förstod och häpnade.

– Hur gör du för att se till att dagen bär gåvor ändå, frågade jag.
– Stängt in allt här, säger hon och slår näven mot bröstet. Här inne ligger alla mina erfarenheter och nyckeln är given till Gud. Min väg är hans. Jag kan inget styra, inte heller tyda, bara bära min kropp mot framtiden oavsett förlust och vånda.

Tyst står jag bredvid.

Hon vaggar.

Jag saknar tro men känner så starkt med henne att tårar forsar.

Vi befinner oss i ett av Bulgariens största och mäktigaste bergskloster. Enligt gammelortodox tradition, skall tredimensionella figurer ej finnas i vårt blickfång. Det är att häda.

Ikonerna är fullastade av symbolik. Väggarna bemålade i varenda skrymsle. Serier om djävulens makt över den oskyddade människan pryder samtliga väggar, valv, tak och socklar.

Tvådimensionellt ikonmåleri med exakta avstånd, linjer och symboler. Allt har betydelse.

Tänker på rymden.

Jag är hänförd av den vetenskapsmiljö jag är uppväxt i.

En Far som visar på stjärnor och galaxers avstånd med hjälp av stenkulor och lampor. Nebulosor, svarta hål, svunnen teknik i högt stående kulturer.

Här blir jag förbryllad. Förbryllad men förundrad. Känner min väninnas hand om min. Hur hon kramar den hårt och ivrigt. Hur hon visar mig fram till madonnan. Bugar sig. Den orubbliga tron. Överlevandets hängivelse.

Blygt vet jag inte hur jag ska titta. Får jag titta.

Bulgarien, Rila kloster

Hur vi ser på döden avgör vilka stigar vi beträder.

Men om något är värt att upplevas utan med en troende vän – så är det just ortodox magi.

Ljusen för de levande, ljusen för de döda. Altaret för det ena och altare för det andra.

Det blir för mig en sakral konstutställning med berättelser som är förunderliga. Som doftar.

Jag står där framför koret.

Fadern, den längste av dem, han med böjd rygg och skulpturala anletsdrag, gungar fram över golvet. Svart kåpa. Jag undrar om det är kallt om vintern. Om han blev den han är för hans anletsdrag på millimetern ligger perfekt placerade i ansiktet, som hos en ikon.

Om tvivel finns.

Jag slukas bilderna på murväggen. Satan med eldsprutande fradgestrupe som skiter förtappade månglare i munnen. Jag undrar över porten in i klostret. Om sjalar vi kvinnor skall lägga över våra hjässor. Om svaren finns i detta hus?

Man kan bo över i den äldsta delen. I ravinen ligger de välvda portalerna till detta mästerbygge fullt av historiska eldsepoker. Ovan Rilas sju sjöar. Bergens blå ögon.

Ottomanerna var här.

Turister nu.

Skylten visar förbud mot bikini, linne och shorts.

Vi klär oss i tro o vetenskap.

Jag vet egentligen lika lite om nebulosor som munkar om skärseld. Men jag väljer att tro på vetenskapen. Vi bebor alla vår berättelse. Som blir riktinngen i våra liv.

Hur vi ser på döden avgör vilka stigar vi beträder.

Jag saknar mycket som resten av världen lever under och med. Tillhör ingen religiös falang. Går på akupunktur och justerar hormoner. Tänder ett ljus för det är mysigt och är medlem i STF; En grupp naturdyrkare som vandrar besatt mellan fjällstugor och kokar torrmat för att hinna vidare till nästa stuga.

– Varför då, frågade mig min väninna? Varför går ni där på fjället i ur och skur? Fryser du inte?

– Jo … men man fattar nåt om alltings sammansättning.. där i myr och ler-klafs.

– Gör man?

– Ja … svarade jag. Sen fikade vi och hoppade in i bussen.

Var och en blir salig på sin tro.

Sannerligen är det nog så.

Berättat av Malin Skinnar med stöd ur Sofia Teljebäck Högstadius fond för kreativ vulkanism.

Bulgarien, Rila Kloster
Bulgarien Rila

Hon och slår näven mot bröstet. – Här inne ligger alla mina erfarenheter och nyckeln är given till Gud… min väg är hans. Jag kan intet styra, inte heller tyda, bara bära min kropp mot framtiden oavsett förlust och vånda.

Bulgarien Rila Monestery
Malin in Bulgarien Rila Monestery
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Små gröna knippen – portrait lelea Iliana Miholca, Ungureni

Portrait Iliana Miholca, gospodar, Transylvania

Rumänien, Transsylvanien, Lapusului, Ungureni

Portrait Transylvania Gospodina collage

Hon berättar om bot och bättring, om hopp, tro och kärlek. Om tiden som inte räckte till men som sen blev full och nästan gick över.

Portrait Transylvania Iliana Miholca

Ögonblick

Porträtt av Fru Iliana Miholca,  #Ungureni   Rumänien.

– Hon går med ryggsäcken full av gräs. Stegen lätta som en flickas. Gröna små knippen i ena handen och nässlor i den andra.

Hönsen rusar henne till mötes. Hunden. Himmelen.

Runt dalen gröna kullar, bakom dem oändliga fjällhedar. Sen kommer Ukraina. Vi är vid Karpaternas släta fot, vid vägs ände. Asfalt anlades för trettio år sen. Före vägen fanns bara en ringlande droskstig.

Det har regnat och det doftar gott.

På vinden valnötter och torkade bönstjälkar.

Hela golvet fyllt av majs.

Hon drar av kitteln från elden när vattnet skummas. Märgben från den ena grisen.

Den slaktades. Måste ha färre djur att sköta då tiden klär kroppen i ny skrud. Men jag ser de lätta stegen. Styrkan. Ryggen. Händerna, hennes ögon.

Svärsonen kommer.

Fru Iliana är Vioricas Mormor och Marias Mamma. Hon kan allt. De står varandra nära kvinnorna i familjen. Skrattet har burit dem fram genom tiden, över sorg och genom förluster.

Jag stannar och dricker kaffe.

Jag frågar om jag får filma en vattenritual.

De har berättat om bot och bättring, om hopp, tro och kärlek. Om tiden som inte räckte till men som sen blev full och nästan gick över.
Om kolbiten som läggs i vatten och dropparna på dörrkarmen för fredat hem.

Jag följer med kameran husets alla göromål.

Små porträtt från livet i byn.

Min kamera har blivit som en pensel. Ingen skillnad på mig och dess lins. Ingen skillnad på mig och berättelserna.

Jag är lika närvarande som klockans tickande.

Omärkligt berättande med små ögonblick ur tiden.

www.malinstoryteller.com #WomensBlues #bok #dokumentär

Av Malin Skinnar i Rumänien

Portrait Iliana Miholca, Transylvania

– Fru Iliana går med ryggsäcken full av gräs. Stegen lätta som en flickas. Gospodina kallas kvinnorna i byn; de som kan allt. 

Portraits of Transylvania
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Malin in Romanian TV

Stirile Pro TV, Agries, Romania

O scriitoare din Suedia își dorește să promoveze tradițiile și muzica autentică din România

Stirile Pro TV, Agries, Romania

Dimma i Transsylvanien

I am a swedish storyteller travelling Europe   “Searching for the womens Blues“. Here below is e reportage from Stirile Pro TV in Romania about my visit in Agries.

The old traditions are important to all of us. Sustainble living is a golden treasure. One day we all will need to know how to make things on our own. Electricity and internet is not a stable source. To spend time on countryside of Maramures is a  life-university to put on the cv.

Världens minsta kulturhus på besök i Rumänien

“O scriitoare din Suedia cutreieră lumea în lung și-n lat într-o casă pe patru roți și ne învață ce înseamnă să trăiești frumos, departe de tumultul marilor oraşe.

A ajuns în #Maramureș, ademenită de folclor şi oamenii de aici. Şi-a propus să învețe tradițiIle noastre și să le așeze în paginile unei cărți cu ilustrații, totul din dorința de a promova muzica noastră autentică.

“Uite de ce îmi place #România. Este mâncare adevărată pe care toţi suedezii ar vrea s-o consume. E sanataoasă, din propria grădină!”, a precizat scriitoarea.

Malin Skinnar este freelancer şi a ajuns pentru prima oară în Maramureș în urmă cu 4 ani. S-a întors aproape în fiecare an, iar acum vrea să le arate şi altora cum se trăieşte aici. Impresionată de traiul oamenilor de la ţară, suedeza spune că s-a îndrăgostit de mâncarea noastră şi de tradiţiile încă vii.

“Aici în România aveţi o comoară de cântece şi oameni care încă ştiu să trăiască în satele mici, fără electricitate şi au puterea de a face orice cu mâinile lor şi sunt apropiaţi de animale”, a mai spus Skinnar. Casă şi atelier de creaţie îi este o rulotă! Deşi este vegetariană, Malin s-a lăsat convinsă de oamenii care au primit-o în casele lor să consume carne de porc.

În satul #Agrieș, scriitoarea a îmbrăcat straie populare şi a “gustat” şi din tradiţiile locului. “Parcă a crescut în satul nostru, aici. Aşa o văd că pe o simplă femeie din satul nostru”, s-a declarat încântată Teodora Purja, cântăreață de muzică populară.

Proiectul suedezei este susţinut de prieteni şi de cei care o urmăresc pe site-ul de socializare. Ei plătesc pentru fiecare 100km parcurşi şi primesc un loc de cinste în cartea ei.

Adina Timis, Stirila Pro TV, Romania, nov 2018

Sjunga på munnen utan att kunna ett språk

Photographer and storyteller visiting Doina singers in the village of Agries, Transylvania.

Teodora and Lenuta Purja with story singer Malin Skinnar . Swedish- Romanian culture exchange

Lenuta and Teodora Purja sings with Malin Skinnar from the smalles culture house on wheels.

The smallest culture house on wheels in Agries, Romania
Världens Minsta Kulturhus fick besök från Rumänsk tv under sin visit hos folksångerskorna Teodora och Lenuta Purja i norra Rumänien.
Malin Skinnar with the smallest culture house on wheels visiting folk singers in Romania
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com