Orden och tiden – folklore

Jag är där vägarna slingrar sig.

De slingrar sig lika vackert som murgrönan kring sin stam – som broderierna kring tråden och orden kring sin sång.

Som hjärtat förälskad i önskan.

Färgad tråd mot livsvävens botten.

Allt tas om ingen.

Berättas som  aldrig innan.

Nya metaforer för var rad.

Synonymer som aldrig brukats.

Traditionen att improvisera ur given källa – den är viktig.

Den ger länkar  över generationer.

Något man kan göra tillsammans.

Öglor som hakar in i varandra.

Krokar som ger möjligheten för alla att ta sats mot ny riktning.

Stagnerade ord bär bara över en generation – inte över tid.

Här läggs vikt vid nya beskrivningar.

Man berättar i sången det sagda –  fast på nytt vis.

Det finns ett budskap  och gemensam kraft att höras.

Att leva ännu en dag och forma det lilla till oemotståndliga skatter.

Här kläs berättelsen i tidens dräkt så den passar nya öron.

Backar, tar omtag.

Väver in  det gamla – kanske ålderdomligt och obegripligt.

Smakar på ordet. Det betyder som det låter.

Onomatopoetiskt.

Flätar nytt och gammalt.

Tungans skyttel skapar sångmattor.

Ny tid, nytt liv.

Så hålls berättelser levande och skapar dynamisk folklore.

Vägen slingrar sig dock likadant mellan molnen.

Jag körde in i snö, genom regnstorm – sen snö igen.

Flingor smälter på rutan.

Orden;

”Snöblandat regn” finns i sångerna här.

De handlar om kusken på sin pall – när regn blir pansar av kristaller.

Då vadmal håller tätt mot kölden.

När hästen somnat och himmelen öppnar sig.

Då omsorgsfullt tovad ull blir nattens mantel.

Då broderier fyllda med kärlek ger maken blsnd djuren ett värdigt härbärge.

Jag sjunger dem nu – sångerna om att leva – the Woman’s Blues.

Följer ornamenten in i Karpaternas hjärta. Som trådarna slingrar vägen på herdens mantel.