Inlägg

Dokumentär & animerade folksånger

Strong woman with white horses

Jag arbetar sen många år med ett videoverk över livet som självhushållare i norra Rumänien. Denna filmen är i vardande och innehåller förutom filmade porträtt – animerade folksånger.

Documentary by Malin Skinnar about Romania - Women's blues - a video portrait from Ungureni

It all began after a year of sorrow  when I made for the mourners and singers of the East. Surprisingly, I found happiness there and I started laughing again.

This is a story about songs of life, love and the moment we loose hope and ask for help.

It’s women’s voices that capture my soul. Old grandmother’s voices that make the tears fall.

I want to listen to the borderland through them, they who carry their memories in a knapsack of songs. To sit by them and hear life being sung.

Documentary by Malin Skinnar about Romania - Women's blues - folk art in Romania

Documentary by Malin Skinnar about Romania - Women's blues

En dokumentärhybrid om mitt sökande efter sånger i gränsland. Den består av  målade pappersklipp och filmat material efter många resor till norra Rumänien. Jag återvände alltid till samma byar. Bygderna kring floden Lapus i Targu Lapusului. Min första resa till byarna i dalen var  i februari 2014 och nu bor kvinnornas sånger även i mig.

Dokumentären är under bearbetning och presenterar 12 sångarporträtt på 7 minuter där delar av lyriken animeras.  Mellan videoporträtten 7 minuter vardera. Allt är dokumentärt material om mitt sökande efter kvinnor som sjunger den speciella sångformen ”doina” i norra Rumänien. Berättelserna mixas med mina reflektioner om att leva.

Documentary by Malin Skinnar about Romania - Women's blues

Detta blir en nätdokumentär, ljudbok, podcast  samt multimediautställning och berättarföreställning samt föredrag. I dokumentären spelas min berättarröst in i studio och balanserar iPhonefilmandets rörlighet. Sångerna animeras med paper cut / stop motion och bearbetas i After Effects. Många reportage och berättelser ligger redan på min sajt.

Strong woman with white horses

Utställningen som produceras parallellt består av 12  digigrafier / mixed media (110 cm x 160 cm – fotograferade porträtt  med målningar direkt på fotot i mitt digitalt ritbord.) Var motiv på kommande utställning  har en bildsskärm med video från inspelningsögonblicket. Utställningen är ambulerande och ges med fördel med berättarföreställning om mitt liv till vägs i norra Rumänien.

Konstprojektet görs i tätt samarbete med folklorist och konstnär Alexandri Ilea i Baia Mare som sedan starten är med på alla resor i området, översätter samt arbetar med research och idé.  Vi har även stöd av privatpersoner och många familjer i Targu Lapusului samt boende på konstgården Casa Caraolina i Cupseni.

Vi söker mecenater och goda kontakter för att förverkliga detta.

info @ malinstoryteller.com

malinstoryteller homepage

Människans fötter – lockrop och längtan

Culture is to live

Att bära sitt liv över skog eller öken – en lång berättelse

MÅLNINGAR & TEXT MALIN SKINNAR på hembesök i MALUNG – ÄPPELBO 

Folksånger förenar – bevisar – att människan har samma fötter att bära sina liv med – vart än hon vandrar. Jag reser genom mitt barndoms Dalarna och funderar på skogens ensamma rop – på den bärande rösten – tillhörigheten och våra tecken. 

Illustration & Text Malin Skinnar

FRÖKENS BERÄTTELSER

I min barndom var allting blått. Och lila. Och det fanns en myskoxe i skogen utanför Malung. Lurfvig, lufsig  och tung. Kanske mitt på skidspåret bortom Bäckbacken.

Och tö.

Som gjorde allting tyst.

Och flingor.

Tusentals kristaller.

Och min fröken… hon fanns verkligen…  Anna Greta Höglund som berättade legender. Var morgon släckte hon lysrören och tände ljuset  – läste om gudar och jesu dadlar, vallebarn och skällekor. Sen kom flourtanten. När klockan var tio smög vi till  specialfröken Margareta för att vända b och d rätt.

MIDVINTER

Jag hade elektriskt hår med istappar i o trodde aldrig vi skulle flytta. Tänkte bli kulla på sela – driva fäbovall och kärna smör. Jag skulle äta himmel och smyga på själavandrarna vid Transtrandsfjällen. Abba och mässlingen fanns, och allt annat som nu förutom internet. Gräl och overaller, Jofama och onyttig färgämnen. Fast jag var Malungskulla och trodde aldrig livet skulle förändras.

Klockan tre blev det mörkt. Och månen lyste genom skogen. Åkte skidor i mörker och såg min skugga över snön.

– Har ni åkt skidor i skymning? Glidit över blåkullar? Och i gryningen. Sett stjärnor på väg till skolan? De tusen o åter tusens strålande diamanterna?

Som luciasånger och tunga fjät … jag gick i det där i det blå och bodde.

DOM FARLIGA PÅ ANDRA SIDAN

Började smyga igen när jag blev vuxen…. på det gammelgoda i Dalom. I skogen hos älvfolket där jag föddes men flyttade ifrån strax före tonåren.  Jag gick en kurs i folksång på Malungs Folkhögskola men spenderade eftermiddagar och helger farandes kors och tvärs i bygden.

Hälsade på alla som kunde berätta; njöt dialekten, sången, miljöerna…

Åkte till Äppelbo – grannsocknen som Far berättat om från sin ungdom som alltid var i kamp med Malungsborna. Det var hans barndomsberättelser; om främlingarna några krökar nedstöms älven som hade mycket emot Malungsborna.  Eller backen sydöver Byråsen från Tällbyn som på toppen betydde radikalt dialektbyte och plötsligt var man i Torsby och fick passa sig noga för Värmlänningars smocka.

De gällde för heder och herravälde, fotboll och fjällor… bataljer och olikheter ingick som garnityr på högtidsdagar då unga råkade mötas.

Ja även nästgårds kunde vara för långt.

Tänker ofta på Fars historier, om hur barn odlar olikheter bara av lusten till spänning. Tänk att få  testa sina nyutvecklade muskler eller talanger. Idrott måste vara en av de viktigaste ventilerna för att hävda unga kraftpaket. Tänker ofta på hur vi förenklar människors motstånd mot det nya. Hur bekräftelsebehovet att vara någon och höra verkar finnas oavsett graden av främlingsskap.

Hörde två kronhjortar bröla innan jag lämnade Österlen. De knakade in i varandra gång på gång och det lät som om skogen föll samman.

-Revir och tillhörighet… stångas för stångandets skull …. vi människor är verkligen inte långt ifrån det skogliga… och kanske därför svåra att påverka i den frågan – bättre kanske att förena via annat.

Jordsvindel

VILLE HAN FÖRSVINNA

Åkte längs med älven  på  den vackra slingervägen mellan Malung och Äppelbo. Vägen måste vara livsfarlig för pendlare men i denna decembergryning är det bara jag och forsen… Jag stannar  på en uppskottad parkeringsficka. Imma slingrar sig  upp längs rimfrostade björkstammar och jag njuter doften ur vinterskogen.

Just i kröken där jag stannar dog en av mina anfäder. Anfäktad av inre röster lät han forsen ta sin kropp och livet sjunka under isen.

Jag lägger min hand i snön. Ser mina fingrar bland snökristallerna. Han hade knutit stenar vid sina fötter för att verkligen sjunka. Arma människa…  hur svårt var han inte plågad av sina nerver innan han vågade gå så långt.

Hans Far läste in i döden stod det i Malungensian och i kyrkboken har det tecknats att hans Moder var skötsam trots armod.

Jag grubblar över alla släkttavlor. Undrar hur det gick för hans fru, barnbarn till länsman. Vad sa de burna av högre stånd då dottern gifte sig med hantverkare som tappade besinningen och valde forsen.

Arme man, hur hade han fått hjälp idag? Inte kunde en förälder klara sig allena heller. Jag vistas stora delar av mitt liv bland självhushållarna i Rumänien. De måste vara två för att hinna med vardagen…

Ingen klarar sig ensam med barn.

TIDEN

– Det finns så många mellanrum. Så många livsavgörande steg som inte går att tolka.

Jag ser att i Malung gifte de sig över ståndsgränser och annat styrde än epitet. Hur gick det till? Var det lätt eller svårt… vem flyttade till vem? Via gårdsnamnen kan jag tolka en del och via bomärken annat.

Min anfader, vars  liv som släcktes i forsen, är min Gammelfarmors Farfar.

Tänk så många vi är som bär hans gener vidare.  Åh, om han visste det dagen som smärtan blev för stor.  Att han skulle leva kvar … ändå.

Jag lyckas ta mig ned till älven men det är väldigt halt. Doppar mina fingrar i vattnet till farväl.

Kan inte sluta tänka det… att vi bär honom inom oss ännu. Jag bor på jorden just nu men utan egna barn. Han lämnade jordelivet som ung och hann skapa en jättesläkt…

I bilen är det varmt. På radion varningar om älg sen lite julmusik och en hälsning. Det är väldigt halt och landskapet skimrar med sin gröna gryningsshimmel ovan älven .

Work in progress, art bu Malin Skinnar

Hôckin hôr du te då?”

Jag kör nu mot Äppelbo för att möta Agneta Stolpe.

Agneta är en sprudlande, porlande låtgiverskan med en stor visskatt. Far och jag tittade i Malungensian innan jag åkte för  visst var det så att hennes pappa gått gränsskifte med Far och rensat sly.

Jodå, alla är vi släkt  i gammelbygd. Vi sitter ihop med anfäder kors och tvärs via bomärken, skogskiften eller spelmanslag. Behöver absolut inte vara blodsband men detta har alla koll på. När jag var barn gick det inte att röra sig i trakten utan att  få frågan ”Hôckin hôr du te då?”  Och den frågan får jag höra ännu – var gång jag kommer till nån ny på visit. ”Vems är du då”

Kanske blir det viktigt där få människor bor och nästan alla må ge sig av för sin försörjning.  Att släktband plötsligt förvirras. Viktigt att veta vem man lägger an på till Midsommar så det inte är fel gener man dras till.

Hör om en släkt-app de startat på Island för att unga inte ska riskera dejta nära släkting i det glesbefolkade landet där nästan alla sitter samman på ena eller andra viset. Så den där ”Hôckin hôr du te då?” är nog en livsviktig fråga när alla en gång återvände till högtiderna.

KRYPTERAT SKINNARMÅL

Innan industrialismen slog igenom i Västerdalarna gick kullor på herrarbeten och många av männen på Skinnargång. Kullorna gjorde alla förekommande sysslor tillskar pälsar som skräddades på plats.

Skinnarna i Malung delade upp sig på gränder, en sorts inmutade arbetssträckor  från Stockholm i ost till Kristiania i väst, numera Oslo. Dit drog mina förfäder i lag om 6 man.

Karlarna var borta i flera månader och Skinnargränderna upphörde inte förrän på mitten av 1800-talet när symaskinerna kom. Flera lag gick även norrut mot Hälsinglands storbönder och Medelpads träpatroner.

För att få vara i fred med samtal  när de skräddade runt borden i storstugor runt om i landet så utvecklades ett hemligt  Skinnarmål.  En sorts krypterat Malungsmål som framsades baklänges för att kollra bort eventuellt nyfikna skvallerbyttor. 

Jag kan tänka mig sorgen hos värdfolkets pigor och drängar – nu när Skinnarna äntligen kom med nyheter från världen, så talades inte bara ett obegripligt Malungsmål – utan dessutom språkades baklänges!

GARVNING AV SKINN

Skinnarna hade hemliga recept för garvning och egna knep för beredning av skinnen.  Att vara en sluten grupp handlade om ren  överlevnad.  En sockenbefolkning  vid en utarmad älvfåra måste konkurrera med vad de kan för sin utkomst skull.

Så skapades landets smidigaste pälsar med en passform som få kunde skapa; hållbara, lätta och stiliga.

Agneta berättar att många av dem reciterade och sjöng stycken ur Frithiofs Saga.

Berättelserna om Kung Ring är svulstigt formade och jag önskar jag kunde höra de gamle  berätta. Tänk er balladerna, brasans sprakande och nålens sugande ljud genom pälsens bräm.

Frithiof kommer till Kung Ring – sannerligen en skepnad att skåda. 

Skinnarna talade Malunsmål baklänges

BARFOTABARNA

Men Malungsborna anlitades lika ofta som hästkarlar och smeder. De högg, drog timmer och baxade. Så fort skörden var bärgad for de alla åstad för att återvända lagom till jul.

Alla vandrade, kvinnor som män. Följde älvbrinken, sen järnvägsrälsen eller evigt trampade åsar. La finskon i konten för stadens gator och barfota strövade de vidare.

Även min Ida gjorde det.. gick barfota till skolan i Rörbäcksnäs. Min fina tant Ida i Grimsåker som passade mig som liten.  Ända in i oktober  berättade hon, så gick hon utan något på fötterna. När snön lagt sig samsades syskonskaran mellan de trasiga tofflorna och ett par hela.

Det är nyss. Inte länge sen.

Jag är född 1966 så detta kan ha varit vid förra sekelskiftet. Vilken omställning Ida genomlevt.  Kanske var hon född 1896…. Från barfotabarn på vall till välfärd med Hemköp om knuten.

Nu är hennes barndoms stigar en flygplats…. Vem kunde ana detta?

JULOTTAN VID SPISEN

Jag hittade en gång Fars skolhäfte i en låda under Farmors säng. I  en uppsats där han beskriver julottan står det att pappa Skinnar-Arvid spelar in julen med syskon och vänner i köket i Tällbyn. I köket alltså… det spelandes till ottan. Inte i kyrkan – utan hemmavid…

Sed och bruk.. Möta mörkret med ljud. Håll otyg borta i julenatt och friden stången. Dricka mjöd, äta bröd och spela hymner. Det  är julen 1938.

Malung strax före kriget.

Jag har skopan med bomärket  från Back-gården och Skinnar-Albins fiol vid min sida.  En snidad fiol från furorna som växte långsamt, som valdes med omsorg för lådan.

Jag ser bomärken från tiden då gammelvärlden bröts upp med el och möjligheten att spara. Kanske fara…. köpa en biljett till Amerikat.

ARMOD

Vi sitter samman längs älven i Malungsbygd. Det står i Malungensia.  Exakta släktträd med otroliga system för att spåra fäder och gårdar med hänvisningar till kyrkbok och förhör.

En hembygdsforskare vid namn Josef Sjögren  kom 1925 till Malung från Norrköping för att arbeta som folkskollärare och organist i kyrkskolan.

Josef lyckades  sammanställa  Malungs kyrkböcker till flera komplicerade släktband i socknen. Hur han gjorde är svårt att förstå utan dator med bläck och penna. Vilket sinne och vilken noggrannhet! Även gårdsnamn och bomärken finns representerade i den mån de nedtecknats.

Jag älskar att bläddra i boken. Det står så mycket mellan raderna och man lär sig om den tidens livsmönster.

Det syns sorgligt hårt när svälten härjar hur förtvivlat många barn som mist sina föräldrar, eller hur många som gifte om sig nästan direkt efter och av vilken orsak de omkomna dog.

Många är bara ”borta”. Malungsborna var ett resande folk och arbetade nästa alltid på annan ort. Att komma i hembygdens jord var viktigt men få förunnat.

TING TAR TID

Äktenskap var så mycket mer än passion. Kanske kan man säga tvärtom allt som vi likställer bröllop med idag. Det innebar nyckeln till överlevnad, säkerhet och möjligheter för såväl mannen som kvinnan och även deras anförvanter att hantera livet.

Ett äktenskap var ett sant relationskepp som innefattade allt en människa behöver för livets nödtorft.

Det var en plattform lika tungt gällande som en bank, en värdehandling eller ett lånelöfte. Ingen klarar självhushållning som ensling och barn behöver en familj för att livet ska skjuta skott.

Alla göromål tar tid och sysslor måste delas på såväl svärföräldrar som syskon.

HÖSKULLAR & SKYMNING

Men där finns fler berättelser. De som inte hör till nedtecknade blodsband.

– Vad vet vi om höskullar och skymning? Om lusten och misstagen.. förbuden och chansningen… Vad vet vi om tillblivelsen… Intet…. Människor blev gravida lika lätt då som nu och att varit med fel var värre än att ljuga. Och viktigast var avtalet. Att vem har du beslutat dig för att tillhöra?

Jag tänker på släktböckerna som tidsdokument  – inte gensagor. Men viktiga berättelser om avtal mellan människor. Förhållning och förmåga. Hela ekonomin berodde på vem man var och vad man hörde till.

-Lån och givande, byte och inteckning.

En brand, en farsot, missväxt eller skador… Hur gjorde de för att bära hela familjer mot framtiden… Hur gjorde de?

Fine art print, Malin Skinnar, Sweden

MÄNNISKOR MED SKOG I MAGEN

Vi känner bara till det blå. Den stora stjärnan och de hela berättelserna. Tron och behovet att höra till är alltid större än verkligheten.  Vår berättelse och märkning är det enda vi kan förädla och har alltid gjort; religionstillhörighet, landstillhörighet, familjetillhörighet eller gäng.

Berättelsen om vem vi är kanske blir så pråligt utmärkande hos människan för ingen klarar av tanken på den obegripliga fortsättningen – att vi  alla en dag alla skall försvinna.

Vi bor på en planet i ett hav av stjärnor  –  blivit till i en ögonblick – slumpvist skapade i ett regn av raketlika sädeceller…

Cellfusion och delning –  mjukt svävande in en mjukt rosenröd livmoder..

Födda genom kvid och fruktansvärd smärta – rakt in en  grå värld bestående av busshållplatser och töntiga trender att passa.

Det är därför det finns människor med skog i magen – som ropar i skymningen och hoppas på ett svar.

Det är därför människan ber och målar, knäböjer och dansar…

Det är därför diktare gråter och förälskade lovar.

Allt för den ljusa stjärna…

SJÄLSTRYCK OCH BOMÄRKEN 

Stannade utanför  McDonald’s i Borlänge. Husbilen fick plats och deras wifi var snabbt.

Det kom bil på bil körandes med familjer som skulle söndagskäka. Föräldrar tatuerade upp på halsen och långt ut på fingerspetsen. Ganska många ända upp bakom örsnibben in på tinningen… Det var så påtagligt att det blev som en stamtillhörighet; bältet – håret – piercingen  – jeansen…

Förr bar masen helgdagsrock och sämsk med kurbitssnirklande mönster på västen. Likadant nu fast med tatuerade ornament från topp till tå..  vid skinnet för evigt präglad.

En grupp somaliska unga tjejer kommer förbi med snillrikt vikta ganska höga hijabs. De är glada. Skuttar mellan snöhögarna på parkeringen med skrattet bubblande. Något måste hänt för de liksom strålar av bus och knuffar varandra i sidan. Jag ser att en av tjejerna har vackra hennamönster på handryggen. Bröllopsdekor?

Själstryck tänker jag... kanske stundande festlighet och nu möts de på McDonald’s.

Bomärken och själstryck… Noggrant utvalda uttryck för en själv men ändå verkligen för andra att beskåda. Ett nästan privat märke som glipar  ut ur halsringning och ärmslut för att markera tillhörighet eller kollektivt mönster för trots…

Jag tycker om människans vilja att smycka och behaga. Vi har så lite kropp att fixa med i det stora hela men den sänder ut ganska stora signaler… och så lite tid att leva…

Det är viktigt för oss att vara lite nonchalant incognito med ändå med exakt noggrann precision så det i slutändan blir precis som alla andra…

Tillsammans vi går vidare på jorden och längtar efter sammanhang – polerar våra fjädrar och reser vår plym. Alla var och en på eget vis. 

RÖSTEN EN LINDRING I NATTEN

Åkte för att diskutera en sångbok och kanske projekt att måla Agnetas sånger.

Men det blev ett större möte. Som en klang. Vi möttes på hennes gård tillsammans med musiketnolog Jill Ann Johnson och det var som om tre glödhärdar började brinna där i köket… 

Det glimmade som himmelen över Äppelbo där på gården och allt var begripligt på något underligt vis via gammeltonerna.

De gemensamma.

Vi tänkte att kanske kan barn få höra vallungars sånger. Alla barn från världen som kommit hit – de kan dela och känna igen sig. Har vi inte samma ängslan och längtan. I flocken i skogen eller gänget på parkeringen…

Tänkte på det efteråt … att jag har faktiskt många vänner som gått vall i nutid.. Innan migration och flykt till Sverige. I Serbiens höga björnskogar och på Mongoliska stäppens tundra. Lika små och rädda.

LJUDVINGAR

Min bosniska väninna Radmila kom från det sargade Joguslavien  1991. Hon kom som flykting och klarade sig för hon fick uppehållstillstånd i Danmark.

Sången bar henne genom hela livet.. först som liten vallflicka sen som nykommen flykting. Numera  är hon operasångerskan i Köpenhamn med en ny liten familj som får höra hennes barndomsminnen.

Hon berättade för mig hur hon livrädd hon var då hon vallade korna åt Mormor i de täta bergens skogar. Hur hon tog dem till vattnet  i skymningen och sjöng och och sjöng för att hålla skräcken stången och kanske björnen borta.  Hur hon hittade klangen som bar henne genom mörkret.. den rullande övertonen som la sig som en rungande vägg mellan henne och skogen.

Som en kupa blev ropen att kliva in i – som när hojtandet stabilisreades till sång blev ljudvingar som omgav hela flocken – som om tonerna blev spjut färdiga att kasta

Eller tordånsläten… Rösten var som ett vapen, eller en  famn – en lindring i natten.

Förmodligen känner även kvinnorna från Somalia igen sig?

Även om de flesta kommer från städer har alla en Mormor och Farmor med djuren som enda utkomst. De måste med känna igen sig i  det ensamma vallandet och vandrandet….

Sången som ska hålla hungern stången och faror borta. Och alla turkiska, mongoliska, syriska o kurdiska vänner. Många bär samma toner med sig hit. Samma rop.

VI GÅR ALLA PÅ KLOTET OCH NYNNAR

Folksång förenar. Bevisar. Att människan har samma fötter att bära sina liv med. Vart än hon vandrar. 

Den som ljudar tillsammans blir mer…

Men även hörlurar kan inge trygghet. Den som går genom mörka tunlar klär sig i den tuffes rustning med soundtrack som bjuder annan klang än skräckens…

Trumslagarpojkar… brudmarscher… gråterskesånger... Människans ljudsköld och uttryck.

HUGIN & MUNIN

Allt bär liv, sa Agneta när skymningen föll och historierna flätades med visor, trall och minnen.

Jag hade ritat hela eftermiddagen. Det blev massor av teckningar.  Streckgubbar som bara kan komma till när något tar tag i en. Jill som är musiketnolog med rötterna i Amerika vred på våra musikaliska begrepp  och Agneta med hela sitt register från logonom till regissör la till gyllene strån stacken.

Egentligen var mötet så flödande att vi efteråt inte visste hur vi skulle härbärgera kraften.  Vi var liksom fyllda av musikaliska sammanhang, detaljer och meningar som på något vis gjorde  kusten ganska  klar.

Glada i hågen skildes vi åt och tänkte att man oftare borde ses och låta sinnet flöda.

”Glada i hågen”… hugad /hågen….. Vad betyder  egentligen ordet? Komma i håg...hugskott/håglös.

Kanske kommer ordet håg från ög = öga i betydelsen belyst? Eller åker/åger = planteringsmark; plats för ting att fästa och växa…

Slår upp håg;

Hugin och Munin är i nordisk mytologi Odens två korpar. Hugin betyder ”hugen/hågen” det vill säga ”tanken”. Munin betyder ”minnet”.

Varje morgon sänder Oden ut dem i världen för att inhämta information åt honom.

-Hm, så det är så det är.. när man fyller ”tanken-hågen” så blir man inspirerad! Det gäller verkligen att öppna korpgluggarna och blanda minnen med varandras sinnen. Gör man det blir man väldigt glad i hågen.

Samtalet

Agneta Stolpe medverkar i boken  Fäbodlandskap och vallmusik 2019 där fäbodbrukare, pedagoger och musiker berättar om livet i fäbodväsendets och vallmusikens tjänst. Läs mer om  Agneta Stolpe här. Allt som är spännande presenterar Agneta på sina inspirationsdagar;  retorik och röst, visor, berättande och kulning.

Boken om kulning av Jennie Tiderman Österberg, ett fantastiskt verk om den ensliga sången. Jennie är musiketnolog och forskar på nordisk vallmusik. Hon talar om fäbodarna som skogarnas rum där längtan kommer till uttryck i sången.

VI ROPAR SÅ VI VET ATT VI FINNS

Att kula själv eller stå nära någon sop ropar är en så oerhört stark känsla. Prova själv!

Ställ dig själv i sjumilaskog – hör din röst möta sjöns yta.. följ den upp mellan klippblock och tallegren.. Låt din ensamhet bära ut i evigheten och sedan åter….

Jag tror att precis som i storskogarna hemmavid så är det detta som alla känner i vildmarker över hela världen; att man är väldans liten men kan ha en funktion ändå…

Kanske är det därför jag söker mig till folk i obygd och gränstrakter…  för att få vara nära det som verkligen har betydelse; den lilla människans rop i allt det stora. Det är där man hör berättelsen tydligt om  hur det är att leva.

FINA FILMER OM LOCKTONER

Agneta sjöng stycken  UR FRITHIOFS SAGA  som Skinnarna ofta reciterade. 

Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd,
hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd.
Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann,
hon var den friska våren, den kulna höst var han.

Då trädde uti salen en okänd gubbe in,
från huvud och till fötter han insvept var i skinn.
Han hade stav i handen och lutad sågs han gå,
men högre än de andra den gamle var ändå.

Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr,
där är de armas ställe ännu, som det var förr.
De hovmän logo smädligt och sågo till varann
och pekade med fingret på luden björnskinnsman.

Då ljungar med två ögon den främmande så vasst,
med ena handen grep han en ungersven i hast,
helt varligen han vände den hovman upp och ned,
då tystnade de andre; vi hade gjort så med.

”Vad är för larm där nere? Vem bryter kungens frid?
Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid.
Vad är ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrån?”
Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.

”Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill.
Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.
I Ånger är jag uppfödd, min arvsgård heter Brist,
hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist.

Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg,
han hade starka vingar och flög så glad och trygg;
nu ligger han förlamad och frusen jämte land,
själv är jag gammal vorden och bränner salt vid strand.

Jag kom att se din vishet i landet vida spord,
då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord.
Jag tog en narr för bröstet och vände honom kring,
dock steg han opp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!” –

”Ej illa, sade kungen, du lägger dina ord,
de gamle bör man ära, kom sätt dig vid mitt bord.
Låt din förklädning falla, låt se dig som du är,
förklädd trivs glädjen icke, jag vill ha glädje här.”

Och nu från gästens huvud föll luden björnhud ner,
i stället för den gamle en var en yngling ser.
Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full
de ljusa lockar flöto liksom ett svall av gull.

Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,
i handsbrett silverbälte med skogens djur uppå.
I drivet arbet alla den konstnär bragt dem an,
och runt kring hjältens midja de jagade varann.

Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,
vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt.
Den lugna hjälteblicken kring sal och gäster for,
skön stod han där som Balder och hög som Asator.

Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt
som röda norrsken måla de snöbetäckta fält:
som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
stå gungande på vågen, så hävdes hennes barm.

Nu blåste lur i salen och tyst blev överallt,
ty nu var löftets timma och in bars Frejers galt,
med kransar omkring bogen, och äpple uti mund,
och fyra knän han böjde på silverfatets rund.

Och konung Ring sig reste i sina lockar grå,
han rörde galtens panna och gjorde löftet så:
”Jag svär att Frithiof vinna, fast än en kämpe stor;
så hjälpe Frej och Oden, därhos den starke Tor.”

Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög,
en blixt av hjältevrede hans anlet överflög,
han slog sitt svärd i bordet så det i salen klang,
och upp från ekebänken varenda kämpe sprang.

”Och hör du nu, herr konung, mitt löfte ävenväl:
ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.
Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en värld,
så hjälpe mig min norna, därhos mitt goda svärd!” –

Men kungen log och sade: ”Helt dristigt är ditt tal,
dock, orden äro fria i nordisk kungasal.
Fyll honom hornet, drottning, med vin som du har bäst,
den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst.”

Och drottningen tog hornet som framför henne stod,
av urens panna brutet, en kostelig klenod,
på blanka silverfötter, med mången gyllne ring,
med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.

Med nederslagna ögon hon räckte hornet då,
men darrande var handen, och vin blev spillt därpå.
Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland,
de dunkla droppar brunno på hennes vita hand.

Och glad tog gästen hornet utav den ädla fru;
ej tvenne män det tömde, som männer äro nu,
men lätt och utan tvekan, den drottning till behag,
den väldige det tömde uti ett andedrag.

Och skalden tog sin harpa, han satt vid kungens bord
och sjöng ett hjärtligt kväde om kärleken i Nord,
om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst
de hårda hjärtan smälte i stålbeklädda bröst.

Han sjöng om Valhalls salar och om einhärjers lön,
om tappre fäders bragder på fältet och på sjön.
Då grep var hand åt svärdet, då flammade var blick,
och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.

Helt skarpt blev där nu drucket allt i det kungahus,
var enda kämpe tog sig ett ärligt julerus,
gick sedan bort att sova förutan harm och sorg,
men konung Ring den gamle sov hos skön Ingeborg.

 
 
 
 
Culture is to live
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

FLER BERÄTTELSER 

Livets & kökets sång – Călinești

Mariuca Verdes Mother and Malin Skinnar , Calinesti, Romania

Călinești – Rumänien

Se min film om Livets & Kökets Sånger


Calinesti village, Transylvania

Jag bjuds in på soppa nere i byn. Gården är full av folk.

Det skymmer och ved bärs in.

Två kvinnor  kokar plommonkompott över öppen eld och rör runt med stora störar.

Jag har kommit till ett sorgehus. Alla hjälps åt att bärga höstens grödor. Hela byn. Några pojkar lavar ved. En medmänniska i sorg lämnas inte ensam. Det går folk in och ut ur köket hela tiden.

Släktingar. Grannar. Vänner.

På gården finns många tecken.

Makens bortgång är nyligen. Sorgen stor.

Frågorna är outsinliga. Hur ska ju a det gå. Man måste vara två här. Tunga lyft. Skörden. Vattnet.

Searching for the Womens Blues Calinesti
Searching for the women's blues
Traditional home Calinesti, Romania

Frun är så vacker, klädd i svart. Sjalett och snabba steg. Brödet varmt, soppan, rostade pumpakärnor. Tv:n står på. Rosa väggar. Målat porslin. Kaminen.

Grannkvinnor kommer in för att hälsa. Fler tallrikar. Bordsbön. Alla ber. Jag vet inte hur man gör men kan bete mig. Böjer mitt huvud och lyssnar.

Plötsligt snyftning. Delad. Vi är i ett sorgehus. Gråten är med oss. Öppen och direkt. Alla säger de stora orden. Hans namn nämns. Bilden stryks. Handen mot porträttet. Tårar. Saknaden. Vi kunde inget göra.

Våndan delas, bön igen, sedan maten.

Calinesti gospodar, Romania
Calinesti traditional home
Pumkins, Romania, Cainesti
Gospodar, farmers in north romania in october

Jag känner sån tydlighet här. Ingen tveksam förvirring. Alla delar och vet. Så många moment där livets kärna uttalas;  glädjen, förlusten, hoppet.

Ute på gården hörs djuren i sina spiltor. Inne för natten. Vargen smyger här. Jag kikar in hos kon. Hon blir rädd för mig. Har aldrig sett mig innan.

Jag älskar kor. Har inte sett en ko bli blyg för en främling. Hon blir orolig som ett barn.

Jag grips av närhet till alltet. Djur, människa, hopp och tro. Alla delar livet i byn. Giftemål, förlust. Sorgens vardag. Våndans chocker. Och på väggen i kyrkan lindrande legender.

De frågar om min tro. Om min man och mina barn.

Jag svarar som alltid väldigt underligt på alla dessa frågor. Men de ler. Säger jag är rar och görandet i livet räknas som större än bön och äktenskap. Men frågan återkommer. Jag hör oron. Har hon verkligen ingen?

Wool carpet Romania, Calinesti
Wool handcraft Calinesti, Romania
Romanian handcraft, Calinesti
Cow in the stable, Romania

De lugnas av min vän som säger att jag har brorsbarn och syster med. Att jag står min familj nära och mår bra.

En av kvinnorna säger att hon förstår att jag inte har en ny man.

Det kan ju faktiskt gå bra utan…. och det  är ju fint det där med att kunna resa och berätta – rent av bra… men synd på så vackra ögon att inte få möta en ann i glädje och sorg.

Hon tar min hand och klappar den. Säger att det är fint att jag kom och önskar mig lycka och välgång. Säger att det finns en man som väntar den som öppnar hela sitt hjärta.

Hennes sjalett är ljusgul.

Searching for the women's blues Romania

Månen stiger över ängen. I fjärran hörs herdar ropa in sin flock. Det är natt i byn nedan kullen. Jag kliver in i husbilen och kör vidare. Berörd av ännu en dag bland Maramures kullar.

Norra Rumäniens alla fårflockar sover… herdarna sover… kvinnorna sover.. och endast jag i min husbil är vaken …. väntande  mess från en friare.

Del ur boken The Women’s Blues i vardande.

Läs mer om byn Calinestis mirakel.

#romania #rumänien #malinstoryteller #womensblues www.malinstoryteller.com

Mariuca Verdes Mother and Malin Skinnar , Calinesti, Romania
Calinesti wooden church, Romania
Husbil möter oxar på väg i Rumänien
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Dom skira sångerskorna?

Swedish Folksongs

Jag tror att elektriciteten och välstånd förvanskat sångklangen i Sverige. Det som kallas folksång... vad det du är. Plockat fram  röstideal som inte funkar i arbete. 

Tänker ofta på det. 

Att vi har kunnat leva utan våndan att  ensamma gå vall in i vårt sekel. I många länder jag vistas i går människor ännu med hjärtat i halsgropen skyddandes djur och sig själva.

Jag hör texterna och funderar på bröstklanger som finns överallt i Europas skog och bergstrakter. De starka rösterna som inte behagar utan bär krafter långt utanför en själv där man sjunger för att finnas.

Som att andas.

Som att messa.

Som att välta skräck och längtan över på andra sidan.

Det finns knappt representerat här. Bara som kulning vilket hojtas för att höras. Men knappt brösttoner som finns överallt i öst.

Det som spelades in på silverrullar när tekniken gjorde det möjligt blev kanske sen en vis-standard. En konserverad klangmelodi där artiga kvinnor sjöng i en lur vid brasan så fint de kunde så herr’n inte skull falla av stolen.

Swedish folk songs

Jag tvivlar på

att de ensamma sångerskorna

var så skira, ja så stilla som skildras.

I natten

och dimman – till skogs o fjäll

i svettbad, kamp o saknad.

Där staven slogs mot tjockanbark

medan björnen hämta kalven.

Jag undrar om inte vallebarn

– stårsa, stinta, kulla

skrek sin visa, vrålade sin fasa

och smattrade skräck.

Swedish Folksongs

Om inte de som jag, sjöng för att höras i skogen.

Tänker

att tro och tradition

kan gått hand i hand –

förminskat

av misstag –

människans väsen.

Förvanskat henne …

Kanske svaret finns – i egna magen

tydligare än i arkivens.

Ty vem av våra anmödrar

vågade sjunga med hjärtats röst

då han kom –

främlingen i hatt med apparaten.

Med silverspole och tratt.

Han i mustachen.

Tunn tennfolie, vax och ljud.

Glas och askar.

Stärkta kragen.

Han som bad om egensången.

Med flyttbar inspelningsutrustning.

Tung var den.

Bror hjälpte honom bära.

Svart och brun.

Vevades.

Det egna kvädet från heden.

Fonograferat.

Han förstod ju inte språket ens. Måste sjunga på svenska.

Jag anar att man som skaldesökerska

verkligen ska gå vilse för att hitta rätt.

Söka i längtan och saknad.

I hunger.

I hunger.

I hunger.

Sjunga förfäders visor i dimman.

Swedish Folksongs
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Kvinnors sångsköld – Setomaa

Video about Seto Leelo, traditional singing, by Malin Skinnar

Värska, Seto Leelo – Estland

Setomaa, Estland – Searching for the women´s blues.

Sångsköld på bröstet. Tusen mynt rasslande. Hjälm av pärlor över huvudduk vävd under sång.

Den är tung att bära duken. Många lager och flätat löshår av lin. Under skölden finns alla berättelser sparade. Sångorden som länkar över generation.

Se min film från Setomaa i sydöstra Estland


Sångorden  kväds fram i cirkel. De sjungs genom dagen lång, natten. De bärs från mun till mun och famn till famn. Snirklar in bland silverskålar på kvinnans barn.

Jag fick komma till den skickligaste försångerskan, Sõnoline. Hon som improviserar alla verser i sången. Bara några få kan det i dag. Killõ kallas den övre rösten och torrõ heter resten av kören som följer.

Ett matriarkat sa prästen. I Setomaa härskade kvinnorna. Männen slet på fälten och sjöng sina kraftvisor i skogen.

Seto Leelo folk costume, Estonia photo Malin Skinnar

I varje offentlig lokal övas för olika sångevenemang. Det dansas och broderas. Utanför sol i sjön och skare. På kulturhuset fixas inför Seto Folkfestival i sommar.

Seto Leelo kallas det. En polyfonisk sångtradition uppmärksammad av UNESCO.

Jag gick genom skogen och hittade en sorts vandrarhemsstugor med telefonnummer och nyckel. Massor av fiskar som hoppade i dammen.

Smyckade dräkter för att bevara och försvara skaldandets kraft i Setomaa, Estland

Var gång jag besöker Setomaa får jag följa med mina vänner  Jane Vorema och Meel Valk .

Runt om Värska finns massor av kreativa nybyggare. Ekobönder och musiker som lär sig det gamla traditionerna och faktiskt ses för att sjunga tillsammans medan man handarbetar. Ett sätt att förstå rytmen i sången. När man spiunner eller kardar orkar man med det monotona arbete i stimmar om berättelser som sjungs går genom fingrarna.

Sången i min film är en bröllopsvisa. En sång för att klä bruden inför vigseln.

Det är verkligen helt annorlunda att sjunga för att göra något tillsammans. Tiden flyr och melodierna blir mjuka. Som blodet i våra vener. Varma, långa och omslutande.

Nedsaja village, Setomaa
Jane and Meel, Setomaa singers

Meel är en av de skickliga sångerskorna som kan den svåra konsten att med alliterationer förändra synonymer som återkommer i de gamla versformaten. Jag blir oerhört inspirerad. Här är det ingen som väntar på att nån annan ska visa upp något. Man gör och utforskar själv. Bygger hela liv runt kultur och traditioner som verkligen har funktion.

Hur väva fast babyn gråter, hur bygga fast hagel smattrar, hur sakna fast han aldrig kommer åter. Resa sig upp igen… ta ännu ett kliv och bära dagen vidare. Sångerna… alla knep finns där… vagga med foten till nynnande kväden, karda och kanske hinna koka.

Den digitala nybyggargenerationen kollar hur man gjorde förr… Youtube som livsuniversitet och gamla silverrullar.  På Tartu arkiv för kulturellt researcharbete hittas mycket. Inte bara hur rörsterna lät utan hur man gjorde för att leva.

De söker i arkiven och återskapar, fast utan bojor och vånda – utan med lusten att klara sig själva. Setofolket kunde konsten… att klara sig helt allena oavsett ofärdsår.

Jae Vabarna, Seto Leelo singer, video by MAlin Skinnar
Folk singer Meel & Jane, Setomma, Estonia

Passerade en källa. Den med Värskas källvatten. Drack och ilade i munnen.. Drack lite mer och la mig i mossan o funderade. Här är gränsland.. Många spår och källor. Just Setomaafolket har inga kopplingar musikaliskt till andra, sa prästen….

Sen sjöng han med skallrande basröst en visa som jag trodde handlade om krig och himmelsk kamp. Men den handlade om att man ska passa sig för äktenskap med gammelkvinnor. ”Dom luktar illa och härjar.” 

Folkvisor är inte alltid så barmhärtiga. Se filmen.  

Sakarias Jaan Leppik är präst i Ortodoxa kyrkan i Estland och musiklärare i Värska.

Sakarias Jaan Leppik, Setomaa, Estonia,

Hans röst mullrade i salen.

Trycket på tröjan ”Estonian Hero” och armarna i kors  står i tvär kontrast till kyrkans ritualer. Eller, kanske inte. Det passar in helt och hållet. Klart en Fader ska se ut exakt så. Vem skulle annars stå pall när gränser flyttas fram och åter.

In i salen kommer två killar för att sjunga efter skolan. Armarna i kors över bröstet. Mörka stämmor. Klara men som åska – borduner jag inte varit i närheten av. Kraften.

Detta är gränsland. Som alltid svämmande av det som är till bredden fyllt.

Seto leelo, Setomaa - photo Malin Skinnar
Jane Vabarna i Setodräkt
Estonia, Värska, Setomaa map
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Här kommer fler berättelser om orden

Vet du hur sång låter i gråt – Riga

Riga, Latvia russian folk songs

Lettland – Människans röst – folksång och klang

Vet du hur sång låter i gråt? Öppna rösten och försök  själv att sjung med den stämman; den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Lite ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.


Malin Skinnar och Sergei Olenkin, Riga

Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin at the studio of autentic folklore ”Iljinskaja pjatnica” at Riga Russian high school

Searching for the women’s blues 


Malin Skinnar folkloric story portrayer

När jag knappt kunde andas för hjärtat var brutet ur kroppen. När dagar liksom nätter var outhärdliga med minuter som skar genom märg och ben – då hittade jag en journalfilm om att sjunga i sorg.

Sen var jag tvungen att ge mig av.

Jag for i Österled för att hitta lyckan.

Jag reste över kända vatten jag aldrig tidigare korsat. Till grannlandets mångkultur och rikedom. Till Lettland, till Riga, till torn och tinnar, gränder, trähus och broar. Till landet dit människor anlänt från fjärran land, från byar, skogar och slätter.

Hade hört om sångerskor i skogar. Om kvinnor som sjöng för att överleva. Som ljudade sin sorg tills gråten satt i träden.

Om gummor vippande på grenar, dripplande bland rot och sten tills regnet svalde tårarna och natten stämman.

Såg henne nu. Svartvit – stilla vaggande – men utan stämma.

De fanns visst inte mer .. gråterskorna…

Men människor behövde ju ännu sörja? Forma sin förtvivlan begriplig – gråtens ljud gör saknaden hörd.

Andlös satt jag. Såg filmen från gränslandet, hennes sjal och ikoner. Såg hur stilla de besjöng sorgen att mista.

Såg hur  gråterskan och hennes följe klappade hemmets bjälkar och och markens väsen. Hon, den unga bruden skulle lämna, gifta sig i fjärran och fara från sin modersgård.  Hon bönade om att få stanna och sköta

Hade hört om hur starka dessa röster var som då och då brast av en snyftning.

Vet du hur hur sånger låter i gråt?

Ställ dig allena och ljud. Ta ”Blinka Lilla Stjärna” och sjung med ett leende, tänk dig en glädjens stund med ett barn i famn. Lyssna på din egen röst.

Tag därefter fram din saknad. Den som värker.

Sjung!

Känn

Ta inte bort.

Sjung med den stämman. Den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Högre upp för att inte brista – men inte i huvudet utan liten ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.

Riga, Latvia russian folk songs

Hur kunde denna lilla människa, med smycken, jeans och mobil plötsligt låta som en åldersvis kvinna.

Men hon var inte ensam gråterskan. I rummet satt folk från byn delandes ljudet. Sucken då sångerskan tappade förmågan att sjunga vidare var unison.

Alla kippade efter andan och grät. Tyst och stilla. Inte högt. Den som tillåts gråta behöver inte inte skrika. Heller inte rämna.

– Detta är känslornas absoluta uttryck.

Du kan inte gå oberörd. Det är som om hela ens väsen får mening. En del av vårt vardande vi skalat av och medicinerat. En möjlig plats att vistas på när man inte blev lycklig i alla sina dar.

När man inte blev lycklig i alla sina dar.

Pressa upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än du nånsin klarat.

Folklorist Sergei Olenkin, Riga
Malin Skinnar and Sergei Olenkin, Riga

Jag åkte till landet bortom Gotland för att studera den slaviska röstklangen. For till grannlandet med vattnet emellan. Förbi fiskarna och vågorna till de långa ständena och tallmossarna för att förstå och få.

Försöka kännsjunga gråterskevisor och ropklanger.

I en vecka fick jag sjunga hymner och urgamla ryska bröllopsvisor. Satt med den fantastiske läraren i autentisk sång Sergej Olenkin.

Vi möttes var morgon i den lilla salen med scenkläder, sjalar och speglar.

Hans elever kom mellan 10 och 16, inbullrande i omgångar på 40-minuterspass. På Tyska Skolan i Varnakvarteren finns en rik mix av barn från rysktalande familjer, lettiska, judiska och tysktalande.

Riga. Ofantligt vacker. stad. Mäktig och påverkande.

Lektionerna hos Sergei Olenkin var storslagna. Skulle gärna stanna ett slag. Bebo.

Det var som att åka mountainbike ned för stup, eller svart puckelpist. Inte ett ljud kan man göra utan att kasta sig ut och bara se vad som inträffar.

Man måste sjunga med fullt tryck. Totalt avslappnad hals och skjuta upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än man nånsin klarat.

Första tonen ur flickans mun bredvid mig fick hela hjärnan att rämna. Hur kunde denna lilla människa, med smycken och armband, jeans och mobil plötsligt låta som urkvinnors barrsjäl…

Barnen pressade ut rösten som ett rasselverk i starten.. Men modigt. Kastade sig ut ur sitt innanmäte och sjöng

Russian folksongs in Riga
Russian laments in Latvia
Storyteller Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin, Riga, Latvia
Folklore in Riga

Folklorist Sergei Olenkin and Malin Skinnar in Riga
Malin Skinnar digital folklivsskildrare

I hänryckningens – andens  tid – sägs det att människan ska ploga sin teg i gryningen, begråta sina anfäder under dagen men om aftonen sjunga och dansa tills hon stupar.  

Jag lärde mig vallvisor, lockrop och solsånger. Massor av rituella fruktbarhetsvisor och vårhymner.

Jag fortsätter färdas med folkens andedräkter som guide. Sätter mig tätt intill dem som vågar bära urgamla arv vidare. Slår läger hos eldsjälar som förmedlar och barn som härmar.

Flickorna blev överraskade att jag kom. Att jag ville dela och lyssna. Deras snirklande sånger. Kunde detta vara spännande?

Jag svarade att jag är förvånad att inte alla tar chansen att verkligen få känna liv och kulturers kraftomfång. På hela jorden finns små hörn med mästare o deras elever som nästan ingen hör.. Omvälvande stort att få erfara.

Museum är fina hopkok. Men liv… Det finns där. Pågår, lever och växer. Bland kaffekoppar och konstiga korridorer medan mobilerna ringer.

Tjejerna flamsar iväg tätt hopträngda och brister ut i skrattsalvor och hysterisk fnitter.

De vinkar snabbt och rusar vidare till mattelektion medan mina tårar forsar av hänförelse.

Sergej  Olenkin mötte mig på flygplatsen i Riga med blomma, telefonkort o elektroniskt busskort. Gav mig en karta och tog mig med alla möjliga bussar till de gamla arbetarkvarteren Varna utanför Riga.

Där hade han bokat in mig på ett litet rosa hotellrum fyra gånger billigare än paradgatan bakom. Så satt jag där i Riga.

Bob Marley hördes från receptionen och på min dator gamla silverrullar med gråtsång.

Han sa han skulle hämta upp mig för lektion kl 11 morgonen efter. Och så blev det. Varje dag hämtade han mig för att varje kväll artigt se till att jag kom åter till min boning.

Så gjorde jag för att stävja min gråt. Vågade sjunga fast strupen gjorde ont. Sjöng och sjöng min längtan.

– Om de såg mina tårar? Nej.

Jag bytte inre vånda mot möten med andra som ville dela liv och berättelser. Klev rakt in utan språk och kunskap. Blev ett med deras vardag och fortsatte.

Jag skriver min bok om människans blues och levde vidare.

Malin searching for the Women's Blues in Riga, with folklorist Sergei Olenkin

Contact folklorist Sergey Olenkin

Riga old town, Latvia

Five films of Raitis Vulf ”The folklorist Sergey Olenkin

Riga folksinging, Latvia
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Musik är emotionell – och bor i mitten av vår längtan

Ana Buda Ungureni, Romania

Musik är inte nationell – musik är internationell.

Den går med herdar – den går med barn – den går med mödrar – den går med Far.

Den går dit där dom som längtar efter att känna igen sig själva – öppnar sina öron – och sitt hjärta.

Ana Buda Ungureni, Romania

– Det finns ingen nationell musik – det finns bara emotionell 

Den sprids som en löpeld med lusten – med lyckan att klä sig i en ny skrud – att imponera – att få alla att rycka till – att dansa – att kanske göra nånting som … man skulle … vilja.

Musiken är inte ägd – musiken flyter, flaxar, flänger – vrider, bänder, går vidare, försvinner. Bärs med av dom som längtar hem – landar på någon annans bord.

Fäster i marken, skjuter upp som skott, gröna skogar – upp ur marken – ingen vet – från vems är barken – som man lossar, lyssnar och längtar efter.

Musik är inte klister – inte spik – inte stål.

Den far med vinden – den far med själen, med längtan med kärleken – med orden man vill klä i klang.

Musik är inte nationell – musik är inte nationell – musik är internationell – den går med herdar – den går med barn – den går med mödrar – den går med far.

Den går dit där dom som längtar efter att känna igen sig själva – öppnar sina öron – och sitt hjärta.

Den inre klangens strängar spelar – livet hörs på nytt – i dig själv – en gång till – en gång till – och du vill höra det en gång till det du en gång har känt.

Malin i Oas ombord på Världens Minsta Kulturhus

Din mors vagg, vyss och amningssång – du vill höra den ännu en gång

I kärleken håv – fångas – be om lov – lyckas – dansa tindrande – charmande – få – förlora – gå – gråta …

Musik är inte nationell – musiken är emotionell – musiken binds till kroppen – såsom livet binds inom dig – såsom livet utvecklar vingar – på din rygg – att bära dig vidare.

Från vagga till himmelen.

Världens minsta kulturhus på besök i Rumänien
Riga, Latvia russian folk songs
Riga folksinging, Latvia
Finnougric singers
Malin Skinnar, folklivsskildrare
Jag talar ofta i tungor då jag kör bil. In på telefonen kommer långa harranger av intryck. Här är ett av dem som jag efteråt bildsatte.
Jag förstår ofta andemeningen av mina projekt då jag lämnar och kör vidare. Som här körandes ut genom Rumänska Satu Mare mot Ungern i snöstorm.
Detta är en del av min digitala trädgård : searching for the women’s blues som snart kommer på nätet.

Mer filmer om sång och gränstrakter.


Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Malin in Romanian TV

Stirile Pro TV, Agries, Romania

O scriitoare din Suedia își dorește să promoveze tradițiile și muzica autentică din România

Stirile Pro TV, Agries, Romania

Dimma i Transsylvanien

I am a swedish storyteller travelling Europe   ”Searching for the womens Blues”. Here below is e reportage from Stirile Pro TV in Romania about my visit in Agries.

The old traditions are important to all of us. Sustainble living is a golden treasure. One day we all will need to know how to make things on our own. Electricity and internet is not a stable source. To spend time on countryside of Maramures is a  life-university to put on the cv.

Världens minsta kulturhus på besök i Rumänien

”O scriitoare din Suedia cutreieră lumea în lung și-n lat într-o casă pe patru roți și ne învață ce înseamnă să trăiești frumos, departe de tumultul marilor oraşe.

A ajuns în #Maramureș, ademenită de folclor şi oamenii de aici. Şi-a propus să învețe tradițiIle noastre și să le așeze în paginile unei cărți cu ilustrații, totul din dorința de a promova muzica noastră autentică.

“Uite de ce îmi place #România. Este mâncare adevărată pe care toţi suedezii ar vrea s-o consume. E sanataoasă, din propria grădină!”, a precizat scriitoarea.

Malin Skinnar este freelancer şi a ajuns pentru prima oară în Maramureș în urmă cu 4 ani. S-a întors aproape în fiecare an, iar acum vrea să le arate şi altora cum se trăieşte aici. Impresionată de traiul oamenilor de la ţară, suedeza spune că s-a îndrăgostit de mâncarea noastră şi de tradiţiile încă vii.

“Aici în România aveţi o comoară de cântece şi oameni care încă ştiu să trăiască în satele mici, fără electricitate şi au puterea de a face orice cu mâinile lor şi sunt apropiaţi de animale”, a mai spus Skinnar. Casă şi atelier de creaţie îi este o rulotă! Deşi este vegetariană, Malin s-a lăsat convinsă de oamenii care au primit-o în casele lor să consume carne de porc.

În satul #Agrieș, scriitoarea a îmbrăcat straie populare şi a “gustat” şi din tradiţiile locului. “Parcă a crescut în satul nostru, aici. Aşa o văd că pe o simplă femeie din satul nostru”, s-a declarat încântată Teodora Purja, cântăreață de muzică populară.

Proiectul suedezei este susţinut de prieteni şi de cei care o urmăresc pe site-ul de socializare. Ei plătesc pentru fiecare 100km parcurşi şi primesc un loc de cinste în cartea ei.

Adina Timis, Stirila Pro TV, Romania, nov 2018

Sjunga på munnen utan att kunna ett språk

Photographer and storyteller visiting Doina singers in the village of Agries, Transylvania.

Teodora and Lenuta Purja with story singer Malin Skinnar . Swedish- Romanian culture exchange

Lenuta and Teodora Purja sings with Malin Skinnar from the smalles culture house on wheels.

The smallest culture house on wheels in Agries, Romania
Världens Minsta Kulturhus fick besök från Rumänsk tv under sin visit hos folksångerskorna Teodora och Lenuta Purja i norra Rumänien.
Malin Skinnar with the smallest culture house on wheels visiting folk singers in Romania
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com