Världen och människan – klostret vid Rilas blå sjöar

Malin in Bulgarien Rila Monestery

Bulgarien, Rila kloster

Vi klär oss i tro o vetenskap. Jag har lika få belägg för nebulosor som munkar om skärseld. Men jag väljer att tro på det. Vi bebor alla vår berättelse. 

Bulgarien, Rila Kloster

Hon slår näven hårt i bröstet och knäböjer sen

Kliver in genom porten till Rila Kloster, högst uppe i bergen, vid de sju blå sjöarna i Bulgarien. Det doftar. Rökelse och tystnad.

Önskningar.

Min bulgariska väninna tar min hand och för mig till ett altarskåp, böjer sitt huvud och ber.

Jag känner hennes vilja. Hon vaggar. Hoppet.

Vi har delat livsberättelser.

Hon sa att hennes sorger är för stora för en människas liv. Jag förstod och häpnade.

– Hur gör du för att se till att dagen bär gåvor ändå, frågade jag.
– Stängt in allt här, säger hon och slår näven mot bröstet. Här inne ligger alla mina erfarenheter och nyckeln är given till Gud. Min väg är hans. Jag kan inget styra, inte heller tyda, bara bära min kropp mot framtiden oavsett förlust och vånda.

Tyst står jag bredvid.

Hon vaggar.

Jag saknar tro men känner så starkt med henne att tårar forsar.

Vi befinner oss i ett av Bulgariens största och mäktigaste bergskloster. Enligt gammelortodox tradition, skall tredimensionella figurer ej finnas i vårt blickfång. Det är att häda.

Ikonerna är fullastade av symbolik. Väggarna bemålade i varenda skrymsle. Serier om djävulens makt över den oskyddade människan pryder samtliga väggar, valv, tak och socklar.

Tvådimensionellt ikonmåleri med exakta avstånd, linjer och symboler. Allt har betydelse.

Tänker på rymden.

Jag är hänförd av den vetenskapsmiljö jag är uppväxt i.

En Far som visar på stjärnor och galaxers avstånd med hjälp av stenkulor och lampor. Nebulosor, svarta hål, svunnen teknik i högt stående kulturer.

Här blir jag förbryllad. Förbryllad men förundrad. Känner min väninnas hand om min. Hur hon kramar den hårt och ivrigt. Hur hon visar mig fram till madonnan. Bugar sig. Den orubbliga tron. Överlevandets hängivelse.

Blygt vet jag inte hur jag ska titta. Får jag titta.

Bulgarien, Rila kloster

Hur vi ser på döden avgör vilka stigar vi beträder.

Men om något är värt att upplevas utan med en troende vän – så är det just ortodox magi.

Ljusen för de levande, ljusen för de döda. Altaret för det ena och altare för det andra.

Det blir för mig en sakral konstutställning med berättelser som är förunderliga. Som doftar.

Jag står där framför koret.

Fadern, den längste av dem, han med böjd rygg och skulpturala anletsdrag, gungar fram över golvet. Svart kåpa. Jag undrar om det är kallt om vintern. Om han blev den han är för hans anletsdrag på millimetern ligger perfekt placerade i ansiktet, som hos en ikon.

Om tvivel finns.

Jag slukas bilderna på murväggen. Satan med eldsprutande fradgestrupe som skiter förtappade månglare i munnen. Jag undrar över porten in i klostret. Om sjalar vi kvinnor skall lägga över våra hjässor. Om svaren finns i detta hus?

Man kan bo över i den äldsta delen. I ravinen ligger de välvda portalerna till detta mästerbygge fullt av historiska eldsepoker. Ovan Rilas sju sjöar. Bergens blå ögon.

Ottomanerna var här.

Turister nu.

Skylten visar förbud mot bikini, linne och shorts.

Vi klär oss i tro o vetenskap.

Jag vet egentligen lika lite om nebulosor som munkar om skärseld. Men jag väljer att tro på vetenskapen. Vi bebor alla vår berättelse. Som blir riktinngen i våra liv.

Hur vi ser på döden avgör vilka stigar vi beträder.

Jag saknar mycket som resten av världen lever under och med. Tillhör ingen religiös falang. Går på akupunktur och justerar hormoner. Tänder ett ljus för det är mysigt och är medlem i STF; En grupp naturdyrkare som vandrar besatt mellan fjällstugor och kokar torrmat för att hinna vidare till nästa stuga.

– Varför då, frågade mig min väninna? Varför går ni där på fjället i ur och skur? Fryser du inte?

– Jo … men man fattar nåt om alltings sammansättning.. där i myr och ler-klafs.

– Gör man?

– Ja … svarade jag. Sen fikade vi och hoppade in i bussen.

Var och en blir salig på sin tro.

Sannerligen är det nog så.

Berättat av Malin Skinnar med stöd ur Sofia Teljebäck Högstadius fond för kreativ vulkanism.

Bulgarien, Rila Kloster
Bulgarien Rila

Hon och slår näven mot bröstet. – Här inne ligger alla mina erfarenheter och nyckeln är given till Gud… min väg är hans. Jag kan intet styra, inte heller tyda, bara bära min kropp mot framtiden oavsett förlust och vånda.

Bulgarien Rila Monestery
Malin in Bulgarien Rila Monestery
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist