Lyssna är att älska – Senegal 1

Fano, legend from Senegal told by Ado the griot

GRIOT– Ado Foune Cissokho – berättare  i Senegal 


Senegal, Casamance bild & text Malin Skinnar

Searching for the women’s blues – The Two Mothers – Fano.

Här kommer en betraktelse om de gamla Mandinka-legenderna och folksagorna från Senegal.  Jag och Ado Foune Cissokho  sjunger tillsammans.  Legenderna hon berättar kan vara flera hundra år gamla.

Swedish storyteller in Senegal waiting for the griot

Man lyssnar med tro, hopp o kärlek på den andres utsagor – för att själv kolla om man kan pusslas in i sammanhanget.

Malin Skinnar sjunger med Ado Cissokho, på gården Jalikunda i Senegal .

Vi möts i Senegal på hennes gård Jalikunda där alla i familjen är grioter och jalis d.v.s stora berättarskalder. Det är magiskt.

Och nu möts vi här i Sverige, i min husbil, då hon ger workshops i sång med invävda berättelser i varenda slinga.

För att jag ska minnas sångerna ramlar översättningar in i huvudet och blir små verser att tralla med begripliga meningar.

Men de är så gamla. Så rika på främmande element att jag baxnar. Älskar mitt jobb som sångmålare. Är som att vara folklivsskildrande arkeolog där man borstar bort lager på lager i sånger med hela sin själ, med strupen och hjärtat.

Att berätta är ej att skådespela. Inte heller att föra vidare något som en hantlangare. Det är att klä sig i sagors dräkt och nästan bli ett med den. Bereda väg för lyssnaren att kliva ut på o själv våga vara budbäraren.

Jag ville berätta slutet på Fano. Men märker hur jag inte vill att slutet skall vara som det lyder.

Frågar om flera gånger ifall det verkligen är så som det sägs i sången? Att mamman vars son byttes mot en flicka fick sova bland djuren?

Eller att andrahustrun vid rättskipningen förvisades trots att hon hade ett litet barn i famnen.

Det var ju trots allt kungens viljetro som drev jordmödrarna att byta de nyfödda så deras konung skulle få det gossebarn han så hett önskade med just sin favorithustru … trots att hon just fött en flicka.

Så funderar jag på de tre jordmödrarna som straffades med döden.

Märker hur jag värjer mig .. hur jag försöker modernisera, psykologisera och omdirigera slutet.

Inser hur jag är genomsyrad av annan sagogrund o försöker ställa till rätta det bistra slutet bara genom att ställa frågor – som ommjag måste för att klara lyssna.

Mina frågor drar ut på historien i det oändliga tills Ado tittar på mig och säger : but Malin, they lived all happily after. The second wife started to love both kids and the first wife, förlät andrehustruns lögnande omkring sonen. Och hon älskade både sitt o bihustruns barn.

Märker hur jag skruvar på mig. Känns som min blick tvingar Ado att ge mig ett lugnande slut trots att legenderna här oftast har en helt annan utgång.

Lullabie from Senegal, illustrator Malin Skinnar

Vi har en bok i vardande – om berättelser i Västafrika.

The mother - Fano. Illustration Malin Skinnar

Ado berättade vidare om den stora festen o hur alla lärde sig att aldrig undanhålla sanningar mer.

Det jag minns från då första gången jag hörde Fano för fem år sen, var att kungen överhörde hur den lilla pojken bad sin äkta moder om en saga. Hur kungen såg sin son luta sig mot väggen o be henne svepa honom i sin sjal. Hur konungen vredgad förstått att jordmödrarna bytt förstehustruns son mot andehustruns flicka o hur han lät avrätta jordmödrarna för sitt illdåd.

Igen sjunger vi sången om förstehustruns sorgebud, att ingen saga kunde hon ge till den pojke som stals ur hennes armar.

“Hur skulle jag kunna berätta dina sagor eller svepa dig i min sjal? Hur skulle jag, förstehustrun till konungen, den ratade, som bär namnet Tarrawalle, ge dig min som tröst när du bytts ut mot bihustruns dotter?

Kungen stängde slutligen in den ljugande andrahustrun med djuren och där fick hon och flickan vara medan pojken o hans rättmätige mamma blev hyllade.

Flickan då? Minns hur jag o min syster ifrågasatte. Flickebarnet hade ju ammats o fostrats av förstehustrun. Klarade hon se sin fosterdotter förvisad? Kom ihåg hur böneutroparen avbröt oss och att vi inte fick fortsättningen då men att vi grubblade hela vägen hem till Sverige.

Nu har sagan fått nya trådar. Är längre. Vet ej om det beror på mina frågande ögon eller på att en berättare här även ger lindring. Inte bara visdom. En berättare är ingen skådespelare. Hon ger och får o är inte stagnerad som en film.

Ado berättar att andre hustrun förläts och alla älskade varandra. Konung, fruar o barn…. – Visserligare älskade pojken sin mamma lite mer och flickan sin mamma lite innerligare. Men annars var de så otroligt lyckliga så lyckligare fanns ej i den tiden o ingen blev utfryst och utestängd.

Tänker att det är med sagoberättare o lyssnare som mellan älskande. Man dansar med ögonen framför sin kärlek, säger de orden som stillar, som lugnar, lockar och behagar. För man vill väl. Famnar med framtidslängtan och hopp av innerlighet. Man berättar för att lära varandra om ens vilja, gräns och önskningar.

Girl in Casamance, photographer Malin Skinnar

Vi lyssnar med hopp, empati och framgångsutveckling. Vi vill något mer.

Eva Kunda Neidek, Ado Foune Cissokou, Elida Slatto, Malin Skinnar

Man vill ge en berättelse man trivs i. En bild av livet som det kunde vara o testar dem på sin äskade. Gnistrar blicken så fortsätt man.. Om inte kan man lägga till o ifrån för att skapa bilder o samtycke, mål och fokus. Enheten…lyssnarens o berättarens överenskommelse.

Två älskade kan gå vilse i varandras ord tills en snubblar och sanningar skjuter knivar med ordens sanna krafter.

Jag klär mig i folks andedräkter. Via sångerna hör jag ord och vändningar jag aldrig skulle komma på att fråga om. Och jag måste begripa för att kunna sjunga o minnas. Via sången får jag den ojusterade legenden ur tidens mage. Inser att sången bär urålderlig sanning medan legenderna är de omklädda dansarnas redskap. De anpassande, lirkande historiedokumenten.

Via sångerna drabbas jag av fakta jag inte skulle ens kommit i närheten av som vanlig resenär o absolut inte som journalist. En reporter ställer frågor o får sina svar. Ett mönster färdigt att skräddarsy reportag utifrån. Begripligt och slagkraftigt.

Via sångerna kan jag bli stum. Kan inte få ordning på innehållet alls. Måste fråga o fråga o vänta på begriplighet ibland i flera dagar för att komma till ett slut jag inte ens anar hur jag skall trassla mig ur eller vidare.

Jag ser alla andra åhörares reaktioner. De är helt annorlunda min mimik. Sången förmedlar bilder vi inte anar. Den urgamla länken till forntiden.

Jag kan ej sjunga er Fano så ni förstår med text och krumelurer. Bara säga vad jag förstod. Att inte som folklivsskildrande berättare klarar att berätta rakt upp o ned vad som hände de tu mödrarna utan att ljuga o lägga till.

Fick vrida historien många varv och på FB- flottens durk höra era kommentarer för att inse ännu mer av det jag redan anade: att vi ej klarar att lyssna passivt.

Vi lyssnar med hopp, empati och framgångsutveckling. Vi vill något mer. Nästan som att vara lyssnare är en viljeakt i sig. En väldigt aktiv viljeakt.

Ungefär som att vara älskande i tråna. Man lyssnar med tro, hopp o kärlek på den andres utsagor o försök till berättelser ur sitt liv för att själv kolla om man kan pusslas in i sammanhanget.

Att lyssna är kanske att älska… Vet inte. Funderar på det ikväll. Allena o grubblande.

Och undrar vad man egentligen hör under detta livet?

Undrar hur mycket som istället är tro och önskan.

Hur mycket görande som är förhoppning och vad som är vår väg eller enbart önskningar.

Ja, så funderar jag o ritar de gamla legenderna med ord som gör mig till en förmedlare av hopp hur grymma de än är.

Att vara lyssnare är en viljeakt i sig. En väldigt aktiv viljeakt.

Fano, legend from Senegal told by Ado the griot

Ado Foune Cissokho bor i Senegal men kommer till Sverige på årliga turneé och intresseanmäln eller bokning sker vi de artister hon jobbar med. 

Hon håller föreläsningar om kvinnor i Senegal, ger kraftfulla sångworkshops eller inspirerande berättar och musikkvällar. 

Ado eller Adama som hon heter spelar med Robin Cochrane band i Stockholm, Eva Kunda Neideks Kör i Malmö och Markatta Musikteater i Göteborg.  

I Finland spelar hon med Marikka Autio och brorson Cheick Cissokho

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist