Hoppets pulsåder – korskullen, Litauen

Live from the smallest culture house on wheels, Lithuania

Litauen – Kryziu Kalnas

– Tro handlar inte om kyrkoval. Inte om vigsel eller dop, kyrkskatt eller begravning. Tro är hopp. Ett sätt att överleva eller förändra. Tro är kultur. Kultur är förändring. Ingen makt kan styra människans ursinne. Hennes inre sinne. Den blir vad som behövs. Hoppet är pulsen, människans golfström.

Hoppets puls skjuter oss alltid vidare i möjlig riktning för livet vill det. Och hoppet klär sig i den dräkt som är smidigast. Söker ljus. Växer.

Om jag är religiös? – Ni som känner mig  vet att jag inte är troende.

Min berättelse är inte sprungen ur tro utan hänförelse och kärlek till vad människor kan och måste.

Det är detta som är att leva; att försöka och kämpa för varandra och sin nästa.

Storyteller Malin Skinnar at hills of cross in Lithuania

– Är det sant? Ett berg av kors?

Jag kunde inte tro mina ögon. Runt om oss vida slätter och karg jordbruksbygd. Diken och lera. Himmel och dunge. Så mitt i allt det där ingentinget så reste sig en kulle. Ett berg av tro, hopp och trots.

Vi svängde husbilen och vek av från landsvägen öster ut. Ju närmre vi kom desto märkligare blev synen. Till höger om vägen fanns en liten upphöjning i marken. Och till den ledde stigar i en parkliknande formation för att avslutas med en labyrint av krucifix.

A story about Kryziu Kalnas, the hill of cross, Lithuania

Grannlandet Litauen – Lithuania, the baltic states 

Detta är en berättelse om den lilla människans kraft. Om hennes förmåga att med gemensamt hopp allena våga. Vi i Sverige vet nada om våra grannländer i öst. En del har varit här men de flesta har inte en aning.

Människors trots byggde ett berg av kors. Bry er inte om att min film är suddig. Den sändes live via facebook i skymning och är en av mina viktiga berättelser. Jag blev förvånad och oerhört berörd.

Jag rös av händers kraft. Alla dessa träsnidare och skulptörer. Så många tankar. Hur hade de baxat hit dem. När, varför. Alla timmar i verkstaden… Bakom var kors stod tio till… Enkla av pinnar, komplicerade i metall, gyllene i brons och bankade av kapsyler… Allt var möjligt. Allt fanns här.

Ett berg av tro.

Ju längre in vi gick desto mer kors. Det var som julgranar eller rituella offer. På varenda liten utstickande bit ur krucifixen hängde minst hundra små radband, bönelappar eller ikoner. Och för var ny stig jag valde så dök minst fem slingrande vägar till upp… med kors…..

Mannen bredvid mig viskade “trehundratusen kors .. här kan vara ännu fler”

Madonnan,Kryziu Kalnas, Lithuania

Madonnorna var så vackra, galet unika, uttrycksfulla.

Kraftiga händer. Tunga ögonlock av trä. Skulpturala dikter och mustig berättarkonst utsnidade i sotat ädelträ eller polerat glas.

Radbanden glänste… hade hört om dem. Radband eller som det hette på medeltiden i Norden – ravband i betydelsen bärnstensband. Små bönepärlor på tråd för kontemplation inom såväl katolska som ortodoxa kyrkan. Men de flesta var av plast. Blå, grå, träfärgade…

Jag började skaka.

Upplevelsen var så stark. Människans trots – hennes vilja och styrka. Hoppet skänka tecken för att rubba armod, förtryck eller vånda. Modet att våga.

En stråk var för de för tidigt födda.

En annat för dem som lämnat då tiden var inne. Jag stod still. Helt stilla.

Lappar, band, tvinnade trådar.

Ett träd med små, små hängen.

Tecken och medaljonger.

Tårar faller.

Through Lithuania with my mobile home - the worlds smallest culture house

Under ockupationen revs korsen. Mejades ned. Folkets kraft var hotfull. Tron kunde rubba berg. Byggde berg. Manifesterades i ett fortsatt teckenlämnande.

Jag svalde.

Det skymde. Min husbil stod som en liten, liten farkost i fjärran över åkrarna. Det kändes som att jag landat på en främmande planet. Detta land. Vår granne. Litauen som ingen någonsin refererar till. Stå stort. Så starkt. Så otroligt mäktigt. Så främmande kultur men så nära och och likt vårt eget. Gulgräset, himmelen, marken….

Det blåste.

Upplevelsen var så stark. Människans trots – hennes vilja och styrka. Hoppet skänka tecken för att rubba armod, förtryck eller vånda. Modet att våga.

En stråk var för de för tidigt födda.

En annat för dem som lämnat då tiden var inne. Jag stod still. Helt stilla.

Lappar, band, tvinnade trådar.

Ett träd med små, små hängen.

Tecken och medaljonger.

Tårar faller.

Storyteller Malin Skinnar at Kryziu Kalnas, Lithuania

Jag vet att när socialförsäkringar inte finns, när välfärd är ur spel eller fred betyder tystnad så måste hoppet bära. Det måste ropas och delas.

När man inte vet om bröder och makar, kusiner och fäder skall komma åter – inkallade till fjärran strid eller deporterade.

När maten inte räcker, när tvål och textilier, media och visioner är låsta av höga herrars hot och böter.

Då är det endast tro på annat som kan dra människan vidare.

Som här, i en gemensam symbolaktion mot dem som släcker rätten till självbestämmande.

– Tro handlar inte om kyrkoval. Inte om vigsel eller dop, kyrkskatt eller begravning. Tro är hopp. Ett sätt att överleva eller förändra.

Tro är kultur. Kultur är förändring. Ingen makt kan styra människans ursinne. Hennes inre sinne. Den blir vad som behövs. Hoppet är pulsen, människans golfström.

Den tar alltid ny riktning för livet vill det. Och hoppet klär sig i den dräkt som är smidigast. Söker ljus. Växer.

– Om jag är religiös? Nej. Men jag ser livet och överlevnadens villkor. Förutsättningen. Det är därför jag berättar. För det kokar när jag ser. Inget är som vi tror nånstans.

Malin Skinnar, photographer at Kryziu Kalnas, Lithuania

Kampen

En dag i maj 1961 beslutade sovjetiska armen att korskullen skulle utjämnas med marken. Många tusen träkors och skulpturer brändes.

Men på natten hade befolkningen satt upp nya. Pyttesmå taniga pinnar bundna med slanor på mitten. Och fler följde efter. Blev större och större. Korslagda bjälkar och madonnor. Men de plöjdes återigen ned. Krossades, brändes, schaktades och smalts.

Men litauerna gav sig inte. Kullen blev en folkets kamp för frihet. 1987 lämnades området ifred.

Det högsta krucifixet skänktes av Påven och står upplyst om natten. Akten i sig var hedrande för det kämpande folket men jag blir lite skrämd av det stora till skillnad från de små medaljongerna och lapparna som är så ömsint lagda och burna.

Några kvinnor kommer i klackskor. Gula blommor. Vet ej vad det står för. De böjer sig och lägger ned dem vid ett altare.

Stearinljus.

En man står stilla och ber. Inte i minuter.. i en timme… Det skymmer. Tillslut är bara vi kvar. Allena bland tysta rop ur historien.

Tittar du på mina bilder ser du min husbil bortom korsen på vägen…. En liten vit farkost mitt i allt det storslagna. Världens Minsta Kulturhus i vårt grannland…

Detta är inget slott, inget tivoli, ingen genomtänkt turistpark. Det är människors tro, hopp och kärlek – ett berg av mobliserad gemensam kraft.

Gammal kamp och nutida lättja. Jag går här som turist och tittar på historien. Berörs så jag darrar. En kvinna står stilla under en tall för barn som lämnat allt för tidigt. Hon håller handen mot stammen. Stilla, stilla står hon.

Live from the smallest culture house on wheels, Lithuania

Vill du åka på en fin resa mellan Lettland och till Litauen?

Ta båten till till #Klaipeda i #Litauen och hyr bil. Kör till #Korskullen och sen upp till sagolika, kulturrika Riga. Riga ligger i #Lettland med det är bara 2-3 timmar från Korskullen i Litauen som ligger nära gränsen.

Det finns motell överallt och fina resturanger och otroliga människor med fantastiska gallerier, scener och verkstäder. Vägarna lätta att köra. Spännande och berikande.

Litauen – Real is beautiful

#malinstoryteller #visitlithuania  #krucifix #KryziuKalnas #konsthall #skulptur #woodwork #världensminstakulturhus #träsnidare #lithuania100 #kyrkoval #kultur #politik #frihet #tro #realisbeautiful #litauenrealisbeautiful

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist