Inlägg

Hoppets pulsåder – korskullen, Litauen

Live from the smallest culture house on wheels, Lithuania

Litauen – Kryziu Kalnas

– Tro handlar inte om kyrkoval. Inte om vigsel eller dop, kyrkskatt eller begravning. Tro är hopp. Ett sätt att överleva eller förändra. Tro är kultur. Kultur är förändring. Ingen makt kan styra människans ursinne. Hennes inre sinne. Den blir vad som behövs. Hoppet är pulsen, människans golfström.

Hoppets puls skjuter oss alltid vidare i möjlig riktning för livet vill det. Och hoppet klär sig i den dräkt som är smidigast. Söker ljus. Växer.

Om jag är religiös? – Ni som känner mig  vet att jag inte är troende.

Min berättelse är inte sprungen ur tro utan hänförelse och kärlek till vad människor kan och måste.

Det är detta som är att leva; att försöka och kämpa för varandra och sin nästa.

Storyteller Malin Skinnar at hills of cross in Lithuania

– Är det sant? Ett berg av kors?

Jag kunde inte tro mina ögon. Runt om oss vida slätter och karg jordbruksbygd. Diken och lera. Himmel och dunge. Så mitt i allt det där ingentinget så reste sig en kulle. Ett berg av tro, hopp och trots.

Vi svängde husbilen och vek av från landsvägen öster ut. Ju närmre vi kom desto märkligare blev synen. Till höger om vägen fanns en liten upphöjning i marken. Och till den ledde stigar i en parkliknande formation för att avslutas med en labyrint av krucifix.

A story about Kryziu Kalnas, the hill of cross, Lithuania

Grannlandet Litauen – Lithuania, the baltic states 

Detta är en berättelse om den lilla människans kraft. Om hennes förmåga att med gemensamt hopp allena våga. Vi i Sverige vet nada om våra grannländer i öst. En del har varit här men de flesta har inte en aning.

Människors trots byggde ett berg av kors. Bry er inte om att min film är suddig. Den sändes live via facebook i skymning och är en av mina viktiga berättelser. Jag blev förvånad och oerhört berörd.

Jag rös av händers kraft. Alla dessa träsnidare och skulptörer. Så många tankar. Hur hade de baxat hit dem. När, varför. Alla timmar i verkstaden… Bakom var kors stod tio till… Enkla av pinnar, komplicerade i metall, gyllene i brons och bankade av kapsyler… Allt var möjligt. Allt fanns här.

Ett berg av tro.

Ju längre in vi gick desto mer kors. Det var som julgranar eller rituella offer. På varenda liten utstickande bit ur krucifixen hängde minst hundra små radband, bönelappar eller ikoner. Och för var ny stig jag valde så dök minst fem slingrande vägar till upp… med kors…..

Mannen bredvid mig viskade “trehundratusen kors .. här kan vara ännu fler”

Madonnan,Kryziu Kalnas, Lithuania

Madonnorna var så vackra, galet unika, uttrycksfulla.

Kraftiga händer. Tunga ögonlock av trä. Skulpturala dikter och mustig berättarkonst utsnidade i sotat ädelträ eller polerat glas.

Radbanden glänste… hade hört om dem. Radband eller som det hette på medeltiden i Norden – ravband i betydelsen bärnstensband. Små bönepärlor på tråd för kontemplation inom såväl katolska som ortodoxa kyrkan. Men de flesta var av plast. Blå, grå, träfärgade…

Jag började skaka.

Upplevelsen var så stark. Människans trots – hennes vilja och styrka. Hoppet skänka tecken för att rubba armod, förtryck eller vånda. Modet att våga.

En stråk var för de för tidigt födda.

En annat för dem som lämnat då tiden var inne. Jag stod still. Helt stilla.

Lappar, band, tvinnade trådar.

Ett träd med små, små hängen.

Tecken och medaljonger.

Tårar faller.

Through Lithuania with my mobile home - the worlds smallest culture house

Under ockupationen revs korsen. Mejades ned. Folkets kraft var hotfull. Tron kunde rubba berg. Byggde berg. Manifesterades i ett fortsatt teckenlämnande.

Jag svalde.

Det skymde. Min husbil stod som en liten, liten farkost i fjärran över åkrarna. Det kändes som att jag landat på en främmande planet. Detta land. Vår granne. Litauen som ingen någonsin refererar till. Stå stort. Så starkt. Så otroligt mäktigt. Så främmande kultur men så nära och och likt vårt eget. Gulgräset, himmelen, marken….

Det blåste.

Upplevelsen var så stark. Människans trots – hennes vilja och styrka. Hoppet skänka tecken för att rubba armod, förtryck eller vånda. Modet att våga.

En stråk var för de för tidigt födda.

En annat för dem som lämnat då tiden var inne. Jag stod still. Helt stilla.

Lappar, band, tvinnade trådar.

Ett träd med små, små hängen.

Tecken och medaljonger.

Tårar faller.

Storyteller Malin Skinnar at Kryziu Kalnas, Lithuania

Jag vet att när socialförsäkringar inte finns, när välfärd är ur spel eller fred betyder tystnad så måste hoppet bära. Det måste ropas och delas.

När man inte vet om bröder och makar, kusiner och fäder skall komma åter – inkallade till fjärran strid eller deporterade.

När maten inte räcker, när tvål och textilier, media och visioner är låsta av höga herrars hot och böter.

Då är det endast tro på annat som kan dra människan vidare.

Som här, i en gemensam symbolaktion mot dem som släcker rätten till självbestämmande.

– Tro handlar inte om kyrkoval. Inte om vigsel eller dop, kyrkskatt eller begravning. Tro är hopp. Ett sätt att överleva eller förändra.

Tro är kultur. Kultur är förändring. Ingen makt kan styra människans ursinne. Hennes inre sinne. Den blir vad som behövs. Hoppet är pulsen, människans golfström.

Den tar alltid ny riktning för livet vill det. Och hoppet klär sig i den dräkt som är smidigast. Söker ljus. Växer.

– Om jag är religiös? Nej. Men jag ser livet och överlevnadens villkor. Förutsättningen. Det är därför jag berättar. För det kokar när jag ser. Inget är som vi tror nånstans.

Malin Skinnar, photographer at Kryziu Kalnas, Lithuania

Kampen

En dag i maj 1961 beslutade sovjetiska armen att korskullen skulle utjämnas med marken. Många tusen träkors och skulpturer brändes.

Men på natten hade befolkningen satt upp nya. Pyttesmå taniga pinnar bundna med slanor på mitten. Och fler följde efter. Blev större och större. Korslagda bjälkar och madonnor. Men de plöjdes återigen ned. Krossades, brändes, schaktades och smalts.

Men litauerna gav sig inte. Kullen blev en folkets kamp för frihet. 1987 lämnades området ifred.

Det högsta krucifixet skänktes av Påven och står upplyst om natten. Akten i sig var hedrande för det kämpande folket men jag blir lite skrämd av det stora till skillnad från de små medaljongerna och lapparna som är så ömsint lagda och burna.

Några kvinnor kommer i klackskor. Gula blommor. Vet ej vad det står för. De böjer sig och lägger ned dem vid ett altare.

Stearinljus.

En man står stilla och ber. Inte i minuter.. i en timme… Det skymmer. Tillslut är bara vi kvar. Allena bland tysta rop ur historien.

Tittar du på mina bilder ser du min husbil bortom korsen på vägen…. En liten vit farkost mitt i allt det storslagna. Världens Minsta Kulturhus i vårt grannland…

Detta är inget slott, inget tivoli, ingen genomtänkt turistpark. Det är människors tro, hopp och kärlek – ett berg av mobliserad gemensam kraft.

Gammal kamp och nutida lättja. Jag går här som turist och tittar på historien. Berörs så jag darrar. En kvinna står stilla under en tall för barn som lämnat allt för tidigt. Hon håller handen mot stammen. Stilla, stilla står hon.

Live from the smallest culture house on wheels, Lithuania

Vill du åka på en fin resa mellan Lettland och till Litauen?

Ta båten till till #Klaipeda i #Litauen och hyr bil. Kör till #Korskullen och sen upp till sagolika, kulturrika Riga. Riga ligger i #Lettland med det är bara 2-3 timmar från Korskullen i Litauen som ligger nära gränsen.

Det finns motell överallt och fina resturanger och otroliga människor med fantastiska gallerier, scener och verkstäder. Vägarna lätta att köra. Spännande och berikande.

Litauen – Real is beautiful

#malinstoryteller #visitlithuania  #krucifix #KryziuKalnas #konsthall #skulptur #woodwork #världensminstakulturhus #träsnidare #lithuania100 #kyrkoval #kultur #politik #frihet #tro #realisbeautiful #litauenrealisbeautiful

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Vet du hur sång låter i gråt – Riga

Riga, Latvia russian folk songs

Lettland – Människans röst – folksång och klang

Vet du hur sång låter i gråt? Öppna rösten och försök  själv att sjung med den stämman; den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Lite ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.


Malin Skinnar och Sergei Olenkin, Riga

Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin at the studio of autentic folklore “Iljinskaja pjatnica” at Riga Russian high school

Searching for the women’s blues 


Malin Skinnar folkloric story portrayer

När jag knappt kunde andas för hjärtat var brutet ur kroppen. När dagar liksom nätter var outhärdliga med minuter som skar genom märg och ben – då hittade jag en journalfilm om att sjunga i sorg.

Sen var jag tvungen att ge mig av.

Jag for i Österled för att hitta lyckan.

Jag reste över kända vatten jag aldrig tidigare korsat. Till grannlandets mångkultur och rikedom. Till Lettland, till Riga, till torn och tinnar, gränder, trähus och broar. Till landet dit människor anlänt från fjärran land, från byar, skogar och slätter.

Hade hört om sångerskor i skogar. Om kvinnor som sjöng för att överleva. Som ljudade sin sorg tills gråten satt i träden.

Om gummor vippande på grenar, dripplande bland rot och sten tills regnet svalde tårarna och natten stämman.

Såg henne nu. Svartvit – stilla vaggande – men utan stämma.

De fanns visst inte mer .. gråterskorna…

Men människor behövde ju ännu sörja? Forma sin förtvivlan begriplig – gråtens ljud gör saknaden hörd.

Andlös satt jag. Såg filmen från gränslandet, hennes sjal och ikoner. Såg hur stilla de besjöng sorgen att mista.

Såg hur  gråterskan och hennes följe klappade hemmets bjälkar och och markens väsen. Hon, den unga bruden skulle lämna, gifta sig i fjärran och fara från sin modersgård.  Hon bönade om att få stanna och sköta

Hade hört om hur starka dessa röster var som då och då brast av en snyftning.

Vet du hur hur sånger låter i gråt?

Ställ dig allena och ljud. Ta “Blinka Lilla Stjärna” och sjung med ett leende, tänk dig en glädjens stund med ett barn i famn. Lyssna på din egen röst.

Tag därefter fram din saknad. Den som värker.

Sjung!

Känn

Ta inte bort.

Sjung med den stämman. Den som ligger på ett annat ställe i strupen för att bära. Högre upp för att inte brista – men inte i huvudet utan liten ovan smärtstrupens hålrum.

Det är en annan klang. Din egen.

Riga, Latvia russian folk songs

Hur kunde denna lilla människa, med smycken, jeans och mobil plötsligt låta som en åldersvis kvinna.

Men hon var inte ensam gråterskan. I rummet satt folk från byn delandes ljudet. Sucken då sångerskan tappade förmågan att sjunga vidare var unison.

Alla kippade efter andan och grät. Tyst och stilla. Inte högt. Den som tillåts gråta behöver inte inte skrika. Heller inte rämna.

– Detta är känslornas absoluta uttryck.

Du kan inte gå oberörd. Det är som om hela ens väsen får mening. En del av vårt vardande vi skalat av och medicinerat. En möjlig plats att vistas på när man inte blev lycklig i alla sina dar.

När man inte blev lycklig i alla sina dar.

Pressa upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än du nånsin klarat.

Folklorist Sergei Olenkin, Riga
Malin Skinnar and Sergei Olenkin, Riga

Jag åkte till landet bortom Gotland för att studera den slaviska röstklangen. For till grannlandet med vattnet emellan. Förbi fiskarna och vågorna till de långa ständena och tallmossarna för att förstå och få.

Försöka kännsjunga gråterskevisor och ropklanger.

I en vecka fick jag sjunga hymner och urgamla ryska bröllopsvisor. Satt med den fantastiske läraren i autentisk sång Sergej Olenkin.

Vi möttes var morgon i den lilla salen med scenkläder, sjalar och speglar.

Hans elever kom mellan 10 och 16, inbullrande i omgångar på 40-minuterspass. På Tyska Skolan i Varnakvarteren finns en rik mix av barn från rysktalande familjer, lettiska, judiska och tysktalande.

Riga. Ofantligt vacker. stad. Mäktig och påverkande.

Lektionerna hos Sergei Olenkin var storslagna. Skulle gärna stanna ett slag. Bebo.

Det var som att åka mountainbike ned för stup, eller svart puckelpist. Inte ett ljud kan man göra utan att kasta sig ut och bara se vad som inträffar.

Man måste sjunga med fullt tryck. Totalt avslappnad hals och skjuta upp hela klangen till näsa och yttre munhåla för att sen sjunga en oktav högre än man nånsin klarat.

Första tonen ur flickans mun bredvid mig fick hela hjärnan att rämna. Hur kunde denna lilla människa, med smycken och armband, jeans och mobil plötsligt låta som urkvinnors barrsjäl…

Barnen pressade ut rösten som ett rasselverk i starten.. Men modigt. Kastade sig ut ur sitt innanmäte och sjöng

Russian folksongs in Riga
Russian laments in Latvia
Storyteller Malin Skinnar and folklorist Sergei Olenkin, Riga, Latvia
Folklore in Riga
Folklorist Sergei Olenkin and Malin Skinnar in Riga
Malin Skinnar digital folklivsskildrare

I hänryckningens – andens  tid – sägs det att människan ska ploga sin teg i gryningen, begråta sina anfäder under dagen men om aftonen sjunga och dansa tills hon stupar.  

Jag lärde mig vallvisor, lockrop och solsånger. Massor av rituella fruktbarhetsvisor och vårhymner.

Jag fortsätter färdas med folkens andedräkter som guide. Sätter mig tätt intill dem som vågar bära urgamla arv vidare. Slår läger hos eldsjälar som förmedlar och barn som härmar.

Flickorna blev överraskade att jag kom. Att jag ville dela och lyssna. Deras snirklande sånger. Kunde detta vara spännande?

Jag svarade att jag är förvånad att inte alla tar chansen att verkligen få känna liv och kulturers kraftomfång. På hela jorden finns små hörn med mästare o deras elever som nästan ingen hör.. Omvälvande stort att få erfara.

Museum är fina hopkok. Men liv… Det finns där. Pågår, lever och växer. Bland kaffekoppar och konstiga korridorer medan mobilerna ringer.

Tjejerna flamsar iväg tätt hopträngda och brister ut i skrattsalvor och hysterisk fnitter.

De vinkar snabbt och rusar vidare till mattelektion medan mina tårar forsar av hänförelse.

Sergej  Olenkin mötte mig på flygplatsen i Riga med blomma, telefonkort o elektroniskt busskort. Gav mig en karta och tog mig med alla möjliga bussar till de gamla arbetarkvarteren Varna utanför Riga.

Där hade han bokat in mig på ett litet rosa hotellrum fyra gånger billigare än paradgatan bakom. Så satt jag där i Riga.

Bob Marley hördes från receptionen och på min dator gamla silverrullar med gråtsång.

Han sa han skulle hämta upp mig för lektion kl 11 morgonen efter. Och så blev det. Varje dag hämtade han mig för att varje kväll artigt se till att jag kom åter till min boning.

Så gjorde jag för att stävja min gråt. Vågade sjunga fast strupen gjorde ont. Sjöng och sjöng min längtan.

– Om de såg mina tårar? Nej.

Jag bytte inre vånda mot möten med andra som ville dela liv och berättelser. Klev rakt in utan språk och kunskap. Blev ett med deras vardag och fortsatte.

Jag skriver min bok om människans blues och levde vidare.

Malin searching for the Women's Blues in Riga, with folklorist Sergei Olenkin

Contact folklorist Sergey Olenkin

Riga old town, Latvia

Five films of Raitis Vulf “The folklorist Sergey Olenkin

Riga folksinging, Latvia
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Seglet över ögonen – Lettland

Flykten från lettland till Gotland

Flykten från Lettland till Sverige

De hann inte säg farväl.

Hon sa det igen och igen. Att de inte hann.

Hela familjen kvar.

Mammas barm.

Salta vågor. Hon sa hon inte grät.

Det var inga tårar. Vågor…

Vågor från ögonen…

– De är ju salta, det vet du.

Värmde mellan hennes ben. Mina fötter.

Mammas vader varma. Hjärtat.

Värmde handen mot munnen.

Mammas läppar.

Hörde vågor – hörde hjärta.

Under en segelduk i fören.

Tyst om natten. Brukade ju ligga i sängen.

Inte segla i mörker.

Somna med Mormor på rökbänken.

Laga näten.

Lena natten.

Kura skymning.

Katten.

Vara hemma. Aldrig borta.

– Inte ro med månen väl?

Åror. Måsar. Karlavagn.

Aldrig sett.

Mamma viskade och pekade.

Och höll.

Och höll.

Och höll.

Ut över vattnet. In bland grynnor.

– Shhh, sa Pappa, fisken vaknar.

Ligga tyst till västerland.

Under handen – still i famnen.

Mammas hår.

Som lugg i mina ögon.

Som slöja, filt och mantel.

Lake in Estonia

Fyra måsar på min säck.

Fyra fyllde jag igår.

Segelduken full av sömmar.

Laskad väv.

Såg i gryningen.

Som magiska mönster.

Tittade på segelduken

med fötterna mellan mammas ben.

Måsarna flög.

Måsarna kom.

Måsarna dök och försvann.

På himmelen vågor.

På vattnet moln.

Böljor.

Havet reste sig.

Opp.

Sen ned.

Opp.

Sen ned.

På Gotland fanns det en strand

med män som kom med lyktor.

Jag sov då.

Vaknade buren nära skägget.

En man som inte var pappa.

Ingen kunde tala med mig så kanske de var från himmelen?

– Karlavagnen?

Mamma sa hon inte grät.

Det var bara vågorna.

Vi fick mat.

Mamma sa hon inte grät.

Pappa sa vi rest i flera dar.

Mamma sa sitt namn.

Pappa sa sitt namn.

Dom bar mig i duken från båten.’

Jag hörde N berätta om sin Far. Jag hörde skrev och grät.

Av Malin Skinnar

Flykten från lettland till Gotland

Vända på smal väg med husbilen i Lettland

Mobile home on tour by Malin Skinnar

extremkörning och youtube Hade jag inte haft youtube i mobilen hade jag inte klarat av att vända med husbilen. I jakten på Lettiska musiklärare körde jag vilse bland nedlagda kolshoser  på vishan. Men jag lyckades vända! På en femöring … Jag körde i flera timmar och vägen blev mindre och mindre. Tillslut var det bara […]