Väninnorna och Amerika-sångboken
Skapandets parabol
Mina närsläktingar for till Amerikat.
Jag visste inte då, att när jag var liten och mötte amerikafararna som hemvändare att vårat möte utgjorde en länk i tiden. Jag visste inte att jag som vuxen, skulle göra en sångbok med skillingtryck och amerikavisor och att sångerna jag målat fanns vid min egen släkts fötter.
När jag målade boken var det som om rummet bebabblade mig… Som om hundra röster ville göra sig hörda…
Vart tog deras själar vägen, dom for för att leva men försvann. Låg kanske deras berättelser kvar över Atlanten som ett spår i tiden?
Min och Maria Misgelds bok ”Thousands Are Sailing” kom ut för några år sen och boken är sedan länge slut i butik.
Men det jag vill berätta om, är det sällsamma skapandets märkliga parabol.
När jag målade bilderna till boken, var det som om en tysta människor smög upp runt omkring mig och skrev sig genom mina fingrar. Det jag målade och skrev på lappar runt bokillustrerandet är skrivet ur rummets fyllda stillhet… om världar jag inte kan känna till.
Detta är alltså ingens ord.. eller så är det alltets.
Illustration & Text Malin Skinnar
– Nu var sista kvällen kommen. Länge stod de och väntade på ekan som skulle föra dem till skeppet. Septembervindarna goda och hösten hade anlänt. Seglatsen borde gå bra.
Men de hade hört talas om stiltjebältet. Att skeppen kan ligga i veckor. Att hästar dog ombord. Folk i grannbyn talade om redlösa matroser och evigt kiv. Barngråt, spyor och mörker.
Mjölnaren hade dött på väg till sin dotter fast han varken var sjuk eller mager.
Och en till… Hon kvinnan med skrattet från Moberg; hon klara inte sjögången och fästmannen fick blott hämta ut en sedel på Long Island fast han friat och betalt biljett och allt.
Hon hade kastat sig i havet akter ut. Sägs folk kan bli galna av yrseln.
Det skrämde. Allt skrämde. Men kom de bara över på andra sidan kunde de visa upp sig, göra rätt för sig och vinna gillande med Herrens ord i hjärtat.
Så många månaders packande – trådar, nål och spinnrock. Bomärke och sigill. De kunde allt sitt hantverk. Bar sin dräkt med stolthet och bytt kragar och manchetter mot nytt lent skinn.
-Kanin?
-Ja, jag tror det var kanin…
Kanske skulle de finna arbete.
Få samman tillräckligt för de gamla.
Kanske skulle en amerikan fria. Det hade ju hänt innan. Väldigt ofta faktiskt.
•
I trädet sjöng fågeln – sång de hört sen barnsben.
Sjöng om blommor, äng och bin. Getter, mur och grind.
Den sjöng om tröskeln, väg och sjö. Om alla stigarna tillbaka.
Att lämna nu betyder farväl – att aldrig kanske komma åter.
Den sjöng om grinden, Mor och Far.
Den sjöng för alla som gråter.
Den sjöng om tröskeln, tak och stigar.
Sjöng om stäv och mortel.
Den sjöng så hela september gick i blom och sjöng dom resande yra.
Sjöng så klart att skogen neg – sjöng rädda rådigt rika.
•
De tog varandra i hand och gick mot stranden, väninnorna… sa varandra att det borde gå bra… Så många har redan lämnat.
Thousand are sailing … thousands are sailing …
