Skapande kräver fokus
Jag har gillat det. Som ett gatans konstskapande där inga kritiker och konstnärsnämnder får plats. Bara vänlig lust att skapa och passera.
Precis som jag tror skapandet en gång givits människan. Som en del av vardagen, sådden och skörden.
Alltså det finns inga projekt som bara fungerar.
Inga sjukhus, ingen service, inga familjer, inga bondgårdar eller länder… Samma gäller oss konstnärer.
Och… underligt ord… kreatörer skulle jag vilja säga istället.
Vi bubbelflummar inte ut i blom….
Varenda artist jag känner sliter ihjäl sig och är superstrateger för att klara ekonomi och modet att visa.
Alla hantverkare med.. alla berättare, alla sångare och skapare. Precis som varenda entreprenör oavsett produkt inte har begåvats med klöver sen födseln…
Det gäller att inspireras, överblicka, fokusera och verkställa. En satsning som kräver mod… och pepp.
Att driva koncept är en konstform oavsett produkt.
Tack alla som vågat… Som satsat liv och tid på forskning, förvaltning eller utveckling, service, politik eller mackapärer…
Alla som vågat göra appar, nya innovationer, annorlunda utbildningar eller slitit för att fixa god mat på tid åt lunchhungrande kollegor…
Tack alla tandläkare och lärare, tågförare och professorer. Alla som komponerat spik, och bot, press och beskydd, livräddning, föräldraskap och samhällsmjuknad.
Allt måste ha näring för att växa och en eld för att lysa. Att driva eget, ett projekt, ett koncept eller en vision kräver företagsamhet. Och det är inte lätt.
Kanske slår idéer rot som viltfrön. Men skall de bära skörd må du skydda och stötta.
Att skapa böcker, filmer och föreställningar är att plantera.
Tankar kommer och tankar går. Men allt som visas upp är lika omsorgsfullt berett som någonsin en familj.
Tänker att konstskapandet är som ett bröllopsfoto… eller en video från en familjefest.. bakom bilden vet vi alla med erfarenhet hur många pussar som blandats med groll innan den där klanen verkligen kan samlas till ett kort…
Liv är byggande. Samlande. Formande.
Oavsett art.
Få skapare pallar utan närstående som gläds och gråter med en. Skapandet på rot är skört.
Det som varit fint är att glädjeorden på facebook faktiskt hjälpt när projektbyggen behöver vattnas… Kommentarer kan bli som trädgårdsmästarens kannor fyllda med underbart vatten…
Ibland har facebooksvärmen kommit susande likt undersköna humlor som bumlar runt bland ens ståndare och pistiller . När de lämnat har de skänkt lycksaligt frömjöl från andra världar…
Jag läser på jordbruksverkets hemsida om pollinering: ”Humlorna har störst betydelse. Det är en handfull humlearters förtjänst att många örter och buskar blir pollinerade varje år. Pollineringen är helt avgörande för frösättningen och spridningen hos nästan alla blomväxter.”
Det trodde vi inte då flaskposten facebook landade i våra händer.. Att ateljén plötsligt skulle kunna befolkas av humliska vänner långt före publicering och premiärer.
Jag har gillat det. Som ett gatans konstskapande där inga kritiker och konstnärsnämnder får plats. Bara vänlig lust att skapa och passera.
Precis som jag tror skapandet en gång givits människan. Som en del av vardagen, sådden och skörden.
– Ett sätt att orka vara glad trots damm och dimma. Ett sätt att gråta tillsammans bland ton och vers. Ett sätt att hantera gudar eller demoner med täljda gubbars magi. Ett sätt att leva. Inte särskilja från resten av livet.
– Att skapa.
Min lust att skapa på gatan är stor.
Att skapa i förgänghet känns härligt. Att vara i vimmel.
Men jag vill inte vara facebooks blå frukt mer. Det är fint det som varit. Men våra kommentarer ska inte säljas och våra beteenden och rörelsemönster stjäls. Jag betalar hellre för en plattform än mata ett nätverk med allt privat vi nånsin gjort.
