Inlägg

Väninnorna och Amerika-sångboken

Väninnorna på väg till Amerika

Skapandets parabol

Mina närsläktingar for till Amerikat.

Jag visste inte då, att när jag var liten och mötte amerikafararna som hemvändare att vårat möte utgjorde en länk i tiden. Jag visste inte att jag som vuxen, skulle göra en sångbok med skillingtryck och amerikavisor och att sångerna jag målat fanns vid min egen släkts fötter.

När jag målade boken var det som om rummet bebabblade mig… Som om hundra röster ville göra sig hörda…

Vart tog deras själar vägen, dom for för att leva men försvann. Låg kanske deras berättelser kvar över Atlanten som ett spår i tiden?

Min och Maria Misgelds bok “Thousands Are Sailing” kom ut för några år sen och boken är sedan länge slut i butik.

Men det jag vill berätta om, är det sällsamma skapandets märkliga parabol.

När jag målade bilderna till boken, var det som om en tysta människor smög upp runt omkring mig och skrev sig genom mina fingrar. Det jag målade och skrev på lappar runt bokillustrerandet är skrivet ur rummets fyllda stillhet…  om världar jag inte kan känna till.

Detta är alltså ingens ord.. eller så är det alltets.

Illustration & Text Malin Skinnar 

– Nu var sista kvällen kommen. Länge stod de och väntade på ekan som skulle föra dem till skeppet. Septembervindarna goda och hösten hade anlänt. Seglatsen borde gå bra.

Men de hade hört talas om stiltjebältet. Att skeppen kan ligga i veckor. Att hästar dog ombord. Folk i grannbyn talade om redlösa matroser och evigt kiv. Barngråt, spyor och mörker.

Mjölnaren hade dött på väg till sin dotter fast han varken var sjuk eller mager.

Och en till… Hon kvinnan med skrattet från Moberg; hon klara inte sjögången och fästmannen fick blott hämta ut en sedel på Long Island fast han friat och betalt biljett och allt.

Hon hade kastat sig i havet akter ut. Sägs folk kan bli galna av yrseln.

Det skrämde. Allt skrämde. Men kom de bara över på andra sidan kunde de visa upp sig, göra rätt för sig och vinna gillande med Herrens ord i hjärtat.

Så många månaders packande – trådar, nål och spinnrock. Bomärke och sigill. De kunde allt sitt hantverk. Bar sin dräkt med stolthet och bytt kragar och manchetter mot nytt lent skinn.

-Kanin?

-Ja, jag tror det var kanin…

Väninnorna från Malung

Kanske skulle de finna arbete.

Få samman tillräckligt för de gamla.

Kanske skulle en amerikan fria. Det hade ju hänt innan. Väldigt ofta faktiskt.

I trädet sjöng fågeln – sång de hört sen barnsben.

Sjöng om blommor, äng och bin. Getter, mur och grind.

Den sjöng om tröskeln, väg och sjö. Om alla stigarna tillbaka.

Att lämna nu betyder farväl – att aldrig kanske komma åter.

Den sjöng om grinden, Mor och Far.

Den sjöng för alla som gråter.

Den sjöng om tröskeln, tak och stigar.

Sjöng om stäv och mortel.

Den sjöng så hela september gick i blom  och sjöng dom resande yra.

Sjöng så klart att skogen neg – sjöng rädda rådigt  rika.

De tog varandra i hand och gick mot stranden,  väninnorna… sa varandra att det borde gå bra… Så många har redan lämnat.

Thousand are sailing … thousands are sailing …

Malin Skinnar och Maria Misgeld med emigrantviseboken Thousands Are Sailing
Paper cut art
Väninnorna på väg till Amerika
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Människans fötter – lockrop och längtan

Culture is to live

Att bära sitt liv över skog eller öken – en lång berättelse

MÅLNINGAR & TEXT MALIN SKINNAR på hembesök i MALUNG – ÄPPELBO 

Folksånger förenar – bevisar – att människan har samma fötter att bära sina liv med – vart än hon vandrar. Jag reser genom mitt barndoms Dalarna och funderar på skogens ensamma rop – på den bärande rösten – tillhörigheten och våra tecken. 

Illustration & Text Malin Skinnar

FRÖKENS BERÄTTELSER

I min barndom var allting blått. Och lila. Och det fanns en myskoxe i skogen utanför Malung. Lurfvig, lufsig  och tung. Kanske mitt på skidspåret bortom Bäckbacken.

Och tö.

Som gjorde allting tyst.

Och flingor.

Tusentals kristaller.

Och min fröken… hon fanns verkligen…  Anna Greta Höglund som berättade legender. Var morgon släckte hon lysrören och tände ljuset  – läste om gudar och jesu dadlar, vallebarn och skällekor. Sen kom flourtanten. När klockan var tio smög vi till  specialfröken Margareta för att vända b och d rätt.

MIDVINTER

Jag hade elektriskt hår med istappar i o trodde aldrig vi skulle flytta. Tänkte bli kulla på sela – driva fäbovall och kärna smör. Jag skulle äta himmel och smyga på själavandrarna vid Transtrandsfjällen. Abba och mässlingen fanns, och allt annat som nu förutom internet. Gräl och overaller, Jofama och onyttig färgämnen. Fast jag var Malungskulla och trodde aldrig livet skulle förändras.

Klockan tre blev det mörkt. Och månen lyste genom skogen. Åkte skidor i mörker och såg min skugga över snön.

– Har ni åkt skidor i skymning? Glidit över blåkullar? Och i gryningen. Sett stjärnor på väg till skolan? De tusen o åter tusens strålande diamanterna?

Som luciasånger och tunga fjät … jag gick i det där i det blå och bodde.

DOM FARLIGA PÅ ANDRA SIDAN

Började smyga igen när jag blev vuxen…. på det gammelgoda i Dalom. I skogen hos älvfolket där jag föddes men flyttade ifrån strax före tonåren.  Jag gick en kurs i folksång på Malungs Folkhögskola men spenderade eftermiddagar och helger farandes kors och tvärs i bygden.

Hälsade på alla som kunde berätta; njöt dialekten, sången, miljöerna…

Åkte till Äppelbo – grannsocknen som Far berättat om från sin ungdom som alltid var i kamp med Malungsborna. Det var hans barndomsberättelser; om främlingarna några krökar nedstöms älven som hade mycket emot Malungsborna.  Eller backen sydöver Byråsen från Tällbyn som på toppen betydde radikalt dialektbyte och plötsligt var man i Torsby och fick passa sig noga för Värmlänningars smocka.

De gällde för heder och herravälde, fotboll och fjällor… bataljer och olikheter ingick som garnityr på högtidsdagar då unga råkade mötas.

Ja även nästgårds kunde vara för långt.

Tänker ofta på Fars historier, om hur barn odlar olikheter bara av lusten till spänning. Tänk att få  testa sina nyutvecklade muskler eller talanger. Idrott måste vara en av de viktigaste ventilerna för att hävda unga kraftpaket. Tänker ofta på hur vi förenklar människors motstånd mot det nya. Hur bekräftelsebehovet att vara någon och höra verkar finnas oavsett graden av främlingsskap.

Hörde två kronhjortar bröla innan jag lämnade Österlen. De knakade in i varandra gång på gång och det lät som om skogen föll samman.

-Revir och tillhörighet… stångas för stångandets skull …. vi människor är verkligen inte långt ifrån det skogliga… och kanske därför svåra att påverka i den frågan – bättre kanske att förena via annat.

Jordsvindel

VILLE HAN FÖRSVINNA

Åkte längs med älven  på  den vackra slingervägen mellan Malung och Äppelbo. Vägen måste vara livsfarlig för pendlare men i denna decembergryning är det bara jag och forsen… Jag stannar  på en uppskottad parkeringsficka. Imma slingrar sig  upp längs rimfrostade björkstammar och jag njuter doften ur vinterskogen.

Just i kröken där jag stannar dog en av mina anfäder. Anfäktad av inre röster lät han forsen ta sin kropp och livet sjunka under isen.

Jag lägger min hand i snön. Ser mina fingrar bland snökristallerna. Han hade knutit stenar vid sina fötter för att verkligen sjunka. Arma människa…  hur svårt var han inte plågad av sina nerver innan han vågade gå så långt.

Hans Far läste in i döden stod det i Malungensian och i kyrkboken har det tecknats att hans Moder var skötsam trots armod.

Jag grubblar över alla släkttavlor. Undrar hur det gick för hans fru, barnbarn till länsman. Vad sa de burna av högre stånd då dottern gifte sig med hantverkare som tappade besinningen och valde forsen.

Arme man, hur hade han fått hjälp idag? Inte kunde en förälder klara sig allena heller. Jag vistas stora delar av mitt liv bland självhushållarna i Rumänien. De måste vara två för att hinna med vardagen…

Ingen klarar sig ensam med barn.

TIDEN

– Det finns så många mellanrum. Så många livsavgörande steg som inte går att tolka.

Jag ser att i Malung gifte de sig över ståndsgränser och annat styrde än epitet. Hur gick det till? Var det lätt eller svårt… vem flyttade till vem? Via gårdsnamnen kan jag tolka en del och via bomärken annat.

Min anfader, vars  liv som släcktes i forsen, är min Gammelfarmors Farfar.

Tänk så många vi är som bär hans gener vidare.  Åh, om han visste det dagen som smärtan blev för stor.  Att han skulle leva kvar … ändå.

Jag lyckas ta mig ned till älven men det är väldigt halt. Doppar mina fingrar i vattnet till farväl.

Kan inte sluta tänka det… att vi bär honom inom oss ännu. Jag bor på jorden just nu men utan egna barn. Han lämnade jordelivet som ung och hann skapa en jättesläkt…

I bilen är det varmt. På radion varningar om älg sen lite julmusik och en hälsning. Det är väldigt halt och landskapet skimrar med sin gröna gryningsshimmel ovan älven .

Work in progress, art bu Malin Skinnar

Hôckin hôr du te då?”

Jag kör nu mot Äppelbo för att möta Agneta Stolpe.

Agneta är en sprudlande, porlande låtgiverskan med en stor visskatt. Far och jag tittade i Malungensian innan jag åkte för  visst var det så att hennes pappa gått gränsskifte med Far och rensat sly.

Jodå, alla är vi släkt  i gammelbygd. Vi sitter ihop med anfäder kors och tvärs via bomärken, skogskiften eller spelmanslag. Behöver absolut inte vara blodsband men detta har alla koll på. När jag var barn gick det inte att röra sig i trakten utan att  få frågan “Hôckin hôr du te då?”  Och den frågan får jag höra ännu – var gång jag kommer till nån ny på visit. “Vems är du då”

Kanske blir det viktigt där få människor bor och nästan alla må ge sig av för sin försörjning.  Att släktband plötsligt förvirras. Viktigt att veta vem man lägger an på till Midsommar så det inte är fel gener man dras till.

Hör om en släkt-app de startat på Island för att unga inte ska riskera dejta nära släkting i det glesbefolkade landet där nästan alla sitter samman på ena eller andra viset. Så den där “Hôckin hôr du te då?” är nog en livsviktig fråga när alla en gång återvände till högtiderna.

KRYPTERAT SKINNARMÅL

Innan industrialismen slog igenom i Västerdalarna gick kullor på herrarbeten och många av männen på Skinnargång. Kullorna gjorde alla förekommande sysslor tillskar pälsar som skräddades på plats.

Skinnarna i Malung delade upp sig på gränder, en sorts inmutade arbetssträckor  från Stockholm i ost till Kristiania i väst, numera Oslo. Dit drog mina förfäder i lag om 6 man.

Karlarna var borta i flera månader och Skinnargränderna upphörde inte förrän på mitten av 1800-talet när symaskinerna kom. Flera lag gick även norrut mot Hälsinglands storbönder och Medelpads träpatroner.

För att få vara i fred med samtal  när de skräddade runt borden i storstugor runt om i landet så utvecklades ett hemligt  Skinnarmål.  En sorts krypterat Malungsmål som framsades baklänges för att kollra bort eventuellt nyfikna skvallerbyttor. 

Jag kan tänka mig sorgen hos värdfolkets pigor och drängar – nu när Skinnarna äntligen kom med nyheter från världen, så talades inte bara ett obegripligt Malungsmål – utan dessutom språkades baklänges!

GARVNING AV SKINN

Skinnarna hade hemliga recept för garvning och egna knep för beredning av skinnen.  Att vara en sluten grupp handlade om ren  överlevnad.  En sockenbefolkning  vid en utarmad älvfåra måste konkurrera med vad de kan för sin utkomst skull.

Så skapades landets smidigaste pälsar med en passform som få kunde skapa; hållbara, lätta och stiliga.

Agneta berättar att många av dem reciterade och sjöng stycken ur Frithiofs Saga.

Berättelserna om Kung Ring är svulstigt formade och jag önskar jag kunde höra de gamle  berätta. Tänk er balladerna, brasans sprakande och nålens sugande ljud genom pälsens bräm.

Frithiof kommer till Kung Ring – sannerligen en skepnad att skåda. 

Skinnarna talade Malunsmål baklänges

BARFOTABARNA

Men Malungsborna anlitades lika ofta som hästkarlar och smeder. De högg, drog timmer och baxade. Så fort skörden var bärgad for de alla åstad för att återvända lagom till jul.

Alla vandrade, kvinnor som män. Följde älvbrinken, sen järnvägsrälsen eller evigt trampade åsar. La finskon i konten för stadens gator och barfota strövade de vidare.

Även min Ida gjorde det.. gick barfota till skolan i Rörbäcksnäs. Min fina tant Ida i Grimsåker som passade mig som liten.  Ända in i oktober  berättade hon, så gick hon utan något på fötterna. När snön lagt sig samsades syskonskaran mellan de trasiga tofflorna och ett par hela.

Det är nyss. Inte länge sen.

Jag är född 1966 så detta kan ha varit vid förra sekelskiftet. Vilken omställning Ida genomlevt.  Kanske var hon född 1896…. Från barfotabarn på vall till välfärd med Hemköp om knuten.

Nu är hennes barndoms stigar en flygplats…. Vem kunde ana detta?

JULOTTAN VID SPISEN

Jag hittade en gång Fars skolhäfte i en låda under Farmors säng. I  en uppsats där han beskriver julottan står det att pappa Skinnar-Arvid spelar in julen med syskon och vänner i köket i Tällbyn. I köket alltså… det spelandes till ottan. Inte i kyrkan – utan hemmavid…

Sed och bruk.. Möta mörkret med ljud. Håll otyg borta i julenatt och friden stången. Dricka mjöd, äta bröd och spela hymner. Det  är julen 1938.

Malung strax före kriget.

Jag har skopan med bomärket  från Back-gården och Skinnar-Albins fiol vid min sida.  En snidad fiol från furorna som växte långsamt, som valdes med omsorg för lådan.

Jag ser bomärken från tiden då gammelvärlden bröts upp med el och möjligheten att spara. Kanske fara…. köpa en biljett till Amerikat.

ARMOD

Vi sitter samman längs älven i Malungsbygd. Det står i Malungensia.  Exakta släktträd med otroliga system för att spåra fäder och gårdar med hänvisningar till kyrkbok och förhör.

En hembygdsforskare vid namn Josef Sjögren  kom 1925 till Malung från Norrköping för att arbeta som folkskollärare och organist i kyrkskolan.

Josef lyckades  sammanställa  Malungs kyrkböcker till flera komplicerade släktband i socknen. Hur han gjorde är svårt att förstå utan dator med bläck och penna. Vilket sinne och vilken noggrannhet! Även gårdsnamn och bomärken finns representerade i den mån de nedtecknats.

Jag älskar att bläddra i boken. Det står så mycket mellan raderna och man lär sig om den tidens livsmönster.

Det syns sorgligt hårt när svälten härjar hur förtvivlat många barn som mist sina föräldrar, eller hur många som gifte om sig nästan direkt efter och av vilken orsak de omkomna dog.

Många är bara “borta”. Malungsborna var ett resande folk och arbetade nästa alltid på annan ort. Att komma i hembygdens jord var viktigt men få förunnat.

TING TAR TID

Äktenskap var så mycket mer än passion. Kanske kan man säga tvärtom allt som vi likställer bröllop med idag. Det innebar nyckeln till överlevnad, säkerhet och möjligheter för såväl mannen som kvinnan och även deras anförvanter att hantera livet.

Ett äktenskap var ett sant relationskepp som innefattade allt en människa behöver för livets nödtorft.

Det var en plattform lika tungt gällande som en bank, en värdehandling eller ett lånelöfte. Ingen klarar självhushållning som ensling och barn behöver en familj för att livet ska skjuta skott.

Alla göromål tar tid och sysslor måste delas på såväl svärföräldrar som syskon.

HÖSKULLAR & SKYMNING

Men där finns fler berättelser. De som inte hör till nedtecknade blodsband.

– Vad vet vi om höskullar och skymning? Om lusten och misstagen.. förbuden och chansningen… Vad vet vi om tillblivelsen… Intet…. Människor blev gravida lika lätt då som nu och att varit med fel var värre än att ljuga. Och viktigast var avtalet. Att vem har du beslutat dig för att tillhöra?

Jag tänker på släktböckerna som tidsdokument  – inte gensagor. Men viktiga berättelser om avtal mellan människor. Förhållning och förmåga. Hela ekonomin berodde på vem man var och vad man hörde till.

-Lån och givande, byte och inteckning.

En brand, en farsot, missväxt eller skador… Hur gjorde de för att bära hela familjer mot framtiden… Hur gjorde de?

Fine art print, Malin Skinnar, Sweden

MÄNNISKOR MED SKOG I MAGEN

Vi känner bara till det blå. Den stora stjärnan och de hela berättelserna. Tron och behovet att höra till är alltid större än verkligheten.  Vår berättelse och märkning är det enda vi kan förädla och har alltid gjort; religionstillhörighet, landstillhörighet, familjetillhörighet eller gäng.

Berättelsen om vem vi är kanske blir så pråligt utmärkande hos människan för ingen klarar av tanken på den obegripliga fortsättningen – att vi  alla en dag alla skall försvinna.

Vi bor på en planet i ett hav av stjärnor  –  blivit till i en ögonblick – slumpvist skapade i ett regn av raketlika sädeceller…

Cellfusion och delning –  mjukt svävande in en mjukt rosenröd livmoder..

Födda genom kvid och fruktansvärd smärta – rakt in en  grå värld bestående av busshållplatser och töntiga trender att passa.

Det är därför det finns människor med skog i magen – som ropar i skymningen och hoppas på ett svar.

Det är därför människan ber och målar, knäböjer och dansar…

Det är därför diktare gråter och förälskade lovar.

Allt för den ljusa stjärna…

SJÄLSTRYCK OCH BOMÄRKEN 

Stannade utanför  McDonald’s i Borlänge. Husbilen fick plats och deras wifi var snabbt.

Det kom bil på bil körandes med familjer som skulle söndagskäka. Föräldrar tatuerade upp på halsen och långt ut på fingerspetsen. Ganska många ända upp bakom örsnibben in på tinningen… Det var så påtagligt att det blev som en stamtillhörighet; bältet – håret – piercingen  – jeansen…

Förr bar masen helgdagsrock och sämsk med kurbitssnirklande mönster på västen. Likadant nu fast med tatuerade ornament från topp till tå..  vid skinnet för evigt präglad.

En grupp somaliska unga tjejer kommer förbi med snillrikt vikta ganska höga hijabs. De är glada. Skuttar mellan snöhögarna på parkeringen med skrattet bubblande. Något måste hänt för de liksom strålar av bus och knuffar varandra i sidan. Jag ser att en av tjejerna har vackra hennamönster på handryggen. Bröllopsdekor?

Själstryck tänker jag... kanske stundande festlighet och nu möts de på McDonald’s.

Bomärken och själstryck… Noggrant utvalda uttryck för en själv men ändå verkligen för andra att beskåda. Ett nästan privat märke som glipar  ut ur halsringning och ärmslut för att markera tillhörighet eller kollektivt mönster för trots…

Jag tycker om människans vilja att smycka och behaga. Vi har så lite kropp att fixa med i det stora hela men den sänder ut ganska stora signaler… och så lite tid att leva…

Det är viktigt för oss att vara lite nonchalant incognito med ändå med exakt noggrann precision så det i slutändan blir precis som alla andra…

Tillsammans vi går vidare på jorden och längtar efter sammanhang – polerar våra fjädrar och reser vår plym. Alla var och en på eget vis. 

RÖSTEN EN LINDRING I NATTEN

Åkte för att diskutera en sångbok och kanske projekt att måla Agnetas sånger.

Men det blev ett större möte. Som en klang. Vi möttes på hennes gård tillsammans med musiketnolog Jill Ann Johnson och det var som om tre glödhärdar började brinna där i köket… 

Det glimmade som himmelen över Äppelbo där på gården och allt var begripligt på något underligt vis via gammeltonerna.

De gemensamma.

Vi tänkte att kanske kan barn få höra vallungars sånger. Alla barn från världen som kommit hit – de kan dela och känna igen sig. Har vi inte samma ängslan och längtan. I flocken i skogen eller gänget på parkeringen…

Tänkte på det efteråt … att jag har faktiskt många vänner som gått vall i nutid.. Innan migration och flykt till Sverige. I Serbiens höga björnskogar och på Mongoliska stäppens tundra. Lika små och rädda.

LJUDVINGAR

Min bosniska väninna Radmila kom från det sargade Joguslavien  1991. Hon kom som flykting och klarade sig för hon fick uppehållstillstånd i Danmark.

Sången bar henne genom hela livet.. först som liten vallflicka sen som nykommen flykting. Numera  är hon operasångerskan i Köpenhamn med en ny liten familj som får höra hennes barndomsminnen.

Hon berättade för mig hur hon livrädd hon var då hon vallade korna åt Mormor i de täta bergens skogar. Hur hon tog dem till vattnet  i skymningen och sjöng och och sjöng för att hålla skräcken stången och kanske björnen borta.  Hur hon hittade klangen som bar henne genom mörkret.. den rullande övertonen som la sig som en rungande vägg mellan henne och skogen.

Som en kupa blev ropen att kliva in i – som när hojtandet stabilisreades till sång blev ljudvingar som omgav hela flocken – som om tonerna blev spjut färdiga att kasta

Eller tordånsläten… Rösten var som ett vapen, eller en  famn – en lindring i natten.

Förmodligen känner även kvinnorna från Somalia igen sig?

Även om de flesta kommer från städer har alla en Mormor och Farmor med djuren som enda utkomst. De måste med känna igen sig i  det ensamma vallandet och vandrandet….

Sången som ska hålla hungern stången och faror borta. Och alla turkiska, mongoliska, syriska o kurdiska vänner. Många bär samma toner med sig hit. Samma rop.

VI GÅR ALLA PÅ KLOTET OCH NYNNAR

Folksång förenar. Bevisar. Att människan har samma fötter att bära sina liv med. Vart än hon vandrar. 

Den som ljudar tillsammans blir mer…

Men även hörlurar kan inge trygghet. Den som går genom mörka tunlar klär sig i den tuffes rustning med soundtrack som bjuder annan klang än skräckens…

Trumslagarpojkar… brudmarscher… gråterskesånger... Människans ljudsköld och uttryck.

HUGIN & MUNIN

Allt bär liv, sa Agneta när skymningen föll och historierna flätades med visor, trall och minnen.

Jag hade ritat hela eftermiddagen. Det blev massor av teckningar.  Streckgubbar som bara kan komma till när något tar tag i en. Jill som är musiketnolog med rötterna i Amerika vred på våra musikaliska begrepp  och Agneta med hela sitt register från logonom till regissör la till gyllene strån stacken.

Egentligen var mötet så flödande att vi efteråt inte visste hur vi skulle härbärgera kraften.  Vi var liksom fyllda av musikaliska sammanhang, detaljer och meningar som på något vis gjorde  kusten ganska  klar.

Glada i hågen skildes vi åt och tänkte att man oftare borde ses och låta sinnet flöda.

“Glada i hågen”… hugad /hågen….. Vad betyder  egentligen ordet? Komma i håg...hugskott/håglös.

Kanske kommer ordet håg från ög = öga i betydelsen belyst? Eller åker/åger = planteringsmark; plats för ting att fästa och växa…

Slår upp håg;

Hugin och Munin är i nordisk mytologi Odens två korpar. Hugin betyder “hugen/hågen” det vill säga “tanken”. Munin betyder “minnet”.

Varje morgon sänder Oden ut dem i världen för att inhämta information åt honom.

-Hm, så det är så det är.. när man fyller “tanken-hågen” så blir man inspirerad! Det gäller verkligen att öppna korpgluggarna och blanda minnen med varandras sinnen. Gör man det blir man väldigt glad i hågen.

Samtalet

Agneta Stolpe medverkar i boken  Fäbodlandskap och vallmusik 2019 där fäbodbrukare, pedagoger och musiker berättar om livet i fäbodväsendets och vallmusikens tjänst. Läs mer om  Agneta Stolpe här. Allt som är spännande presenterar Agneta på sina inspirationsdagar;  retorik och röst, visor, berättande och kulning.

Boken om kulning av Jennie Tiderman Österberg, ett fantastiskt verk om den ensliga sången. Jennie är musiketnolog och forskar på nordisk vallmusik. Hon talar om fäbodarna som skogarnas rum där längtan kommer till uttryck i sången.

VI ROPAR SÅ VI VET ATT VI FINNS

Att kula själv eller stå nära någon sop ropar är en så oerhört stark känsla. Prova själv!

Ställ dig själv i sjumilaskog – hör din röst möta sjöns yta.. följ den upp mellan klippblock och tallegren.. Låt din ensamhet bära ut i evigheten och sedan åter….

Jag tror att precis som i storskogarna hemmavid så är det detta som alla känner i vildmarker över hela världen; att man är väldans liten men kan ha en funktion ändå…

Kanske är det därför jag söker mig till folk i obygd och gränstrakter…  för att få vara nära det som verkligen har betydelse; den lilla människans rop i allt det stora. Det är där man hör berättelsen tydligt om  hur det är att leva.

FINA FILMER OM LOCKTONER

Agneta sjöng stycken  UR FRITHIOFS SAGA  som Skinnarna ofta reciterade. 

Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd,
hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd.
Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann,
hon var den friska våren, den kulna höst var han.

Då trädde uti salen en okänd gubbe in,
från huvud och till fötter han insvept var i skinn.
Han hade stav i handen och lutad sågs han gå,
men högre än de andra den gamle var ändå.

Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr,
där är de armas ställe ännu, som det var förr.
De hovmän logo smädligt och sågo till varann
och pekade med fingret på luden björnskinnsman.

Då ljungar med två ögon den främmande så vasst,
med ena handen grep han en ungersven i hast,
helt varligen han vände den hovman upp och ned,
då tystnade de andre; vi hade gjort så med.

“Vad är för larm där nere? Vem bryter kungens frid?
Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid.
Vad är ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrån?”
Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.

“Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill.
Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.
I Ånger är jag uppfödd, min arvsgård heter Brist,
hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist.

Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg,
han hade starka vingar och flög så glad och trygg;
nu ligger han förlamad och frusen jämte land,
själv är jag gammal vorden och bränner salt vid strand.

Jag kom att se din vishet i landet vida spord,
då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord.
Jag tog en narr för bröstet och vände honom kring,
dock steg han opp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!” –

“Ej illa, sade kungen, du lägger dina ord,
de gamle bör man ära, kom sätt dig vid mitt bord.
Låt din förklädning falla, låt se dig som du är,
förklädd trivs glädjen icke, jag vill ha glädje här.”

Och nu från gästens huvud föll luden björnhud ner,
i stället för den gamle en var en yngling ser.
Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full
de ljusa lockar flöto liksom ett svall av gull.

Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,
i handsbrett silverbälte med skogens djur uppå.
I drivet arbet alla den konstnär bragt dem an,
och runt kring hjältens midja de jagade varann.

Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,
vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt.
Den lugna hjälteblicken kring sal och gäster for,
skön stod han där som Balder och hög som Asator.

Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt
som röda norrsken måla de snöbetäckta fält:
som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
stå gungande på vågen, så hävdes hennes barm.

Nu blåste lur i salen och tyst blev överallt,
ty nu var löftets timma och in bars Frejers galt,
med kransar omkring bogen, och äpple uti mund,
och fyra knän han böjde på silverfatets rund.

Och konung Ring sig reste i sina lockar grå,
han rörde galtens panna och gjorde löftet så:
“Jag svär att Frithiof vinna, fast än en kämpe stor;
så hjälpe Frej och Oden, därhos den starke Tor.”

Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög,
en blixt av hjältevrede hans anlet överflög,
han slog sitt svärd i bordet så det i salen klang,
och upp från ekebänken varenda kämpe sprang.

“Och hör du nu, herr konung, mitt löfte ävenväl:
ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.
Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en värld,
så hjälpe mig min norna, därhos mitt goda svärd!” –

Men kungen log och sade: “Helt dristigt är ditt tal,
dock, orden äro fria i nordisk kungasal.
Fyll honom hornet, drottning, med vin som du har bäst,
den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst.”

Och drottningen tog hornet som framför henne stod,
av urens panna brutet, en kostelig klenod,
på blanka silverfötter, med mången gyllne ring,
med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.

Med nederslagna ögon hon räckte hornet då,
men darrande var handen, och vin blev spillt därpå.
Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland,
de dunkla droppar brunno på hennes vita hand.

Och glad tog gästen hornet utav den ädla fru;
ej tvenne män det tömde, som männer äro nu,
men lätt och utan tvekan, den drottning till behag,
den väldige det tömde uti ett andedrag.

Och skalden tog sin harpa, han satt vid kungens bord
och sjöng ett hjärtligt kväde om kärleken i Nord,
om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst
de hårda hjärtan smälte i stålbeklädda bröst.

Han sjöng om Valhalls salar och om einhärjers lön,
om tappre fäders bragder på fältet och på sjön.
Då grep var hand åt svärdet, då flammade var blick,
och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.

Helt skarpt blev där nu drucket allt i det kungahus,
var enda kämpe tog sig ett ärligt julerus,
gick sedan bort att sova förutan harm och sorg,
men konung Ring den gamle sov hos skön Ingeborg.

 
 
 
 
Culture is to live
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

FLER BERÄTTELSER 

Kullorna som stal gubbjobben

Vem har rätten att söka jobb
Vi sålde is och fiskar regnade från skyn

En gång för inte så länge sen fick delar av Blekinge och bygder i Norrland nödhjälp av övriga svenskar. Jag läser mina damtidningar från 30-talet. Under denna tiden gick en krona från var nummer till undernärda Blekingebor.

Jag läser vidare om Ukraina. Till Sverige kom svenskar från Gammelsvensk By i Ukraina. De hade kämpat för att hålla språket vid liv efter kommendering ned till Ukraina från Dagö 200 år tidigare. På grund av förföljelse i det nya landet och svåra umbäranden flydde en stor grupp svenskar åter till Sverige 1929.

Men när de kom hit fick flera återvända till Ukraina. Några sökte sig till Kanada för fristad.

I Sverige sades att de tog jobben i från svenskarna. ( … )

De familjer som flydde vidare efter det kalla bemötandet i Sverige for vidare  till nordamerika.  Men det var svårt även där och många fick återvända till Ukraina. bara tanken på detta jag nu skriver gör mig förtvivlad. De kan varken haft ekonomi eller hopp kvar. Stackars människor.

De valde alltså återfärd till landet de flydde från då de ej accepterades i Sverige trots djupa kulturella rötter…

Jag läser i en annan tidning från seklets början om svenskättlingarna i sydamerika. De som blivit kvar på plantagerna. Smutsiga, obildade och sjuka, vars liv låg i händerna på en missionär från Norrland.

Jag tänker på min egen släkt i Malung som låg vinter under 60 – 70 talet, hur de slapp skolplikten och lät kropp gå i träda för överlevnad då skörden slagit fel.

De låg stilla för att spara energi en hel vinter. Barkbrödet bakades av dem som orkade karva i skogen. Men många blev sjuka och dog.

De som föddes under armodsåren men ändå lyckades växa upp, såg ingen annan väg än att pröva lyckan i Amerikat. Hemmave gick inget att uppbringa.

– 1860-70 talet alltså …

Det fanns knappt en kulla som inte gick på herrarbete eller mas som inte gick arbetsvandringar i såväl syd som nord eller västerut mot Norge.

Storsvagårenmissväxtårenarmodsåren ; begrepp som många av oss inte kan föreställa sig innebörden av idag. 

blomstergirlang

-Kullor tog dock enligt ryktet jobben från gubbar i Stockholm. Någon berättade att de var ju nyktra kullorna och kunde balansera högt utan att falla. De kom från barnrika familjer med allt för små jordar för att kunna mätta alla munnar.

– Men de var ju bara kvinnor så vad hade de där att göra, männen hade ju hela familjer att försörja. Kullorna skulle bort!


Jag läser idag: Länder vill ur EU för de i öst tar jobben från folk.

Jag funderar vad folk är och vem som har rätten finnas där den är och kallas folk.

I delar av Ukraina kämpar man för närmande till EU med livet som insats.
Världen är lika stor nu som år 1929 men avstånden små för oss och kunskapen om varandra enorm.

Jag känner att det är ännu viktigare än nånsin att skapa ännu mera.

– Kämpa vidare alla kluriga entreprenörer och sociala nätbyggare o kommunikatörer. Kämpa, kämpa, kämpa och var innovativa för öppna gränser.

Tänker att det är lämpligt att gå utanför gamla politiska klyschor och nyttja det innersta och yttersta för att själva göra skillnad.

Av Malin Skinnar

Vem har rätten att söka jobb

Min berättarfilm om Sverige; vår gemensamma levnadsö

Illustration Malin Skinnar, Swedish woods

Irmelin på världens minsta scen i Tobo

Irmelin Swedish Folk Music

The Women’s Blues of Sweden

I mitt sökande efter Europas Blues och i synnerhet kvinnors sång, är Eva Rune, Maria Misgeld och Karin Ericsson Back fantastiska skattbärare. Jag följde med IRMELIN till Akustisk Festival på Eric Sahlström institutet. Husbilen blev loge och repetitionskammare. Det är inspirerande hur de improviserar fram gamla koraler. Slingrande som blommande kurbitser tänker jag när jag hör deras folkvisor. Se filmen från världens minsta kulturhus här under.

SE FILMEN FRÅN IRMELIN OMBORD PÅ VÄRLDENS MINSTA KULTURHUS OVAN

Irmelin Swedish Folk Music

Sångerna är hämtade ur nordisk folkmusik men även från gammelsvensk by i Ukraina där Skandinaviens äldsta koraler finns bevarade. Till Ukraina utvandrade Östersjösvenskar för många hundra år sen och har levt isolerade långt från Sverige och på så vis behållit kärnan i de ålderdomliga visornas klang och uttryck.

Den store sångarlegenden Dansar Edvard från Malung är upphov till många av Irmelins tolkningar. När jag hör orden genom deras stämmor är det som att bo i hundra liv före mitt eget. Alla människors rop på hopp och nåd, förfäders hymn och bön, kärleksvisor, slingerdanser och trall ger mig lycka och tårar. Allt på en gång. Tack Irmelin för era sånger ombord på Världens Minsta Kulturhus. Europas blues finns verkligen i kvinnors sång.

Irmelin Swedish Folk Music

Eric Sahlströms institut i Tobo är ett centrum för folkmusik och dans i Sverige. Där arrangeras årligen en fin akustisk festival. En eftermiddag utan högtalare och stoj är lycka för örat.

Irmelin Swedish Folk Music

Smycken på turné.

Irmelin Swedish Folk Music

Vi är nog bäst ...