Inlägg

Havet vaggar mången själ – emigranterna

LONGING FOR AMERICA

Video, text & illustration Malin Skinnar 


Målar mig genom smärta.

Målar mig genom hopp.

Övermod, sjunger de rädda.

Om Gud vill, ber de tvungna.

Lyssnar till historiska dokument.

Sjungna reportage.

Skillingtryck.

Våra Amerikavisor.

Ingen människa klev ombord på skepp till

främmande land, mot annan kontinent om de inte var tvungna.

Hunger.

Förföljelse.

Krig.

Många kvinnor lämnade allena.

Allena med hopp att klara sig bättre ännu mer ensam.

Skillingtrycken – de sjungna dokumentärerna

Jag lyssnar på svenskarnas öden. Vår missväxt och svält. Jag hör samma sånger som de facebook-rop jag nu läser. Från vänner i världen som nu ger sig av för hoppet om överlevnad.

1.2 millioner svenskar utvandrade till Amerika

25.000 till Australien

10.000 till Brasilien

Okänt men mycket stort antal for till Canada via New York. De ogifta männen for dit. levde på hoppet och turen.

Ett okänt och stort antal for till Sydafrika och grundlade många farmar. Det var även ett stort antal emigrerade till Ryssland.

Det sägs att 314 av St Petersburgs guldsmeder var svensktalande.

Att komma som ny är alltid mycket svårt. Alla pengar slut efter biljett är kvitterad. Utmattade och okunniga om nya seder och bruk gjorde dem underlägsna bofasta. Man ska orka mycket efter steget är taget.

Läser reportage i Hemmets Journal från 1930 om missionssystern från Norrland som modigt for till svenskkolonin i Brasilien för att understödja utvandrarnas ättlingar. De var då utslagna, sjuka och smutsiga. Levandes i svårt armod. Till Brasilien lockades många som var för fattiga för att utvandra till USA med förbetalda biljetter.

Trots svåra nederlag emigrerade ännu fler till Brasilien efter industrikrisen 1891 i Sundsvall och Stockholm.

Även Kirunaborna såg ingen annan utväg än att ändå försöka emigrera efter storstrejken 1909 till Brasilien. Trots rykten om ond bråd död i syd var nöden så stor att hoppet om ny chans gav dem modet att ändå våga.

Havet vaggar mången själ.

Landet tiger öde.

Liten och stor.

Syster och bror.

Alla livskamp föder.

Ur skapandet av  vår bok Thousands Are Sailing

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Väninnorna och Amerika-sångboken

Väninnorna på väg till Amerika

Skapandets parabol

Mina närsläktingar for till Amerikat.

Jag visste inte då, att när jag var liten och mötte amerikafararna som hemvändare att vårat möte utgjorde en länk i tiden. Jag visste inte att jag som vuxen, skulle göra en sångbok med skillingtryck och amerikavisor och att sångerna jag målat fanns vid min egen släkts fötter.

När jag målade boken var det som om rummet bebabblade mig… Som om hundra röster ville göra sig hörda…

Vart tog deras själar vägen, dom for för att leva men försvann. Låg kanske deras berättelser kvar över Atlanten som ett spår i tiden?

Min och Maria Misgelds bok “Thousands Are Sailing” kom ut för några år sen och boken är sedan länge slut i butik.

Men det jag vill berätta om, är det sällsamma skapandets märkliga parabol.

När jag målade bilderna till boken, var det som om en tysta människor smög upp runt omkring mig och skrev sig genom mina fingrar. Det jag målade och skrev på lappar runt bokillustrerandet är skrivet ur rummets fyllda stillhet…  om världar jag inte kan känna till.

Detta är alltså ingens ord.. eller så är det alltets.

Illustration & Text Malin Skinnar 

– Nu var sista kvällen kommen. Länge stod de och väntade på ekan som skulle föra dem till skeppet. Septembervindarna goda och hösten hade anlänt. Seglatsen borde gå bra.

Men de hade hört talas om stiltjebältet. Att skeppen kan ligga i veckor. Att hästar dog ombord. Folk i grannbyn talade om redlösa matroser och evigt kiv. Barngråt, spyor och mörker.

Mjölnaren hade dött på väg till sin dotter fast han varken var sjuk eller mager.

Och en till… Hon kvinnan med skrattet från Moberg; hon klara inte sjögången och fästmannen fick blott hämta ut en sedel på Long Island fast han friat och betalt biljett och allt.

Hon hade kastat sig i havet akter ut. Sägs folk kan bli galna av yrseln.

Det skrämde. Allt skrämde. Men kom de bara över på andra sidan kunde de visa upp sig, göra rätt för sig och vinna gillande med Herrens ord i hjärtat.

Så många månaders packande – trådar, nål och spinnrock. Bomärke och sigill. De kunde allt sitt hantverk. Bar sin dräkt med stolthet och bytt kragar och manchetter mot nytt lent skinn.

-Kanin?

-Ja, jag tror det var kanin…

Väninnorna från Malung

Kanske skulle de finna arbete.

Få samman tillräckligt för de gamla.

Kanske skulle en amerikan fria. Det hade ju hänt innan. Väldigt ofta faktiskt.

I trädet sjöng fågeln – sång de hört sen barnsben.

Sjöng om blommor, äng och bin. Getter, mur och grind.

Den sjöng om tröskeln, väg och sjö. Om alla stigarna tillbaka.

Att lämna nu betyder farväl – att aldrig kanske komma åter.

Den sjöng om grinden, Mor och Far.

Den sjöng för alla som gråter.

Den sjöng om tröskeln, tak och stigar.

Sjöng om stäv och mortel.

Den sjöng så hela september gick i blom  och sjöng dom resande yra.

Sjöng så klart att skogen neg – sjöng rädda rådigt  rika.

De tog varandra i hand och gick mot stranden,  väninnorna… sa varandra att det borde gå bra… Så många har redan lämnat.

Thousand are sailing … thousands are sailing …

Malin Skinnar och Maria Misgeld med emigrantviseboken Thousands Are Sailing
Paper cut art
Väninnorna på väg till Amerika
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Människans fötter – lockrop och längtan

Culture is to live

Att bära sitt liv över skog eller öken – en lång berättelse

MÅLNINGAR & TEXT MALIN SKINNAR på hembesök i MALUNG – ÄPPELBO 

Folksånger förenar – bevisar – att människan har samma fötter att bära sina liv med – vart än hon vandrar. Jag reser genom mitt barndoms Dalarna och funderar på skogens ensamma rop – på den bärande rösten – tillhörigheten och våra tecken. 

Illustration & Text Malin Skinnar

FRÖKENS BERÄTTELSER

I min barndom var allting blått. Och lila. Och det fanns en myskoxe i skogen utanför Malung. Lurfvig, lufsig  och tung. Kanske mitt på skidspåret bortom Bäckbacken.

Och tö.

Som gjorde allting tyst.

Och flingor.

Tusentals kristaller.

Och min fröken… hon fanns verkligen…  Anna Greta Höglund som berättade legender. Var morgon släckte hon lysrören och tände ljuset  – läste om gudar och jesu dadlar, vallebarn och skällekor. Sen kom flourtanten. När klockan var tio smög vi till  specialfröken Margareta för att vända b och d rätt.

MIDVINTER

Jag hade elektriskt hår med istappar i o trodde aldrig vi skulle flytta. Tänkte bli kulla på sela – driva fäbovall och kärna smör. Jag skulle äta himmel och smyga på själavandrarna vid Transtrandsfjällen. Abba och mässlingen fanns, och allt annat som nu förutom internet. Gräl och overaller, Jofama och onyttig färgämnen. Fast jag var Malungskulla och trodde aldrig livet skulle förändras.

Klockan tre blev det mörkt. Och månen lyste genom skogen. Åkte skidor i mörker och såg min skugga över snön.

– Har ni åkt skidor i skymning? Glidit över blåkullar? Och i gryningen. Sett stjärnor på väg till skolan? De tusen o åter tusens strålande diamanterna?

Som luciasånger och tunga fjät … jag gick i det där i det blå och bodde.

DOM FARLIGA PÅ ANDRA SIDAN

Började smyga igen när jag blev vuxen…. på det gammelgoda i Dalom. I skogen hos älvfolket där jag föddes men flyttade ifrån strax före tonåren.  Jag gick en kurs i folksång på Malungs Folkhögskola men spenderade eftermiddagar och helger farandes kors och tvärs i bygden.

Hälsade på alla som kunde berätta; njöt dialekten, sången, miljöerna…

Åkte till Äppelbo – grannsocknen som Far berättat om från sin ungdom som alltid var i kamp med Malungsborna. Det var hans barndomsberättelser; om främlingarna några krökar nedstöms älven som hade mycket emot Malungsborna.  Eller backen sydöver Byråsen från Tällbyn som på toppen betydde radikalt dialektbyte och plötsligt var man i Torsby och fick passa sig noga för Värmlänningars smocka.

De gällde för heder och herravälde, fotboll och fjällor… bataljer och olikheter ingick som garnityr på högtidsdagar då unga råkade mötas.

Ja även nästgårds kunde vara för långt.

Tänker ofta på Fars historier, om hur barn odlar olikheter bara av lusten till spänning. Tänk att få  testa sina nyutvecklade muskler eller talanger. Idrott måste vara en av de viktigaste ventilerna för att hävda unga kraftpaket. Tänker ofta på hur vi förenklar människors motstånd mot det nya. Hur bekräftelsebehovet att vara någon och höra verkar finnas oavsett graden av främlingsskap.

Hörde två kronhjortar bröla innan jag lämnade Österlen. De knakade in i varandra gång på gång och det lät som om skogen föll samman.

-Revir och tillhörighet… stångas för stångandets skull …. vi människor är verkligen inte långt ifrån det skogliga… och kanske därför svåra att påverka i den frågan – bättre kanske att förena via annat.

Jordsvindel

VILLE HAN FÖRSVINNA

Åkte längs med älven  på  den vackra slingervägen mellan Malung och Äppelbo. Vägen måste vara livsfarlig för pendlare men i denna decembergryning är det bara jag och forsen… Jag stannar  på en uppskottad parkeringsficka. Imma slingrar sig  upp längs rimfrostade björkstammar och jag njuter doften ur vinterskogen.

Just i kröken där jag stannar dog en av mina anfäder. Anfäktad av inre röster lät han forsen ta sin kropp och livet sjunka under isen.

Jag lägger min hand i snön. Ser mina fingrar bland snökristallerna. Han hade knutit stenar vid sina fötter för att verkligen sjunka. Arma människa…  hur svårt var han inte plågad av sina nerver innan han vågade gå så långt.

Hans Far läste in i döden stod det i Malungensian och i kyrkboken har det tecknats att hans Moder var skötsam trots armod.

Jag grubblar över alla släkttavlor. Undrar hur det gick för hans fru, barnbarn till länsman. Vad sa de burna av högre stånd då dottern gifte sig med hantverkare som tappade besinningen och valde forsen.

Arme man, hur hade han fått hjälp idag? Inte kunde en förälder klara sig allena heller. Jag vistas stora delar av mitt liv bland självhushållarna i Rumänien. De måste vara två för att hinna med vardagen…

Ingen klarar sig ensam med barn.

TIDEN

– Det finns så många mellanrum. Så många livsavgörande steg som inte går att tolka.

Jag ser att i Malung gifte de sig över ståndsgränser och annat styrde än epitet. Hur gick det till? Var det lätt eller svårt… vem flyttade till vem? Via gårdsnamnen kan jag tolka en del och via bomärken annat.

Min anfader, vars  liv som släcktes i forsen, är min Gammelfarmors Farfar.

Tänk så många vi är som bär hans gener vidare.  Åh, om han visste det dagen som smärtan blev för stor.  Att han skulle leva kvar … ändå.

Jag lyckas ta mig ned till älven men det är väldigt halt. Doppar mina fingrar i vattnet till farväl.

Kan inte sluta tänka det… att vi bär honom inom oss ännu. Jag bor på jorden just nu men utan egna barn. Han lämnade jordelivet som ung och hann skapa en jättesläkt…

I bilen är det varmt. På radion varningar om älg sen lite julmusik och en hälsning. Det är väldigt halt och landskapet skimrar med sin gröna gryningsshimmel ovan älven .

Work in progress, art bu Malin Skinnar

Hôckin hôr du te då?”

Jag kör nu mot Äppelbo för att möta Agneta Stolpe.

Agneta är en sprudlande, porlande låtgiverskan med en stor visskatt. Far och jag tittade i Malungensian innan jag åkte för  visst var det så att hennes pappa gått gränsskifte med Far och rensat sly.

Jodå, alla är vi släkt  i gammelbygd. Vi sitter ihop med anfäder kors och tvärs via bomärken, skogskiften eller spelmanslag. Behöver absolut inte vara blodsband men detta har alla koll på. När jag var barn gick det inte att röra sig i trakten utan att  få frågan “Hôckin hôr du te då?”  Och den frågan får jag höra ännu – var gång jag kommer till nån ny på visit. “Vems är du då”

Kanske blir det viktigt där få människor bor och nästan alla må ge sig av för sin försörjning.  Att släktband plötsligt förvirras. Viktigt att veta vem man lägger an på till Midsommar så det inte är fel gener man dras till.

Hör om en släkt-app de startat på Island för att unga inte ska riskera dejta nära släkting i det glesbefolkade landet där nästan alla sitter samman på ena eller andra viset. Så den där “Hôckin hôr du te då?” är nog en livsviktig fråga när alla en gång återvände till högtiderna.

KRYPTERAT SKINNARMÅL

Innan industrialismen slog igenom i Västerdalarna gick kullor på herrarbeten och många av männen på Skinnargång. Kullorna gjorde alla förekommande sysslor tillskar pälsar som skräddades på plats.

Skinnarna i Malung delade upp sig på gränder, en sorts inmutade arbetssträckor  från Stockholm i ost till Kristiania i väst, numera Oslo. Dit drog mina förfäder i lag om 6 man.

Karlarna var borta i flera månader och Skinnargränderna upphörde inte förrän på mitten av 1800-talet när symaskinerna kom. Flera lag gick även norrut mot Hälsinglands storbönder och Medelpads träpatroner.

För att få vara i fred med samtal  när de skräddade runt borden i storstugor runt om i landet så utvecklades ett hemligt  Skinnarmål.  En sorts krypterat Malungsmål som framsades baklänges för att kollra bort eventuellt nyfikna skvallerbyttor. 

Jag kan tänka mig sorgen hos värdfolkets pigor och drängar – nu när Skinnarna äntligen kom med nyheter från världen, så talades inte bara ett obegripligt Malungsmål – utan dessutom språkades baklänges!

GARVNING AV SKINN

Skinnarna hade hemliga recept för garvning och egna knep för beredning av skinnen.  Att vara en sluten grupp handlade om ren  överlevnad.  En sockenbefolkning  vid en utarmad älvfåra måste konkurrera med vad de kan för sin utkomst skull.

Så skapades landets smidigaste pälsar med en passform som få kunde skapa; hållbara, lätta och stiliga.

Agneta berättar att många av dem reciterade och sjöng stycken ur Frithiofs Saga.

Berättelserna om Kung Ring är svulstigt formade och jag önskar jag kunde höra de gamle  berätta. Tänk er balladerna, brasans sprakande och nålens sugande ljud genom pälsens bräm.

Frithiof kommer till Kung Ring – sannerligen en skepnad att skåda. 

Skinnarna talade Malunsmål baklänges

BARFOTABARNA

Men Malungsborna anlitades lika ofta som hästkarlar och smeder. De högg, drog timmer och baxade. Så fort skörden var bärgad for de alla åstad för att återvända lagom till jul.

Alla vandrade, kvinnor som män. Följde älvbrinken, sen järnvägsrälsen eller evigt trampade åsar. La finskon i konten för stadens gator och barfota strövade de vidare.

Även min Ida gjorde det.. gick barfota till skolan i Rörbäcksnäs. Min fina tant Ida i Grimsåker som passade mig som liten.  Ända in i oktober  berättade hon, så gick hon utan något på fötterna. När snön lagt sig samsades syskonskaran mellan de trasiga tofflorna och ett par hela.

Det är nyss. Inte länge sen.

Jag är född 1966 så detta kan ha varit vid förra sekelskiftet. Vilken omställning Ida genomlevt.  Kanske var hon född 1896…. Från barfotabarn på vall till välfärd med Hemköp om knuten.

Nu är hennes barndoms stigar en flygplats…. Vem kunde ana detta?

JULOTTAN VID SPISEN

Jag hittade en gång Fars skolhäfte i en låda under Farmors säng. I  en uppsats där han beskriver julottan står det att pappa Skinnar-Arvid spelar in julen med syskon och vänner i köket i Tällbyn. I köket alltså… det spelandes till ottan. Inte i kyrkan – utan hemmavid…

Sed och bruk.. Möta mörkret med ljud. Håll otyg borta i julenatt och friden stången. Dricka mjöd, äta bröd och spela hymner. Det  är julen 1938.

Malung strax före kriget.

Jag har skopan med bomärket  från Back-gården och Skinnar-Albins fiol vid min sida.  En snidad fiol från furorna som växte långsamt, som valdes med omsorg för lådan.

Jag ser bomärken från tiden då gammelvärlden bröts upp med el och möjligheten att spara. Kanske fara…. köpa en biljett till Amerikat.

ARMOD

Vi sitter samman längs älven i Malungsbygd. Det står i Malungensia.  Exakta släktträd med otroliga system för att spåra fäder och gårdar med hänvisningar till kyrkbok och förhör.

En hembygdsforskare vid namn Josef Sjögren  kom 1925 till Malung från Norrköping för att arbeta som folkskollärare och organist i kyrkskolan.

Josef lyckades  sammanställa  Malungs kyrkböcker till flera komplicerade släktband i socknen. Hur han gjorde är svårt att förstå utan dator med bläck och penna. Vilket sinne och vilken noggrannhet! Även gårdsnamn och bomärken finns representerade i den mån de nedtecknats.

Jag älskar att bläddra i boken. Det står så mycket mellan raderna och man lär sig om den tidens livsmönster.

Det syns sorgligt hårt när svälten härjar hur förtvivlat många barn som mist sina föräldrar, eller hur många som gifte om sig nästan direkt efter och av vilken orsak de omkomna dog.

Många är bara “borta”. Malungsborna var ett resande folk och arbetade nästa alltid på annan ort. Att komma i hembygdens jord var viktigt men få förunnat.

TING TAR TID

Äktenskap var så mycket mer än passion. Kanske kan man säga tvärtom allt som vi likställer bröllop med idag. Det innebar nyckeln till överlevnad, säkerhet och möjligheter för såväl mannen som kvinnan och även deras anförvanter att hantera livet.

Ett äktenskap var ett sant relationskepp som innefattade allt en människa behöver för livets nödtorft.

Det var en plattform lika tungt gällande som en bank, en värdehandling eller ett lånelöfte. Ingen klarar självhushållning som ensling och barn behöver en familj för att livet ska skjuta skott.

Alla göromål tar tid och sysslor måste delas på såväl svärföräldrar som syskon.

HÖSKULLAR & SKYMNING

Men där finns fler berättelser. De som inte hör till nedtecknade blodsband.

– Vad vet vi om höskullar och skymning? Om lusten och misstagen.. förbuden och chansningen… Vad vet vi om tillblivelsen… Intet…. Människor blev gravida lika lätt då som nu och att varit med fel var värre än att ljuga. Och viktigast var avtalet. Att vem har du beslutat dig för att tillhöra?

Jag tänker på släktböckerna som tidsdokument  – inte gensagor. Men viktiga berättelser om avtal mellan människor. Förhållning och förmåga. Hela ekonomin berodde på vem man var och vad man hörde till.

-Lån och givande, byte och inteckning.

En brand, en farsot, missväxt eller skador… Hur gjorde de för att bära hela familjer mot framtiden… Hur gjorde de?

Fine art print, Malin Skinnar, Sweden

MÄNNISKOR MED SKOG I MAGEN

Vi känner bara till det blå. Den stora stjärnan och de hela berättelserna. Tron och behovet att höra till är alltid större än verkligheten.  Vår berättelse och märkning är det enda vi kan förädla och har alltid gjort; religionstillhörighet, landstillhörighet, familjetillhörighet eller gäng.

Berättelsen om vem vi är kanske blir så pråligt utmärkande hos människan för ingen klarar av tanken på den obegripliga fortsättningen – att vi  alla en dag alla skall försvinna.

Vi bor på en planet i ett hav av stjärnor  –  blivit till i en ögonblick – slumpvist skapade i ett regn av raketlika sädeceller…

Cellfusion och delning –  mjukt svävande in en mjukt rosenröd livmoder..

Födda genom kvid och fruktansvärd smärta – rakt in en  grå värld bestående av busshållplatser och töntiga trender att passa.

Det är därför det finns människor med skog i magen – som ropar i skymningen och hoppas på ett svar.

Det är därför människan ber och målar, knäböjer och dansar…

Det är därför diktare gråter och förälskade lovar.

Allt för den ljusa stjärna…

SJÄLSTRYCK OCH BOMÄRKEN 

Stannade utanför  McDonald’s i Borlänge. Husbilen fick plats och deras wifi var snabbt.

Det kom bil på bil körandes med familjer som skulle söndagskäka. Föräldrar tatuerade upp på halsen och långt ut på fingerspetsen. Ganska många ända upp bakom örsnibben in på tinningen… Det var så påtagligt att det blev som en stamtillhörighet; bältet – håret – piercingen  – jeansen…

Förr bar masen helgdagsrock och sämsk med kurbitssnirklande mönster på västen. Likadant nu fast med tatuerade ornament från topp till tå..  vid skinnet för evigt präglad.

En grupp somaliska unga tjejer kommer förbi med snillrikt vikta ganska höga hijabs. De är glada. Skuttar mellan snöhögarna på parkeringen med skrattet bubblande. Något måste hänt för de liksom strålar av bus och knuffar varandra i sidan. Jag ser att en av tjejerna har vackra hennamönster på handryggen. Bröllopsdekor?

Själstryck tänker jag... kanske stundande festlighet och nu möts de på McDonald’s.

Bomärken och själstryck… Noggrant utvalda uttryck för en själv men ändå verkligen för andra att beskåda. Ett nästan privat märke som glipar  ut ur halsringning och ärmslut för att markera tillhörighet eller kollektivt mönster för trots…

Jag tycker om människans vilja att smycka och behaga. Vi har så lite kropp att fixa med i det stora hela men den sänder ut ganska stora signaler… och så lite tid att leva…

Det är viktigt för oss att vara lite nonchalant incognito med ändå med exakt noggrann precision så det i slutändan blir precis som alla andra…

Tillsammans vi går vidare på jorden och längtar efter sammanhang – polerar våra fjädrar och reser vår plym. Alla var och en på eget vis. 

RÖSTEN EN LINDRING I NATTEN

Åkte för att diskutera en sångbok och kanske projekt att måla Agnetas sånger.

Men det blev ett större möte. Som en klang. Vi möttes på hennes gård tillsammans med musiketnolog Jill Ann Johnson och det var som om tre glödhärdar började brinna där i köket… 

Det glimmade som himmelen över Äppelbo där på gården och allt var begripligt på något underligt vis via gammeltonerna.

De gemensamma.

Vi tänkte att kanske kan barn få höra vallungars sånger. Alla barn från världen som kommit hit – de kan dela och känna igen sig. Har vi inte samma ängslan och längtan. I flocken i skogen eller gänget på parkeringen…

Tänkte på det efteråt … att jag har faktiskt många vänner som gått vall i nutid.. Innan migration och flykt till Sverige. I Serbiens höga björnskogar och på Mongoliska stäppens tundra. Lika små och rädda.

LJUDVINGAR

Min bosniska väninna Radmila kom från det sargade Joguslavien  1991. Hon kom som flykting och klarade sig för hon fick uppehållstillstånd i Danmark.

Sången bar henne genom hela livet.. först som liten vallflicka sen som nykommen flykting. Numera  är hon operasångerskan i Köpenhamn med en ny liten familj som får höra hennes barndomsminnen.

Hon berättade för mig hur hon livrädd hon var då hon vallade korna åt Mormor i de täta bergens skogar. Hur hon tog dem till vattnet  i skymningen och sjöng och och sjöng för att hålla skräcken stången och kanske björnen borta.  Hur hon hittade klangen som bar henne genom mörkret.. den rullande övertonen som la sig som en rungande vägg mellan henne och skogen.

Som en kupa blev ropen att kliva in i – som när hojtandet stabilisreades till sång blev ljudvingar som omgav hela flocken – som om tonerna blev spjut färdiga att kasta

Eller tordånsläten… Rösten var som ett vapen, eller en  famn – en lindring i natten.

Förmodligen känner även kvinnorna från Somalia igen sig?

Även om de flesta kommer från städer har alla en Mormor och Farmor med djuren som enda utkomst. De måste med känna igen sig i  det ensamma vallandet och vandrandet….

Sången som ska hålla hungern stången och faror borta. Och alla turkiska, mongoliska, syriska o kurdiska vänner. Många bär samma toner med sig hit. Samma rop.

VI GÅR ALLA PÅ KLOTET OCH NYNNAR

Folksång förenar. Bevisar. Att människan har samma fötter att bära sina liv med. Vart än hon vandrar. 

Den som ljudar tillsammans blir mer…

Men även hörlurar kan inge trygghet. Den som går genom mörka tunlar klär sig i den tuffes rustning med soundtrack som bjuder annan klang än skräckens…

Trumslagarpojkar… brudmarscher… gråterskesånger... Människans ljudsköld och uttryck.

HUGIN & MUNIN

Allt bär liv, sa Agneta när skymningen föll och historierna flätades med visor, trall och minnen.

Jag hade ritat hela eftermiddagen. Det blev massor av teckningar.  Streckgubbar som bara kan komma till när något tar tag i en. Jill som är musiketnolog med rötterna i Amerika vred på våra musikaliska begrepp  och Agneta med hela sitt register från logonom till regissör la till gyllene strån stacken.

Egentligen var mötet så flödande att vi efteråt inte visste hur vi skulle härbärgera kraften.  Vi var liksom fyllda av musikaliska sammanhang, detaljer och meningar som på något vis gjorde  kusten ganska  klar.

Glada i hågen skildes vi åt och tänkte att man oftare borde ses och låta sinnet flöda.

“Glada i hågen”… hugad /hågen….. Vad betyder  egentligen ordet? Komma i håg...hugskott/håglös.

Kanske kommer ordet håg från ög = öga i betydelsen belyst? Eller åker/åger = planteringsmark; plats för ting att fästa och växa…

Slår upp håg;

Hugin och Munin är i nordisk mytologi Odens två korpar. Hugin betyder “hugen/hågen” det vill säga “tanken”. Munin betyder “minnet”.

Varje morgon sänder Oden ut dem i världen för att inhämta information åt honom.

-Hm, så det är så det är.. när man fyller “tanken-hågen” så blir man inspirerad! Det gäller verkligen att öppna korpgluggarna och blanda minnen med varandras sinnen. Gör man det blir man väldigt glad i hågen.

Samtalet

Agneta Stolpe medverkar i boken  Fäbodlandskap och vallmusik 2019 där fäbodbrukare, pedagoger och musiker berättar om livet i fäbodväsendets och vallmusikens tjänst. Läs mer om  Agneta Stolpe här. Allt som är spännande presenterar Agneta på sina inspirationsdagar;  retorik och röst, visor, berättande och kulning.

Boken om kulning av Jennie Tiderman Österberg, ett fantastiskt verk om den ensliga sången. Jennie är musiketnolog och forskar på nordisk vallmusik. Hon talar om fäbodarna som skogarnas rum där längtan kommer till uttryck i sången.

VI ROPAR SÅ VI VET ATT VI FINNS

Att kula själv eller stå nära någon sop ropar är en så oerhört stark känsla. Prova själv!

Ställ dig själv i sjumilaskog – hör din röst möta sjöns yta.. följ den upp mellan klippblock och tallegren.. Låt din ensamhet bära ut i evigheten och sedan åter….

Jag tror att precis som i storskogarna hemmavid så är det detta som alla känner i vildmarker över hela världen; att man är väldans liten men kan ha en funktion ändå…

Kanske är det därför jag söker mig till folk i obygd och gränstrakter…  för att få vara nära det som verkligen har betydelse; den lilla människans rop i allt det stora. Det är där man hör berättelsen tydligt om  hur det är att leva.

FINA FILMER OM LOCKTONER

Agneta sjöng stycken  UR FRITHIOFS SAGA  som Skinnarna ofta reciterade. 

Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd,
hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd.
Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann,
hon var den friska våren, den kulna höst var han.

Då trädde uti salen en okänd gubbe in,
från huvud och till fötter han insvept var i skinn.
Han hade stav i handen och lutad sågs han gå,
men högre än de andra den gamle var ändå.

Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr,
där är de armas ställe ännu, som det var förr.
De hovmän logo smädligt och sågo till varann
och pekade med fingret på luden björnskinnsman.

Då ljungar med två ögon den främmande så vasst,
med ena handen grep han en ungersven i hast,
helt varligen han vände den hovman upp och ned,
då tystnade de andre; vi hade gjort så med.

“Vad är för larm där nere? Vem bryter kungens frid?
Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid.
Vad är ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrån?”
Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.

“Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill.
Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.
I Ånger är jag uppfödd, min arvsgård heter Brist,
hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist.

Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg,
han hade starka vingar och flög så glad och trygg;
nu ligger han förlamad och frusen jämte land,
själv är jag gammal vorden och bränner salt vid strand.

Jag kom att se din vishet i landet vida spord,
då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord.
Jag tog en narr för bröstet och vände honom kring,
dock steg han opp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!” –

“Ej illa, sade kungen, du lägger dina ord,
de gamle bör man ära, kom sätt dig vid mitt bord.
Låt din förklädning falla, låt se dig som du är,
förklädd trivs glädjen icke, jag vill ha glädje här.”

Och nu från gästens huvud föll luden björnhud ner,
i stället för den gamle en var en yngling ser.
Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full
de ljusa lockar flöto liksom ett svall av gull.

Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,
i handsbrett silverbälte med skogens djur uppå.
I drivet arbet alla den konstnär bragt dem an,
och runt kring hjältens midja de jagade varann.

Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,
vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt.
Den lugna hjälteblicken kring sal och gäster for,
skön stod han där som Balder och hög som Asator.

Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt
som röda norrsken måla de snöbetäckta fält:
som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
stå gungande på vågen, så hävdes hennes barm.

Nu blåste lur i salen och tyst blev överallt,
ty nu var löftets timma och in bars Frejers galt,
med kransar omkring bogen, och äpple uti mund,
och fyra knän han böjde på silverfatets rund.

Och konung Ring sig reste i sina lockar grå,
han rörde galtens panna och gjorde löftet så:
“Jag svär att Frithiof vinna, fast än en kämpe stor;
så hjälpe Frej och Oden, därhos den starke Tor.”

Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög,
en blixt av hjältevrede hans anlet överflög,
han slog sitt svärd i bordet så det i salen klang,
och upp från ekebänken varenda kämpe sprang.

“Och hör du nu, herr konung, mitt löfte ävenväl:
ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.
Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en värld,
så hjälpe mig min norna, därhos mitt goda svärd!” –

Men kungen log och sade: “Helt dristigt är ditt tal,
dock, orden äro fria i nordisk kungasal.
Fyll honom hornet, drottning, med vin som du har bäst,
den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst.”

Och drottningen tog hornet som framför henne stod,
av urens panna brutet, en kostelig klenod,
på blanka silverfötter, med mången gyllne ring,
med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.

Med nederslagna ögon hon räckte hornet då,
men darrande var handen, och vin blev spillt därpå.
Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland,
de dunkla droppar brunno på hennes vita hand.

Och glad tog gästen hornet utav den ädla fru;
ej tvenne män det tömde, som männer äro nu,
men lätt och utan tvekan, den drottning till behag,
den väldige det tömde uti ett andedrag.

Och skalden tog sin harpa, han satt vid kungens bord
och sjöng ett hjärtligt kväde om kärleken i Nord,
om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst
de hårda hjärtan smälte i stålbeklädda bröst.

Han sjöng om Valhalls salar och om einhärjers lön,
om tappre fäders bragder på fältet och på sjön.
Då grep var hand åt svärdet, då flammade var blick,
och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.

Helt skarpt blev där nu drucket allt i det kungahus,
var enda kämpe tog sig ett ärligt julerus,
gick sedan bort att sova förutan harm och sorg,
men konung Ring den gamle sov hos skön Ingeborg.

 
 
 
 
Culture is to live
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

FLER BERÄTTELSER 

Världens långkok och livet vårt

Passa på du turfödda nordbo! -Är du över 40 så sprätt loss. Du lever på övertid och allt du önskar borde du genomföra när du ändå har jordechansen. 

Släktberättelsen och livet vi delar med dem som gått före


Illustrationer & text Malin Skinnar samt familjealbum

Jag vill ringa mina anmödrar, Lugn-Gustava Skinnar, Alma, Back-Maria och Clary. Jag vill ropa dem i himmelen och berätta hur annorlunda allting är… 

Vi mäter fett och bär stegräknare  för att inte röra oss för lite och så smutsar vi ned vattnet så havet dör samtidigt som vi byter hjärtan, ser in i blodet och botar  kräfta.

Vi har tänder och barn i flock med vem vi vill och möts inte längre på dansbanor.. Nä… vi ses på en sorts glasade skrivmaskiner med porträtt som är retuscherade och väljer, avfärdar och vrakar som bara var förunnat  härskande grymma sagodrottningar i bröderna Grim.

Och vi har tvättmaskiner och eoner av tid men hinner inte möta varken grannar eller syskon och en flicka som heter Greta, som du min älskade Mormor, vädjar att jordens mäktiga  lystrar till forskningen.

Och unga är plötsligt kunniga, de behöver inte slita vid sågen eller spisen. De samlar sig under hashtags som jag inte ens kan förklara och protesterar, förklarar och vill mera.

Och vi har gratis utbildning och fri press men många vuxna väljer trots det att slött skrolla bland rubriker och bildar sig uppfattningar på floskler. Den dyrbara demokratin blir lagtillhörighet istället för möjlighet att smidigt reflektera och reagera.

– Back-Maria… du läste två aviser om dagen och gav råd runt bordet. Vad hade du tänkt? Det är nya tider… verkligen förändrade tider.. ja helt andra tider. Men samma hjärtan slår i våra kroppar. Vi är barn av vår tid – omtumlade av lyx utan ansvar.


Far och jag 1969

På bilden i albumet sitter Far med mig i knät. Far är son till Karin och barnbarn till anmödrarna Back-Maria och Lugn-Gustava. Han sitter på bilden med pipan i mun precis som Gustava en gång gjort.

Jag i knät. Det är min mysigaste stund för det är  lunchpaus och han läser mumintrollen högt ur tidningen. Jag fattade ingenting men orden genom slutna läppar om pipans skaft lät roligt och jag kunde fånga röken som kom ur näsan. Den ringlade sig vackert runt handen.

Snart ska jag få åka till Farmor Karin i baksätet på bilen lekandes. Inga säkerhetsbälten, massor av snö och bara en kanal på tv. Hon hade en PV med en knapp som starta motorn och vindrutetorkare som ven.

Teven var fyrkantig och svartvit. Bilden var smal först sen blev den bred och ofta brusa eller tjöt den i många minuter innan den blev varm.

Simma lugnt sa en  uggla och jag stängde av.  Sen var det kväll på jorden och alla barn verkade sova klockan sju.

Far hade skapat en ny kollektion, ifrågasatts av de äldre men farmor Karin var med på noterna. Hon gillade stil och galans.  Far vägrade klumpiga bruksläder. Skulle han sköta företaget måste de vidga vyerna.

Mocka mjukare än sammet eller turkos nappa. Det finns mängder av kollektionspärmar. Jag bläddrar.. så vackra fotografier.

Först skars plagget i hårdpapp, sen en prototypväv som syddes upp till en provkappa. Minns hur Mor i timmar tålmodigt stod som provdocka med armar i olika positioner så mockan kunde falla vackert.

Men inget är länge sen… allt är nära även det som till synes är ännu längre bort.  I gammeldagar skulle vi varit döda och försvunna redan. Avlat stora flocken och hoppats på benrester att gnaga.

I världen, på många håll, är mina jämnåriga mycket slitna kvinnor. Kämpande för barnbarnsbabys o kokande kittlar.

Hetta, damm, fukt.

Armar brutna och självspjälade.

Tänder tappade. Hud fulla av livstecken. Sorg. Hemförlossningar och brock av tunga lyft. Vatten, eld, mat.. Söka pinnar, bygga skydd. Jag lever verkligen på övertid mänskligt sett… femtiotre år är jag snart…

Mirakel i många länder vara så friska och fungerande om ens levande runt 50.

Det bärs på mycket sorg hos mina medsystrar och bröder på jorden. Oro.

Skilsmässor.

Inte som hos oss med anordnade skilsmässor och barna varannan vecka. Utan på många håll grym förlust av hela familjer på grund av andra omständligheter än passionsbrist.

Svält som tvingar dem som kan  på flykt. Mödrar som tvingas vara kvar med de minsta och bara hoppas på att någon kommer åter. 

Sitta tysta, vyssa. Se till att barnet inte hörs när främlingar nalkas.

Kanske måste de ta den hand som ges. Ge sig till en främling eller ännu svårare; hoppas på giftemål för brödfödan.

Så har vi med levt. Tills nyligen.

Jag har levande familjeberättelser från hamnkvarterens Landskrona och våndan att växa upp utan fader. Att aldrig duga att inte räcka till.

Jag har min egen Mormors bakgård i min ficka.

Hör hennes berättelser om blomsterlökarna hon fick av en snäll trädgårdsmästare.  Hör hennes röst för alltid berätta om hur han såg på henne och frågade om hon verkligen hade jord nog att plantera dem?

Jord nog? Var det så eländigt att inget ens kunde sås?

Hon rusade hem och krafsade i hörnet på gården.

Kullersten och höga väggar. Ett hörn frilades mellan två stenar och där satte hon lökarna.

Men klart att blomlökarna inte kom upp hur hon än vattnade. Husen stod tätt och på gården inga strålar kunde lirka sig in. Jag har nyss varit där. Stått på gården. Känt på marken… Lilla Mormor som du kämpade… 

Mormor hade en bror. En halvbror med helsjäl. Han blev min kloka Gudfar. Men när jag var liten förstod jag inte vikten av att han var min. Att de gåvor han sände på födelsedagar var dem han själv inte hade någon som gav honom som barn. 

Och i det fundamentala överkristna Skåne såg han till att ej hälsa på sin lillasyster, min Mormor då de möttes på gatan. Allt för att inte genera sin lillasyster och kanske även själv undvika att sänkas än mer i rang.

Beskydd mot verkligheten. Straffet att sakna Fader var katastrof. Två syskon – fader okänd. Sen blev det tre barn  till. Ingen kunde gifta sig med den som en gång lämnats.  Kvinnor som haft otur tidigt kom ingen vart senare heller.  Alla frågade och fördömde och min gammelmormor kämpade.

Hon trodde och litade på bemedlade herrar men blev oavsett insats ändå inte äktad under sina unga år. 

I hemmet fick hon ha ett borstbindarbord  för att inte åka fast under lösdriverilagen. Och den lagen gjorde vad den ville med kvinnor långt in i våra anmödrars tid. 

Kunde hon lämnat så skulle hon. Men hon spelade cittra, trumpet, gitarr och dragspel och hade röda lockar,  kämpade och stannade. Frälsningsarmen tog med henne i orkestern och stora berättelser finns jag bara anar.

Det är inte länge sen vi slet som våra medsystrar och bröder i världen ännu gör. Med vandringsarbeten och svält. Industrialismen drog pigor från gårdar ut som fabriksarbeterskor. Skogen gav männen kontanter, alkohol och frihet från byn.  Maskinerna gav fabrikskvinnor möjlighet att klara sig långt från livegenskap på gårdarna.

Men det räckte sällan. En ensamstående Moder hade inte bara straffarbete som oäktad att vänta utan även en totalt omöjlig ekvation att gå ihop med stadsliv utan täppa och barn utan fader.

Jag ser var Gammelmormors Fader arbetat. Läser i Skånearkivens rullor. Pål var runtflyttande kusk med godsbyte var år under Mickelsmäss. Det var då skörden var bärgad och alla gårdsarbetar kunde söka ny plats.

Det fanns så många vis att vara obesutten på; statare, torpare, backstugesittare, dräng och piga.

Många kuskar och vagnhållare hade det så. De flyttade ständigt. Hur hade barnen det?  Pål dog av lungsot då Gammelmormor var åtta år. Hur klarade hennes Mamma sig då?

Tänker på en fasansfull berättelsen om gammelmormor. Det sägs att hon skållade sin egen fot för att slippa städslas som piga…  Varför, varför, varför?

Vad hände dig lilla flicka..  lilla fina skyddslösa barn som hellre skadade din egen fot än att gå.

Min egen gammelmormors ömma steg…

Min öresundssläkt vandrade uppåt och en småländska mötte en mas sen föddes jag tillsist. Min start på jorden blev i Malung. Där frodades och odlades bygdens särart som om det vore ett ursvenskens eldorado. En roll hela Dalarna verkar trivs med. 

Grubblar mycket på människans lust att vilja framhålla särart när vi är så lika överallt. Egentligen är det detta jag står inför i varenda berättelse från Europas gränstrakter.

Det är vanligt att traditionerna överlever längre då folket alltid längtar hem. Dom folkloristiska elementen hängde kvar som livsgivande längteböner rakt in i industrialismen.

Skiftet som bevarade eller splittrade.

Emigrantviseboken kan beställas från www.ejeby.se

Boken med skillingtryck och emigrationsvisor av mig och Maria Misgeld med mina illustrationer påverkade mig starkt att göra. 

Gammelfarmor Skinnar-Gustava föddes under den stora svälten 1866. Hundra år före mig i Yttermalung. Jag kan alltid relatera till henne då vi bär samma åldrar gentemot årtalen fast olika sekler. 

De hungrade så de dog i Västerdalarna. Ja i hela landets ytterbygder. 

De som klarade sig drog till främmande kontinent så fort de blivit giftasmogna eller gick på herrarbete; jobbade som buteljsköljare i Stockholm eller trädgårdskulla på gods och gårdar.

De jobbade med vad som helst och slog sig i lag på vindar i Stockholm. Tog hugg som mursmäcka till och med. Balanserade tunga tegelstenar på rangliga stegar. Nyktra, sega och starka.

Bodde tätt samman, delade bolster eller sov i skift för att slita i sitt anletes svett. Det var stor sammanhållning mellan kullorna. Måhända var de starka som utpräglad grupp i sin utsatthet.

Jag ser dem framför mig på Söders gränder. Olikfärgade band  under sjaletten för att visa status som gift eller ogift. Stora färgsprakande dräkter och eget tungomål.

Vissa bevarade, andra bröt sig ur. Det var inget som gjordes lättvindigt. Att vara annorlunda kunde både ge trygghet i gruppen som utsatthet i samhället.


Farfar Arwid och storebror Skinnar-Albin

Traditioner hölls förmodligen vid liv på grund av vandringsarbetarnas melankoli. Kulturen skjuter ju skott när själen längtar hem.  Det kom  svåra år i perioder. Ibland var nästan hela socknen iväg. En folkvandring för brödfödan med trallen i ränseln. En del lämnade för Amerika andra för jobb på gårdar i fjärran.

Ja, så blev kanske var det så som fattigbygden Malung  plötsligt blev ett folkloristiskt märke.

Ett helt lands längtan hem omskapade trähästar och kurbitser till en nationalsymbol…

När nationens kulturarvsstämpel sen patriotiskt skulle inpräntas slog industrialismen igenom och vi behövde inte längre sjunga för att överleva eller spela aukustiskt till dans. Symbolerna fick egna vingar och hamnade på var mans egna vision om ett förflutet hemma.

Min Farfar Arwid var mycket yngre än Skinnar-Albin som spelat sig över till Chicago och åter. Albin var en av de sista spelemännen innan penningekonomin tog helt över. Jag tänker ofta på det. På skiften som påverkar, vrider och förändrar. På livet mellan idé och verkställande, behov och nödtorft.

Sen kom grammofonen. En vev i var mans hand.

Vi tror vi är så stabila. Men kultur är förändring och liv är rörelse. Inget står still… allt rullar vidare. 

Arwid åkte till gramofonbolaget Sonora och gjorde istället svängiga schlagers i huvudstan och sen gick det en väldans massa år och plötsligt var spelmansbygden Malung en dansbandsfestival och ödevallen Sälen ingick som lockande varumärke i kommunnamnet.

-Skulle du trott det Back-Maria? Att fäbodvallen Sälen skulle dra folk förbi Malungsbygden som ni dikat och hävdat så fint.

-Vad skulle du sagt om allt detta, Gustava?


Gammelfarmor Back-Maria

Tuffa kvinnor skötte fäbodrift och männen drog timmer åt träpatroner i norr.

Nåväl, det var nya tider och möjlighetens tider… En och annan hemmansägare skapade små företag och lyckades få igång produktion på gården. Sen kom symaskinen!  Man kunde trampa och sömma tills undertråden tog slut. Inte längre sy sönder tummar med benen ti kors på stora skivor.

Hörde att de var så rysligt dyra. Vet inte vad de kostade en mas men hört från grannlandet att en symaskin kunde kosta summan av sex kor. – Så dyra men ack så värdefulla. De förändrade allt. En hel bygd som innan gått på långvandring till Oslo, Medelpad och Stockholm kunde nu stanna hemma och göra kollektioner.

Skinnarna behövde ej längre möta upp på kyrkbacken om söndagen för att sy kappor i lyktans sken långt hemifrån. Nu kunde de skapa och exportera. 

Revolution! Varenda lada byggdes om till skinnskrädderi och industrialismen var ett faktum som gjorde skillnad även i skogsbältet mot fjällen i västerdalarna.

Se film om Skinnarna en sockenhistoria här.

Timber in Sweden, Sveg

Men med framgång kommer bakslag. Världsekonomin vände.

Min gammelfarfar Bonnpä-Gottfrid var stark som en oxe, uppfinningsrik och satsade. Han sprängde mossar för att få ängsmark, körde till Härjedalen med släden full av hö för att lassa timmer under depressionen 1930.

Det svartnade samma dag som Far min föddes; 25 oktober 1929, den stora börskraschen.

Bonnpä-Gottfrid agerade och selade hästen och tog farväl för att rädda företaget och gården. Han slet och lassade timmer, gjorde upp med timmer-patroner längs älvarna och kom åter med reda pengar.  Nu skulle bambu inhandlas från Kina och de satsade på tillverkning av  lättburna skidstavar.

– Från Kina! Hur gick det till … – Jag hör inom mig samtalen vid bordet.

Hörde Bonnpä-Gottfrid  om bambuskeppen vid älvfårorrna i Härjedalen? Vad sa karlarna runt omkring dig, då du gedigne byggmäster började tala om böjlig bambu?

Knirret på skeppen. Långa lass och buntade knippen – alleman ombord skepp och hoj… Kom du på det i den mörka gryningen vid Ljusnan då lass efter timmerlass bärgades från skog till flottarränna? Tänkte du på att bambulasterna var rangliga men betydligt lättare. 

Jag har dina ord i mig Bonpä-Gottfrid. Allt Far Sven-Lennart har lärt mig i byggarväg har du visat honom. Tänk att ert grubbel på hur man bäst baxar, lirkar och bänder blev mitt eget husbygge Dalkulla Ängalänga.

Att dina ord; funktion är vackert ännu bär in i min tid – ur min mun och erfarenhet. 

Eller kanske var det ändå du Maria som visste… att det kunde löna sig? Hade du läst det i tidningarna? Var det du som tipsade om bambun som det nya materialet?

Något år senare kom första bambulasset till Malung och sen en stansningsmaskin!  Vilken uppfinning!  Nu kunde trugan, själva ringen som trycker ifrån mot snön tillverkas effektivt.

Far minns och visar hur den såg ut. En snillrik uppfinning måste det varit för Fars händer och gester visar hur den ena ringen stansades in i den andra i ett svep.

Tiden kunde nu läggas på tillskärning av damhandskar och det syddes i parti och minut. Man trädde färdiga modeller på eluppvärmda stålhänder och formen blev perfekt.

Småföretagande entreprenörer fanns nästan i varenda gård.

Far var 8 år  och  testade företagets skidor i vildsinta tävlingar. Han åkte vårdslöst nära lagårn när killarna i Tällbyn gjorde en lokal form av chicken-race i branta nedförsbackar. Den bästa bromsade sist.

Far beräknade att inbromsningen kunde göras med galant sladd – vilket inte gick – utan båda gick av.  Men eftersom han hade en hel laggård med nytillverkade skidor och superstavar kunde han ju bara susa hem för att  hämtade nya.

Men se där gick gränsen.

Nog fick han åka med risk för livet men bryta skidspetsar på pin kiv det var skam och inget annat. En hel vinter fick han löpa med omaka skidpar och krumspräckta bambustavar.

Gammelmormor Back-Maria var inte bara rådgivare runt bordet utan höll även  i fostringstyglarna.

Berättelserna.. alla fragment jag hört som bildar en väv. Ett liv .. en tid på jorden.  Nu är den även min.

Och från Back-Maria går rännilar till hennes andra flickor och en av historierna leder till Bengtsgården. Men det är en annan berättelse.


Öresund möter Dalarna och jag bor i två celler

Alla dessa satsningar och kval, klimat som påverkar allt från minsta potät till hästens hovar. Halkstigar, furor och  diken. Och alla sjukdomar. De som särade familjer, sanatorier och ensamma barn. En infektion kunde sätta hela familjer på bar backe… Det handlade om så små marginaler.

Det är nyss…. Nyss.. nyss.. nyss.

Även Far fick avbryta studier för att bege sig åter för att rädda gården. Gammelmorfar Bonnpä-Gottfrid dog under brand inlagd på sjukhus och gammelmorbror Lennart, Farmors klippa och superentreprenör, dog av sviterna efter tuberkulos. Tbc hade han smittats av inlagd på lasarettet under rehabilitering efter att han kört av sitt knä mot ett vägräcke.

Han körde av knät, släpade sig hem i den smällkalla natten, överlevde, spjälades och smittades på kliniken, hostade och försvann.

Det är så sorgligt.

Jag kan deras berättelser som om vore det mina andetag. De bor i ett mannaminne… Jag är deras ord 100 år senare… och för dem vidare till de som nu är barn…. Hur långt kan ett mannaminne räcka?

Detta är nu – nyss. Jag hör orden och livsandan;

Man får inga jobb… man gör dom. Man ges inget av samhället – man bygger ett.

Sen sätter man ena foten framför den andra tills undertråden är slut…vilar och börjar på nytt.

Detta århundrades gång från slit till bidrag och svält till bantning, fäbodrift till internethandel är makalös.

Far  har verkligen varit med om alltihopa. Han står med sina små strumpor och skor längs älvbrinken. På dräkten en hund. Han måste varit mäkta stolt över brodyren.

Far har genomlevt hela seklets alla skiften och är aktiv än idag; 90 år och går på gym med muskelbubbliga hårdrockare och läser tonvis med böcker medan han fortsätter forska på världens epoker. 

Han har alltså gått från skogsbruk och fäbodar med spelemän  till utvecklande av Malungs skinnindustri och sen vidare till internethandel över världshaven.

På 50-60 talet omvandlade han bygdens tunga bryggarfrackar  till turkosa nappakappor  som nådde Paris catwalk. Hela min barndom var bara en massa knappar, pälsmocka, provdockor och Fars oro för milda vintrar. Värmen kunde lämna en hel pälsmockaproduktion osåld och hota företagets anställda.

Hundra år tidigare var det fasan för de kalla.

Sen blev det globalisering med digital handel över världshaven och de små lokala  företagen splittrades.

Tid gick och jag började sälja ord och bild. Till sist fick Far hjälpa mig att bokföra mitt artisteri i ett hyperkomplicerat momssystem.

Han lärde sig även det… att bokföra digitalt. Det gjorde inte jag. Jag är född i förra teknikskiftet.. i förra seklet där miniräknare blev obligatoriskt då jag fyllde 11 och skrivstil avskaffades året efter vi just lärt oss det.

Min förskola hette lekskola och dit behövde man bara gå om man ville.

Jag ser vår tid så övertydligt. Perspektivet är svindlande och klart. Vi har kommit så oändligt långt.  Det är osannolikt stora kliv som tagits.

Jag reagerar på många märkliga slogans just nu. Från alla sidor. Som om politik är ett tyckande mer än grundligt slitgöra. Som om man håller på olika sidor och jublar när den man håller på vinner mer än att kontrollera om åsikten passar erfarenhet och kunskap. Är vision kompatibel med forskning och framsteg? 

Ting tar tid. Varken ena eller andra sidans system hade kunnat justera det som pågår nu i form av tsunamiska skiften från lokalt till globalt, och sen åter till egen täppa för miljöns skull.

Från kyrktro till informationsflod.

För mig är hela seklet ett under.

Jag vill verkligen ringa de gamla – kan ni tänka er detta?

Vi bär inte slip och tändstål längre, vi springer på rullband för att minska fettet är trötta trots att vi sitter och har bikupor på balkongen för att öka pollineringen med vägar precis överallt och appar som larmar om vi inte fått tillräckligt med steg för dagen….

Jag vill ringa dig Lugn-Gustava Skinnar i himlariket och fråga vad du tänker nu… Den tråden du la månader på att spinna blixtrar nu fram i parti och minut – färdas över jorden och förstör planeten med energikrävande produktioner.

Korna, Gustava,  som var dyrgripar på sela runtomkring Malungs skogar –  står i  hangarer och mjölkas av robotar.  Unga  bojkottar komjölken av djuretiska skäl och dricker havre ur papptetror förseglade med vätskemembran som istället förgiftar grundvattnet…

Jag är född av envisa kvinnor med lyhörda, kämpande män.  Ibland undrar jag över alla offentliga gräl om könstillhörighet och makt. Jag har ju fått gå en annan stig så det finns fler berättelser… massor av berättelser om män som gjort sitt yttersta för att värna och bära.

Jag tror det kommer handla om en annan utsatthet. De utsatta är skadade oavsett tillhörighet  och det kommer efter hand komma andra rop än de hashtaggades – från håll vi inte tänkt oss.

Jag ser fram emot  samtal  där människan, vetenskap och historia sätts i större relevans till vad vi faktiskt åstadkommit; det är ett under att vi kommunicerar över gränser och försöker som vi gör.

Och det är livsviktigt!

I en tid då folk borde samarbeta och dunka varandra i ryggen och säga :  va otroligt mycket som hänt… så känns det som om vi backat och vill segregeras. Att vi vill särskilja oss från varandra, systrar och bröder. Som om det eldas på identifikation av oss själva med en outsinlig lust.

Förenklingen blir som en soppa kokad på en spik istället för det långkok Europa och världen – människorna och individen verkligen är.


Min gammelfarmor Lugn-Gustava Skinnar

Det går sakta allting. Vi är så många. Inget sker på en vändning men den som inte försöker åker ut med badvattnet.

Att vi är essensen av världens långkok känns som något viktigt att tänka på när allt är  övermäktigt och vi vill ropa stopp och hallå! Allt vi gör är den del av forstättningen.

Det vi gör – och att vi gör något – kan vara exakt det som resten av alla oss andra går och känner. Vi är barn av vår tid med alla möjligheter att påverka fortsättningen.

Det du känner, upplever förmodligen många andra. 

Så tar vi ett steg till på jorden – fyllda av vår egen upplevelse av existensen, livet och tron på framtiden. 

En fot i dyn, den andra i skyn… så går vi. 

Av Malin Skinnar

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Svedjeklockarens tårsådd

Paper cut art Malin Skinnar

Svedjebrukaren

Paper cut poetry.

Paper cut poetry Malin Skinnar

Jag hörde om natten en man som sådde sina tårar. 

Papercut art Malin Skinnar

– Först slog han furor till marken, fällde dem vid foten och lät elden sveda stubb och knölrusk. Sen rev han barr och kottar med nagelplogen och gick till staden för att handla. Men inget höfrö stod att finna och rågkornen stod högt i kurs så även för den rike.

      – Till tummen, sa han, bara frön som fyller den högra läderhandskens svarta tumme. Men ingen ville byta gull mot gubbens mög. Varken väktad kol eller spunnen ängsull dög.

Så fann han ingen annan råd än sorgesådd.

Han fångade sina tankars vånda och lät dem skölja hela brändan.  Han begrät tuvor, skrevor, stenar o bumlingar.  Ja, hela skogen och varenda liten avkrok mellan stad o täppa lät han sköljas av våndans tår.

Skymningen föll och han somnade som han stod. Månen klev in och viskade blånad över nejden. Mannen vred sig otåligt i sömnen men slut var hans krafter, hans mod och tro.

Det blev maj, sen juni och gryning med morgon. Det blev dag och ännu en natt men nu var det besynnerligt.

Papercut by Malin Skinnar
Papercut by Malin Skinnar

Underliga bävningar skakade jorden så att furor som aldrig svajat förr, nu slog av o an som vilt kastande stormrön.

Marken skakade. Ursinnigt ruskande som ett vidunder och mannen for så stark som han var, likt en vante i backen.

Inte skräckslagen som man kunnat tro men förundrad, kröp han till skydd i rotvältans famn.

Sen blev det tyst. Ja, det blev stilla. Det var som osagt allt som hänt och plötsligt hördes klockor klämta ur tassemarken.

Hela brändan, vallen och slåtterängen sjöng som himmelrike!

– Små, små pinglande klockor hängde från skira stänglar så långt ögat kunde se.  Ja så långt som örat kunde höra.  Längre än han nånsin vandrat. Bortom ostan förbi sönder och upp mot nordan.

Ljudet rungade i väst o där var det så många klockor att solens knappt fick plats med sina strålars skira kvällsdans.

paper cut art Malin Skinnar

Varenda tuva tycktes darra.

Det klingande, dallrade, dinglade o ringde.

Hela askemarken sjöd av buktande klockareknoppar.

En åker av det mest sällsamma utsäde spirade. Små groddar av hopp sköt undan knoterot och satetyg – sökandes sitt ljus för att klämta.

Det var tårefröna..

Tårefröna som alltid slår rot när inget annat finns än bön om barmhärtighet…

De som växer när människan är sitt allt – i sitt ensammaste fång av tårar … i sitt innersta gryt på sin yttersta kant.

Förundrad stirrade mannen på sin skog… Ur var tuva trängde hjässan av en mässingsklocka  fram o i alla stubbklykor satt en mäktig järnkläpp fastkilad.

Det var som skimmer bland kåltistel o brudborst, klingande likt domkyrkans vackraste koral.

I ur o mången skur vaktade mannen sin brända och på den tredje månen slog han sin skörd av himmelska klockor.  Under kråkris fann han  kläppars slagkulor och på brändans yttermark hela järnkrampor.

Gläntan buktade av böljande,  grönskimrande, gyllene mässingsklockor.

            – En skörd av nåd.

Paper cut poem, Malin Skinnar
Bird, paper cut, Malin Skinnar
Storyteller and artist Malin Skinnar

Färdig gick han till marknaden, drog lasset själv.

Slet  över kärr och bråtbygd.

Drog genom mörkerdal och vätteskog – lastad till tänderna av sin sorgeskörd.

Så kom det sig så att där varken fanns biskopar, baroner eller en enda vällingklockebonde som kunde avstå mannens klämtande ängsklockor.

Till och med kregen fick en skälla från hans skog att bära om halsen.

Och hans tårars gull sjöng vida omkring. Samlade människan till andakt för att ringa ut de döda in de födda. Klingade bort det onda o kallade boskapen till herden.  Lockarklockor för välling och vila, beredskap och fred.

I skogen bugade sig så mannen över brändan ömsint tacksam för de himmelska tårars barmhäriga utsäde.

Sen den dagen sår han sina tårar, så fort de finns att falla. Och livet återfår så den vackraste klangen – från själens skimrande skuggspel.

Paper cut art Malin Skinnar

Berättelse klippt i papper om natten av Malin Skinnar. Orden hörda ur intet… eller alltet.

Paper cut storytelling, Malin Skinnar

Se filmen om Svedjefinnar från Nordiska Museet ur Finnskogens svedjebruk.

Sverige är Finskt; en berättelse från Sveriges Radio om skogsfinnarna, finskan i Sverige, skattefrist och nybyggare i skogarna.

Work in progress, art bu Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Sverige – Nordens bomärke del 1

Fine art photography storytelling by Malin Skinnar

Vår gemensamma levnadsö – min berättarfilm

Minns vi hunger? Norden har haft många svältperioder. Svält som tvingade hela familjer ut på vandring. Den sista är inte äldre än att jag vet vad släktingar hette och gjorde. Jag vet nästan hur långa de var. – Gungstolen, formen efter gammelfarmors, mors rygg. Märket på dörrposten. Samma, precis samma som skopan jag har i köket.

Ett bomärke ristat i trä, från någons hand – och jag använder ännu skopan.

-Till och med spetsar finns kvar. – Lakan. Vi tittar, sätter in i ett skåp, ställer bort. Men var det nån som talade om hungern – i allt de vackra dom lämnade kvar. – Minns vi hunger?

Fine art photography storytelling by Malin Skinnar

– Nu när stressen tycks drabba många på grund av de mest elementära saker som inte borde vara svåra så kan jag inte annat än grubbla.

Folk våndas över märkliga ting som semestern  som snart skall komma och sen plötsligt vara över – om hösten som bringar mörker och midsommar man inte hinner med.

Kläderna man inte kan skaffa, köket som ska renoveras,  förhållandet som gått i stå och parterapin som stjälper tid.

Ja… jag undrar  – finns det nånting  – som handlar om livets kärna?

Förstår vi matens, antibiotikans och välfärdens extrema förändring av vår gemensamma levnadsö ; Norden. Norden, Sverige, Världen.

Vi har inte levt stilla någonsin. Och rädsla att morgondagen stjälper, den har vi alltid stått inför – men glömt idag.

Vi försäkrar oss upp till tänderna och försöker utfästa garantier för  vår framtid samtidigt som vi  hoppas att inte världen  knackar på, för vi har ju allting – kan dom inte bara gå?

Måste dom lida så? Och jordklotet, men nu får dom väl ge sig, ska vi sköta klimatet med?

Fine art photography storytelling, Malin Skinnar

Det är som och vi lamslås då vi inte kan styra framtiden. Då vi inte hinner med att sköta fasaden för att sjukdom stoppar.

Som om vi utnämner oss till offer då barnen behöver hemdagar och våra föräldrar plötslig omsorg. Som om vi har rätt att klaga och stöna så resor och kakelsättning stoppas.

Vi ska ju bli klara och vi måste. Vi har ju ett hus med trädgård. Ett bröllop att avbetala och en drömsemester i faggorna.

Det är som om vi blir chockade av att verklighet ställs in för något livsviktigt  pockar på.

Men att  hantera det ovissa är något människan klarat sen urminnes tid.

Sen urminnes tid…

Utan terapi

Utan piller

Utan att gå upp i limningen

Vi kanske har glömt det ?

Men vi kan det.

Vi är överlevare och kanske är det vår fantasi som ger oss möjligheten att föreställa oss något annat och försöka nå dit.

Kanske är det också fantasin som lamslår oss och gör rädda och får oss att köpa än det ena och än det andra.  En pryl garanterar verklighet och kanske  en morgondag, i alla fall materiellt.

Vi kan väl iallafall tapetsera med ekologiskt certifierade bårder och hetslämna på Myrorna.

Jag tror det  är viktigt att sätta saker i proportion till dess livsviktighet.

En del förutsättningar kan inte ändras

Men det gäller att fånga livskraft i tid

Uppskatta chansen

Vårda den

Vattna och skydda så det  det får kraft att gro och spira

Leva

Fine art photography storytelling by Malin Skinnar

I folkvisor berättas om män som gav sig av. Fäder, som lovade komma åter och tillslut gjorde. Men då var fru och barn splittrad på tiggarvandring, sjuka eller redan i himmelen.

Folk levde ur hand i mun.

På riktigt. Alldeles på riktigt.

Hungern härjade, påverkade sinnet, skapade smärta i det gamla minnet.

Ett missväxtår slog ut allt och alla mycket snabbt och de mest utsatta dök under direkt.

En ogift mor eller änka hade inte mycket att klara sig på.

Många av de män som for iväg hade heller inga val.

Att resa var en chans till mark och utkomst i främmande land. Kanske kunde man hämta den man älskade. Jag undrar om det fanns tid att sakna och älska när hungern härjade och magen smärtade.

Medellivslängden var 30 år. Alltså medellivslängden var trettio år. Trettio år.

Men under slutet av 1800-talet fördubblades åldern till 60. – Hör ni.  Åldern fördubblades i slutet av 1800-talet till 60 år.

Men det gällde att komma förbi femårsåldern. Infektionsrisken och smittspridning bland svältande, gick som en löpeld, i hela landet. Mest utsatta var Norrland och Blekinge. Men varenda liten by som låg lite avsides hade svårigheter att klarar sig.

Fine art photography storytelling by Malin Skinnar

Norden har haft många, många hårda svältperioder då människor inte såg annan utväg än att gå på vandring och be om mat och tak över huvud.

Vandrarbarnen var många. Tiggarungar och fattighjon.

Den som är hungrig orkar inte minnas, den som är hungrig  kan inte planera. Det är en sak som vi nästan inte kommer ihåg, känner till eller vet.

Och det är den som alla alltid ständigt delade.

– Hungern.

Jag hörde ett program på radion på P1, som handlade om missväxten och sökandet efter föda. Om bibelorden om meningen;  “Vårt dagliga bröd – giv oss idag.” Berättelsen  handlade om hunger.  Om det alltid närvarande knorret i magen som fanns hos alla tills helt nyligen.

Om bibeltexter som skrivits om för att passa nutidsmänniskan. Om att hunger fått ersättas med orden;  vilja och önskan.

För ingen här vet längre vad sökandet efter sitt dagliga bröd innebär.

Fine art photography storytelling by Malin Skinnar

Vårt dagliga bröd – giv oss idag…

Nu har vi maten och stillheten.

Vi har tiden och  kan  förhålla oss till något helt annat.

Något verkligt och viktigt –  till varandra med tid för vår nästa och möjlighet att öppna för en främling.

Möt någons ögon.

Möta och ge varandra hopp.

Ge av  sin tid.  

Mötas och säga – vad glad jag är att du finns.

Vårt dagliga bröd – giv oss idag.  

Fine art photography storytelling, Malin Skinnar

Ur blivande boken om Nordens Bomärke

Filmen och berättelse  av Malin Skinnar. Kvinnan; Karin Svensson Musik Sirka Kosonen, Allejandro Olerte samt  Maria Misgeld & Dag Westling.

Fine art photography storytelling, Malin Skinnar
Fine art photography storytelling, Malin Skinnar
Fine art photography storytelling, Malin Skinnar
Fine art photography storytelling, Malin Skinnar
Fine art photography storytelling, Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Flottare & digital nomadism; Hälsingland – Härjedalen

Wood, timber, Härjedalen, Sweden

Om digital revolten och fogsvansen. Teckningar och berättelse Malin Skinnar

Storyteller Malin Skinnar

Drömmer om flottare – vill vara kokmadam.

Swedish red hut, illustration Malin Skinnar

Jag lockas av svetten, styrkan och dådkraften. Männen i hatt och brätte. Kvinnornas ansikten. Men allt jag upplever är ju redan nedtecknat,  så varför drivs jag så av att berätta? Tids nog är vi döda så till vilken nytta är reflektionerna? Vad vill vi människor med våra berättelser? Vad vill jag?

Jag märker hur jag fyller min telefon med tankar om sekelskiftet kopplat till nutiden. Ser den stora förändringen från självhushållning till industrialism och hur platsbundet arbete blivit digitalt. Rörelsen är en virvel som som vänder på begreppen vare sig vi vill eller inte.

Kör längs Ljusnan utefter pilgrimsleden mot Sveg och slukas av timmermännens historia.  Innan dammbyggen och flottarrännor var älven den  laxrikaste i Europa, full av kött med silverfjäll.

Flottarstigen  är en av – industrialismens pulsådrar.  Här skockades rallare, flottare och körkarlar. En väg jag nu följer som digital nomad med huset på ryggen och studion i fickan.

Ensam kör jag genom skog på skog för att fatta.

1913, www.bodumshembygdsförening.se
Swedish road through the mountains
www.arkivcentrumnord.se Early logging industry of Sweden,

Stockstacken

Största timmerbråten uppträdde här. Flottare fick kämpa loss timmer i evighet. En stack av stockar kors och tvärs i forsen …

Skulle velat se dem…

I träskor baxades bjässar. Hoppande och balanserades med stöt i näven.

Flottare i kamp, ömsom vals med vattnets trädjur. Vilken styrka.

Tittar länge..

Männen lockar mig.

Tänker svett och dådkraft.

Uthålligheten.

Envisheten.

Drömmer om flottare.

Vill vara kokmadam.

De skulle få bränd gröt stackarna.

Papercut by Malin Skinnar

Baxa åsikter

Funderar på alla bönehus längs vägen. Dom är så många.

Kyrkor och samfund eller föreningar mot alkoholen och fördärvet. Predikorum och samlingslokaler.

Förstår det. Sambanden; männen långt borta. Plötsligt chans att  förvärva kontanta inkomster. Pengar på fickan och inte lön i natura.

Självständigheten som timmerman mot mot forna gårdslivets totala självhushåll. Drycken blev de kalla dygnens räddning – löningens glädje och sparandets fördärv.

Klart att nykterhetsrörelser fyllde en enorm  funktion.

Livsviktiga löften gavs om att aldrig mer dricka. Kvinnor andades ut. Stöd gavs kollektivt att skona familjen från bägarens gift. Bevara familjen. Pengar kvar till livets nödtorft istället för att skamfyllt lämna  hus och hem efter spelets lockelser.

Jag fattar allt det. Förtvivlans kortsiktiga hopp och slitets belöning.

Men nu är dessa bönehus ombyggda till spa och gallerier som hänger sig kvar ännu ett budgetår med intensivkurs i mindfulness.

Going to Amerika, Illustration Malin Skinnar

– Intensivkurs i mindfulness… Jag vill ringa nån gammal backstugegumma i forntiden och berätta. Vad skulle hon tänka? 

Jag tror människan älskar rörelser. Vi lockas att ansluta oss och vara med. Driva åsikter som timmer i sin bana. Bända och baxa, trassla ut en bröt och föra fram; predika, förklara och övertyga… 

Women wave goodbye, illustration Malin Skinnar

Kulturarv

Jag kör och lyssnar på radioprogrammet Släktband. Perfekt för långa färder i okända marker.

Söker avsnitt taggade efter landskap eller skrå

De täta skogarna får liv med  programmen. Fallna ödehus och stigar en verklighetsförankring.

Känner mig dock ganska ensam om min vetgirighet där jag skuttar runt i dunklet. Inte en kotte syns till. Jag och tusen tysta minnen.

Det mörknar.

Vår tid är kort och ändå vill vi förmedla, förklara och så ett frö.

Jag med. Som en drift sjuder den under tungans tröskel och puttrar fram som teser och utsagor.

Homo sapiens är en byggande och bärande sort hörde jag.

Skvaller eller förmedlande, allt är samma skrot och korn. Vi är födda att tolka och förtälja.

Podsändning pågår

Flottare, sprängkarl och rallare

Dras till männen.

Ser skjortor, väst och brätten. Kan inte sluta grubbla. Vem vävde, saknade och delade deras kärlek.

Fanns någon. Äktad eller lämnad.

Vems är syster eller moder? Ser många foton. Starka kvinnor.

Måste måla.

Fattar bättre då jag tecknar historia. Sitter i bilen på parkeringen och vet inte riktigt vad jag söker – men är besatt av sammanhang. Grubblar lite på björnar och varg i skymningen och studerar anslagstavlor uppställda längs med älven.

Hör de ensamma kvinnornas farväl.

Women's Blues, Illustration Malin Skinnar
Drawing Malin Skinnar

Undrar så

Sekunden då maken gav sig av. Ensamheten. Kon som skulle mjölkas, fanns gräs nog? Barnen, graviditeten. De små som måste iväg som piga.

Orden ligger kvar kvar i den frusna leran runt krönet. Marits sorgesamma husvisor i bilstereon.  Jag ser frosten på bilrutan.

Farväl, sa kvinnorna. Farväl till karl och söner. Inga veka våp här. De la not och vittjade fälla,  klarade sig  och bar ungar till framtiden. Bannade även om så skulle behövas.

The natural trading path Sweden to Norway, illustration Malin Skinnar

Alla slet

Var och en på sitt håll, levde på hoppet med  ursinnets dådkraft. Med bön eller plunta. Med tron som enda  värmekälla.

Kvinnor styrde hela gårdslivet medan männen drev timret i fjärran.

På gården barn, hjon och djur.

Sådd, skörd, död. Däremellan var de havandeskap, högtider och halmbalar.

Jag kan inte fatta hur det gick till.

Emigration Sweden- Canada, illustration malin Skinnar
Swedish steel
Ett gäng guldgrävare i nacken.

Jag klev ur bilen och tittade på forsen. En stor plåtskylt visade ut flottarledens sträckning.

– Vart ska du?

Rösten dök liksom upp tätt bakom mig. En man med Red Bull, cigarill och rött skägg blåste ut sin silverrök. Jag pekade mot Sveg och försökte se hans ansikte. De skymde redan.

– Äh, nu är det bara moms, fiskekort och fan och hans moster.

Han knackade bort is ifrån plåtskyltens nedre del och lyste med telefonen på  fiskekortsautomaten.

– Jakt och fisket är ju livets gåvor, jag blir fan provocerad av alla instruktioner.

Jag förstod att han var mindre nöjd med existensen men förtrollades totalt av hans dialekt och frågade lite om laxfisket. Han svarade med en harrang av svordomar igen men det  lät som en magisk formel. Vilken dialekt...

Pay by the road

Det var bara några mils avstånd mellan orterna men här hade skogen tydligen avskilt bygderna och skapat en egen språkdräkt.

Kanske är det dom mjuka snirklarna från havet som hördes. Obygdens fiskare må hämtat hem Kattegatts ordböljor till  Härjedalen.

A-ljudet verkade ha omvandlats till E och och en helt ny melodi hade uppstått.

Tomgången på hans motor smalt samman med forsen och jag kände att ljudet nästan fick mig att somna. Kanske var självaste Näcken? Jag blev ju bara tröttare och tröttare.. som i trans.

Men han la faktiskt in en världslig prilla och stirrade på mina bildäck.

Kick the tires, Illustration Malin Skinnar

  – Här sålde vi päls och smide i båda riktningarna!

Han pekade med stor hand rakt ut i skogen.  Ja, vi for även syd över ned på kontinenten! Du vet slädarna gick i skytteltrafik Bottenviken – Trondheim.

Det började skymma. Röken från cigarillen snirklade sig upp runt snöflingorna och försvann. Marken var helt täckt av snö nu.

 –  Du ser trött ut… kör inte om du gäspar.

Han verkade märka det mesta. Klockan var ganska mycket men jag ville hinna fram till Sveg i kväll.

– Se på Sverige, ett ockuperat schabrak är vad det är… visste du att Härjedalingarnas stigar förbjöds? Alla våra handelsvägar över fjället?

Jag skakade på huvudet, det visste jag verkligen inte.

– Haaa… tokstaten… förbjuda oss livets nödtorft! Han spottade.

Kunde nog hålla med honom och tänkte på hur mycket jag gillar dessa plötsliga föreläsningar till vägs.

Det var oftast män som tog sig tid att  berätta om världens mysterier. Jag var van. Trivdes på ställplatser och lastbilsparkeringar.

Att resa allena och mötas av slumpen skapar ofta en speciell stämning. En sorts välkommet avbrott längs den eviga asfaltens hypnotiska linjer.

– Rädda var dom statens utsända.  Den karl som river brötar och spränger rännor kan inte stoppas. 

Nu sneglade han på mig. Nog första gången sen han stannat. Granskade husbilen sen mig.

-Du kör du själv eller.

-Jo.

Han var nog faktiskt yngre än mig, kanske bara runt fyrtio trots en kagge som inte var av denna världen. 

Jag kände mig hemma. Det var så här dom såg ut vägens riddare. Storbarmade, rutskjortiga vägfarare.

– Herrskap och kungar, tvi faen säg ja bärö.

– Nationalism och kungar, fy fan!

Skiing worker between Sweden - Norway, illustration Malin Skinnar

 – Ska du åka hela vägen till Sveg? Det blir halt så in i helsike!  Lastbilar ligger som fällda furor i dikesrenen bort mot Ljusdal.

Han sparkade på mina däck tog ett varv runt husbilen.

– Bra du behöll vinterdäcken på!

Vindrutetorkaren satt fast och han pillrade loss den.

– Is… du är inte som dom andra fjönsen i Stockholm då som tror hela universum och väderleken styrs från TV?

Jag log och ryckte på axlarna.

– Dom e fan inte kloka. Sen kommer dom  med sina jävla husbilar och lusar runt  i 40 med mobilen framför nyllet så man nästan avrättas  i kurvorna.

Han skrattade som en kråka och hoppade in i sin bil.

– Är du upptagen förresten,  annars är jag rik och singel!

Jag funderade på erbjudandet men min mun svarade tydligen nej för han vinkade artigt och for vidare

– Är du upptagen annars är jag rik och singel!

Sweden, Härjedalen

Fäboland

Jag njöt den fortsatta vägen, drog på mig fingervantar och öppnade rutan. Snön yrde in. Blåsvarta ovädersmolnen tornade upp sig mot horisonten och frost glimmade i träden.

Här var visst så kargt en gång att man bara kunde producera potatis och rabarber. Och så vantar förstås. Vägar fanns det inte heller.

Vid förra seklets början fanns bara stigar och vattenleder. Inte en  grusväg. Bara stigar och vattnade snöbanor för häst och släde.

Detta var ett fäbodland med sommar och höstbodar, mjölk och vassle. Jaktlyckan god men avstånden långa.

Swedish steel

Forsar tämjdes, timmer drevs, eldar tändes och  sånger skrevs. Tiden blev en ny och annan.

Flottare, swedish logs, moved on river

Timmervägen flottning Arkivcentrum Nord

Timber from Sweden, traditional pipeline for water

Swedish timber - museum

Timmer Flottare Storbrötan 1916 Skogsarkivet

Timret förändrade allt.

Fogsvansar gjorde det möjligt att avverka i parti och minut. Täta skogar som stått orörda sen tidernas begynnelse for i backen på ett decennie.

Sågbladet med fina taggar var en revolution för sågverksindustrin och först så dyrt att det kostade en skogshuggare bortåt en månadslön att inhandla.

Men dess effektiviteten gjorde att alla satsade.

Man kan nästan säga att det var taggarna som drog igång Sveriges industrialism.

Sågen och timret gav pengar till unga killar som aldrig haft något i kontantväg och lockade  iväg dem fjärran från familjens gryt.

Forsar tämjdes, timmer drevs, eldar tändes och  sånger skrevs. Tiden blev en ny och annan.

Timret var egentligen precis lika revolutionerande ekonomiskt som internet. Lika framgångsrikt ur mänsklig synvinkel.

Men alla flottare  fick inte kontanter för det timmer som bärgades. Det var ett hårt slit att vara flottare. 

Alkohol var ofta fullgod ersättning med katastrofala konsekvenser för familjer vars mättnad hängde på mannens idoghet.

Med blixtens hastighet spreds IOGT-NTO över Sverige från Amerikat via en baptistpastor i Klippan.

Han predikade aktivt umgänge via renlevnad utan alkohol för att rädda landets familjer.

Traditional house of timber Sveg, Sweden
Traditional timber house, Hede, Sweden

The steel saw changed Sweden

Sågbladet med fina taggar var en revolution för samhället

Wood, timber, Härjedalen, Sweden

Hästen och köraren

The horse, illustration Malin Skinnar

Hästen slet hårt och drog tunga  tunga lass till flottarleden från skogen. I Härjedalen började flottningen runt 1800 och blev omfattande med skogarna exploatering.

I skogarna här uppe fanns inga vägar. Det användes bara en häst till skillnad mot skogsbruket i syd där två hästar kunde gå i bredd. Det måste varit så oerhört tungt att pulsa genom nysnö snö eller  släpa och dra över halvtinad mark.

Även köraren utsattes för svår påfrestning.  Det var vanligt att han allena bärgade två lass per över en  halvmil åt gången.

Timmermannen släpade även ut stockarna från stubbe och lastade själva. jag förstår inte hur det gick till. Tittar på filmer och hänförs. Det finns många berättelser om de skickligaste, hur de försökte balansera lasset perfekt för att ta sig fram så smidigt som möjligt.

På vissa håll  vattnades snöstigen så den blev en farbar isbana – glatt och perfekt för släden. Vilket otroligt arbete.

Kölden, jag tänker på kölden.  Slitet, tyngden, svetten sen kölden igen.

Timber with horse, Sveg, Sweden
Timber in Sweden, Sveg

IOGT, bönehus och NTO 

Var och en välkomnades till nykterhetsrörelsen, fattig som rik, man eller kvinna.

Det spelade ingen roll vilken politisk tillhörighet eller religion anslutande drinkare kom ifrån.

Ett radikalt drag på mitten av artonhundratalet som kanske räddade hela bygder från alkoholens efterföljder.

Bönehus och församlingshem var fyllda av förtvivlans rop.

Helvetesdrycken, eldvattnet eller brännevinet – drycken bar mången namn och försatte  hela familjer på bar backe. Jag ser bönehusen i by efter by. Blir så oerhört berörd.

Vilken svår tid att bemästra. Unga män med chans till penningar, ensamma kvinnor kvar vid karga skogsmon. Barnen. Alkoholen. Familjen. Djuren.

The gambler,illustration Malin Skinnar

DTO; Digitala vandrande pinnar 

´

Vi ser snart  DTO dyka upp. Precis som NTO och IOGT.

DTO, Digital Time Out för stillasittande skärmblinda horder som likt vandrande pinnar söker vinst och bekräftelse.  De gungar fram med diffusa steg mellan hem och skola mitt i spel,  tinderfångst eller lajkningsfors på insta.

Digital Time Out för alla soffpotäter som nu växer upp utan rörelse. 

´

– Sorry att jag förbannar men hur ska det gå med fysiken?

Jag fattar det inte!

DTO åt folket osvsett ålder, kön och mobilabonemang.

DTO för att rädda kroppen, framtiden och familjerna. En rörelse tvärs över land och rike. Ett rop på kroppens välfärd med gemensam kamp mot skärmblindheten.

Digital detox

Jag kör vidare, in bland stock och sten –   ser förändringen.

Hälsinglands bördiga böljor klär av sig till Härjedalens myrar.

Blir trött.

Drabbas av historia.

Översköljs av bilder.

Hör kvinnorna, barnen, djuren.

Ögonen blundar.

Det känns som om allt lever omkring mig. På nytt.

Måste stanna.

Tar in hos min väninna Inga Björk i Sveg. Röd gård insvept i snö.

Huset var tidigare ett ålderdomshem och jag tänker på fattighusen och kampen för att ombilda dem till en del av välfärdsstaten Sverige.

Fryser.

Får te och tossor. Fårskinnsväst och raggsockar.  Sveps in i filt och berättelser,  Ser snön stilla singla över gårdsplanen. Bordet är rött och stolarna blå. I fönstret ligger katten och spinner.

Vi har varit vänner sen 24 år. Möttes på Grönland i Qanaaq, norr om Thule och har följt varandra sen dess. Vi babblar och babblar så tevattnet svalnar.

Swedish cat in the window

Sveg har väldigt lite folk. Man hälsar nästan på alla eller känner åtminstone igen de flesta. Husen är stora och superbilliga. En glesbygd utan varken Mediamarkt eller Telia. Min iPhone har fått feber och ny måste införskaffas.

Oh en vit fläck på kartan säger Apples telefonsupport, tänk att det ännu finns, var är du? Härjedalen, svarar jag och Apple  hänvisar mig till Jan-Evert  på Fjällvägen.

– Tänk… att en butik kan heta “Jan-Evert på Fjällvägen“…  Jag bara njuter. Älskar små personbutiker och att de ännu finns kvar trots monstret Mediamarkt.

Min fullständiga glesbygdskärlek blossar upp och jag kryssar fram som om jag alltid varit hemma här… i obygden… raka vägen in mot Jan-Evert  i Sveg, parkerar och studsar in.

Jag står där i butiken. Skriver på mitt köpeavtal och betalar av in i evigheten.  Får istället en massa gigabyte i utbyte.

Smartphone är nutidens revolt.

Den vänder ekonomin för de flesta  och är den andra innovationen efter sågklingan till timret. En liten pryl som givit oväntade vändningar för de flesta.

Traditional house, Sveg, Swedeng

Skärmen gav även sådana som mig – gatans konstnärer  – en möjlighet att nå ut. Och presidenter att gasta hot via skärmen utan spärrar.

Ja egentligen ges alla en chans att slå mynt av sin talang  helt allena.

Samtidigt kan man överge både hus och hem.  Bli en digital nomad med kontor på fickan och dejta via app.

Ja inte ens livet behövs live längre. Det räckte att stirra in i glaset. Dricka sina dagliga likes och konsumera filmer på getter som gör yoga.

Känns som mycket är likt det förra seklets berusande teknikövergång från självhushåll till industrialism.

En del kom verkligen vidare medan andra fastnade i flaskhalsen… och maldes ned i städernas kamp för dagen.

Mobile home studio

Jag måste verkligen ha en fickdator med trippeldubbelt minne.

Den är femhundra dyrare här än i Hudiksvall men Jan-Evert kommer kalibrera iCloud så det lönar sig mentalt. Jag är ju inte med i DTO ännu och dagar utan min pekfingervals är dömda att ge mig abstinens. Telefonen plingar till. Alla minnen uppladdade på molnet.

Ute faller snön och snart lägger vi in ved i brasan.

Husbilen står tyst bland snöflingorna. Ibland känns hon levande. Som en arbetshäst jag måste pyssla om för att hon ska gå vidare.

Jag trivs till vägs i min  jakt på berättelsen om Sverige. Far vidare med kontoret på fickan förvånad över tid och otid.

Snön ligger vit om taken. Endast jag verkar lycklig och vaken.

Sov gott ni andra!

Swedish home
Mobile home, in winter

Teckningar, foto & berättelse Malin Skinnar.

Svartvita bilder från infotavlor längs Flottarleden och hembygdsgården i Hede, Hälsingland – Härjedalen samt skogs och digitalmuseet.

Winter road Sweden
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Mormor jag och fosterlandet

Varken stat eller kapital styr medmänsklighet. Bara vi, du och jag.

Endast i fredstid kan man göra som man brukar – men i kris som man bör.

Hon var en överlevare.

Född utan fader. Okänd i boken men smärtsamt närvarande i hela hennes liv som en stor fråga. – Vem är han?

Hon gick till en den grav hon trodde var hennes fars tills hon kunde räkna och förstod att den fader modern uppgivit måste avlidit  före hennes tillblivelse. Att det inte kunde vara han som skapat henne. 

Hon gick till tandläkaren och frågade, handlaren, skalden.

Jag förstår att gammelmormor försökte skyddade sina små med påhittad fader för att skona dem från att sjunka av samhällets skambeläggning.

Men vem var den saknade fadern som inte trädde fram? 

Det fundamentalistiska Landskrona där Citadellets spinnhus låg som en fästning mitt i staden – skrämde alla.

En ett fängelse för ogifta mödrar – ett epitet som inte heller männen ville förknippas med.

Med tiden utvecklades Citadellet till en forskningsanstalt där läkare och professorer undersökte kvinnor ur alla perspektiv – en plats som verkligen avhumaniserade människor.  

Mormor berättade att gammelmormor fick ett borstbindarbord för att skydda henne från  lösdriverilagen.  – Lösdriverilagen…. den som kunde uppvisa handarbete med viss utkomst gick fri.  Industrialismens intågande gjorde kvinnor till fabriksarbetare istället för näst intill livegna pigor. Men stadens faror var lika svåra. Och att klara sig allena var förenat med stor utsatthet.

Jag ser statistiken, det var så  många födda utom äktenskap som hamnade på barnkrubba, auktion eller lämnades till främlingar i hopp om god adoption.

Mormor placerades på barnhem … direkt som nyfödd.

Ensamma mödrar kämpade samman månadskostnad för barnet och betalade i hopp om att en dag som gift, kunna hämta hem sitt älskade barn.  Kvinnor som knappt hade tak över huvud.  Kanske skulle någon ändå äkta henne trots tidigare barn.

Och då, då kanske den lilla kunde hämtas hem igen.

Lilla Mormor .. Men någon måste skött, vyssat och vattnat min Mormor  på barnhemmet, för det myllrade av spirande kärleksfrön i hennes kropp.

På sitt tredje år kunde Mamman hämta henne igen och de blev grannar men Lina som kom att bli Mormors fostermor.  Mormor, just då tre år fyllda, sprang mellan köken hos Lina och sin egen mamma. Om Linas godhet hörde jag hela min barndom. 

Ditt hej är gratis, det kommer från dig själv.

Hur det gick till att Mormor fick en fostermor vet jag inte men jag  har hört talas om system där man ibland tog sig an både Mor och barn istället för att auktionera ut barnet till lägst bjudande. Den sociala välfärdsreformen diskuterades under hela Mormors uppväxt och just Landskrona var huvudsätet för hård klassificering av människor. 

Mormor lyckades snirkla sig genom tonårstidens alla frågor om fadern, hitta min Morfar, bli gift trots okänt ursprung och omtyckt av sina svärföräldrar. En bedrift i hederskulturen Landskrona. Att vara barn till ogift moder med okänd Fader var stigmatiserande.

Detta är inte länge sedan.

Mormor berättade att hon blev penslad av en gammal gumma i hamnkvarteren med hönsfjädrar mot hotande sjukdom och bar sitt faderslösa arv som ett ok mellan skrock och religion. Född 1911.

Tid gick.

Hon skapade en familj. Hon skapade verkligen en familj. Ett rikt liv med  fyra barn, hus och staket, blommande trädgård och lärde sig sköta ett stort hushåll.

När kriget i Finland härjade tog mormor emot barn från öst. De kallades krigsbarn och många for tyvärr  illa i Sverige. Men lilla finska pojken Raymor hade tur och fick komma till Mormor och växte upp som en del av syskonen.  Han är en del av min verklighet även om vi aldrig möttes.  

När andra världskriget slog sönder våra grannländer kom barn från Polen, Danmark och Tyskland. Och Mormor öppnade sitt hem, bjöd bäddar, liv, skor och tak fast det tillslut borde varit trångt.

När Europa var i totala spillror och kvinnor led över hela kontinenten kom vuxna flickor utan män med barn födda i läger från främmande land och jobbade som barnflickor hos Mormor. Ett sätt att kunna hjälpa och samtidigt få hjälp utan medel.

Utan bistånd. Utan blanketter. Utan funderingar. Dessa kvinnor ur krigets Europa bestod sedan livet ut som nära vänner till familjen och var namn jag alltid hörde som liten.

Detta var en tid utan pengar i stadskassan då delad nöd gick före lagrat bröd. Då defenitivt ett barns väl och gick före kakel och klackar, vad man borde och bör.

En tid då välfärd var det samma som hjärterum, inte statens ansvar eller socialens gebit. Då barmhärtighet och annorlunda lösningar var möjliga utan att  brandskyddsbabbel och arbetstider, försäkringar och  religion.

En tid då ingen undrade om barn for illa av att sova tätt samman, skavfötter,  i gemensam kammare efter hemskheter.

En tid då man visste att familjens trångbodda turbulens var en lugnande självklarhet för det barn som förlorat allt.

En tid då man visste att gemenskap och dagsverk gav sammanhang och skingrade svåra tankar.


Mormor och jag 1970

Detta var en tid då man visste att det gör ont i kroppen att frysa under regn.

Att det värker i magen utan bröd och sliter hjärtat ur kroppen om ingen tar en i famn och säger godmorgon lilla vän, vad ska du göra idag då?

Men godmorgon lilla vän,

vad ska du göra idag då?

En tid då man visste att varken stat eller kapital styr medmänsklighet.   

Bara vi, du och jag.

Endast i fredstid kan man göra som man brukar – men i kris som man bör.

Många ekobyar med många barn i Estland

Detta var en tid utan pengar i stadskassan då delad nöd gick före lagrat bröd. Då defenitivt ett barns väl och gick före kakel och klackar, vad man borde och bör.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist