Stjärnbärerskan från Rodopi

En berättarfilm av Malin Skinnar

Älskade önska – om du förr inte hann

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas – tro och bli till.

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen. Lyssna till min berättelse från Rodopibergen.

Fiol Sofia Teljebäck Högstadius o Henrik Nybom. Berättelse och film Malin Skinnar, Människa Karin Svensson och två fantastiska skogsbarn.

På ryggen stod hon

– På ryggen stod hon.
Under himmelen.
Vid Rhodopes skuldra. Med skålen högt.
Fångade stjärnfall som ingen sett.
Plockade gnisterbit o drömmar.

Satte samman. Till färdig udd.
For och gav. Stjärnor ur skålen.
Den snidade från boden. Till dem som bad.

För kraft att åter drömma.

Höll upp en stjärna o lät den falla.
Singla en gång till. För den som inte hann.

Skynda min älskade.
Ger dig ett stjärnfall.
Blunda min lilla.
Vill dig ett liv.
Lyfter din stjärna.
Igen och igen.
Älskade önska.
Om du förr inte hann.

Din egen Tindra – Din andra Stjärna.
Din skira Längtan – Du lilla Tärna.

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas o tro
och bli till.

Så kunde förblindade se. Förstummade ropa.
Och frusna räcka handen mot sin himmelen.
Dansande åter sin önskan.

Hon samlade bland tuvor, bland barr o kottar – de bitar som höll världarna samman.

Så stilla under vintergatan. Den höga vägen.
Vid människans sinne. I sin träskål.
Den för osten. Den snidade, röda.
Målad av Baba i gammeltid.

I den skålen, den runda, skavda, samlade hon jordens himlar. Stjärnbärerskan på Rhodopes skuldra.

Och jag stod där. Nära hennes platser. På vägen i mörkret. Timmerbil det enda som hördes när något ljöd. Och fåglarna. Som togs av lodjuren. Och vargarnas hesa sagor.

Där var jag.

Och hörde. Från träden – sagor igen. Som om Rodopi svämmar över.

Och jag gråter. Var gång på hennes runda slänter.

Får av något. Stora ord. Och måste luta mig mot träden för att fatta. Sen åka för att själv få plats.