UNDER FÖTTER GROR GRÄSET
.
Himmel äter fötter,
människors steg.
Skuttar som jag,
mellan grynnor.
Följer spår,
hoppar, går.
Jämför vikt o vetande.
.
Snöfliken över bäcken.
Harsprån. Tar det.
Svävar.
Sträcker ut mina armar.
Blir till tassar o landar.
Skuttar längs älv
och fors
in i vatten
Försvinner i skum och yra.
Fångas av kåsa.
Dricks och fylls.
Någon annan som slukar
och hoppas.
Som jämför vikt
med vetande …
.
Ser en snöflik,
en brygga vid fors.
Tar mitt största skutt,
och satsar.
.
Så många vi är,
i grytan av epoker
som gör så som alltid
har gjorts.
Krigar och klampar
skyller och kampar
förbannelsens trygghet
– tvi o vale.
Vi kunde ju sagt hej …
istället.
.
Men det är vår
idag ändå …
Jordflotten gungar lugnt
.
Under fötter gror gräset.
Mognar löken,
stiger röken.
Björken han skjuter sitt skott.
.
Vet hon svepte,
in och ut.
Med borsten kvastande nejden.
.
Förbi oss och igenom.
Dängde nån med kvisten.
En annan med pannan.
En tredje med borst o kväden.
Såg henne knappt,
så fort hon försvann.
.
Vi strirrar på klockan,
på grannen, på sedan.
Undrar om vi hunnit vad vi borde?
Fast våren redan har kommit.
Vi tror att vi skapar,
då allt redan hänt …
årstiden, natten och dagen.
.
Gick hon förbi … eller sprang hon
vår kära?
.
I Lettland finns gamla ritualer med kvast och kittel som påminner om våra påskkärringar. Men där är det en tydlig fruktbarhetsrit. Kvinnor klapprar med storkmarionetter medan andra borstar in fruktbarhet mellan kvinnors lår. Män går i flock och brölar. Med skällor, pälsar och mask. En karneval till vårens ära. Mellan benen så glänser två gyllene lökar … och en morot likt dinglande påk.
