Smärta – att kunna gå igen
Kraft till alla er som är i smärta. Och till alla med kär anhörig vars dagar bärs av kaos i kroppen.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna gå igen, röra mig, dansa, bära, skriva, spela, måla, leka.
Här kommer en berättelse om hur Feldenkrais hjälpte mig att tro att jag kanske skulle kunna.
Att lära sig gå igen
Långvarig smärta som slår ut hela kroppen är så svårt att hantera. Min avgörande räddning var mötet med min Feldenkraispedagog.
När jag efter en lektion fick min första minuts smärtlättnad var det som att flyga.
En minuts andhämtning blev ett hopp som började gro, som sen blev en timme, en månad utan smärta och tillslut år som lades till varandra.
Men smärta är som tortyr – det finns ingen som kan vara duktig när det gäller långvarig smärta. Den bryter ned en människas möjlighet att hävda sig i vardagen. Varenda sekund är en kamp för att vara som andra och inte till last. Men det håller sällan. Tillslut brister sinnets barriärer och sorgen kommer i kapp en.
Så jag vill berätta vad som hjälpte mig. Kanske du eller någon i din närhet får lindring.
En gång lärde jag mig gå.
Ett steg. En stig. En väg.
Jag bar mitt huvud över marken.
Högt där uppe.
På kroppen vid halsen.
Med händer som svingade längs höften.
Fötterna stod.
På marken varm.
Klev över tuvor och mossar.
Igen.
Många års smärta men plötsligt efter 11 år – en sekunds vila.
Det blev två. Tre sekunders vila från smärta.
En halvtimme. En dag. En vecka. En månad.
Ett års vila från kaos.
Flera.
Jag lärde mig gå.
Igen.
En minut var jag inte utslagen av smärtan.
Inte panikslagen av smärtan.
Inte skräckslagen av smärtan.
Tog ett steg med snö under kängor.
Den knarrade.
Genom hela kroppen knirrade tusen kristaller.
Gick ett steg. Tog två.
Klarade tre.
Hittade hur man lär sig igen.
Att vandra som skadad.
Att gå som haltande.
Att rita som öm.
Och vila som hel.
Målade denna guldgubbe.
Första dagen då kroppen fick lindring.
Första dagen jag trodde jag skulle kunna igen.
Hitta vägen till fötter mot marken
och huvud skridande bland stjärnor.
Lärde mig med Feldenkraispedagog Bodil Montan i Lund – att laga mig själv.
Hade levt med totalkaos av whiplash i åratal. Varenda nerv i hela min lekamen smärtade.
Feldenkrais hjälpte mig att tro att det går att börja leva igen, likt den jag var och var på väg att bli just innan jag gick av.
Just innan jag gick av – ja, människor kan gå av – och överleva ändå – så var det svårt.
Tusen läkare och inga svar – hundra tips och och än mera vilse.
Panik.
Sen äntligen hitta.
Ovärderlig hjälp.
Att hitta en människa som förstår att den utan rörelseförmåga inte kan tänka sig positiv och frisk utan måste få hjälp att lotsas.
Att den med daglig smärta inte orkar vara duktig och klara ännu mer.
Att nerver inte har ett dugg med viljan att göra. Att man behöver en coach som följer varenda rörelse från kamp till vila och som ger en ro, råd och förklarar.
Det gick många år med tårar.
Jag kände dom inte ens tillslut – tårarna.
De var alltid forsande och jag var alltid försökande.
Min feldenkraispedagog sa; vila så hjälper du och jag tillsammans din kropp åter.
Gör mindre nu och nå längre ….. lägg dig först ned och låt golvet bära dig – det räcker. Hon sa att kroppen måste vägleda oss i hur vi ska klara det. Och det var verkligen lektioner, ingen terapi.
Feldenkrais, sa hon, är din egen metod för att hitta stigen som bär, eller styrkan och modet att falla. Jag hjälper dig, försök…
Det är det som är så unikt. Att bakslag ingår och blir redskap för framgång.
Bodil lyssnade på alla orden, allt mitt pladder.
Efter många år som smärtvrak hade jag blivit rädd att störa de terapeuter och vårdgivare. Sorgsna patienter är jobbiga för läkare och dom orkar inte hantera så många öden som de måste i sina pressade scheman.
Man måste vara frisk för att få hjälp… och är man inte det så måste man vara positiv. Helst av allt vara en duktig mirakelmänniska som reser sig ur gipsbädden och går. Men det är ingen efter ett tag… smärta knäcker.
Bodil lät mig slappna av och jag såg nyanserna.
Hon sa; klart att det är smärtsamt att ha ont!
Det var första personen på alla år som bekräftade att det var begripligt att jag var utslagen. Den första som sa att smärtstillande och gummibandsträning kanske inte är den rätta kuren.
Hon sa att det finns många sätt att själv göra sig bättre – dag för dag – och vi skulle pröva ihop.
Första lektionen rörde vi bara mina lillfingrar. Jag grät av smärta av bara tanken på att stå på fötterna men hon sa – gå med handflatan Malin – golvet bär dig där du ligger – vandra med sinnet liggandes.
Sen lyfte hon mitt lillfinger över tankestock och stenar – det svartnade av smärtskräck för ögonen. Men efter några minuter kunde jag andas och sen lära mig hur en rörelse fungerar. Jag förstod efter hand att de oskadda kroppsdelarna behövde inte varna när de smärtsamma punkten reagerade.
Att jag kunde omkoppla mina reaktioner.
Efter första gången hos Bodil var jag totalt utmattad. Slut av allt sökande efter nån som tog mig på allvar.
Varje gång efter feldenkraislektionerna var jag utmattad i timmar nästan ett dygn… Men det hjälpte. Jag klarade inte att gå i grupp för alla andras smärta och vanmakt i vårdsökandet gjorde mig för orolig.
Så jag gick två dagar i veckan i många år och blev väldigt bra på att hitta mikrorörelser som lättade smärtpanik utan att andra egentligen såg att jag utövade Feldenkrais var än jag gick.
Bodil markerade försöken så jag orkade våga gå för att kanske ta ett steg till. Och gladdes när jag lyckades, delade och vägledde, reflekterade och förklarade kroppens mekanik.
Och jag behövde så mycket kroppskunskap!
Lärde mig att smärtkrampen inte alltid har med skadan att göra utan kan vara en sekundär muskeltrötthet som löses upp om jag bara lutar mig mot väggen.
Jag blev långsamt tränad i fysisk självhushållning och tillförsikt och kunde gå omvägar omkring de befintliga smärtpunkterna som slog ut hela kroppen.
Turnerade stenhårt trots smärta i 8 år… men en morgon kunde jag inte ställa mig upp mer. Kunde inte stå på golvet, inte diska, inte skriva inte gå. Inte vandra inte ens ha en mobil i fickan. Inte måla. Fötterna var som glas.. hjärnan med.
Trots otroliga äventyr och jätteroliga berättarföreställningar var mina kvällar som en trasdockas. Jag satt inte ihop. Få märkte att jag ofta hade kryckor upp på scen och intensivt berättande trollar bort verkligheten. Jag byggde upp kulisser sittandes på golvet, hasades framåt med en specialteknik för att på upp skärmar och lampstativ. De åren går nästan inte att förstå….
Jag genomgick kur efter kur, den ena dyrare än den andra. Mötte tokstollar, klåpare, surskallar och skojare, utbrända läkare och sjunkande kliniker.
Man är väldigt utlämnad som skadad.
Sen började även sinnet svämmade över. Det är vanligt att det sker hos människor med översmärta; att allt förstärks plötsligt såsom dofter, rörelser och ljud. Allt var för mycket och våndan att aldrig bli bra tärde.
Men när jag hittade Feldenkraismetoden och förstod att jag själv kunde göra mig bättre igen – orkade jag resa mig och gå vidare. Med kronisk smärta måste man vara sin egen hjälpare men ingen hade visat mig hur jag skulle göra.
Nu äntligen hittade jag en metod med pedagoger som var övertygade om att kroppen är ett! Vilken kunskapsrevolution inom vården (!)…
Som visste att hjärnan sitter ihop med nervimpulser och att huvudet sitter fast på nacken som sitter ihop med armar kopplade till rygg, händer och fötter.
Något jag förstås verkligen visste men som på sjukhusen verkar vara ett okänt fenomen. Ett väldigt okänt kapitel inom sjukvården….
När smärtan drog igång med nya skov så cyklade jag bort smärta dygnets alla vaka timmar. Bara ständig rörelse tog bort ilningar och molande.
Men år 2003 byggde jag hus på Österlen. För att göra en lång historia kort, ja ett liv komprimerat med allt det innehåller av kamp och fall så byggde jag ett hus.
Mitt älskade Dalkulla Ängalänga vid skogens slut.
Far hjälpte mig med det mesta men huset läkte mina sinnen. Allt jag kämpade för trots smärta blev ju något; en vägg ett handtag, en ateljé och via Feldenkrais kroppskunskap klarade jag plötsligt saker som innan inte gått.
Jag hade förlorat mitt turnerande, mitt målande, mitt skrivande och min kärlek men jag hade ett hem vid skogens slut… Det var min absoluta överlevnad.
Mitt Dalkulla Ängalänga bland vildsvin, kronhjort och glador i Skåne. Himmel, mörker och skog.
Tusentals stjärnor bland tystnadens egna nyanser.
2005 kom på nytt en ännu värre smärtperiod från min whiplash med smärta som gick runt i kroppen var tredje minut och borrade in sig under 30 sekunder för att långsamt försvinna inför nästa anfall. Dygnet om. Mina händer gick nu plötsligt inte att använda.
Då bjöds jag till Gambia där en envis väninna sa att hennes makes whiplash lindrades av klimatet i Västafrika. De byggde hus där och vistades alla vintrar utanför Brufut med bättre klimat än Norrbottenskusten.
Min gråt slutade. Jag lärde känna musiker och dansare som alla levde på gränsen till överlevnadens vånda. I Västafrika går inte att fälla tårar. Man får inte.
Ingen vet hur morgondagen blir och endast glädje ger den styrka som öppnar för möjligheten att le.
Jag stannade kvar länge. Började sjunga. Och sången tog över hjärnans vånda av smärtan. Jag levde i musik, dans, och tillit. Utan att vara ett uns religiös blev jag lugn av deras bedjande och hopp om att den store ska vägleda den med tillförsikt. Jag kunde inte studera med på nätet, kämpa mer. Här var livets vedermödor något alla delade. Inte ett ensamt utanförskap.
Men sång som redskap kan man heller inte ta smärtstillande. Det hörs på rösten och det är roligt att hitta klanger i främmande kulturer. En frisk röst ger otroliga möjligheter att utforska världen fast från annat håll.
Jag sjöng och sjöng och sjöng.
Och det var då mitt arbete med röstklanger påbörjades. Sökandet efter sången och improvisationens klangen. Det som sen gjorde att jag hamnade i Europas alla gränstrakter.
2009 började smärtan ge vika och efter elva, nästan fjorton års bakslag o tumult kunde jag lutad mot vägg göra en lerskulptur igen om min vän knådat leran.
Jag började spela gitarr och gjorde flera visor per dag. Fick binda armen mot gitarren för att fingrarna inte skulle darra. Nerverna gav skakningar ömsom domning. Whiplashskador är så olika från kropp till kropp men hos mig yttrade det sig som en blixt av händelser i kroppen.
Men jag fortsatte bli bättre och bättre. 2010 kunde jag skriva på tangenter igen om jag byggde upp stöd under armarna och hade skrivbordet i midjehöjd samt stod lutad mot väggen och 2011 kunde jag rita igen och gjorde min första animerade film. En kärleksvisa på Alla Hjärtans Dag.
2012 kunde jag sitta på en stol. Inte ligga på golvet eller luta mig mot väggen som alla hade sett mig. 2013 kunde jag måla stort igen och skrev en bok.
Började utåt sett vara som vanligt men med många bakslag. Reste och reste och reste mig igen. 2015 kunde jag koncentrera mig och lärde mig allt jag förlorat i digital kompetens under smärtåren. Smärta slår ut det mesta av fokus och färdigheter. Men nu var jag över på andra sidan och slukade faktapodar om allt digitalt.
2016 vara jag åter multikompetent; kunde köra, tänka, livesända, hantera problem och skratta. Illustrera åt andra, uppträda, packa, vandra och nästa springa.
Jag var smärtfri! Ja nästan faktisk stark. Hade en fungerade lycklig kropp! Smärta har varit nästan hela mitt vuxna livs följeslagare. Att inte ha ont är som att flyga… och då finns inte längre bekymmer.
En dag slutade handen skaka, tungan ila, nacken smärta.
Hjärnan fick mark och fötterna kunde gå.
Man orkar utan ont.
Ordna och tänka.
Bygga.
Man orkar utan ont – inte gråta.
Jag bär inte längre smärtan.
Måste inte längre arrangera hela livet efter livräddningsstrapatser.
Men.
Jag måste alltid leva glad. Ta allt på största allvar. Kan inte befinna mig i vardagsbekymmer; klaga över regn, ekonomi och ting som inte blev.
Måste bära huvudet högt över marken bland stjärnorna – med fötter varma på jorden.
Beredd i rörelse på att allt kan ske igen.
Men aldrig mer oerfaren utan med kunskap
om hur man kan laga sig fortast möjligt helt själv.
Alla ni som läker – som hjälper som stöttar.
Som coachar och visar – ni betyder allt.
Och alla vägar kan hjälpa. Man vet inte vems handlag, teknik eller ord som når smärtans kärna. För mig var det Feldenkrais som lärde mig rörelse genom görande.
Alla ni som har ont nu så som jag då.
Man orkar inte vara glad och peppa sig själv hel.
Smärta är outhärdligt. Och man är inte duktig för man klarar. Man har eventuellt bara tur att en stunds vila inträffar just då orken att ta ett steg till är möjligt.
Man måste bara tillåtas prova turen ofta.
Kraft till alla er som är i ont – och till alla anhöriga till nära kär med kaos i kroppen.
Kraft…..
Min målning har blivit tryckta ikoner
Bilden jag målade, som inleder denna artikel heter ”Det känns som jag kan igen”. Den målade efter min första dag hos Feldenkraispedagog Bodil. Jag målade en stor blå rymd med en guldgubbe ståendes på ett grönt svävande klot – nöjd med varma fötter och ett huvud så stort – så stort fullt av hopp och tillförsikt.
Denna bild blev sen en av mina små ikoner som jag trycker.
Halkade i en isig trappa
Vad som hände mig?
– Halkade en vinter med en tung axelväska full av böcker på väg springandes mot bussen. En isig cykeltrappa och bussen skulle snart gå.
Swooooooisch….
Jag har bra balans. Föll inte. Stod och svajade glidandes ned över alla översnöade trappstegen medan väskan slog fram och åter som en pendel över axeln och jag fick nackspärr.
Den gick inte över.
Sen ett annat liv. Whiplash slår ut kroppen som den vill och hade jag fallit så kanske jag bara hade brutit handleden… Men jag fick nerveffekter ned i fötter, tunga och händer.
Feldenkrais, osteopati, vandring och kundalini
Jag trodde aldrig jag skulle kunna röra mig lycklig igen – och sen åratal senare så kunde jag. Lärde mig den långsamma rörelsens samtal med kroppen. Och fick en egen kroppscoach som gav mig hela sin palett av kunskap och förmåga att vägleda.
Nu kan jag det själv. Är expert på min kropp och kan hjälpa andra. Jag även har hittat in i Osteopatin via den otroligt skicklige Ola Lind i Höllviken och Kundalini Yoga med Gurmukh.
Testar ni Gurmukh så är jag inte en heliga lärjunge i turban, utan tycker bara att hon är så fantastiskt duktig på exakta rörelser att jag efter ette halvår med henne är mitt bästa jag.
Auktoriserade Feldenkraispedagoger finns här. Testa tills du hittar en rörelsepedagog som talar ditt språk. Alla feldenkraispedagoger är olika. Eftersom det är en kroppskola är det viktigt att du på riktigt förstår med kropp och ord det som förmedlas.
Feldenkrais är en kunskapens konstform precis som Osteopatin. Välj dem med lång erfarenhet och gedigen utbildning. Den breda kompetensen ger fler frågeställningar än snabba svar.
Smärta kräver omsorgsfullt bemötande med många vinklar och har man långvariga problem behövs en pedagog som gör dig själv till din egen läkemäster.
Inom Feldenkrais talar man om kroppens första rörelser, de vi har för att se och nå. Nyfikenhetens och iverns fysiska reaktioner. Detta är våran människokropps första rörelsemönster och om vi går åter till dem efter svår skada så har vi en grundkalibrering att utgå ifrån. På youtube finns många filmer att ta del av om Feldenkrais.
Yoga Glo appen har många bra program för att minska yrsel och den sinnesöverkänslighet som ofta smärtskadade erfar. Med den kan du träna hemma eller på bussen. Den är superbra.
Tränar man Kundalini varje dag så är man så stark som det går inför nästa svacka. Sen långa snabba low-go-promenader i terräng gör hela kroppen beredd på vad som än kan komma; Gå med stavar snabbt över stock och sten… Vandra i glidande fläng med hög puls. Som en som åker löparskidor – skjut ifrån… låt benen ramla rulla fram – sätt armarna i pendlande gung….
Får lägga ut en film om det senare. Men i ojämn terräng med superfina kängor mår kroppen som bäst. Den behöver röra sig där den inte kan bereda sig inför nästa tuva.
Då autoslappnar nervsystemet av och du färdas som en drottning i skogen.
Sök hjälp till du hittar
Det var bara det jag ville berätta… Att det kan vända. Ge inte upp. Ta all hjälp som finns… satsa allt du har på att hjälpa en anhörig med smärta och du som själv är i kaos, sök upp professionella passionerade kunskapsbärare.
Gå inte till magiska skrubbar och hoppas på healing och mirakel. Det är ett pyssel att trassla ut nervtrådars kortslutande impulser. Och medicin kan verkligen behövas för att man ska orka utsätta sig för träning men det lindrar bara – botar inte.
Sök till du hittar en du tror på och återskapa kontrollen över kroppen så mycket som det går.
Med önskan om levnadsmod till er som har ont och alla anhöriga i smärtans närhet.
Malin
