Inlägg

Byn ovan kullarna – Bulgarien

Rila music exchange
Barn Bulgarien

Där fanns så många berättelser

Och jag kunde stannat.

Lyssnat.

Men där fanns så många berättelser.

Min parabol blev full.

Av fåglar. Av vind. Av ögon. Tvättlinan. Elden. Kastrullen.

Barnen som bar vatten. Släpade. Den långa backen och snälla herden. Taken. De lappade.

De modiga. De sorgsna. De lyckliga.

Dörrpost utan handtag. Inte heller dörrblad.

Vintern.

Ingen skorsten.

Men barnen var med. Dansade. Deltog. Tittade. På oss underliga musikanter och berättare. Vi var komna för att leka. För att spela och samla. Vi var där för att fira och delta.

Jag fick höra en kvinna som tackade min väninna med långa vokaler. Ett eget språk vi aldrig hört. En tacksägelse. När ord och böner inte räcker till blir stunden sjungen. Fast talad. Långa ord med darr på mitten.

Högt upp låg byn. Klamrande ingrävd. Med utsikt över tusen kullar.

Klädlinan vajade högt ovan träden, stupen och fortsättningen.

Berättat av Malin Skinnar med stöd av Sofia Teljebäck Högstadiusstipendiet för kreativ fors with suport from Daniela Dikova Cultural House

Goat on the Bulgarian hills
Barnen Bulgarien
Klädlinan högt ovan träden
Malin Skinnar storyteller from Sweden
Shepherd visiting the village
Rila music exchange
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Världen och människan – klostret vid Rilas blå sjöar

Malin in Bulgarien Rila Monestery

Bulgarien, Rila kloster

Vi klär oss i tro o vetenskap. Jag har lika få belägg för nebulosor som munkar om skärseld. Men jag väljer att tro på det. Vi bebor alla vår berättelse. 

Bulgarien, Rila Kloster

Hon slår näven hårt i bröstet och knäböjer sen

Kliver in genom porten till Rila Kloster, högst uppe i bergen, vid de sju blå sjöarna i Bulgarien. Det doftar. Rökelse och tystnad.

Önskningar.

Min bulgariska väninna tar min hand och för mig till ett altarskåp, böjer sitt huvud och ber.

Jag känner hennes vilja. Hon vaggar. Hoppet.

Vi har delat livsberättelser.

Hon sa att hennes sorger är för stora för en människas liv. Jag förstod och häpnade.

– Hur gör du för att se till att dagen bär gåvor ändå, frågade jag.
– Stängt in allt här, säger hon och slår näven mot bröstet. Här inne ligger alla mina erfarenheter och nyckeln är given till Gud. Min väg är hans. Jag kan inget styra, inte heller tyda, bara bära min kropp mot framtiden oavsett förlust och vånda.

Tyst står jag bredvid.

Hon vaggar.

Jag saknar tro men känner så starkt med henne att tårar forsar.

Vi befinner oss i ett av Bulgariens största och mäktigaste bergskloster. Enligt gammelortodox tradition, skall tredimensionella figurer ej finnas i vårt blickfång. Det är att häda.

Ikonerna är fullastade av symbolik. Väggarna bemålade i varenda skrymsle. Serier om djävulens makt över den oskyddade människan pryder samtliga väggar, valv, tak och socklar.

Tvådimensionellt ikonmåleri med exakta avstånd, linjer och symboler. Allt har betydelse.

Tänker på rymden.

Jag är hänförd av den vetenskapsmiljö jag är uppväxt i.

En Far som visar på stjärnor och galaxers avstånd med hjälp av stenkulor och lampor. Nebulosor, svarta hål, svunnen teknik i högt stående kulturer.

Här blir jag förbryllad. Förbryllad men förundrad. Känner min väninnas hand om min. Hur hon kramar den hårt och ivrigt. Hur hon visar mig fram till madonnan. Bugar sig. Den orubbliga tron. Överlevandets hängivelse.

Blygt vet jag inte hur jag ska titta. Får jag titta.

Bulgarien, Rila kloster

Hur vi ser på döden avgör vilka stigar vi beträder.

Men om något är värt att upplevas utan med en troende vän – så är det just ortodox magi.

Ljusen för de levande, ljusen för de döda. Altaret för det ena och altare för det andra.

Det blir för mig en sakral konstutställning med berättelser som är förunderliga. Som doftar.

Jag står där framför koret.

Fadern, den längste av dem, han med böjd rygg och skulpturala anletsdrag, gungar fram över golvet. Svart kåpa. Jag undrar om det är kallt om vintern. Om han blev den han är för hans anletsdrag på millimetern ligger perfekt placerade i ansiktet, som hos en ikon.

Om tvivel finns.

Jag slukas bilderna på murväggen. Satan med eldsprutande fradgestrupe som skiter förtappade månglare i munnen. Jag undrar över porten in i klostret. Om sjalar vi kvinnor skall lägga över våra hjässor. Om svaren finns i detta hus?

Man kan bo över i den äldsta delen. I ravinen ligger de välvda portalerna till detta mästerbygge fullt av historiska eldsepoker. Ovan Rilas sju sjöar. Bergens blå ögon.

Ottomanerna var här.

Turister nu.

Skylten visar förbud mot bikini, linne och shorts.

Vi klär oss i tro o vetenskap.

Jag vet egentligen lika lite om nebulosor som munkar om skärseld. Men jag väljer att tro på vetenskapen. Vi bebor alla vår berättelse. Som blir riktinngen i våra liv.

Hur vi ser på döden avgör vilka stigar vi beträder.

Jag saknar mycket som resten av världen lever under och med. Tillhör ingen religiös falang. Går på akupunktur och justerar hormoner. Tänder ett ljus för det är mysigt och är medlem i STF; En grupp naturdyrkare som vandrar besatt mellan fjällstugor och kokar torrmat för att hinna vidare till nästa stuga.

– Varför då, frågade mig min väninna? Varför går ni där på fjället i ur och skur? Fryser du inte?

– Jo … men man fattar nåt om alltings sammansättning.. där i myr och ler-klafs.

– Gör man?

– Ja … svarade jag. Sen fikade vi och hoppade in i bussen.

Var och en blir salig på sin tro.

Sannerligen är det nog så.

Berättat av Malin Skinnar med stöd ur Sofia Teljebäck Högstadius fond för kreativ vulkanism.

Bulgarien, Rila Kloster
Bulgarien Rila

Hon och slår näven mot bröstet. – Här inne ligger alla mina erfarenheter och nyckeln är given till Gud… min väg är hans. Jag kan intet styra, inte heller tyda, bara bära min kropp mot framtiden oavsett förlust och vånda.

Bulgarien Rila Monestery
Malin in Bulgarien Rila Monestery
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

If you love the moon you give birth to longing – Bulgarien

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

If you love the moon – you can give birth to nothing but birds

Kvinnor med månen som älskare föder bara fåglar och evig längtan.

Illustration Malin Skinnar The path to the moon's house

Månen låg hos henne – som ny.

Berättelser syns inte riktigt. Men de pockar på uppmärksamhet, hörs likt skällor, kring fårens halsar.

Dovt men ständigt, tinglande, över stock och sten.

Ibland får de färger eller former. Slår ned som blixtsken där man minst anar.

Och nu var de här. Mellan oss.

Vi tystnade.

Samtidigt.

Vi tystnade översättaren och jag.

Kunde hon också höra? Var det hennes berättelse som väsnats?

Jag stod bland stjärnorna mitt emot himmelen. Nära klippan. Just då jag skulle få två sånger och ett bröd. Strax efter jag fått de fyra äggen och en karamell.

De kom liksom i flock. Skyggt mumlande. Jag visste först inte varför jag inte kunde koncentrera mig. Men så kände jag igen dem … berättelserna. De som viskar en galen.

Översättaren stod bredvid mig och jag visste jag borde fråga om vintern, den hala trappan och skörden. Inte stå och titta tomt över dalen. Inte tystna som om jag tänkte på annat. Men det tinglade i skogen. Ljuden var så höga fast berättelserna var osagda. Flocken kom närmare och närmare. Ord för ord ringlade sig ned för berget.

Illustration Malin Skinnar The moon dried on the floor

Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.

Bulgarien, Daniela Dikova Culture House

At dawn she found a sliver of the moon again. 

Illustration Malion Skinnar The moon was broken
Tomaterna slogs in i tidningspapper

Vi hade stått där uppe på ravinens kant ganska länge och talat om tomater. Men det fanns något viktigt i luften.

En hemlighet och en önskad. En längtan efter någon man nästan fått men lämnats sakna vareviga dag. Var kväll, var natt och var gryning.

En sån man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.

En sådan längtan bars det på. Var söndag. Var jul och var midsommar. Varenda måndag. Alla tisdagar och även i april och snömodd.

En älskad som aldrig kom åter. Som inte delade hennes glädje, potatisen, veden, kolet. Ett par ögon i mörkret för hoppet och tron.

Lusten.

Tilltalet.

Handen.

En vän som i frånvaron gjorde, att hon glömde sig själv, sitt mål och sin roll. Hon den skickliga hade glömt att valla sina stjärnor.

En morgon fann hon till och med månen störtad ur sin bana. På köksgolvet låg han. Under stolen matt, flämtande bad han om vatten. Hennes frukt.

Fukt …

Hon gav och bar honom åter. Tjänade sin Gud och försökte.

Åren gick utan ordning. Hade lämnat ravinen med spår på hud och vägg. Kanske förfarits.

Illustration Malin Skinnar She carried the moon back

Ingen kan riktigt veta mer än kroppen.

Inte ens den som aldrig tagit av sin tid får behålla.

Men svalorna kom åter, liksom dagen och sedan natten.

Vi stod på klippavsatsen, blinkande, med ögon fyllda av gråt. Hon visste, sa hon, att då hon äntligen fått månen på plats, måste livet ändras.

Skogen ropade …

Flocken visste att vi hörde berättelserna; ropade, att den som längtar, alltid får ensamheten till skänks om hon inte ger upp.

– Det är inte för sent att sluta!

– Att älska?

– Nej, att sakna den som icke är.

Det var det jag hörde då jag stod där uppe i bergsbyn.

Högt ovan molnen; att visst kan vara otröstligt men nu kommer ju vintern och på våren må det vara glömt.

Sköt dina plantor och låt svalor visa vägen, vila du människa men aldrig i månens drömska famn.

Jag borde frågat om skörden och timret, sticket eller kaminen, men jag kunde inte koncentrera mig på svaren.

Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.

.

Berättat och målat av Malin Skinnar med stöd ur Sofia Teljebäck Högstadius fonden i Daniela Dikovas Culture house of Rila, Bulgaria.

En sån  man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

Denna berättelse är hörd ur vinden i bergsbyn bland molnen – inte skriven, inte sagd, utan nedtecknad där och då. Malin Skinnar

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

Ljuset visade henne vägen till månens hus.

Händer - women´s blues
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Stjärnbärerskan från Rodopi

På ryggen stod hon, av Rodopis skuldror

En berättarfilm av Malin Skinnar

Älskade önska – om du förr inte hann

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas – tro och bli till.

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen. Lyssna till min berättelse från Rodopibergen.

Fiol Sofia Teljebäck Högstadius o Henrik Nybom. Berättelse och film Malin Skinnar, Människa Karin Svensson och två fantastiska skogsbarn.

På ryggen stod hon, av Rodopis skuldror

På ryggen stod hon

– På ryggen stod hon.
Under himmelen.
Vid Rhodopes skuldra. Med skålen högt.
Fångade stjärnfall som ingen sett.
Plockade gnisterbit o drömmar.

Satte samman. Till färdig udd.
For och gav. Stjärnor ur skålen.
Den snidade från boden. Till dem som bad.

För kraft att åter drömma.

Höll upp en stjärna o lät den falla.
Singla en gång till. För den som inte hann.

Skynda min älskade.
Ger dig ett stjärnfall.
Blunda min lilla.
Vill dig ett liv.
Lyfter din stjärna.
Igen och igen.
Älskade önska.
Om du förr inte hann.

Din egen Tindra – Din andra Stjärna.
Din skira Längtan – Du lilla Tärna.

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas o tro
och bli till.

Så kunde förblindade se. Förstummade ropa.
Och frusna räcka handen mot sin himmelen.
Dansande åter sin önskan.

Hon samlade bland tuvor, bland barr o kottar – de bitar som höll världarna samman.

Så stilla under vintergatan. Den höga vägen.
Vid människans sinne. I sin träskål.
Den för osten. Den snidade, röda.
Målad av Baba i gammeltid.

I den skålen, den runda, skavda, samlade hon jordens himlar. Stjärnbärerskan på Rhodopes skuldra.

Och jag stod där. Nära hennes platser. På vägen i mörkret. Timmerbil det enda som hördes när något ljöd. Och fåglarna. Som togs av lodjuren. Och vargarnas hesa sagor.

Där var jag.

Och hörde. Från träden – sagor igen. Som om Rodopi svämmar över.

Och jag gråter. Var gång på hennes runda slänter.

Får av något. Stora ord. Och måste luta mig mot träden för att fatta. Sen åka för att själv få plats.

Bulgarien Stjärnbärerskan

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen.

Av Malin Skinnar

Ur boken ATT KLÄ SIG I ETT FOLKS ANDEDRÄKT
51 dagar i Bulgarien av Malin Skinnar

Det verkar faktiskt gå lika bra att gå vid sidan av. Den som tänder en eld tycks alltid få besök.
Stjärnplockerskan från Bulgarien

Denna saga är inte hörd, inte sagd, inte berättad

Jag har en trädgård i hela världen.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Sångboken klar

Lilla husbilsscenen, musikvideo och vidgat europa Det händer så mycket saker samtidigt. Allt jag kämpat med i evighet bär frukt på en gång. Den här digitala trädgården med min webbsida har blivit en plattform med husbilen som mötesplats. Bland molnen i rörelse verkar allt möjligt! Samtal och jam i mitt lilla kulturhus på fyra hjul […]