VITTELAND – TYRESTA URSKOG

Vi la oss i gräset.
Det köldspruckna.
Böjde oss in under mullfrost
och tjälspränga.
Låg där.
Långa.
Lite kalla.
Utsträckt väntande.
Välta mot April.

Förbannande kölden.
Frostan, den alltid slukande.
Stod i klungor.
På land o lott.
Med skyffel,
hacka och frusen vante…

Hon såg honom.
Han som kom med snålvinden.
Ensam i det stora tomma.
Jag såg honom med.

Nån sa han hade tassar o hasor.
Kliv som var långa
Inga ringlande slumpvingel
som en annan.
Nej, rak och stolt.
Rent av väldig.

En annan sa att han ylade,
rev och slukade.
Men vi som kisade …
såg hur han spelade.
Ensam om natten..
sitt spratt med Nordan.

Lyfte ur gipan
sin glimtand o blåste.

De varmaste toner
av dem alla.

Drog värmen till Svitjod
upp ur strupen.

Slog svansen om ryggen
för att lämna.