Songs for life – Cupseni
There are so many songs in each village. Songs with interesting variations and words that can be hundreds of years old.
Songs and stories kept alive from generation to generation from when singing was a way to pass the time spent working.
Not to perform – to live.
Songs for life – song to greet. Narrative songs of surviving.
Beautiful calls to wedding or sad songs of a harsh reality. The human soul singing.
You still have them here.
In times of mourning songs of grief are still sung and shared, a way to adapt to the changes loss brings while accepting that life must go on in another way.
Treasures of human heritage.
To share the expressions of the heart by singing.
Tror jag sköljdes av bön.
En kallelse eller rit.
Hon talade högt och länge.
Höll mina händer.
Hennes mjuka och varma.
– Kalla, sa maken om mina. Att de var när han hälsat. Och han höll dem i sina och kysste dem.
Kunde få bröd om jag ville.
Varmt för frusna som inte kunde ta emot vårsolen.
Varmt för den som tänker så fingrarna stelnar …
Det bufflade under bordet. Fnysnosar som bufflade och sniffade.
Lammens mjuka nos kittlade. Lena ullpannor som stångades var gång jag flyttade foten.
Cementgolv. Ikoner. Tusentals små bilder. Käppen. Ljuset från fönstret. Elden i kaminen.
– Kom med ut får du se mina djur. Maken förde mig mot dörren och vi gick genom bark o späntved.
Såg så många saker jag inte vet något om. Alla specialstörar o öglor.
Bönder skulle nog älska att få komma hit. Lämna storbruk i Sverige och se det lilla.
Handens kraft och möjligheten.
En livsresa för att se hur självhushållarna löser vardagen. Hur de följer hösten o sommaren, vintern o våren. Men inte bara jordbrukare. Alla. Alla borde åka hit o se hur man gör ett liv.
De bor så nära oss. Likt vårt klimat men med kunskapen kvar om hur man är människa med djuren.. . Nu och här.
Så många saker jag så gärna ville veta massor om.
Lien o skäran, plogen. Kan inget.
Det fanns en liten stege på ett krusifix.
Det är stegen för Gud att klättra på.
Tror jag – förstod ej helt.
Antingen vår väg till himmelriket eller den högstes väg till oss.
Sen for vi. Mötte tre droskor på en bro.
Det är så det är i Maramures små byar.
Levande kultur och människoland.
Människor delar vardagen med bergen, djuren med herdarna och året med vinden.
I Tara Lapusului bor folket som kan allt och lever i ett med naturen.
När jag kom åter igen, efter fem år. Efter fem vintrar, fem somrar och fem höstar, så hade hon farit till himmelen. Somnat in och lämnat.
Så liten med skyffeln i dörren. Så vacker med ögon som en drottning och böner viskades mot mina händer. Nu stod hennes man stod på trappan allena.
Frid vare över hennes minne. Må vintern bringa allt gott till hennes make.
Jag har rest till byn Cupseni i Rumänien var år sen sen 2014. Detta är min finaste bild. Den med kvinnan i de blå huset med lammen som rör hennes hand.
”Det började med att jag efter ett sorgeår sökte mig till gråterskesångerskor i österland. Men förvånande nog blev jag glad där. Och började skratta igen.
I byarna runt Tara Lapusului finns kvinnoröster som griper tag i hela min själ och dessa ömma gammelgummors stämmor är så starka. Jag lyssnar till Europa genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitter tätt intill och hör livet sjunget alldeles på riktigt.”
Malin Skinnar , berättare, dokumentärfotograf och folklivsskildrare
