Inlägg

Förstår Sverige utifrån Europa

Swedish folkmusic

LÅNG BERÄTTELSE OM NORDEN, EUROPA OCH DIGITALA NATIONER

Det stora Europaskiftet & jag 

Illustration & Text Malin Skinnar 

Grannländer, gränsland och traditioner

Utveckling är inte bara revolutioner och hashtags. Det är långsamma processer som bygger på gemensamma förtroenden.  Vägarna finns redan.

De är livsviktiga för miljö, ekonomi och beskydd av flyktingar. Men även för handel, kultur och nya innovationer. 

Digital nomad

SEARCHING FOR THE WOMEN’s BLUES

Jag är en folklivsskildrande berättare och konstnär. Detta är ingen uttänkt plan utan ett skrå jag kanske kan säga mig likna.

Under många år har jag skildrat kvinnors sång i gränsland. Gummors sång.  Jag reser oftast till gränser för där har kulturyttringarna hög densitet.

Liv sjuder under ytan…

Som mönster, speciella ritualer eller ofta sång. Minsta ljus får dolda skott att spira.

I mitt sökande efter sångklanger halkar jag alltid in i traditionellt firande. Det är som om högtiderna länkar samman vardagens slit till en fortsättning och ger vardagen mening.

De som lever ur hand i mun som självhushållare gör – bor i en  årscirkel av återkomster.

Man firar inte framgång utan nog egentligen gemenskap och glädje över det som  härbärgerats. En existensens zen.

Rumänien

SJÄLVHUSHÅLLARNA RUSAR FÖR ATT HINNA

Kanske har jag förstått mer av ritualernas samhällsbärande betydelser på mina färder i öst och via dem Sveriges.

Traditioner stadgar vardagen i många länder. Ibland tänker jag att det ger själva slitet en mening, saknaden en form och fortsättningen ett hoppfullt ljus.

Just traditioner omkring sång och mat  är lätt att knyta an till högtider, eftersom det går att åstadkomma även om tiden saknas. Att leva som självhushållare är ingen lugn lunk. Dagen går i rasande tempo och ingen stund förfars utan att ha något för händerna.

Grisen skuttar hos bönder i Rumänien

SLAKTEN AV JULEGRISEN

I Rumänien ses grannar inför julen då offerslakt av grisen sysselsätter byn i flera dagar. Jag har sett det så många gånger nu… hur det som verkar ta mycket tid; att slakta, röka, stycka, sylta och stoppa faktiskt fyller livet med mening.

De offrar en av gårdens få grisar. Ett kärt gårdsdjur som sprungit fritt kring familjens fötter hela året. Slakten görs som den alltid gjort; värdigt, tillsammans och tacksamt. Späcket betyder näring och köttet dyrbar kost. Inget förgås. Dessutom fastar man enligt gammelortodox sed sammanlagt nästan halva delen av året och lever då veganskt – så det mesta räcker faktiskt till som gården bringar. Det äts inte så mycket kött.

-Människor i byarna hinner ses och planer skapas. Alla måste hjälpa varandra för att det skall fungera och även om bestyren är många så hinner folk prata medan de utför sina sysslor. 

De som möts utvecklas. Åsikter måste kalibreras, göranden konfereras och samarbete genomföras. Ett sorts lokalt FN eller nyföretagarcentrum. En kittel av kompetenser och viljor som kan bli en ny framtidsbrygd. 

BLÅSTRESSADE AV ÖVERFLÖD

Att skapa återkommande öar av gemensamma ritualer innefattar möten över generationer.

Alla sysslor inför högtider innebär massor av tid med varandra och erfarenhetsutbyten… en ovanlig och dyrbar umgängesform när man kommer från Sverige där alla tycks krascha i stress eller ensamhet.

Hur kunde vi bli så stressiga?

Vi har fria studier, centralvärme och generell välfärd. Som född i Sverige, inga krig i närmiljö, heller ingen svält eller översvämningsperiod med trasad infrastruktur.

Men svensken är  blåstressad… sen ganska länge… alltså långt före 90-talet. Det osociala skyndandet för att fixa, skjutsa, träna, renovera.

Finns det några  framgångsrika  samhällsbyggen i Europa… eller förlorar vi på gungorna vad vi vann på karusellerna?

HASHTAGS – DEN NYA BÖNEN

Ofta uttrycks kritik av de samhällssystem i världen, där tradition och religion inverkar på vardagen. Det sägs att ritualer hålla folk i schack och därmed kvar i lägre standard då tro på något högre  binder folket vid acceptans; Att det inte ligger på den enskilde att kunna påverka – det är traditionen som styr och den högste som ger.

Men vad är hög standard och vad kännetecknar frihet?

Att alltid vara individualist oroar kanske mer än att överlåta sig i Guds händer.

Har inte Sverige väldigt höga depressionstal och medicinbrukare? Är det hög standard?

Kan social välfärd, där samhället tagit över barnen, gammelföräldrarna och grannens väl och ve kanske blivit lika lamslående som traditionens påbud och en allt för allsmäktig Herre?

Kan vår förmåga att påverka allt med ett knapptryck bort, stressa oss till perfektion som ingen hinner uppfylla? Det räcker kanske inte med tiptopfunktioner utan ro?

Om vi nu är fullfjädrade i högan nord? Varför lyfter vi inte själva vår skimrande skrud och flyger så fritt när vi nu kan?

Nä… för vi orkar inte vara fria.

Vi gör samma saker år ut och år in, låter mammon, trend och tv styra helt utan äventyr trots försäkringar upp till tänderna.

Som en sorts  nickedockor i led, konsumerar den frigjorda människan samma  ytliga julafton, likadana tatueringar och nästan samma livsmål.

Det mest rebelliska här verkar vara bikupor på balkongen och görs något sidosteg från det vedertagna så bildas omgående en  facebokgrupp där alla samtidigt  börjar bära näverhatt.

Kanske är vår hashtag-iver den nya bönen.. så vi kan vara unika tillsammans. 

FLOCKEN STYR

Det finns konstigt nog en rebellisk frihet i det traditionsbundna. Såväl religion som folktro kan nämligen inte politiken rå på hur de är prövar; Subtila, privata uttryck särskiljer folket från övermakten och väver en tyst gemenskap.

Det är svårt att stoppa människors manifestationer för glädje och ännu svårare är att stoppa ritualer  eller åsikter som inger hopp. 

Kanske är det därför som så mycket av sprudlande folklore ännu lever kvar i öst?

I Sverige har sen århundraden kyrka och stat gått följe. Befolkningen har varit  i ett ekonomiskt ekorrhjul där kung och adel lät sig  likställdes med Gud! – Vilken andlig soppa!

Med lutheranismen avskaffades även magin.

Kanske är det magin som är den  där tredje ingrediensen i religionen som gör det hela okontrollerbar för staten…. Det som kallas Qi i asien och helige ande i gammelskrifterna eller energi hos dem som talar modernt.

Är det detta jag ser när jag kommer åter till Sverige?

– Viljan att vara lagom coolt unik,   istället för gudfruktigt redo? Flocken styr alltid och den som lever utan något större än morgondagen måste följa trenden för att inte falla ur….

Jistanes … I´m sorry…jag måste balansera detta.

Jag tror ju inte på nånting och är själv  skrattretande lik alla jag iakttar som ett  barn av vår tid.   Jag är helt präglad av vår gemensamma samtidshistoria men jag skriver för att förstå.

Det är detta jag är fylld av och frågar mig hur det kunnat bli så här som det är i Sverige… har vi trender istället för religion…. Det är ju lite unikt om man jämför oss med resten av världen. Inte fel… men anmärkningsvärt….

Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans… 

NÄT- VISIR  & TILLHÖRIGHET

De människor man inte släpper in i ett samhälle – måste vara starka i sitt utanförskap, markera sin tillhörighet med brodyr eller slägga… vida kjolar eller kanske AI.

Hu och fasa för en framtida ofärdstid….. När digitalsmarta skapare av artificiell intelligens hoppar av den mänskliga gemenskapen för att ingen verklighet behövs mer…

Kanske är det här som traditioner återknyter och gör verklighet av det som annars kan härskas…

I familjeriter är man inte mer än grannen, modern och syskonet. Alla ser en i spegling av görandet tillsammans.

Det går inte att spela cool vid matbordet inför systrar och bröder, dock fungerar kyla på nätet.. i evighet bjuder nätet skuggfigurer utrymmet utan motstånd. Så kanske är den folkloriska sociala kontrollen som folkloriska med djupt rotade traditioner en konservativ verklighetsspärr?

Man står där – utan sitt nät-visir och bara är;  i mängden av en salig blandning familj och grannar… med en och annan från  släktens ytterflank som man egentligen inte vill förknippas med.

BRINNANDE BOCKAR

I alla tider har mäktiga försökt att styra genom reformeration  eller förbud.  Finns det vilda upptåg som vi i Sverige hade med fyllebock och tiggartåg inför jul så lyfts helgonförklarad Lucia med ljus i hår.

Finns det dans som gör anspråk på morgondagen så skylls på spelemän med bockfot och djävulens inverkan utropas. Det är ingen hejd på maktens idérikedom för att få ordning på massorna.

Vi går mot döden vart vi går – och människans rädsla inför det okända, ger makt till den som inget fruktar.

Den som har det bästa anti-dödskonceptet vinner; En helig brygd, ett livselixir, god hand med gudar eller bästa genkoden…

Blir man överbevisad så finns nästa anhalt att ta till;  paradis, helvete, pärleport och skärseld. Va ska man tro när allt är så här…. 

Vi lever allt vi orkar för att dö….

SOM DU TOLKAR DÖDEN – VÄLJER DU ATT LEVA

Den syn vi har på  döden – påverkar helt hur vi väljer att leva. Och har vi inte koll på döden, så kan vi ge härligheten till våra avkommor och upplyfta vår egen roll – porträtteras eller bli ihågkomna gurus.

Som barn av min tid –  så har jag inte behov av traditioner och högtider.

Det ligger heller inte för mig som person. Jag firar inget, varken jul eller födelsedagar och klarar inte heller att skåla för nyår eller sitta still i vitt kring ett midsommarbord. Det ger mig faktiskt rysningar och förbryllning.

Men som landad på jorden fortsätter jag undersöka trender och traditioner  för att fatta vad det är vi pysslar med egentligen. 

LIV ÄR RÖRLIGT

Jag har under mina resandeår kommit in i ett mentalt men även verkligt landskap som jag saknar begrepp för.

Jag kliver runt i en har en flod men har ingen att dryfta allt med.

Den digitala folklivsskildningens tillgång till precis allt på en gång, gör intrycken brusande.  Husbilens möjligheter att ta mig dit lokaltrafiken inte går, snabb media, livesändningar och  och fred…

Det är så många detaljer jag upplevt som kräver erfarenhet för att det skall få en mening. -Inte bara åsikter.

Man måste känna varandra väl för att kunna tala om liv och död utan att samtalen låses av föreställningar om rätt och fel. Utan att de polariseras. De öppna samtalen är så viktigt för att komma vidare.

Vårt språk är ju inget annat än transformering av intryck som blir kompromissande uttryck. Det är tur att språk även kan vara ljud, bild eller adapterade stilarter så vi kan tolka varandra på fler plan än det verbala.

Det är väl därför jag målar, filmar, diktar och samtalar. För att höra bättre… och hitta andra.

Hjärnan knocklar samman av subtila ingredienser jag vill dryfta. Längtar till sammanhang där det går att tala. Ett forum av högt och lågt – nyfikenhet och kunskap blandat.  Det enda jag vet är att inget är fast… liv är rörligt… och ju fler möjligheter vi har att mötas och stötas desto lättare kommer vi passa in i varandra och rulla livet framåt…

Travelling alone and creative, illustration Malin Skinnar

STRESSEN OCH UTVECKLINGEN

Men det finns tillfällen när allt liksom lossnar. När någon från en annan plattform hittar pusselbitar i mitt sökande och jag i hens.  Då blir samtalen som bevattning, näring och ljus och alla delar faller på plats.

Jag har några sådana bekanta. En programmerare som ser livet ur kodens perspektiv, en mekaniker som analyserar ur kuggens drift och en krigsforskare som måste lyfta upp i ljus det som smärtar. Alla deras iakttagelser meningar sitter samman fast på olika vis för jag är nu full av småbitar och måste hitta in från annat håll.

Jag färdas mellan stad och bygd.  Känner igen allt men kan inte beskriva vad jag upplever…

Jag bara känner väldigt starkt att det finns fragmenten av allt det som jag möter som bara ligger kvar som fragment i Sverige och har något med den skyhöga stressen här att göra…

Malin Skinnar and Samfira Filip, Cupseni, Romania

KULTUR ÄR HUR MAN ODLAR SIN TANKE

De platser jag oftast är på i Europa är Bulgarien, Rumänien Estland, Lettland, Finland och Sápmi, ja hela Nordkalotten.

Alltid rör jag mig i gränsland där folkets vilja att uttrycka sig oftast tar sig kulturella vägar. När  gränser förskjuts fram och åter måste människor tystna. Det blir så…för överlevnadens skull.. men det sjuder under ytan… liv.

Ingen grupp är homogen.

Vid gränsdragningar delas alltid älskade, familjer, syskon, vänner som  kommer behöva välja givare för sin överlevnad.. och man vet inte vem som tycker vad. Lågmäldhet betyder mat på bordet ofta.

Den som strider eller bubblar faller.

Endast i mättnad är människan fri. I hunger göt hon vad hon kan för att klara dagen.

Det är det som är kultur…. Inte rött och blått, fint och fult..

Det är hur man hanterar dagen och odlar sin tanke… Det är intrycket som blir utryck och efter hand en stam en krona som bär frukt och nya frön… Vart de flyger vet ingen…

SELFIES ELLER BRODERADE SJALETTER

Där tystnad råder växer annat… ringlande rankor av betydelse som man vid första anblicken kanske inte förstår. Det som överbrygger tystnad kan vara gemensamma traditioner.. en stång som reses.. ett bröd, en sång en dans…

Tänker ofta på det… att välkomnas till ett land handlar inte om att anpassa det som redan finns efter de nykomna – utan tvärtom bjuda in och dela med sig av redan inrotat.

Då bildas en matta att kliva på… och på mattan kan andra knixar tas… kanske läggs ett galant steg till, en förtrollande färg, eller förförisk stämma. Dynamisk folklore är det enda som överlever… låst, museal folkkultur dör med ekonomin att bespara och förvara.

Människan är i sig en egen spridare av sitt kulturarv. Och det kan ingen ändra på… det kommer alltid slå igenom… märkligt nog.. Människor vill guppa, gunga röra sig i ett stim av färg och form, eller strikt ryta i led.. men de trista leden dör med härföraren.. de små girlangernas, och ornamentens toner består… blommar ut och finns med oss hela tiden…

Tillsammans verkar människan gilla att verka…  som kurbitser slingrande in i framtiden..

Nu ska alla selfa sig och gilla. Men vi kunde lika gärna burit brodyr och krona.

Var tid har sin folklore. Nu är det hashtaggens tidevarv.

DEN UNDERLIGGANDE TONEN

Det folk som lever  i gränsland, har alltid tvingats anpassa sig. Men ingen människa lever utan uttryck. Det inre bubblar alltid fram. Sjuder, kokar kanske exploderar i generationer längre fram.

I gränsland har kulturen hög densitet.

Är det inte religionsskifte så är det språkförändringar. Eller så förväntas det att  man plötsligt ska vara lojal mot ny regim.

Ett gränsland har  lika många påbud som förbud att följa och jag har märkt att i sången samlas allt det där osagda –  och det är där jag söker mina berättelser. Via klangen.

Alltså inte orden.. utan via klangen.

Det hörs mer hur man sjunger än vad man sjunger om…

Den sjungande sköldens övertoner… de tränger sinom tid igenom allt.

My mobile stage.

SAMTIDEN

Jag visste inte då jag gav mig av från Sverige att det är utomlands jag lär mig om mitt hemland. Att det är där jag får syn på det vi hemma tar för givet. Att jag och många med mig är förblindande av vår egen spegling av världen.

Det är via grannländerna Finland, Estland, Lettland, Grönland, Färöarna, Island, Danmark och Norge som jag hör Sverige.

Och det är via Rumänien eller  Bulgarien jag lär mig om gammelnordiska traditioner som glömts, stöpts om och liksom finns som märkliga rester här hemma.

Och det är när jag färdas jag förbluffas  jag över hur lite Sverige hinner med sina grannar. Hur lite gemene man vet om länderna nästgårds och hur mycket de tar del av information om Sverige. Missvisande eller ej.. men dock.

Vi värdesätter samhällen runt om oss så ringa att pressen knappt har råd med  fokuserad bevakning av ens Finland trots svenskspråkig befolkning i landet.

Och när hörde ni senast initierade nyheter från Estland eller om Grönlands mångsidiga kamp för framtiden?

Vi har friheten att vidga våra perspektiv men till och med den fria pressen väljer filterbubblande facebook som nyhetsgivare. Och alla användare stöttar processen  bara genom att vara kvar på plattformen.

Det är inte bra.

SOCIAL MEDIA OCH OMVÄRLDEN

Det är så mycket som händer utanför Sverige och det känns viktigt att känna till.

Ofta långsamma kanske inte så bombastiska processer men noggranna. Precis som i Sverige har den unga generationen i hela EU haft möjlighet att utbilda sig och under fredstid chans att hämta andan. Det finns lika många unga, kreativa politiker som Sverige och kraftiga rörelser som media inte skildrar.

Samma diskussioner som hos oss med med andra erfarenheter.

Det finns många översvallande FB-åsikter där lösryckta händelser rådbråkas.

Allt vårt gillande och bläddrande på fb  katalogiseras och slussas ut i lagom portionerade åsiktsbubblor i våra fb-flöden. Det blir behagligt att scrolla för det vi ser är vad vi själva valt att gilla… En filtrerad åsiktsbubbla.

Därefter är det lätt att  tro mer på vår lilla kompis-klan eftersom allt i flödet tyder på att det mesta handlar om oss själva och det vi tror på. Facebook gör världen lite bekvämare och reklam läggs bäst ut där konsumenten vill beta upplevelser…..

Att facebook överhuvudtaget slagit sina tekniska klor över hela världens privatliv är galet.

Det är det farliga med låtsas-social media….

Om jag hade sju blommor

PEKBOKSFÄLLAN

Folk bråkar bakom skärmar och tror på den egna tesen eftersom den hela tiden förstärks via facebooks algoritmer – alltså organiserad data som förstärker vad vi  ser i vårt flöde.

Det är ju inte bara dom som debatterar åsikter som registreras av facebook, utan alla som vilar tillräckligt länge på vissa inlägg, konverserar i närheten av appen  – eller lajkar oförargerliga sajter.

Allt kommer sen åter som en skräddarsydd rekyl från facebook som snärjer oss att läsa det som oss behagar med invävd styrning mot den som betalat.

– Det behövs verkligen akut mer verklighet! Gärna konflikter med grannar och släktingar som man måste stå ut med och till syvende och sist komma överens med. Fler bråkiga släktfejder och mer tjäbbel i trappuppgången.

För det enda som leder samhället framåt är konflikter med dem vi är beroende av.

Vy över stockholm från husbilsfönster med dator

DIGITAL SAMHÄLLSKUNSKAP

Dagens Analys som jag alltid läser skriver följande: “En undersökning från 2016 visar att Facebook har i snitt 29.000 datapunkter för var och en av sina användare. All  data hanteras genom AI som kan dra extremt detaljerade slutsatser. Facebook samlar in till och med in data från personer som inte har ett konto hos Facebook.”

För mig är det självklart att avsluta facebook och jag hoppas riktiga mediaproducenter gör detsamma. Internet är en otroligt möjlighet men vi gullar med  hajar och lägger vårt privatliv i händerna på skrupelfria pirater.

En reporter kommenterade mitt beslut med att “Du kan väl inte gå emot hela världen Malin, du som har alla kunder och läsare på Facebook?

– Klart jag kan.

Om alla frihetskämpar före oss visste hur vi slarvar bort vår dyrbara frihet och den unika möjligheten till världsutveckling vi nu har, så  hade de spytt oss i ögonen…

Lyssna även på Digital Samhällskunskap via Podcasten Digitalsamtal så lär man sig saker i bara farten! Utvecklingen går så snabbt nu så ingen hinner uppdatera sig. Viktigt att hålla sig informerad så bra det går så man vet vilken stig man är inne på.

KONTAKTER I VERKLIGHETEN

Liv är att tycka olika och via beroende av varandra tvingas att försöka förstå andra sidan, jämka och återskapa möjligt samförstånd.

Jag känner mig upprörd som en gammal gubbe från Föreningen Norden.

Kanske är det bara dem som genomlevt fattigdom eller kalla krigets dagar som tänker på hur fantastiskt det är med  kontaktskapande. Att ha kunskap om sin nära omgivning är inte bara utvecklande och roligt utan även fredsbevarande.

UTVECKLING ÄR INTE BARA REVOLUTIONER OCH HASHTAGS

Och nu har vi något ännu större än freden att bevara…. själva jordklotet. Samarbete innebär allt för att det ska fungera. Det räcker inte att sopsortera.

– Vi måste kommunicera, inte bara demonstrera. 

När jag var liten omnämndes Norden som samling hela tiden. Men gränserna var skarpa. Vandringskartor längs med Kungsleden visade blankt på andra sidan gränsen när vi vandrade i Jämtland eller nära Riksgränsen.  Och aldrig fanns samspråk i vår public service.

Tack vare öppna arbetsgränser, snitsiga tv-serier från Norge och Danmark och en folkkär Skavlan har folk äntligen vant sig vid nordiska dialekter och unga rör sig obehindrat mellan länderna.

Norge valde att inte gå med i EU då oljan gav dem ekonomiska möjligheter att stå utanför men det kändes konstigt att närmsta granne valde ett annat ekonomiskt system när geografin var exakt på samma breddgrad. Nu när miljön kräver hänsyn och närmiljö-producerat för att skona världen hade den gamla sammanslutningen Norden fyllt en viktig roll.

Jag vet att folk inte bryr sig varken om vänorter eller gamla organisationer som Föreningen Norden.  Men de finns ännu kvar och möjliggör kreativa eller diplomatiska möten.

Vi vet aldrig när vi behöver hjälpa eller hjälpas igen. Alla som genomlevt krigen vet att vänorter och samarbeten kan vara livhanken i kris. Vi tror inte på konflikter så alltså finns de inte… Men gamla traditionella samarbeten är lika viktiga som ungas revolter för att få med tungrodda konsortsier på rätt kurs för miljön tex.  – För livet….

Utveckling är inte bara revolutioner och hashtags. Det är långsamma processer som bygger på gemensamma förtroenden och vägarna finns redan. De är livsviktiga för miljö, ekonomi och beskydd av flyktingar. Men även för handel, kultur och nya innovationer. 

With a mobile stage through Europe

ÄR DU FÖDD EFTER 90?

I öst är det en stor skillnad på dem som växt upp före eller efter 90. Det faktumet står jag inför varenda dag. Men jag inser att detsamma gäller Sverige.

Jag är ständigt förvånad över det högutbildade, välinformerade Sverige som fixar och donar men inte hinner med att bygga upp stabila relationer med länder omkring sig.

Utvecklingen går så fort överallt och även på hemmaplan är det mesta annorlunda efter 90-talet.

Norge blev rika på laxexport och olja och vi jobbar på deras sjukhus. Det vore obegripligt på åttiotalet. Och Oslo City är snyggt och coolt, mixat med en utpräglad friluftskultur där folk går hem med turskidorna på axeln samtidigt som nattfolket går ut.

Det var inte alls så innan….

Ni som är födda efter det stora Europaskiftet vet kanske inte hur danskar och norrmän en gång tittade på svensk TV och att det var i Sverige som den höga standarden fanns.

Ingen svensk skulle drömma om att söka jobb i grannländerna .. det var tvärtom.

SVINDYRT ATT FIKA

Och Danmark; dit vi turade med båtar fram till Öresundsbron byggdes – där standarden var låg, livet  billigt och mysigt – är nu arbetsplats för svenskar som jobbar i danska butiker. Om alla debatter och strider som föregick brobygget och dess miljökonsekvenser finns nästan ingen ung som känner till.

Malmö –  Köpenhamn fick benämningen Öresundsregionen och gränser skulle bära istället för att sära. Sen påverkades hela världen av Mellanöstern och passkontroller bromsade flödet.

Det är intressant att se hur många händelser som påverkar utveckling och samhällsbyggen som knappt gick att föreställa sig då på åttiotalet när brodebatten var som handgranater vänner emellan. Mycket explosivt.

Och det är nyss…

När jag flyttade till Malmö -87 för att komma närmre folklivsarkivet i Köpenhamn  så fanns bara två cafeér öppna på söndagar. Och det var svindyrt att fika…

Malmö var som en brummande blåshåla med industrier och stora boulevarder. Jag flyttade dit för det kändes exotiskt långt borta. Lite som Grönland faktiskt dit jag var på väg och liknade fabrikskvarteren i Östberlin…

Nu hittar jag inte längre mellan stora glaspalats och utbyggda pirar…

INTE FORSKARE & JOURNALIST

Nåväl.. traditioner är inte det jag sökte där jag började berätta. Jag struntar  i ritualer personligen. Jag började skildra Europa via  gummors sång…  och hos gummor finns det traditioner så jag blev ganska haj på det där…

Och hur länder sköter om sina grannar var inte heller något jag hade tänkt mig när jag började berättade om sorgetradition och livskraft i ett sargat Europa. Men så blev det…

Mitt berättande är nog som ett kall, jag är inte forskare eller journalist. Jag är bara häpen över sammanhang och vedertagna beskrivningar.

Jag skildrar för att förstå min plats på jorden, kanske lite min tid i universum men mest min roll som medmänniska.

Det är faktiskt som om en inlandsis kalvar i huvudet av information, upphettad av alla möten längs vägen. 

Inget är som vi trott längre…

Malin Skinnar utvecklar husbilen till ett mobilt kontor och rullande kulturhus

DIGITAL NOMAD I TALLINN

Och öster ut då?

Snart tror jag att vi kommer söka jobb som biträden i Estland. Kanske inte vad du tänkt dig? Esterna flyttar hem igen från flera års arbete ute i Europa.

Det är högutbildade entreprenörer som återvänder hem – vana att ta i och slutföra själva utan gnäll och hopp om bidrag. De kommer åter till en internationell handelsstad som heter Tallinn även kallad Reval eller Räffle (!)på svenska.   

Där är vackrare än på de flesta ställen i Europa och Estland är faktiskt världens första digitala nation och ledande mötespunkt för digitala nomadermed E-Residency.

Jag har med mitt företag i Estland och på EU-kontorets fik är det högkreativt och internationellt.

Känner mig ofta som en lantlolla i en hypersnabb stadsutveckling.

De unga esterna är flinka slitvargar och väldigt drivna.  Jag tänker ofta på att det är sån tur jag får vara med om det här…

Det är faktiskt helt otroligt.

En helt ny samhällsutveckling. 

Jag färdas via Europas gränser. Stannar. Lyssnar till samtal i hotellens lobbys. Ser på kartor och namnskiften. Hör om försvunna folk och utdöende dialekter. Möter barn ur äktenskap över religioner, länder och epoker. Stannar och undrar i det som kallats “ingenmansland” – ser övergivna odlingar och brunnar.

Övergivna.

Kommer till städer med helt ny stass. Oigenkännbara stadskärnor och förorter. Jag har hittat fantastiska världar via facebooks rika nätverkande (ja det som är bra med fb är magnifikt) och nått in i lokala sammanhang på ett kick.

Jag går ständigt omkring med en inre dialog och önskar jag hade en hord kunniga med mig. Huvudet frågar sig så många saker och utmattad hoppas jag på att förstå lite mer.

Min färd blev en samhällsskildring, en social interaktion med verkligheten, fast jag bara hade tänkt mig att sjunga med små gummor i gränsland.

Bara sjunga, måla  och skratta.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Malin – the Swedish song explorer in Romania

Gospodina
Husbilen Chausson Flash 510, med milsvid utsikt

SWEDISH ARTIST MALIN SKINNAR : “AS USUAL, IN ROMANIA, MIRACULOUS THINGS HAPPEN”

Doina singer, gospodina

– MALIN, WE ARE CURIOUS TO FIND OUT MORE ABOUT YOU. COULD YOU PLEASE TELL US WHAT BROUGHT YOU TO ROMANIA ?

– I am a digital nomad who depicts folklore through my iPhone and via YouTube. I have my studio and atelier in a camper van and I tell the stories of different countries by their folk songs.

My vision is to travel around Romania and make a book about the women’s songs and about the self sustainable people. Romania has a richness when it comes to village life and traditional lifestyles still kept in use.

Those are things that I find unique for Romania and  desirable for us in Sweden. I dearly wish to depict that and tell the stories from Romania.

I always travel with the help of my friendly network on Facebook and I am always met by kind and hospitable village people. I often get the question if I am not scared to travel alone.

No, I am not.  Friendliness and hospitality are extensive all over the world and in Romania it was omnipresent.

I was embraced, guided and welcomed as if I was a niece, the child of a cousin or a dear, old friend.  Multumesc, Romania !

The smallest Culture House in The World, malinstoryteller.com

Romania always pulled me. The folklore is strong and multi-facetted there. Romania is the core of Europe and has been crossed by historical epochs, cultures, people, throughout history, but in Sweden we hardly know anything about Romania.

I had heard about special, ancient  songs from Romania as I was making a book in neighbouring Bulgaria. I did an art book about Bulgarian women’s songs called : “Att klä sig i ett folks andedräkt”. 

I came to Bucharest without knowing anyone, but became friends with some people through a course I assisted, called “ The Liberated Voice”. By accident I found a STAR-video of a young girl from Cluj singing  a folksong.

The song was magical and captivating and I took the train north and played the video to everyone I met. At the end, the tunes could be tracked to Maramures and by a miracle I found the singer, who was now an adult. She is  fantastic Livia Neag.

WATCH LIVIA NEAG  as she sings for Malin


Horse and farmer

I noticed that every village in Romania had their special traits and the authentic songs  have their special place in the every day lives of the villagers.

As a folklore story-teller it is the variation of culture that makes a bridge  where there is usually national borders.

The human being and her songs, clothes, traditional costumes, language and every day life have similarities everywhere you go in the world.

All of us were born, need to survive and will one day die. In between there is joy, challenges , celebrations, hope, belief.  All our cultural expressions are like a human cape that embrace us. We carry a heritage with us, despite politics and national borders. The songs are  like an archaeological finding and consists of non tangible  values that can only be felt in our hearts.

The digital life we have today, with Facebook and YouTube ,makes the description of the lives of people pretty unique. I found a beautiful, old woman,  in Maramures and I sat down with her and we sang together.

I  shared the film on Facebook and all of a sudden  I was in contact with 15 of her grandchildren on FB, and they helped me with translations , explanations, connected  me with neighbours, other villages and sent me links with things they though I should do in the area  !

– WE WOULD LIKE TO BE INSPIRED BY YOUR OTHER ADVENTURES. WHERE DID YOU GO AND WHAT DID YOU DO ? 

I have travelled almost all my life. I am a story-teller and an artist and started early at a radio station in Sweden where music production was my field.  Through music I found throat chanting and drum dance  from the Arctic and I went to Greenland and hitch-hiked with fishermen.

I   also depicted  hip-hopers and hard rockers in the small villages, between the mountains. Then I joined their grandparents for hunting and learnt all about their old traditions.

At home, in Sweden, I started an  exhibition and  I went out on a tour with it, for 8 years. A tour with  poetry and photographs. Between the year 1992-1998   I told  43 000 children and adults  about the Arctic.  I made 11 trips to Greenland and I have paddle in between ice bergs, met polar bears and crashed into a whale !

Malin Skinnar i sin husbil.

– COULD YOU DESCRIBE A DAY OR TWO IN THE CAMPER VAN ? 

In Sweden I use a motto: ” Liten yta stor rymd ”  which could be translated to ” Small surface – big space” .

I left behind a beautiful house with an atelier, in the countryside, to move into the camper van. I gave away and sold almost all  that I owned, except for  an iPad,  an iPhone and  hiking shoes. I own a camper van with a solar panel. In my home I have made an atelier and studio where I paint art books.

At the moment I am painting a book for a vocal quartet that collected nursery rhymes from all overthe world.The book shall be finished soon so my whole car is full of sketches.

Last week I finished a Finnish songbook for a folk singer who wanted my illustrations for a book that comes with a CD.  I am always on the look out to be able to find ways to tell the stories of people.

Grönlandsberättelser
Illustrator Malin Skinnar, Sweden

– WHAT DO YOU SAY IF I SAY PASSION ?

– To make borders into bridges.

 – The human being on earth and singing.

I love sitting with old women who wear head scarves and be in their kitchen and sing.

Last year I sat in Senegal with muslim women and they taught me old Mandinka songs from the 14th century. In between prayers they burst into laughter, danced and talked.

– WHAT DO YOU SAY IF I SAY DREAMS?

– To use my gift to connect people on earth.

–  My curiosity to tell stories and my trust to travel to places on earth I didn’t even knew existed.

– To continue with story telling through songs, films, drawings, paintings and words.

– That Europe continues to open borders and collaborate.  That excluding nationalism will never gain power again because no one goes out as a winner. Only regimes. Not the individual families. People need each other. We are all of the same kind.

Världens minsta kulturhus

– WHAT DO YOU SAY IF I SAY COURAGE ?  

To trust one’s intuition demands a certain degree of courage.

To be courageous doesn’t mean one has no fear. It is about how we values the time together, here on earth – and how to treat one’s neighbour.

I trust individuals. It doesn’t mean that I am not attentive. It means that I am open and flexible towards  the situation that I am in.

– WHICH ARE THE MEETINGS OR EVENTS THAT MADE THE BIGGEST IMPACT ON YOU WHILE TRAVELING IN ROMANIA?

Oh, all the meetings with people. There is a fundamental sense of friendliness and hospitality everywhere.

I always get surprised on how much help I get and how curious everyone is  and how much they want to show me their world !

Gospodina

– I AM MOVED ALMOST EVERY HOUR

One dazing day of luck and joy  was when  I sat with the women and sang in Ungureni. Their incredible traditional  clothing, their scarves, their beautiful and strong hands resting in their laps , was like  being in a fairytale.

When they sang I cried.

I had asked to hear laments , it is a tradition we forgot about in Sweden.

They sang so all of us cried. Afterwards we all ate sasuages, apples and drank horinca.  

– And we laughed.

I had been sad for a long period of time, for personal reasons, but all sadness disappeared in Ungureni. The laughter stays in my soul. Ungureni is the world’s most beautiful village.

Watch : Malin in Maramures

– WHAT ARE THE THINGS THAT WE, IN WESTERN EUROPE , COULD LEARN FROM THE ROMANIANS? 

First of all the hospitality, that is pretty amazing.

Secondly, the expressions of the cultural richness that can be found in Romania, via the multi cultural tracks of people who walked the Romania plains and mountains throughout history.

The ambiance of the dances, the songs, the stories, the craftsmanship and the traditional clothing.

WHAT DO YOU CONSIDER ARE THE UNLOCKED POTENTIALS IN ROMANIA? 

To arrive to those villages where eco-farming and selfsustainability goes hand in hand.  There, people knows all that is to know, what it means to be a human being. This is desirable and unique for everyone in Europe.

All Swedes should go to summer camps to the Romanian villages to learn how to live.

The beauty of the whole country is unique. The cities are exciting to visit, the villages wonderful. The wilderness incomparable !

– WHAT IS YOUR IMPRESSIONS ABOUT THE CREATIVE, ARTISTIC ENVIRONMENT IN ROMANIA ? 

In Romania nobody gives up. Everyone struggles and fight.

Everyone is connected to everyone. Nobody takes anything for granted, so culture has ambassadors everywhere.

– ANYTHING ELSE YOU WISH TO ADD …?

Thank you to everyone who welcomes me in Romania. Thank you to the mountains , the rivers, the forests, the fields. Thank you  for your songs, treasures and fairytales.

For more articles about Romania please read The Bucharest Lounge

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Livets & kökets sång – Călinești

Mariuca Verdes Mother and Malin Skinnar , Calinesti, Romania

Călinești – Rumänien

Se min film om Livets & Kökets Sånger


Calinesti village, Transylvania

Jag bjuds in på soppa nere i byn. Gården är full av folk.

Det skymmer och ved bärs in.

Två kvinnor  kokar plommonkompott över öppen eld och rör runt med stora störar.

Jag har kommit till ett sorgehus. Alla hjälps åt att bärga höstens grödor. Hela byn. Några pojkar lavar ved. En medmänniska i sorg lämnas inte ensam. Det går folk in och ut ur köket hela tiden.

Släktingar. Grannar. Vänner.

På gården finns många tecken.

Makens bortgång är nyligen. Sorgen stor.

Frågorna är outsinliga. Hur ska ju a det gå. Man måste vara två här. Tunga lyft. Skörden. Vattnet.

Searching for the Womens Blues Calinesti
Searching for the women's blues
Traditional home Calinesti, Romania

Frun är så vacker, klädd i svart. Sjalett och snabba steg. Brödet varmt, soppan, rostade pumpakärnor. Tv:n står på. Rosa väggar. Målat porslin. Kaminen.

Grannkvinnor kommer in för att hälsa. Fler tallrikar. Bordsbön. Alla ber. Jag vet inte hur man gör men kan bete mig. Böjer mitt huvud och lyssnar.

Plötsligt snyftning. Delad. Vi är i ett sorgehus. Gråten är med oss. Öppen och direkt. Alla säger de stora orden. Hans namn nämns. Bilden stryks. Handen mot porträttet. Tårar. Saknaden. Vi kunde inget göra.

Våndan delas, bön igen, sedan maten.

Calinesti gospodar, Romania
Calinesti traditional home
Pumkins, Romania, Cainesti
Gospodar, farmers in north romania in october

Jag känner sån tydlighet här. Ingen tveksam förvirring. Alla delar och vet. Så många moment där livets kärna uttalas;  glädjen, förlusten, hoppet.

Ute på gården hörs djuren i sina spiltor. Inne för natten. Vargen smyger här. Jag kikar in hos kon. Hon blir rädd för mig. Har aldrig sett mig innan.

Jag älskar kor. Har inte sett en ko bli blyg för en främling. Hon blir orolig som ett barn.

Jag grips av närhet till alltet. Djur, människa, hopp och tro. Alla delar livet i byn. Giftemål, förlust. Sorgens vardag. Våndans chocker. Och på väggen i kyrkan lindrande legender.

De frågar om min tro. Om min man och mina barn.

Jag svarar som alltid väldigt underligt på alla dessa frågor. Men de ler. Säger jag är rar och görandet i livet räknas som större än bön och äktenskap. Men frågan återkommer. Jag hör oron. Har hon verkligen ingen?

Wool carpet Romania, Calinesti
Wool handcraft Calinesti, Romania
Romanian handcraft, Calinesti
Cow in the stable, Romania

De lugnas av min vän som säger att jag har brorsbarn och syster med. Att jag står min familj nära och mår bra.

En av kvinnorna säger att hon förstår att jag inte har en ny man.

Det kan ju faktiskt gå bra utan…. och det  är ju fint det där med att kunna resa och berätta – rent av bra… men synd på så vackra ögon att inte få möta en ann i glädje och sorg.

Hon tar min hand och klappar den. Säger att det är fint att jag kom och önskar mig lycka och välgång. Säger att det finns en man som väntar den som öppnar hela sitt hjärta.

Hennes sjalett är ljusgul.

Searching for the women's blues Romania

Månen stiger över ängen. I fjärran hörs herdar ropa in sin flock. Det är natt i byn nedan kullen. Jag kliver in i husbilen och kör vidare. Berörd av ännu en dag bland Maramures kullar.

Norra Rumäniens alla fårflockar sover… herdarna sover… kvinnorna sover.. och endast jag i min husbil är vaken …. väntande  mess från en friare.

Del ur boken The Women’s Blues i vardande.

Läs mer om byn Calinestis mirakel.

#romania #rumänien #malinstoryteller #womensblues www.malinstoryteller.com

Mariuca Verdes Mother and Malin Skinnar , Calinesti, Romania
Calinesti wooden church, Romania
Husbil möter oxar på väg i Rumänien
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Görandets närvaro i byn

Casa Carolina Bed & Breakfast Cupseni

Rumänien, Tara Lapusului, Karpaterna, Transylvanien

Hos bönderna i Cupseni

Min by


Skratten hörs igen på gårdsplanen. Hästen väntar. Lyssnar. I min by Cupseni vaknar alla samtidigt.

Fåren. Tuppen. Solen. Jag lyssnar till ljuden. Hör hovarna. Rörandet. Ösandet. Klapprandet.

Lyssnar till dörrar som gnisslar, steg som skyndar och kackel.

Idag är #tiomilberättelser sponsrat av Anette som vill höra om görandets närvaro.

Casa Carolina, Cupseni

I min by släcks samtigt. Stängs för natten. Luckor haspas, djur kallas, och alla tycks gäspa. Drar sig åter i skymning och önskar godnatt.

Det är en dag i morgon också.

Jag inser att jag aldrig varit med om det. Att lägga mig, vara klar. Sova. Aldrig heller ägt en söndag.

Väldigt mycket pockar på uppmärksamhet här. Elden, flocken, åkern.

Kon ska ha vatten. Hon vallas längs byvägen. Betar i diket. Katten går med. Kanske geten i rem. På väg mot bäcken för att släcka törsten.

Törst. Bäck. Stig.

Klövar. Hovar. Mular.

Behövs kraft för allt. Bättre dricka där vatten rinner och beta fint på vägen dit. Samtal. Prat med förbipasserande eller över staket.

Degen sätts.

Rörelserna snabba. Intensiva. Ingen masar. Man hinner inte söla. Då går dagen en ur händerna.

Måste fånga, släppa, öppna.

Måste sätta, lyfta, skydda.

Var minut sitt moment.

Var årstid sin skörd. Inget kan läggas på hyllan.

Viorica Podina

Då naturen bjuder sin grönska, sin storm eller vinter, så måste människan dansa med.

Hennes steg ivrigt beredda.

Med skrattet då? Det som hinns med bortom manual och facebooks glada gubbar. Det som ligger som pärlband i dagen? Det dom plötsligt ges tid för? När odlas det?

– Vet inte. Ser det hela tiden.

Det värdiga i att ge varandra en stund – en sekund. Att svara.

På gårdarna här är alla självhushållande. Det finns inget de inte själva klarar. Fulla av kunskap om varenda göromål flätas dag till år och bokslut. Tillsammans med hästen bärs stock och sten. Alla korn till hönsen odlas.. mals till mjöl åt grisen. Frön från pumpa töms och rostas. Bryts på kvällen vid kaminen.

Seraching for the Women's Blues, Cupseni, Romania
Rooster in Cupseni, north Romania, Maramures. Photo Malin Skinnar

Allt är lokalproducerat. I alla led.

Jag glömmer då jag ser… Att varenda korn och tåt är skapat med gårdens händer. Varenda djur en sedd och vårdad individ.  Varenda handrörelse en livsviktig länk till morgondagen.

Anette du bad mig beskriva närvaron i det man gör – den närvaro du nu blivit varse då du på grund av ändrade livsvillkor må fördjupa stunden.

– Du skrev om glädjen att göra saker grundligt.

Sjunga när man sjunger.

Måla när man målar.

Tillaga måltider med kärlek.

Odla…

Du undrade om det var en romantisk bild av det lantliga Rumänien som närvarofrämjande.

Romanian Village

– Jag tror att det är så. Men inte en självvald sådan. Utan den enda möjligheten som ges den människa  som ska överleva som självhushållande.

Till skillnad mot svenska småbrukare som allena försöker utforska alternativen har man här någon  att dela det med… Ett helt samhälle.

Och inget annat än landsflykt bjuds den som struntar.

Man måste.

Varenda granne lever med samma dygnsrytm. Här finns ingen som skyndar förbi mot eget mål eller kuriosahobby.

Ingen som sätter surdegsbröd och meditation som livets poäng… 

Man delar dagen, årstiden och djurens gång. Man hjälps åt och byter tjänster – fångar dagen och bygger liv. Ber.

Varenda minut i Cupseni förvånades jag av hur få saker de alltid gör som jag aldrig varit i närheten av. Ett livsuniversitetet på alla ledder.

Dräkt från karpaterna i norra Rumänien

Man delar dagen, årstiden och djurens gång. Man hjälps åt och byter tjänster – fångar dagen och bygger liv.

Boka rum om du ska resa hit mitt i byn på Casa Carolina Bed and Breakfast .

Bed & Breakfast Cupseni Casa Carlonina
Casa Carolina Bed & Breakfast Cupseni
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Självhushållarna kan allt – Gospodar

Gospodina Zamfira Filip - självhushållarna som kan allt

Fåren ska ut på grönbete



RUMÄNIEN. En lång bildberättelse om ekobönderna i Cupseni.

Sheeps in Cupseni Tara Lapusului, Romania

De ska föra samman fåren och överlämna ansvaret till herden.  I sex månader ska han vandra i bergen med en karl från var gård per vecka.

Stora filtar med dignande picknickkorgar dukas upp. Idag firas första dagen av  grönbetet och prästen kommer för att välsigna djuren.

Gospodar Ioan Podina, Cupseni, Romania

Gospodar, Ioan Podina,

Gospodina Valeria Podina and Raveca Cupsa, Cupseni Romania
Gospodina Valeria Podina and Raveca Cupsa

Självhushållarna i byn #Cupseni lämnar nu fåren till herdarna. Det är tio familjer som samlar upp emot hundratjugo får och getter till sommarbete bland kullarna.

Herden ansvarar för den stora flocken medan familjerna bistår och alternerar med en man ur var gård per vecka.

Jag tänker att det måste vara mysigt att ge sig av på period med herden.

Långsamma vandringar, fårens betande, skällor och vaka med lugna samtal och förtroenden

På kvällen elden. Sovandes i skift, hundens plötsliga skall.

Alla måste bli bästa vän med herden.

Vilket förtroende att vaka över hela byns alla får och sen få sällskap av en husbonde per vecka bland bergen.

Vilken länk av berättelser. Vilket rikt och rotat kulturarv.

Jag måste ta reda på mer, om just herdens djupa kontakt med alla gårdarna. Jag trodde han var ensam. Han är ju tvärtom den mest konverserande av alla.

Green valleys of Lapus, Cupseni

Det är väldigt glädjerikt här. Alla talar vänligt, skojar, skrattar och bjuder varandra godsaker.

Vi ses första lördagen efter den ortodoxa påsken som är senare än den katolska och protestantiska.

Alla fåren har vallats från gårdarna upp på berget väst om byn.

Det ligger filtar på marken i en lång blommig rad och korgar med visthusbodarnas alla delikatesser. Det är idag djuren släpps på grönbete.

Gospodina Maria Filip, Cupseni, Romania, portrait by Malin SKinnar

Gospodina Maria Filip

Hela byn vet att jag har kommit.

Det gick nämligen en dokumentär om mig här för ett år sen på Maramures TV och filmen har visst visats i repris varenda måndag.

– Hela hösten sa nån att programmet visats och repeterade leende allt jag sagt.

Jag blir presenterad och skålad med, lyckönskas eller mjukt frågad vem jag är. Urskiljer ordet “svenskan” och sen en hand som tar min för att visa något. Det ligger en sån stolthet i hantverket, maten och djuren.. burkar, bär och korgar…

Alla vill vara med på mina bilder.

Gospodina, Cupseni

Gospodina Florica Filip

Jag fastnar i ansikten, blickar och händer.

Jag ropas hit och sen dit, fylls av druvor, palinka, ostar och kakor.

Jag hälsas och nickas till – klappas om.

Jag skrattas med.

Det kan man med mig. Jag är hon den där utan ord men som förklarar allt med stora gester.

En grannfru kysser min kind.

Gospodina, Zamfira Filip, Cupseni, Romania, portrait by Malin Skinnar

Gospodina Zamfira Filip

Munnen är på en egen upptäckfärd. Jag hinner inte tänka.

– Gapa säger någon och en bit av något jag inte har en aning om möter mitt sinne med förundran.

– Rökt fårkött med smältande tunna späckbitar…

Getost med honung, brynt svamp på stenstekt bröd.

Picknick with sheep farmers Cupseni
Palinka, Cupseni
Picknick with sheep farmers

Vallhundarna går runt mina ben. De är enorma och svajar fram på tunga tassar. Deras främsta egenskap är försvar flocken mot varg och björn.

Varna, värna och vandra.

De ligger nu dästa i drivor gnagandes rester från familjepicknickens bål.

Ciobanesc romanesc carpatin - Cupseni, Romania
Gospodar Ioan Podina, Cupseni, portrait by Malin Skinnar

Runt dem trippar små fyrkantiga och strävhåriga vallhundar. De är dock väldigt smidiga och lyder herdens vissel och hummande som en om ljuden var en trollstav.

De stora varghundarna har en tunn men lång stav hängande om halsen. Ögonen fångar mina. Jag slår ned min blick. De ser vilda ut. På staven om halsen herdens bomärke ristat i trä.

Romanian Mioritic Shepherd Dog
Goat in Cupseni, Romania

Det går flera storflockar ute bland bergen med olika herdar. Man delar upp tackorna i byalag.  Och i dessa dalar tre stora byar i Lapus dalgångar möts flockar i snillrika vandringssystem.

Den hund som rymmer har alltid ett skäl och alla herdar har noga koll på varandras vallhundar.

-Är det en löptik i området – en varg i nejden eller vad är det som är på gång?

Livsviktiga kompanjoner får inte ge vika och hundarna är en del av flocken då de är uppväxta med fåren och getterna.

Herden är  en pastor – en livsförare – en länk mellan vår och höst – ull, kött och mjölk. En väktare given byns tillit.

Djuren är böndernas utkomst och källa till liv. Deras vardag och kärlek.

Gospodar Ioan Filip, Cupseni, portrait Malin SKinnar

Gospodar Ioan Filip

Ett stort staket står uppställt sonen tvådelad fålla mitt på den flacka delen av branten. Fårens bräkande, ljuset, gräset, leran. Jag får en frid i min själ som griper an hela min lekamen.

Jag slår mig ned bredvid min väninnas svärfar och får ännu en palinka jag inte dricker. Men med nubben i hand kan alla önska mig välgång och lycka, närma sig utan att störa.

– Sanatate! För hälsan!

Eco farmers in Transylvania
Malin talkswith Ioan

Fåren är lugna i skocken men ivrigt beredda. De rusar åt samma håll, stimmiga men stillsamt lyckliga.

Lyckliga. Det doftar. Jag känner mig som en i mängden. Öronen. Ögonen. Klövarna…

På något vis lyfter tackorna huvudet som tonåringar på jakt. De känner sina människofamiljer och vet vad som väntas.

– Grönbete och mingel på heden i en vit böljande ullgalopp i flock! Jag kan känna ivern. Sen kommer baggen – en riktig bäse.  En krumhornad gumse som får alla han vill ha.

Tonåringarna i byn hjälper till. Med vana händer hittar de familjens tackor och för till skranket för mjölkning. Nu ska det mätas.

Fruarna kallas Gospodina, männen Gospodar; de som kan allt. Allvädersmänniskor – skickliga självhushållare  och hemmansägare. 

Gospodina, Cupseni, sheep farmer, Romania

Bonnmoror. Jag är så förtjust i dem.  I kjol och sjaletter söker sin familjs får. Nu ska det nämligen mjölkas.

Kvinnor och barn söker tackorna medan männen sitter beredda med spannen. Det är tungt att mjölka. Väldigt tungt.

En och annan av männen får sig en knock av en tacka. – Är det det som kallas fårskalle egentligen? Att man skallas av ivriga får? För dumma är de inte.

Lurviga får och getter är dock bångstyriga varelser. Djuren kläms fast mellan mannens knän och sen börjar mjölkningen.

Ett får här uppe kan ge upp till 6 dl mjölk. Men snittet ligger på ca 4 dl.

Gospodar, Cupseni sheep farmers - Romania

Hinkar vänds plötsligt uppochned och pinnar slås symboliskt i botten för att visa att spannen är tom. Nu kan mjölkningen starta.

Alla 10 männen startar samtidigt. De gör något bakom ryggen och jag kan inte se vad, byter tackor eller ger varandra något.. måste fråga. Det mjölkas och den mängd man får idag är den som sen procentuellt blir höstens utkomst efter säsongens gemensamma mjölkade.

Gospodina Zamfira Filip - självhushållarna som kan allt

Det är en stor dag. En sorts inventering och deklaration samtidigt – en skattningens dag med fest efteråt på fäbovallen.

Från jeepen strömmar folkpop, en sorts rumänsk dansbandsmusik med folkinstrument. I andra byar ännu fiol och dans. Det kan vara festen som pågår i dagarna tre med rikt påkostade folkdräkter och massor av uppträdanden.

Kusk och gospodar, Todor Filip, Cupseni Romania

Kusken Todor Filip

Männen sitter på andra sidan staketet i en ny fålla, beredda på mjölkpallar med spann mellan knäna.

Prästen kommer gående just försedd med byns godaste delikatesser i ett av vindskydden.

Han har bråda dagar. I handen ett träkar och en stav. Dt verkar stressigt. Prästen viktigare än vårdcentralen.

Alla får ska välsignas i hela stiftet och han färdas från by till by.

Välsignat vatten skvätts nu ut  över alla fåren. Prästen ber.

Gospodar, Cupseni - Grigore Buda, Grigore & Anuca Cupsa

Gospodar – Grigore Buda, Grigore & Anuca Cupsa

Getterna rycker till och duckar för de gnistrande bönedropparna. Nu stänker prästen med en basilikaviska i vida rörelser  över staketet.

Herden står still. Tar emot välsignelsen.

Vigvattenkvasten eller aspergere är en kvist av basilika – ett liturgiskt redskap.  Ordet kommer från  latinets aspergere, i betydelsen; sprida.

Oavsett helighet känns det fint att få vigvattnet på sig. Vi är långt från den fysiskt magiska ritualen inom protestantismen.

Goat waiting for her turn

– Ropen, skratten, skällorna.

Detta är fårägarna #Taralapusului som kan precis allt; laga, väva, odla, bygga, avla, åka, plöja, skörda…

Allt.

Det är det som ordet “godpodar” och “gospodina” innefattar; “totalkapabel”. De kör med häst och vagn längs branta raviner, genom vatten och över berg.

De älskar sina djur. Djuren är en del av familjen.

The horses are working close with the farmer in Cupseni, Romania

Andronic Buda, #Cupseni. Kusk och gospodar.

Hästen är byns klenoder. Kuskarna är skickliga körkarlar som navigerar varsamt genom skog och mark. Kusk Andronic Buda

De bygger kvarnar, och malapparater, lägger tak, sätter potatis  och kardar tillsammans.

De sörjer gemensamt för såväl levande som döda och nästan alla saknar sina vuxna barn som jobbar i England och Spanien.

De  som bor kvar samarbetar byalag emellan men bor oftast på familjegårdar med gammelföräldrarna i markplan och småbarnsfamiljen på ovanvåningen.

Familj betyder mat, tak och överlevnad.

Herman Ioan Cupseni, Romania , Portrait by Malin Skinnar

Gospodar Herman Ioan

Egna dörrar, samarbetande par och stor lojalitet.

Allt firas och högtidlighålls. Årets alla dagar beskyddas av ett helgon och säsongsbundna ritualer genomförs för att markera ett visst årstidsskifte.

Detta är byn Cupseni i norra #Rumänien.  

Här lyssnar jag till livet på helt annat vis.

Horses in Cupseni, Romania
Eco farmers in Tara Lapusului
Sheeps in Cupseni
Sheep farmer families, Romania
Malin Skinnar and Ioan Filips Cupseni, Romania

– Vill ni själva ta del av Europas rikaste kulturarv så res hit och hyr in er på Casa Carolina Cupseni Bed & Breakfast & holiday home. Stanna och se vad som sker.

Visit & Stay Romania, ger er möjlighet att hyra in er i en familj eller på ett vandrarhem och stanna kvar i en by för att ta del av vardagen.

Lätt för familjer och lätt för alla med ömma knän. Och lätt för äventyrare som vill följa stigen och se vart den bär.

Thank you dear Silvia Filip for hosting me & Viorica Podina for everything you do for me.

Cupseni shepherads

Gospodar, Ioan Podina,

Young farmers helping with the sheeps in Cupseni, Romania

Viorica Podina and Malin Skinnar in Cupseni, Romania

Viorica Podina and Malin Skinnar

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Europas livsuniversitet – Transsylvanien

Europas lvsuniversitet, Tatra Lapusului, Rumänien

Många bilder från fårbönderna i Cupseni

RUMÄNIEN – Reser med själen öppen  – En lång berättelse om verkligheten långt från gill och slogans. Den finns på riktigt! Ekologisk, värdig och färdig!


Bild & Text Malin Skinnar 

Timotei Filip och barnbarnet Roberta.

För mig är berättelserna ett sätt att förstå.

Jag väver mig själv genom tiden.

– Den som reser har inte tid att åldras, sa min vän jag inte mött på flera år här i grannbyn.

Men det stämmer inte även om det var vackra ord att smaka på.

Jag är helt annorlunda än innan: mer förvånad, krass och sammanbiten men mindre ledsen.

Alltså, jag skrattar som innan men inte på samma vis.

Har ingen lust att fjäska och jag vet att få saker består.

Men… jag inser att jag är kunskapsbärare.

Att det jag vet är livsviktigt.

Att perfektion inte är till för människor, att liv väller upp på en strand fylld av oss som redan finns.

Att vi måste ge plats och värna. Sköta om varandra och sprida värme.

Resten är meningslöst. Det enda som betyder något är kommunikation… och vänlighet.

Zamfira Filip & Malin Skinnar Cupseni, Romania

Tid går in och ut ur varandras varande. Jag beskriver dem som lever här borta. Andra talar om vad som komma skall.. och ingen av oss vet fortsättningen.

Mitt liv är resenärens, byggarens och återvändarens. Jag kommer alltid tillbaka. Men vissa platser lämnar jag. De får vara en bit av minnet. Kanske aktivt som en del av mig men de är  över.

Men Karpaternas fot har blivit en fortsättning.. något jag vet.

Livet här är dessutom snart en film fast full av verklighet.

Jag vet var djuren går, hur handen ömmar eller dörren gnisslar.

Jag hälsar på mödrar och mormödrar och vet vem som hör till vem.

Maria & Todor Filip, #Cupseni, pärlmakerskans dotter med sin make kusken Todor.

Dessa marker talar till mig.

De säger många ting som jag undrat över när jag var liten.

– Om att vara människa?

Ja, precis här i norra Rumänien märks det.

Eller i landskapet Maramures borde jag säga, kanske Transsylvanien eller än hellre kalla det dalarna kring Karpaternas fot, Tara Lapusului och Preluca Noua.

– Om tiden?

– Ja. Dessa dalar berättar om stunden vi lever. Om dagen, om natten, om årstiderna. Om vintern och högtiderna. Om firande och gemenskap. Om samarbete och våren. Om verkligheten vi har till förfogande. Om fröjden och sommaren.

Det blir begripligt bland jordbrukarna i TaraLapusului.

Gospodina Valeria Podina and Raveca Cupsa, Cupseni Romania

Jag får frågor om Sverige och existensen.

Jag vet att jag inte kommer i närheten av förståelse för hemlandet här. Obegripliga nybruk råder även för mig.

– Är det sant, frågar min vän. Är du ateist och kallar ni varandra hen i Sverige?

– Ja,.. typ så svarar jag och försöker inflika något om naturen som altare.. om välfärden som religion och hemtjänst som anhörig.

Han har redan tappat fokus och sitter försjunken under brättet.

Han bär alltid hatt.

Funderar…

– Men hur gick det till?

Att få ett helt folk så totalt annorlunda de flesta på jorden?

– Elljusspår.. svarar jag, genom skogen…

Traditional singer Mariuca Verdes and folklorist Alexandru Ilea, Calinesti

Inser det är ett konstigt svar, men den enda tydlig markören jag kommer på som särskiljer honom och mig. Lyxen att kunna åka genom smällkalla Malungsnatten tvärs igenom Orrskogen trots 20 minus och midvinter.

– What? Hade ni lampor runt skidspåret?

– Ja.. och gratis skola, sjukvård och tandställning. Ingen tandlös…. Det var en anställd gubbe som plogade spåret.. Han hette Krister och var polis. Spåret vi åkte på med med skidorna.

– Men hur? Ni klagar ju på allt I Sverige .. som om ni inte bebodde ett paradis… du fattar att ni gör det va?

Min vän tittar upp utan att ens lyfta på ögonbrynen. Lika förbluffad tittar han på mig som jag på honom då han bara ska gå till kyrkan på midnattsmässa en vanlig söndag.

– Hur står ni ut, utan tro?

Jag svarar att vi har andra värden: skogsmulle införde tankar om skör natur och vi ger bistånd och medlar.

– Men era föräldrar? Vem äter söndagsmiddag med dem och delar deras kakor?

– Alltså, vi gör det med men inte helt som här..

Jag lämnar hans Mormor – bonica –  med korgen full av burkar, rökt späck och ett bröd.

Grisen slaktade de själva i byn. Det är vanligt. Alla här bär på paket och kompotter.

Djuren är nära.

Killingar under sängen om de saknar mamma.

Det är Maj i Maramures och korna njuter av solen.

En gris galopperar förbi mina fötter och jag tror att vi alla skulle må bra av att resa till Transsylvaniens fäbodvallar.

Livet är inte bara like och slogans på nätet.

Det finns en verklighet med.

En totalt ekologisk medmänsklig verklighet som inte gör något väsen av sig.

Den ligger här i all sin prakt och just nästgårds och undrar var ni är.

Eller nej, byborna har fullt sjå med samarbeta för att karda ullen på gårdarna i oktober. Med slakten i december och rökningen före jul, med jordberedning i februari inför sådden i mars, med alla lammen i april och flocken som ska ut i maj. Däremellan maler de majsen till hönsen och plockar ut de finaste kornen inför nästa sådd.

Inte undrar dom var ni är…

Men ibland kliar de sig förbryllat över nyheter på TV och facebooks flöde. Vad är det för hållbart leverne alla gastar om?

Hinner dom inte leva skonsamt med så mycket tid i Norden?

Europas lvsuniversitet, Tatra Lapusului, Rumänien
Gospodar Todor, Cupseni, Tara Lapusului, portrait Malin Skinnar

Vill du resa hit är det lätt.

– Bara Polen och en liten snutt av Ukraina ligger emellan. Tåget går till Budapest sen bara bussen till Cluj busstation i Rumänien och byte till Baia Marebussen. Här tar ni in på ett mysigt hotell och blir sen hämtade av nån från mina familjer.

Via #VisitAndStayRomania och så kan du hyra in dig  på en gård och få ro och massor av inspiration. Detta är Europas Livsuniversitet.  Eller stanna på Cupseni Bed and Breakfast mitt i byn och möt dagen bland alla skickliga bönder.  Det finns ett mycket vacker timmerhotell i byn Ungureni, Podina Resort, där stora starka arbetshästar står och vilar efter dagens värv medan kuskarna tar en pilsner i baren.

Man kan resa hit för att kalibrera sig med verkligheten med något som liknar oss och vårt klimat. Kanske lite likt mina förfäders berättelser.

De jag hörde i skillingtrycken men inte förstod.

Något helt väldigt vanligt och mycket, mycket värdefullt; dagar med konkret verklighet och substans. Sen går man och lägger sig för att kliva upp klarögd i ottan.

Kan inte förklara det bättre.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Nätdokumentär – I stunden vi berör

Nätdokumentär Tara Lapusului

Rumänien – I stunden vi berör en annan – om självhushållarna bland kullarna i Transsylvanien. 

Ofta tänker jag att nätet snart försvinner, likaså Youtube, Facebook och Insta.

Men det gör vi med.  Dör och går upp i rök. Och det enda som gäller är hur vi i stunden berör en annan, tar emot och sänder vidare. Våra berättelser är  flaskpost i tidens världshav. Jag tänder mitt ljus och går vidare.

Rumänien

Jag gör en film om sången som bor bland träden.

Den som hörs då munnen vill att hjärtat ska tala. Språket som inte kan fångas.

Det som finns när annat tar slut.

Jag hör en berättelse om att leva. Att klä sig och fånga dagen. Att hinna trots allt, innan regnet, innan stormen, före vintern.

En dikt om att orka oavsett.

– Astaiviatsa, säger dom alla.

Ord jag inte kan stava, men härma: om längtan, förlusten, barndomen. Sånt är livet. En hand mindre. Ett hjärta halvare. En boning borta.

Jag bebor verkligheten. I samma världsdel, sökandes ro.

Får sång och tro.

Filmar, sjunger med och skrattar.

Rumänien
Gospodar Ioan Filip, sheep farmer in Tara Lapusului, Romania, photo Malin Skinnar

Sitter nu och redigerar.

Får översättningar.

– Översättningar.

Det är ett mirakel.

Får berättelser jag känt men inte haft ord på.

Som att framkalla filmer.

Som det var förr. Ett klick, en väntan, ett negativ, en bild.

Varje minut dyrbar. Jag förvandlar långa händelser till meningar.

Min vän och kompanjon Alexandru Ilea lyssnar på film efter film. Omvandlar vers till nya ord.

Han går från rumänska till engelska och båda söker vi i egen källa.

Doina singer Teodora Purja with folklorist Alex Ilea, Agries, Romania

De gamla orden vi hört hos morfäderna bland kullarna.. skogens, markens och årstidens ord.

Förklaringar som blir ny dräkt på mellanspråket engelska.

Jag hittar begrepp från mitt barndoms Malungsmål. Gammelord med substans.

Med handens kraft och onomatopoesins läten.

Går ett varv till. Hittar liknande ord via google translation.

Alex kommer på ett annat från gammelrumänska.

Vi söker i engelskboken ännu ett varv.

Han tolkar. Kan mycket om religionen.

Jag tolkar. Kan mycket om livet.

Folklorist Alex Ilea in Costeni

I timmar och åter timmar väver vi en saga om att klara sig.

Det är som att dreja språk ur historiens spår.

Ge det obegripliga betydelse på nytt.

En historia att berätta även för dem som bara kan det digitala.

Inget om mjölken, spannen, kylan och elden. Om duken över degen, korset med handen efter jäsning.

– Ibland undrar jag vad jag gör…

Vem skall höra, på vilket språk och i vems rum skall det förstås?

Ofta tänker jag att nätet snart försvinner, likaså Youtube, Facebook och Insta.

Men det gör vi med.  Dör och går upp i rök.

Och det enda som gäller är hur vi i stunden berör en annan, tar emot och sänder vidare.

En flaskpost i tidens världshav.

Samfira & Maria framför ostnästen på fäbovallen, foto Malin Skinnar
Viorica Podina, #Cupseni, Casa Carolina Bed and Breakfast
Nätdokumentär Tara Lapusului
Gospodar Afimia Filip, Cupseni, Romania
Gospodar Timotei Filip, Cupseni, Romania, portrait by Malin Skinnar

Kanske kan jag bringa kraft till en annan. Öppna en dörr eller visa en väg. Jag tänder mitt ljus och berättar vidare.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Världens vackraste människor

Romani women in Transylvania, Romania

Vårbruk och bussfärd i Maramures

Resedagbok Rumänien. Min första resa dag 14.

The most beautiful women on earth. Och mitt diskreta grubblande i svart. 

Rumänien
Romani women in Transylvania, Romania

– Jag kunde inte sluta titta.
Drunknade i glitter och underbara färger. De väntade med Farmor som skulle med samma buss som jag.
Solen. Alla skimrande lager. Bänken.
Hela världen blev osynlig bredvid dem.
Flätan. Flickans fläta.
Den tog aldrig slut.
Röda band.

Rosetten så stor att den försvann mellan bänkspjälorna.

Så mycket och oändligt vackert.

Nu skulle jag fråga om sången. Om Farmor kunde berätta? Nynna den romska vaggvisan jag lärt mig början på. Kanske hon kunde.

Bussen blev full väldigt snabbt. Korgar och påsar, gummor o sjaletter. Växter och lådor. Nu ska det odlas vintermat. Bussen slingrade sig genom by efter by.

Romania
Romania

Jag skulle kunnat stanna i Ungureni och sjungit mer med mina väverskor. Men de hinner inte nu.
Det är idag jorden vänds.

Alla hästar ute. Droskor med gödsel. Det sås och donas.

Jorden är som en magnet.

Busschaffören i hatt med brätte.

Klart en chaufför skall ha styva brätten och skjorta med väst. Han log och sa att han skulle ordna taxin i Cluj. Solen.

Alla omkörningar.

Sakta gick det. Ingen fara. Kullar, berg och kyrkor. För var helgedom vi passerade gjorde kvinnan i parfym sitt korstecken.

Självhushållare Rumänien
Horses in Romania- the mans best friend
Gospodina Tara Lapusului, Romania
Vårbruk

Kyrkorna var många. Som en bön. En qigongrörelse över hennes bröst. Höjd hand o diskret rörelse med en extraknyck som jag inte vet vad det betyder.

Men jag blev nästan medbedjande och hypnotisterad.

For i trans förbi gård på gård där alla arbetade.

Inte ett fält utan mannar. Inte en kulle utan får.

Inte ett dike utan att någon grävde och brände.

Kvinnor med grep och räfsa. Män med spett och spade.

Bussen körde om hästar och ekipage.

Galant och i lagom takt för häst och kusk. Hästar framför kärran, hästar bundna bakom. Hästkrafter… Hur kan de.. I ett rep bara gå där.

Människan o djuren.
Djuren o människan.
Jorden och allt levande.
Förundran …

Buffaloes in the road, Romania
Landscape
Handcraft Romania
Hey
Fårfarmare Rumänien

Efter en timme i bergen började alla gummor droppa av.

Kvar var bara jag och korstecknerskan samt en man med glansig skjorta och Farmor till flickan med flätan.

Nu, nu skulle jag försöka förklara att jag ville lära mig vaggvisan. Men när jag vände mig om märkte jag hur otroligt åksjuk jag var.

Plötsligt vinglade såväl väg som parfymer, träd och kossor och som ett yrväder i solskenet var mitt inre och mitt yttre fick sitta moltyst och nypa mina händers akupunkturpunkter för att stilla sinnet.

Fick nu inte chansen att kanske komma med hem till Farmor o höra vaggvisan och de tusen berättelserna från det glittrande folket med världens vackraste kläder.

Men hon vinkade iallafall när jag gick av. Vinglig och blek blev jag mjukt tillyckad en bra vistelse och jag tror att kanske även Gud skulle vara med mig.

Min busschafför lyfte ut min ryggsäck o viftade fram en taxi o sa att jag var från Sverige och att kollegan skulle ta väl hand om mig.

visitandstayromania

Sen for jag vidare med Alexandru som kunde sju språk till mitt lilla hotell.

Hans var mamma ungrare född i Transsylvaniens ungerska område, så det språket hade han gratis med rumänskan.

Han hade sen jobbat på byggen i Israel och hela världen.

Men nu var han här och sa “människor är snälla i Transsylvanien. Du kommer bli väl emottagen överallt. Folk i bergen hjälper de ensamma. – Good luck, no stress here!”

Ja.. Sån var min färd.

Hotellet som min väninna Gloria Vintila Andersson tipsade om var fint. Gloria driver  Experience Transsylvania och brukar låta sina turister övernatta där första natten på veckoturer. – Skoputsapparat o kaffemaskin.

Nu fortsätter min korsteckenhypnos med popfolklore på TV. Älskar dessa videos.

Landskap och snabba rytmer blandat med Transsylvanska sånger om våren till finfina frisyrer med folkdans genom skog o äng.

Frisyr. Måste till frisör igen… Minns nån mitt Bulgariska äventyr hos frissan? Ser fram emot detta. Är verkligen ful, åksjuk och ganska slut av ett års hårt stressande tankar på liv, hopp o tro på kärleken.

Dumt när jag bara borde glittra. Ska ta mig en vågig sjal o skaffa lösfläta och glänsa istället. Verkar mycket bättre än diskret grubbel i svart.

Till o med potatissätterskorna här har fina naglar… Måste fixa mig.

Hejdå..hinner ej va ful mer.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Äppelgåvan – Rumänsk höst

– Hallå, kom in! Vandrar i höstregnet genom bergsbyarna vid Runc. En äldre man lavar ved och vinkar in mig genom grinden.

Det är oktober i Transylvanien och färgerna på träden längs med branterna liknar de broderier jag sett på folkdräkterna.

Följde vägen i ösregn. Kor, kors, höstackar och rykande skorstenar.  Jag mötte en kvinna med kor en annan med getter.

Traktor, jeep och nylagd asfalt.  Eu- stöd mellan stupen. Stora kontraster. Ett stenblock fallet just intill varningsskylt för ras.

– Hur tar de sig upp och ned på vintern? Trenne byar mellan berg.  Stannar nog. Bidar tid. Klarar sig.

Några herrar i hatt under paraplyer hälsade.

Gummistövlar. Korg och låda.

Värme. Skratt. Inga ord. Jag tror jag råkade säga något om vädret. De gestikulerade och visade att snart slutar det regna. Jag hade försökt säga att byn var så vacker. Men orden blev andra och molnen beskrevs.

– Kaffe? Om det skulle smaka?

I trädgården en fiskdamm. I källaren äpplen och en brunn.

– Vardågod, fyll dina fickor.

Händer söker rödaste frukt. Ger mig. Förtrollad tittar jag på brunnen… Porlande fjällvatten rakt genom huset. Den svämmar alltid över. Konstant friskt. Äppellådor. Burkar. Palinka – det hembrända man bjuds vid besök.

– Kom in!

Ett bord med stolar i carporten. Det kokas kaffe. Mysigt. Jag bjuds in som passerande och det känns rätt.

Som på riktigt. Som liv.

Ett samtal med hjälp av  bilder i telefonen och nickningar.

Anhörig, saknad. Ensamhet. Vi tystnar.

Jag får se bilderna.

Vet inte riktigt när det hände men handen mot bröstet visar smärtan.

På vägen kom grannbonden släntrande. Bred hand.

– Goddag.

Två nya vänskaper på en kvart. Möjlighet och fortsättning.

Enkelt.

Kändes som verklighet.

Som något bekant som försvann då jag var liten.

Hälsandet och besökandet.

Det enkla mötet för att höra sig för. 

Fråga om gästen som kommit och landet. Vädret, maken och politiken.

Tog farväl och sa jag kommer åter.

En kvinna högg ved. Såg ingen som bar in den. Trappan vittrad.

”Men hellre i bergen än i stan! ”

Jag hörde röster från de jag tidigare hade mött. De med barn som bad dem lämna torpet.

Hur illa det än var så hade de iallafall chansen att rå sig själv och stannade.

Korna betade utan stängsel. I bergen lo och varg. 

Människor i byn bor nära.

Ser och vet då ulven nalkas.

Lever ihop.

En katt. En vedtrave. En stuga.

En hand som vinkar farväl.

I fickan äpplen och en lapp; Vasilis karta över bergen.

Vasilii med fiskedamm vid bergets fot.

Res till Cluj i norra Rumänien. Tag taxi en timme upp i bergen till byn Runc. Bo på Tara Nomada vandrarhem hos holländska Jordi Kromwijk och hans fru. Mysigt mitt i byn.

 #TaraNomada Camping

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Naturlig mat – Transsylvanien

Oktoberregn i norra Rumänien

Transsylvanien är Europas livsuniversitet. Unik kunskap som en gång var allas förmåga att ta till vara på och förädla vad naturen ger, finns kvar här. 

Vandra i Rumänien #VisitAndStayRomania

Vandrarhem Tara Nomada – Runc

Inne i Transsylvaniens djupaste mitt ligger pension och vandrarhem Tara Nomada.

Och som överallt drivet av kreativa holländare. Här Jordi Kromwijk och hans fru med två barn.

Båda barnen pratar redan rumänska med gubbarna och gummorna i byn. Superinspirerande människor.

Det finns många fina campingar i Rumänien drivet av spännande par!

Hos grannfrun Praja Valentina serveras trerätters middag i köket.

Vedspisen sprakar, gammelmormor hälsar, morfar vinkar och bordet står dukat.

Smakerna går inte att beskriva. Allt är odlat hemma. 

Vandrarhemmet samarbetar med sina grannar och det känns som att komma hem till släktingar där man går mellan gårdarna för guidningen eller middag!

De mjölkbaserade produkterna kommer från familjens  ko. Kon mjölkas för hand efter hon ätit på ängen.

Just före mjölkdags promeneras hon genom byn för att beta i dikesrenen. Sen möts alla byns kor och släcker sin törst i bäcken innan de lockas hem igen.

Liv.

Vallhundar.

Spjutspetsberg, ringlande väg.

Vänliga människor.

Vattnet vi dricker från källan.

Spenatsoppa. Vildsvinslever marinerad i vitlöksmjölk.. Grönsaksblandning med örter från berget. Pannkakor med trädgårdens sylt. Äppelpaj.

Camping in Romania - Photo Malin Skinnar
Hösteberg iTranssylvanien

Sjuttio kronor kostar en  trerätters hemma i familjen. Vi kom sent. Två timmar för sent efter ringelväg och dimma. Klockan var 21. Maten varm. Värdinnan välkomnande. Var som.att komma hem… 

Lätt resa hit via Transsylvaniens residensstad Cluj. Sen taxi 1 timme till bergen. Hyr in er på  camp Tara Nomada.

Stanna.

Vandra i berg eller följ asfaltsvägen till nästa by.

Tåg går från Sverige till Budapest i Ungern, sen buss till Cluj i Rumänien.

Hitta en av Europas vener. Den kraftfulla, starka herdebygdens Transsylvanien.

Bergslägenhet finns  på farmen fin och nyrenoverad i en vacker gammal lada.

Sen kan man gå iväg och möta verkligt levande natur…  kanske få syn på en björn uppe i bergen eller bara gå längs bygatan och få sig ett äpple och en historia.

Vandrarhem eller tältcamping här: https://www.facebook.com/taranomada/

Oktoberregn i norra Rumänien
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist