Vandra syd om Atlasbergen – Marocko
Min berättarfilm från södra Marocko
Jag tänkte under hela vandringen i nedre Atlasbergen… Att jag skulle berätta den.. om den lågmälda vänligheten i Low Atlas. Om färgerna och skönheten.
Om Berbernas vandringsleder som det ömmaste vandrarområde jag sett o erfarit.. Så mjukt och ovanligt. Så mycket omsorg om oss för att vi skulle trivas, hitta och må bra.
Två veckor vandrade vi genom Atlasbergens skulderblad. Eller nedan hennes mitt. Jag blev helt betagen av vägen. Den smala snirklande långsamma vandringen från by till by.
Genom södra Marockos novemberröda himlar gick vi – vilade och sov. Såg terasserna som om våren måste lysa av kärlek. – Saffran…. Atlas guld.
Ovan är min berättelse från vandringen. Det är en halvmålad dagbok från bergen i syd i sökandet efter sång i gränsland.
Jag var helt tagen av nedre Atlas. Folk var så innerliga. Berberna i bergen – odlandes på terasser.
Tror det måste vara sagolikt på våren, då när öknen blommar. Rosa, lila, gula terasser.
Åsneföraren är byns långtradare. De går på smala stigar där ingen bil kan fara. Över bergskammar genom dalar. Packade med korg och rep. Lastad med frukt och konserver. Täckta av mattor. Det knirrar. Rep mot läder.
Han hackar. Löken, tomaten, sardinen. Limpan. Säger; ”akta dig frun.. för solen, spången, smutsen…” håller handen stöttar.
Unge mannen i butiken som sålt bussbiljetten till byn uppe i bergen, följer sedan själv med oss. Han ser vår ringa massäck och säger att den inte duger. Följer med oss till marknaden och fyller kartongen med kex och frukter.
Sen slår han följe till byn i bergen två timmar bort. Översätter. Lämnar över ansvaret. Vi skall få den bäste guiden med största vanan att ledsaga ovana. Han sover sen på golvet, insvept i en pläd och reser åter nästa dag.
Det är kyligt ute. Fukten vinner över elden.
Händer starka. Gester hjälpsamma.
Bergen vänliga, gamla och låga.
Var by har en byäldste att förhandla med. Vi satt på golvet med stora tebrickor. Röda vävda, vackra mattor. Det blir tyst inombords… av förundran.
I de små byarna finns speciellt avsedda gästhus för vandrare. Det är december och kalla nätter. Tjocka vävda filtar. Mjuka gluggar. Djup sömn nedan Atlas svarta nätter.
På morgonen då vi vaknar – femtio kvinnor tyst väntande. Väverskorna. På gyllene klippor ligger matta efter matta. Visar för oss. Vill handla allas mattor. Vävar jag aldrig kunnat drömma om. Knutet vid eld och färgbad.
Men som vandrare kan man inte bära med sig mer än en brosch.
Mitt hjärta slår. Väven är verkligen maten, taken och livet. När vi lämnat packar de ihop. Femtio kvinnor rullandes sina mattor reser sig upp.
Solen. Andningen. Hoppet.
Barnen kommer stilla. Rusande som en klase – nyfikna bakom. Sjalen.Hur knyter de dem… Örhängena. Mammor ropar. Vi lämnar i gryning för att nalkas nästa byn i skymning. Tiden är våra fötter. Måste fram före mörkret.
– Skynda nu frun, säger vår guide när jag åter igen stannar hänförd och skådar.
Sanden speglar himmelens rosa, himmelens röda och himmelens purpur.
I fjärran tycks bergen lyfta skymningen tills vi är framme och i ett hus med dörren vinkar en kvinna åt oss att komma.
Vi kliver in och stannar ännu en natt i det stora väldiga med de tusen och åter tusen berättelser.