Hon dansade med bilderboken
Minns det stora möjliga! Rusa med armarna öppna och lita till din nästa – ingjut mod. Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd och möjligheter!
Rusa med armarna öppna. Rusa öppen människa. Dansa med din bilderbok
Hjälp till att ingjuta mod. För skratten o trotset, för drömmen o foten.
För fortsättningen.
Min vaggvisa från vägen – lyssna och läs
Jag var på Stansted dygnet den 12 september 2001.
Hade tänkt New York men valde Bretagne.
Skulle flugit till New York den elfte september och hade kollat alla biljettpriser. Det fanns massor av billiga sista minuten. Mängder.
Jag hade inte lyssnat på nyheter på hela dagen. Tyckte folk var ofokuserade i butiker tittandes på tv. Jag handlade kläder inför avresan.
Min syster kommer från gymmet… men Malin, har du inte hört? Bokar du till New York?
I nästan fyra timmar visste jag inte vad som alla verkade veta. Hann tänka igenom val av känsla.
Hann tänka vad vill jag sen; ingjuta mod eller panik.
Köpte flygbiljetten.
Reste.
Inte till Amerika.
Min väns resturang föll under tornen.
Han stod på taket i Brokelyn och såg flammorna. Med sin bror.
Sen turbulensen.
•
Jag tänkte. Jag måste resa nu. Gör jag det inte kommer jag aldrig igen att bege mig…
Reste och stannade på Stansted.
Inväntade besked om vad som hänt. Tillsammans med alla andra som trotsat. .
I ett med många. Ett vi.
Sov på flygplatsen under reklampelaren.
Vi var tusentals som sov, hämtade kaffe, delade på jackor och sjalar att vila mot.
Flyg var inställda och vi väntade i en ömsint tystnad. Nickade mot varandra. Såg varandra.
•
En liten flicka med lockar och stor klokpanna sprang runt och jagade golv. Hon var just kliven ur vagnen.. benen hade börjat rusa..
Nappen, golvet, skorna o alla väskor.. allt var spännande.
Livet var kärlek o beskydd.. o spring spring.. Livet är spring.
På skrämen stirrade alla.
CNN.
Händer mer?
Vad händer?
Kan något hända?
Nä, inte idag.
När?
Aldrig ..snart.
Vågar vi flyga?
Natten var gruvsam. Var vi idioter.
Flyga eller inte flyga.
Men det var som att göra plikten för livet.
– Att inte låta sig styras av skräck.
Flickan sprang över golvet när tornen föll.
Tv skärmen blixtrade samma sak om o om igen.
Snart 17 månader o ny var hon..
hade tofs i pannan med röd rosett..
Rosetten fem gånger större än de små hårstrån mamman lyckats fästa. Hon sprang rakt ut i verkligheten.Skulle hennes liv bli verklighet eller fixeras i evighet…
Det var då jag såg det. Det finns inget öde.
Det var så klart för mig.. det finns bara vuxna som kan ge henne kärlek nog att klara det som komma skulle i vilken form det än vara månne.
Hon skulle inte stoppas av skräck o förfäran bara hon fick ro just nu att rusa o rumla, rusa o famna, rusa o ramla.
I flyghallen sprang hon vidare, tills hon föll eller tills väggen stoppade henne..
Ibland kom armar o drog henne emot sig..
en famn, en puss o väg igen.Ingen terror i världen kunde göra hennes golv mindre lockande..
Jag stod där trotsigt väntande. Flyget försenat.
Tid att tänka, tid att bli rädd.
Dagen efter 11 september.
World Trade Center hade fallit.
Störtats.
Världen skakade..
Flickan var nyfödd.. hela världen var nyfödd.
Alla på Stansted var som nyfödda.
Tysta, vaksamma – iakttagande.. men leende..
Som om alla med hela sitt hjärta försökte gjuta lugn.
Mitt i livet tänkte jag.. mitt i livet..
Plötsligt hade jag inte längre ett val.
Jag såg män, kvinnor, barn o törsten efter sammanhang och viljan till tillit.
Flickan som nyss var född o klev ur vagnen dansandes med sin bilderbok under CNN:s fladderskräck.
Hon dansade o log..
mot sina skor..
mot marmorgolvet..
mot mamman..
mot pappan..
mot polisen..
mot mig.
”Ahii ”skrattade hon när flammorna bröt ut från tvillinhtornet på skärmen.
Stansted flygplats började snurra o utan att jag själv gjorde något så befann jag mig plötsligt mitt i livet..
Som en centrifug drogs jag mot kärnan.
Mot orädslan mot kraften som drivit oss sen vi fick oss en ryggrad, sen vi skapades med smärta och därmed drift att överleva.
En drift att söka sin väg genom urhavet livet.
Överlevnad.
Jag kan inte be. Men du människa som valde terror, jag önskar du valt annat.
Alla som nu är sköra.
– Frid.
Och alla som börjar akta sig och sluta blicken.
– Frid.
Rusa, istället. Minns det stora möjliga! Rusa med armarna öppna och lita till din nästa. Ingjut mod. Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd och möjligheter!
Rusa med armarna öppna. Rusa öppen människa. Dansa med din bilderbok och hjälp till att ingjuta mod.
Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd och möjligheter!
