Inlägg

Valen tittade på mig – Grönland

Kajak in Sweden

Valen dök upp och tittade på mig under kajaken

Hör om späckhuggarmötet på Grönland. Om att hantera livet i naturen och att klara sig själv mitt i universum. Och bästa knepet för att få varma fingrar.

Berättat under en kajaktur på Ljusnan när jag färdades med husbilen genom Härjedalen. 

Hör berättelsen  


Stor som ett urtidsdjur reser hon sig ur klippblock och is – inslandsisen. Med ett muller kraftigare än tordön, släpper hon sitt innanmäte i havet – ännu ett isberg i fjorden – jordens svalka. 

Vi paddlade och spejade – allt levde – hav, himmel och is. En morgon då fjorden höjde och sänkte sig som en jättelik lunga efter nattens orkan, gled våra kajaker fram bland ytterskärens drivis. Vi paddlade in mellan två höga isberg där luften svalnade.

Ljudet av paddeln ekade mellan de två branta isväggarna. En ring vidgade sig på ytan framför kajaken, blev dubbel och sprack som en bubbla. Mitt hjärta slog fortare och fortare. Ur havet reste sig en gråskimrande kropp likt en vågbölja som följde kajaken.

– En val!

Tanken på den tunna vattenytan och den stora kroppen som simmade omkring mig, gjorde mig andlös.

Valen sjönk men kom kort därefter upp på andra sidan, välte kroppen mot solen och försvann.

– Valen hade sökt sig upp ur djupen för att se vem som plaskade på hans himmel.

Valen i Tasilaq fjord

Då kände jag mig som människorna där alltid måste ha känt sig inför naturkrafterna. Jag var mindre än allting runtomkring mig men varken viktig eller oviktig, bara en del av alltihop. En människa som måste skapa min stund på jorden men ändå fri att ingå i livets rytm.

Det som sker det sker när man färdas genom livet på ett klot i ett hav av stjärnor.

Grunden till de gamla myterna och berättelserna om mod och styrka kunde för mig inte åskådliggöras på ett klarare sätt.

Jag fascinerades av hur naturen präglat människorna och den kultur de skapat kring de arktiska livsvillkoren.

Naturkrafterna gör sig ständigt påminda och tillåter människan att bara vara. .. att bara vara med.

– Silarsuaq kisimi naalaagavoq – Naturen är vår härskare, som en jägare sa då stormen äntligen bedarrat.

Swedish spring, Sveg, Härjedalen
Storytelling from a kajak

Under nittotalet vistades jag på Grönland en stor del av mitt liv. Under elva expeditionslika resor färdades jag längs med kusterna och levde med jägare och hårdrockare, hiphopare och forskare i ytterbygderna.

Denna berättelse finns i sagoboken jag skrev om Kuitse – Pojken som blev stark som en isbjörn. Läs mer av mina Grönlandsberättelser här. 

TV 4 – 1994 ; jag berättar om Grönland 


Sveg, Härjedalen, swedish winter

Här är hela visan från inslaget ovan


Kajak in Sweden
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Hon dansade med bilderboken

Minns det stora möjliga! Rusa med armarna öppna och lita till din nästa – ingjut mod. Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd  och möjligheter!

Fine art photography storytelling, Malin Skinnar

Rusa med armarna öppna. Rusa öppen människa. Dansa med din bilderbok

Hjälp till att ingjuta mod. För skratten o trotset, för drömmen o foten.

För fortsättningen. 

Min vaggvisa från vägen – lyssna och läs


Jag var på Stansted dygnet den 12 september 2001.

Hade tänkt New York men valde Bretagne. 

Skulle flugit till New York den elfte september och hade kollat alla biljettpriser. Det fanns massor av billiga sista minuten. Mängder.

Jag hade inte lyssnat på nyheter på hela dagen. Tyckte folk var ofokuserade i butiker tittandes på tv. Jag handlade kläder inför avresan.

Min syster kommer från gymmet… men Malin, har du inte hört? Bokar du till New York?

I nästan fyra timmar visste jag inte vad som alla verkade veta. Hann tänka igenom val av känsla.

Hann tänka vad vill jag  sen; ingjuta mod eller panik.

Icon, maybe we can fly together

Köpte flygbiljetten.

Reste.

Inte till Amerika.

Min väns resturang föll under tornen.

Han stod på taket i Brokelyn och såg flammorna. Med sin bror.

Sen turbulensen.

Jag tänkte. Jag måste resa nu. Gör jag det inte kommer jag aldrig igen att bege mig…

Reste och stannade på Stansted.

Inväntade besked om vad som hänt. Tillsammans med alla andra som trotsat. .

I ett med många. Ett vi.

Sov på flygplatsen under reklampelaren.

Vi var tusentals som sov, hämtade kaffe, delade på jackor och sjalar att vila mot.

Flyg var inställda och vi väntade i en ömsint tystnad. Nickade mot varandra. Såg varandra.

En liten flicka med lockar och stor klokpanna sprang runt och jagade golv. Hon var just kliven ur vagnen.. benen hade börjat rusa..

Nappen, golvet, skorna o alla väskor.. allt var spännande.

Livet var kärlek o beskydd.. o spring spring..  Livet är spring.

Många ekobyar med många barn i Estland

På skrämen stirrade alla.

CNN.

Händer mer?

Vad händer?

Kan något hända?

Nä, inte idag.

När?

Aldrig ..snart.

Vågar vi flyga?

Natten var gruvsam. Var vi idioter.

Flyga eller inte flyga.

Men det var som att göra plikten för livet.

– Att inte låta sig styras av skräck.

Flickan sprang över golvet när tornen föll.

Tv skärmen blixtrade samma sak om o om igen.

Snart 17 månader o ny var hon..

hade tofs i pannan med röd rosett..

Rosetten fem gånger större än de små hårstrån mamman lyckats fästa. Hon sprang rakt ut i verkligheten.Skulle hennes liv bli verklighet eller fixeras i evighet…

Fallen stars, illustration Malin Skinnar

Det var då jag såg det. Det finns inget öde.

Det var så klart för mig.. det finns bara vuxna som kan ge henne kärlek nog att klara det som komma skulle i vilken form det än vara månne.

Hon skulle inte stoppas av skräck o förfäran bara hon fick ro just nu att rusa o rumla, rusa o famna, rusa o ramla.

I flyghallen sprang hon vidare, tills hon föll eller tills väggen stoppade henne..

Yamo, syrian song, illustration Malin Skinnar, Sweden

Ibland kom armar o drog henne emot sig..

en famn, en puss o väg igen.Ingen terror i världen kunde göra hennes golv mindre lockande..

Jag stod där trotsigt väntande. Flyget försenat.

Tid att tänka, tid att bli rädd.

Dagen efter 11 september.

World Trade Center hade fallit.

Störtats.

Världen skakade..

Flickan var nyfödd.. hela världen var nyfödd.

Alla på Stansted var som nyfödda.

Tysta, vaksamma – iakttagande..  men leende..

Som om alla med hela sitt hjärta försökte gjuta lugn.

Mitt i livet tänkte jag.. mitt i livet..

Plötsligt hade jag inte längre ett val.

Jag såg män, kvinnor, barn o törsten efter sammanhang och viljan till tillit.

Flickan som nyss var född o klev ur vagnen dansandes med sin bilderbok under CNN:s fladderskräck.

Hon dansade o log..

mot sina skor..

mot marmorgolvet..

mot mamman..

mot pappan..

mot polisen..

mot mig.

“Ahii “skrattade hon när flammorna bröt ut från tvillinhtornet på skärmen.

Stansted flygplats började snurra o utan att jag själv gjorde något så befann jag mig plötsligt mitt i livet..

Som en centrifug drogs jag mot kärnan.

Mot orädslan mot kraften som drivit oss sen vi fick oss en ryggrad, sen vi skapades med smärta och därmed drift att överleva.

En drift att söka sin väg genom urhavet livet.

Överlevnad.

Jag kan inte be. Men du människa som valde terror, jag önskar du valt annat. 

Alla som nu är sköra.

– Frid.

Och alla som börjar akta sig och sluta blicken.

– Frid.

Rusa, istället. Minns det stora möjliga! Rusa med armarna öppna och lita till din nästa. Ingjut mod. Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd  och möjligheter!

Rusa med armarna öppna. Rusa öppen människa. Dansa med din bilderbok och hjälp till att ingjuta mod.

Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd  och möjligheter!

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Att angöra ett land

Icon, maybe we can fly together

S:ta Clara Kyrka, Stockholm

Han knäböjer – ber om tecken – kontakt med sin bror.

Jag är där för en konsert. Han för att rädda sin familjs liv. 

Swedish church

Fine art Prints and digigraphics

Art by Malin Skinnar 

Den stora lungan av väntande

Still i bänk tänkande

Ser de nykomna undrande

De sökande frågande

Får jag stanna

Kan min tid få rum – livet plats… tillhöra

Drabbad av andetaget – det ömma

Alla runt mig nya kämpande hit komna – frågar om nåd – ber om tröst – kanske råd – i en kyrka dit ingen går – av oss sen länge boende

Han knäböjer – ber om tecken – kontakt med broder – syster, fader, moder.

Moder.

Tystnad

Ice art in Sweden

På vägen hem – de som inte hinner ringa sin kära – träffa sin nära – hämta, bära – de käraste man har

Kontrasten i välfärden o freden

Hans ord i bänken – bakom

Händerna i knät – trötta ögat – unga hyn – luggen han en gång kammat

hemma

för henne

för dagen

för skolan

för grannen

vilar nu mot ögonbryn – tungt mot ögats lock och blick

Jag vet inte,

hör jag honom säga

om jag får blir kristen

Jag var tidigare muslim

eller vi kallades det – det var inte viktigt

Vi har kristna i släkten

det var inte viktigt – Mors sida

Tolken talar – händer knäppta – diakonen lyssnar.

Men du behöver inte – säger hon – besluta dig här och nu – ens aldrig – fri att vila – tillhöra ändå – vara – och gå. Du får vila nu oavsett vad.

Frozen leaf

Jag släntrat förbi för en lunchkonsert med en vän

Klockan var tolv – jag skyndade – råkade bara vara – där och då

Medan han – mannen bakom – bad om liv

om att få angöra – ett land – en tro

en tradition med hela sitt hjärta

På partiledardebatt – vansinnesord – om gränserna och stopp

Ett andetag – bakom mig – han gråter

Ännu en dag – ett försök att fortsätta – räddad men ensam

Längtan större än himmelen – smärtan vidare än tiden

Delade en stunds andetag

Icon, maybe we can fly together
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

She said goodbye to her lovers

Art by Malin Skinnar

Tryck – Prints

En berättelse om kvinnan som lämnade sina älskare och en berättelse om att måla. Tryck kan beställas här

Atelje in Sweden
She left her lovers
She left her lovers
Tre hjärtan bland girlanger

De va så rädda om henne. Så ömsinta.

Men så var det dags.

– Oh alla vilda lekar. Nätterna på höskullar och i lingonris.

En herre hade kallat.

En make in spe. En främling. En tilltänkt, tillräknelig herre med kärleksbrev som postats och rop som hörsammats.

Han sa han hade ordningen o redan, samt penning om fredan – en borg och ett sinne för finesser.

– Snygg visste han ej om han var men folk kallade honom trevlig och han gillade mysiga hemmakvällar samt agility.

Hon gick.

Bar sina bröst över stup och stenar.

Älskarna tog farvär
Blommor och blader
The proposal

Vandrade i fagraste grannlåt på himmelsbryggan lång. Gick med vader o tår, skinkor o morgonmull.

Handen len och borstat hår. Frodig, fin och frejdig.

Hennes älskare stod kvar.

Länge skådande, då o då kvidande men värdigt ropande

– glöm oss ej.. låt oss sitta på en pinne, i ditt fröjdefulla minne…

Oh, aldrig skulle hon glömma sina karlar. Varken fiskarfänget eller dansen.

De stod så vackra i högtidsstass.

Axel mot axel hennes forna rivaler – delande sorgen att lämnas.

Så gick hon. Steg för steg över okänt vatten mot äran o redligheten.

Barfota för att inte välta.

– Lyckan skolen icke falla.

Her big steps
Small houses in Sweden

– Men, sa hon mig; maken, den blivande fästmannen – älsklingen, om man så vill… han var så ju så liten. Så ljuv o fager men ack så låg.

 Och som han oroat sig. Stått och väntat vid sin stadsports fot – lysandes länge i skymning.

Såg henne ej. Spejade, spanade, kisade ut i mörkret. Sen plötsligt ett knä. En fot och en svallande kvinna – stor, ja väldig som ett fjäll – kanske något lägre än Kebnats södra.

Hon fager som en mö men.. hög.

Häpen lät han lyktan lysa. Stod på tå för att njuta.

Kysste honom gjorde hon – visst på munnen skär.

Och vad som hände sen hann jag inte höra… men någon sa till mig att älskarna var där.

Själv fick hon dock inte ens plats i staden.

Nakna frillor och facebook


Jag har målat nakna teckningar i hela mitt liv… sen min första streckgubbe så var de olika kroppsdelarna noga målade. Jag målade bröst och snorrar, ljudvågor och tår.. allt som rör sig, känns och går…

Men med facebooks censur började jag måla om mina figurer för att inte bli avstängd…

Jistanes vilken vilsen soppa. Jag som konstnär började klä mina sagor i ny skrud… och sätta på vita klänningar på runda damer…

Skönt avsluta min relation till facebook.

Så hiskeligt vansinnigt i en tid då allt var möjligt.. så accepteras självcencur för att kunna vara kvar på en sk social plattform.

Bilden nedan, den klädda,  är dock  ännu ett av mina storsäljande jultryck!

Atelje in Sweden
Liten röd stuga
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Jungfrun Maria

Lady Madonna, digigraphie by Malin Skinnar

Den sedan länge nyfödda 

Gråter flod utan hejd då jag hör legenden om flickan som sa sig bära himmelens barn.

Må alla människor få chans att vila, kraft att växa o ro att spira och få känna av betydelsen som medmänniska.

Det räcker med väldigt lite för att odla väldigt mycket.

Lady Madonna, tryck av Malin Skinnar
The three kings

Gråter flod utan hejd då jag hör legenden om flickan som sa sig bära himmelens barn.

Om pojkvännen, den trofaste timmermannen som äktade henne trots hån.

Vandringen o våndan.

Smärtan o hoppet.

Så ung hon var!

Och sån obegriplig fader.

Spiltan som skydd för natten.

Stjärnemännen.

Skuggor och vaka.

Allt griper mig.

Lyssnade på min fröken Anna-Greta Höglund i Malung.

Varsitt ljus.

Skolbänk med lock man fick i huvudet om man slog igen det fel.

Tossor.

Blåmörker ute.

Stjärnan över älv o badhus. Sjung-isar.

Elljusspår. Älg och halka. Liten. Spark och yllemössa. Hallonvantar, Abba och jeans. Krubba, trolldeg och saga. Ingen skillnad på nu o då.

Sanning o kansken, snöboll och kärlek. Ett huller av intryck att förhålla sig till.

Heavens child, art by Malin Skinnar

Nu i min nutid med total ateism grips jag ändå. Varenda gång av de gamla legenderna. Av alla mödrars historier för att skydda de små.

De finns i hela världen -bärades babyn till framtid.

Det tar så oändligt lång tid att lyfta en ofödd till gående. Från stapplande till springande.

Alla tänder som ska tränga fram, alla skolgårdar som ska korsas.

Alla vägar som kan följas, bara skönjas eller bör döljas.

Mödrarna bär.

Sen går vi där på klotet. Nyfödda vuxna. Och försöker sätta ena foten framför den andra.

Anpassa oss för att förverkliga vår stund på jorden.

Så många vi är sedan länge nyfödda. Inte lika sköra som de minsta.

Men ändå nästan lika osäkert sökande efter bo … ro … tro…

– Tro på att det nog är nån mening att kämpa trots allt.

Malin Skinnar, studio, south sweden

Önskar alla på den långa vandringen, fristad i någons hjärta.

Fred i något land.

Och beskydd av någons hand.

Någons hand.

Må alla människor få chans att vila, kraft att växa o ro att spira.

Må alla, var och en av oss, få känna av betydelsen som medmänniska.

Det räcker med väldigt lite för att odla väldigt mycket.

Lady Madonna, digigraphie by Malin Skinnar

Fine Art Prints by Malin Skinnar 

Tryck av Malin Skinnar

Fine Art Prints by Malin Skinnar 

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

In english; 


Svedjeklockarens tårsådd

Paper cut art Malin Skinnar

Svedjebrukaren

Paper cut poetry.

Paper cut poetry Malin Skinnar

Jag hörde om natten en man som sådde sina tårar. 

Papercut art Malin Skinnar

– Först slog han furor till marken, fällde dem vid foten och lät elden sveda stubb och knölrusk. Sen rev han barr och kottar med nagelplogen och gick till staden för att handla. Men inget höfrö stod att finna och rågkornen stod högt i kurs så även för den rike.

      – Till tummen, sa han, bara frön som fyller den högra läderhandskens svarta tumme. Men ingen ville byta gull mot gubbens mög. Varken väktad kol eller spunnen ängsull dög.

Så fann han ingen annan råd än sorgesådd.

Han fångade sina tankars vånda och lät dem skölja hela brändan.  Han begrät tuvor, skrevor, stenar o bumlingar.  Ja, hela skogen och varenda liten avkrok mellan stad o täppa lät han sköljas av våndans tår.

Skymningen föll och han somnade som han stod. Månen klev in och viskade blånad över nejden. Mannen vred sig otåligt i sömnen men slut var hans krafter, hans mod och tro.

Det blev maj, sen juni och gryning med morgon. Det blev dag och ännu en natt men nu var det besynnerligt.

Papercut by Malin Skinnar
Papercut by Malin Skinnar

Underliga bävningar skakade jorden så att furor som aldrig svajat förr, nu slog av o an som vilt kastande stormrön.

Marken skakade. Ursinnigt ruskande som ett vidunder och mannen for så stark som han var, likt en vante i backen.

Inte skräckslagen som man kunnat tro men förundrad, kröp han till skydd i rotvältans famn.

Sen blev det tyst. Ja, det blev stilla. Det var som osagt allt som hänt och plötsligt hördes klockor klämta ur tassemarken.

Hela brändan, vallen och slåtterängen sjöng som himmelrike!

– Små, små pinglande klockor hängde från skira stänglar så långt ögat kunde se.  Ja så långt som örat kunde höra.  Längre än han nånsin vandrat. Bortom ostan förbi sönder och upp mot nordan.

Ljudet rungade i väst o där var det så många klockor att solens knappt fick plats med sina strålars skira kvällsdans.

paper cut art Malin Skinnar

Varenda tuva tycktes darra.

Det klingande, dallrade, dinglade o ringde.

Hela askemarken sjöd av buktande klockareknoppar.

En åker av det mest sällsamma utsäde spirade. Små groddar av hopp sköt undan knoterot och satetyg – sökandes sitt ljus för att klämta.

Det var tårefröna..

Tårefröna som alltid slår rot när inget annat finns än bön om barmhärtighet…

De som växer när människan är sitt allt – i sitt ensammaste fång av tårar … i sitt innersta gryt på sin yttersta kant.

Förundrad stirrade mannen på sin skog… Ur var tuva trängde hjässan av en mässingsklocka  fram o i alla stubbklykor satt en mäktig järnkläpp fastkilad.

Det var som skimmer bland kåltistel o brudborst, klingande likt domkyrkans vackraste koral.

I ur o mången skur vaktade mannen sin brända och på den tredje månen slog han sin skörd av himmelska klockor.  Under kråkris fann han  kläppars slagkulor och på brändans yttermark hela järnkrampor.

Gläntan buktade av böljande,  grönskimrande, gyllene mässingsklockor.

            – En skörd av nåd.

Paper cut poem, Malin Skinnar
Bird, paper cut, Malin Skinnar
Storyteller and artist Malin Skinnar

Färdig gick han till marknaden, drog lasset själv.

Slet  över kärr och bråtbygd.

Drog genom mörkerdal och vätteskog – lastad till tänderna av sin sorgeskörd.

Så kom det sig så att där varken fanns biskopar, baroner eller en enda vällingklockebonde som kunde avstå mannens klämtande ängsklockor.

Till och med kregen fick en skälla från hans skog att bära om halsen.

Och hans tårars gull sjöng vida omkring. Samlade människan till andakt för att ringa ut de döda in de födda. Klingade bort det onda o kallade boskapen till herden.  Lockarklockor för välling och vila, beredskap och fred.

I skogen bugade sig så mannen över brändan ömsint tacksam för de himmelska tårars barmhäriga utsäde.

Sen den dagen sår han sina tårar, så fort de finns att falla. Och livet återfår så den vackraste klangen – från själens skimrande skuggspel.

Paper cut art Malin Skinnar

Berättelse klippt i papper om natten av Malin Skinnar. Orden hörda ur intet… eller alltet.

Paper cut storytelling, Malin Skinnar
Work in progress, art bu Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

If you love the moon you give birth to longing – Bulgarien

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

If you love the moon – you can give birth to nothing but birds

Kvinnor med månen som älskare föder bara fåglar och evig längtan.

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

Månen låg hos henne – som ny.

Berättelser syns inte riktigt. Men de pockar på uppmärksamhet, hörs likt skällor, kring fårens halsar.

Dovt men ständigt, tinglande, över stock och sten.

Ibland får de färger eller former. Slår ned som blixtsken där man minst anar.

Och nu var de här. Mellan oss.

Vi tystnade.

Samtidigt.

Vi tystnade översättaren och jag.

Kunde hon också höra? Var det hennes berättelse som väsnats?

Jag stod bland stjärnorna mitt emot himmelen. Nära klippan. Just då jag skulle få två sånger och ett bröd. Strax efter jag fått de fyra äggen och en karamell.

De kom liksom i flock. Skyggt mumlande. Jag visste först inte varför jag inte kunde koncentrera mig. Men så kände jag igen dem … berättelserna. De som viskar en galen.

Översättaren stod bredvid mig och jag visste jag borde fråga om vintern, den hala trappan och skörden. Inte stå och titta tomt över dalen. Inte tystna som om jag tänkte på annat. Men det tinglade i skogen. Ljuden var så höga fast berättelserna var osagda. Flocken kom närmare och närmare. Ord för ord ringlade sig ned för berget.

Illustration Malin Skinnar The moon dried on the floor

Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.

Bulgarien, Daniela Dikova Culture House

At dawn she found a sliver of the moon again. 

Illustration Malion Skinnar The moon was broken
Tomaterna slogs in i tidningspapper

Vi hade stått där uppe på ravinens kant ganska länge och talat om tomater. Men det fanns något viktigt i luften.

En hemlighet och en önskad. En längtan efter någon man nästan fått men lämnats sakna vareviga dag. Var kväll, var natt och var gryning.

En sån man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.

En sådan längtan bars det på. Var söndag. Var jul och var midsommar. Varenda måndag. Alla tisdagar och även i april och snömodd.

En älskad som aldrig kom åter. Som inte delade hennes glädje, potatisen, veden, kolet. Ett par ögon i mörkret för hoppet och tron.

Lusten.

Tilltalet.

Handen.

En vän som i frånvaron gjorde, att hon glömde sig själv, sitt mål och sin roll. Hon den skickliga hade glömt att valla sina stjärnor.

En morgon fann hon till och med månen störtad ur sin bana. På köksgolvet låg han. Under stolen matt, flämtande bad han om vatten. Hennes frukt.

Fukt …

Hon gav och bar honom åter. Tjänade sin Gud och försökte.

Åren gick utan ordning. Hade lämnat ravinen med spår på hud och vägg. Kanske förfarits.

Illustration Malin Skinnar She carried the moon back

Ingen kan riktigt veta mer än kroppen.

Inte ens den som aldrig tagit av sin tid får behålla.

Men svalorna kom åter, liksom dagen och sedan natten.

Vi stod på klippavsatsen, blinkande, med ögon fyllda av gråt. Hon visste, sa hon, att då hon äntligen fått månen på plats, måste livet ändras.

Skogen ropade …

Flocken visste att vi hörde berättelserna; ropade, att den som längtar, alltid får ensamheten till skänks om hon inte ger upp.

– Det är inte för sent att sluta!

– Att älska?

– Nej, att sakna den som icke är.

Det var det jag hörde då jag stod där uppe i bergsbyn.

Högt ovan molnen; att visst kan vara otröstligt men nu kommer ju vintern och på våren må det vara glömt.

Sköt dina plantor och låt svalor visa vägen, vila du människa men aldrig i månens drömska famn.

Jag borde frågat om skörden och timret, sticket eller kaminen, men jag kunde inte koncentrera mig på svaren.

Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.

.

Berättat och målat av Malin Skinnar med stöd ur Sofia Teljebäck Högstadius fonden i Daniela Dikovas Culture house of Rila, Bulgaria.

En sån  man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

Denna berättelse är hörd ur vinden i bergsbyn bland molnen – inte skriven, inte sagd, utan nedtecknad där och då. Malin Skinnar

Illustration Malin Skinnar The path to the moon's house

Ljuset visade henne vägen till månens hus.

Händer - women´s blues
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Naken på spa – Ungern

Illustration Malin Skinnar - Massören

I Ungern vill vi gott. Så säger våra ordspråk; tag vad du behöver då du erbjuds vila.

Svavelhaltigt vatten i Ungern sekelskiftet

Hajdúszoboszló

Fick klä av mig naken för jag tänkte att årets stress måste bort. Jag kunde kanske bli avslappnad, snygg och gift. Bli glad, rik och vacker.

Gillar inte att sprätta runt naken. Är en revirets kvinna. Men vi körde på måfå och landade utan en aning på Ungerns största medicinalspa. En upplevelse även utan mission att läka.

Köpte dyraste inpackning. Fotmassage och helkropp. Stod i kö och fick kupong.

Vi talade stapplande tyska. Kunde lika många ord var, fast lite olikt fördelade och fäktandes med armar förde vi samtalet galant.

Jag skulle bli masserad.

Hon hette Rosie. Hade barnbarn och var Omma till två samt hade make med skägg. Sonen var 21 och dottern lång. Rummet grönt med revärer.

Varsågod ligg. Du får gärna gäspa, sa hon. Och gärna somna.

I Ungern vill vi gott. Så säger våra ordspråk; tag vad du behöver då du erbjuds vila.

Du är alltid välkommen att höra av dig på återresan. Jag har inget internet. Bara gammaldags telefon…  men se, ett foto på mitt barnbarn! Han är så söt… 

Ett lakan över barmen, lite musik på bandspelaren och så började hon. Jag tror jag somnade direkt. Minns bara väggen… grön som en sommaräng… och sen inget mer.

Belevade badgäster överallt

Badet var det största spaet i Ungern. De varma källorna upptäcktes 1927 och folk i byn brukade källvatten till bensår. På en utställning i korridoren bilder av nakna knubbiga barn badandes utomhus fastän det frostade i träden.

Jag går i långa gångar. Överallt pooler med avslappnade pensionärer. Stora starka, runda seniorer. En och annan tatuerad muskelbubbe med pumpad frilla flöt i flocken. De kurtiserade så det vibrerar i svavelpoolen. Men runtom dem flöt gammelgifta som låg i dämpande klasar och konverserade.

Jag undrar så vad de talar om. Intensiva samtal. Långa. Alla artiga. Tittandes på sin partner med värme. Det ser ut som om de inte mötts på länge. Med längtan..

Tänker på valrossar. Ser mysigt ut. Borde va gift i Ungern.

Sen in på resturang med ananas. Inne i badhuset.
Äldre herrar i stora magar med höfthandduken hängande i kön. Inte riktigt min grej. Väntade med maten…

Men även här innerliga samtal, nickningar och ögonkontakt. Som kultiverad hemmakommunukation. Inga skämt, inget flabb. Stillsam intensitet. Inget gnabb eller tysta bordsgäster. Alla deltar.

Belevade, tänker jag. Alla är sofistikerat kommunicerande. Kyparen med. En galant attityd. Öppnar flaskan på axeln och slår upp med finess.

Ångor. Jag kunde andas. Luften sipprade in i lungorna.

Jag undrar så vad de talar om. Intensiva samtal. Långa. Alla artiga. Tittandes på sin partner med värme. Det ser ut som om de inte mötts på länge. Med längtan..

Tänker på valrossar. Ser mysigt ut. Borde va gift i Ungern.

Spa i Ungern

Det kan göra ont sa hon och nöp hela ryggen på mig. Jag andades som jag skulle.
– Gut, gut inhaleren, bitte, gut, gut!

Innan jag lämnade la hon händerna stilla över min hals. Gnuggade dem före. Kupade flatan över stuphuvud och nyckelben.

Hjärnan fastnade. Tårar stömmade.

– Ich gebe innen, sa hon, plus, plus. Das ist kein normal behandlung, ich gebe von mir plus.
– Danke sehr, sa jag.
– Ich liebe meine arbeit, sa hon, bitte shön.

Kinderna landade. Jag gäspade i fem minuter.

Så. Nu är jag beredd och kan gifta mig strax. Är assnygg igen. Huvudet på halsen, knopp på mitten och kroppen hal av svavelhaltig lera.

Vackrare än nånsin samt knådad lämnar jag Ungern och reser imorgon vidare.

Ganska fet men åtminstone len – beredd på nya äventyr.

#malinstoryteller #visithungary #varmakällor #spa

Spa Ungern 1960

Ganska fet men åtminstone len – beredd på nya äventyr.

Illustration Malin Skinnar - Massören
Elektromassage
Husbil i Ungern
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Vilken ro saknar du? Kirgizistan

Illustration Malin Skinnar on board

Jag kan ”tack så mycket” och ”hor mur du” … men jag känner ingen att använda min svenska på.

papercut art sorrow

Vi delar hytt. Kvinnan i slafen ovan reser för att förlänga sitt visum.

Till Gdansk far hon, tur och retur.
Det finns inga jobb hemma, säger hon och pendlar årsvis mellan Sverige och Kyrgizstan.

Hennes son är 9 år.
Han bor med mormor.
Hon längtar.

Dessa tre meningar.

Vi tittar tyst på varandra.

Den sista uttalades inte. En våg av smärta väller upp inom mig. Hon håller handen mot hjärtat. Jag ser henne. Hon mig.

Tystnad. Hon tittar. Jag tittar.

Tårar.

Från egen stress är jag kommen. Den med tiden jag inte hinner med men äger. Från landet jag bebor som medborgare med födslorätt. Som jag lämnar för att hitta sinnet och vettet åter; sansen – essensen.  Lämnar Sverige för ron.

– Vilken ro saknar du, frågar hon inte men borde.

Och vad skulle jag svarat?

– Det tar aldrig slut, sa hon.. taket, huset, värmen, maten, föräldrarna.. allt måste handlas…

Pengarna.

Den som saknar mark kan aldrig bygga.

Aldrig odla – lagra – byta.

Mina barn, sa hon;  två är stora… Min lilla, den minsta… jag saknar så.  

Illustration Malin Skinnar, sad days

Jag frågade om maken …

– Han är i Sverige sen många år. Fem år före jag kom hit. Nu väntar jag visum. Är utbildad på manikyr.

Hon reser och sköter våra naglar. Om hon får visum. Jag biter på mina och har sorgekant under de långa.

På andra sidan jorden sköter hon kvinnors naglar. Mormor sköter barnen hennes.

Hon öppnar sin termos. Frågar kvinnan bredvid om väg till konsulatet.

– Bussen, går utanför. Byte på station.

Hon bökar ned sin dunjacka.

De talar stapplande ryska. Ingen av dem kan helt men famlar. Kvinnan bredvid säger att hon jobbar i Sverige men nu ska hem till familjen i Wrochlaw.

Har längtat 4 månader.

Kyrgizstan, säger jag vänd till den andra. Ni har vacker musik.

Har nån välkomnat dig i Sverige?

– Nej … Men bättre än i grannländer hemma. De ställer sig i vägen för mig på gatan och säger stick hem. I Sverige är jag ingen men i alla fall i fred.

Dunjackan putar ut. Jag hjälper henne stänga ryggsäcken. Hon är ung men redan mamma och klockan är tolv.  Snart går vi i land.

Jag säger att det arrangeras språkcafé i Sverige –  drivet av idealister.
– Sprogkaffe..Hon skriver upp det i blocket.
– Å säger jag.. ett A med prick över.
– Aha … Å.. så bra, säger hon.

Så lång är vägen till ett hej och en start. Ett ord man inte ens kan skriva med utländskt tangebtbord. ”SPÅKKAFE… ”

– Fast jag kan; ”tack så mycket” och ”hor mur du” … men jag känner ingen som jag kan använda det med.

Krakow solnedgång

Nu lägger båten till och jag kör av med husbilen. Har en lägenhet ombord i bilen. Telefon i fickan. Webbsida, adress, föräldrar som vinkar av mig. Försäkring, syskon, utbildning.

Syskon.

Styr in i ulandet för att skriva … av hjärtats lust.

Hon springer till bussen för att söka visum … för livet.

Jag kan inte tänka på annat.

Kan inte tänka på nånting annat än hennes steg  mot bussen med ryggsäcken putande av en jacka och i handen ett pass.

#womensblues #malinstoryteller #världen #arbete 

Av Malin Skinnar Sverige – Polen / Ystad – Świnoujście

Illustration Malin Skinnar on board

Ingen hälsar på mig i Sverige men det är iallafall bättre än i grannländer hemma. Där  ställer de sig i vägen för mig på gatan och säger stick hem. I Sverige är jag ingen men i alla fall i fred.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Välja frihet för gemensam utveckling – Slovakien

Slovakien - en teckning av Malin Skinnar

Vi är alla spillror ur tid – inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna därför att vi tror att det är vårt varande.

Liten gård i Slovakien

– Det var i ditt land jag för första gången upplevde valmöjligheten.

Vi var på Sverigebesök i tre dagar. Min mamma var lärare och hela familjen var inbjudna på en konferens i Göteborg. Det var 1969 och jag var 12 år och det var då jag förstod skillnaden mellan måste och kanske.

– Vad?

– Friheten …

Insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge.
Ett annat sätt att leva. Att få tänka och resonera högt. Debattera och dra andra slutsatser.
Jag kände det som en smak på tungan. Det var så påtagligt.

Hela familjen satt på spänn och jag visste att min väg var ett aktivt val jag var tvungen att ta.

Jag var bara ett barn men jag förstod med hela min kropp att jag själv skulle bära detta ansvar… livets.

Det som växer måste utvecklas. Inte hämmas.
Liv vet väg. Vägen måste vara fri.

Fri.

– Mamma såg på mig.

Högtidligt.
Minns hennes ögonlock.
Berättelserna från podiet om demokrati.
Pappas händer. De andades i knät.
Min mammas tumme som strök över programmet.
Jag såg hoppet i deras ögon och det slog rot.
Glimten i pappas.
Kunde ej borse från det.
Valets möjligheter.

-När jag var 24 lämnade jag mitt land för att utbilda mig i hopp om att kunna påverka och förändra. I tretton år kunde jag inte möta mina föräldrar.

De kunde inte lämna Tjeckoslovakien.

Jag brann.
Levde i exil.
Byggde ny framtid.
Kämpade.
Saknade.
Underminerades.
Var tacksam.
Djupt sorgsen.
Byggde.

– Till sist kunde jag komma jag åter.

Självhushållarna har alla en ko var.

Det var i Sverige jag fick insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge. Ett annat sätt att leva.  Att få tänka och resonera högt; debattera och dra andra slutsatser. Jag kände det som en smak på tungan – det var så påtagligt.

-Min Mor dog i mina armar. Vi fick 2 månader tillsammans, berättar hon. Min Mor och jag… alla berättelserna.

Tystnad.

Jag kokar te. Vi sitter i husbilen. Regnet. Jag gråter och skäms att jag fäller tårar som om sorgen var min. Ser inte. Gråter på brickan. Frågar om hon vill ha citron i sitt te.

– Jasmin?

– Gärna, så gott.

Hennes hår är glansigt. Händer breda. Starka. Brukar jord. Genomskinlig mugg. En katt utanför. Jag häller upp. Darrar då jag bär fram.

– Det var i ditt land Malin, jag för första gången kände hur det var att kunna välja. Det var som en smak. Ett ljud. Så påtagligt.

I mitt land… Platsen jag tagit för given och satt tuggummi under aulastolar i. Badhuslandet. Scout och cykelbanelandet med elljusspår.

– Kom du åter allena?
– Nej, med min make.
– Aha …

– Han förstod dock inte mitt forna hemland. Vi köpte mark. Han lämnade.

Tystnad.

Mina tårar bryter fram igen. Jag borde lyssna med pennan men luften blir så tunn då den världshistorien landar i magen. Den personliga konsekvensen av politiken. Densiteten i var mening slår ut som pilar i hela min kropp.

Jag säger att jag vet allt om förlorad kärlek och dagen som förlorar teckning.

Hon nickar.

– Grannfruarna hjälper mig att vända höet  Det är så alla gör. Träder in och bistår. Detta är min hembys grundton. Så jag överlevt. Små ord… stora handlingar.

Jag tittar ut. Ser kullarna. Avstånden. Tänker på att hon måste ha många systrar och bröder. Ensamma återvändare ur exilen med mångdubbla bottnar och kval. Gränsdragningarnas barn.

– Jag bär en annan historia än mina grannar. Hon drar handen genom håret. Jag lever parallellt. Fast vi är liksom alla spillror ur tid. Inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna för att vi tror det är vårt varande.

Ute är det kolmörkt. Stjärnor och hunden. Husbilen står på en slänt mitt i det tystna mjuka herdelandskapet.

Vi ska ta farväl.

Hon har kört tjugo minuter för att möta mig och sagt att intervjun fick bli kort för hon klev ju opp i ottan med djuren och måste sova.

Men frågorna blev ett delande. Ett samtal där tystnaden medan teet mötte våra läppar bar lika mycket information som ordens innehåll. Ett möte om livsval och dess konsekvenser.

– Jag gjorde nog vad jag måste ändå, säger hon och reser sig upp. Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling Malin.

Den kärleken till livet ville mig min Mor.

Av Malin Skinnar i Slovakien

#womensblues #malinstoryteller

Slovakien - en teckning av Malin Skinnar

Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling.

Husbilsresa genom östra Europa
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist