I affirmationernas o skrockens tidevarv, giftemålens och högtidernas ritualiserande – traditioners bångel och terapiernas mångel – så målar jag bilder om kärleken.
Kanske för att orka – för att få bada i färger – för viljan att förverkliga det jag tror på är större än missmodet. För att hoppet, skrattet och lusten är större än vanmakten.
För att jag vet att hoppet är det enda som bär när allting rämnar.
Men annars är jag är krass realist, republikan o ateist – ogillar firande över datumzoner och annan domedagstro.
Skålar aldrig och ropar sällan hurra…
– Men jag vill att alla ska få ro i sina själars botten. Tak över huvud. Mål o kraft samt en egen vän att vila tanken hos!
Och att alla ska ha någon som kämpar för en.
Tack alla ni som försöker o vågar.
Detta är mitt nyårstack.
Tack alla ni som inser att vi bor på svirrklot i rymden; fria att hjälpa och agera.
Tack alla ni som ger av er tid, ert rum och er privata sfär, för att räcka handen till en främling.
När världen kokar, grannen gråter och nöd tär på mellanmänskliga förehavanden så är det bara medmänniskor som kan visa vägen.
När alla nyheter är för svåra för att vi ens ska våga läsa om det… så finns det något vi kan göra…
Vi kan faktiskt hjälpa en annan individ fullt ut. Till hundra procent.
Att ge en endaste människa sin hand påverkar precis allting.
https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-_l_h5zoV/w:1000/h:747/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/12/738095_4638998245774_820075120_o.jpg15302048Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-12-29 01:45:592019-12-29 05:43:01Bara det som sker räknas
Hör om späckhuggarmötet på Grönland. Om att hantera livet i naturen och att klara sig själv mitt i universum. Och bästa knepet för att få varma fingrar.
Berättat under en kajaktur på Ljusnan när jag färdades med husbilen genom Härjedalen.
Hör berättelsen
Stor som ett urtidsdjur reser hon sig ur klippblock och is – inslandsisen. Med ett muller kraftigare än tordön, släpper hon sitt innanmäte i havet – ännu ett isberg i fjorden – jordens svalka.
Vi paddlade och spejade – allt levde – hav, himmel och is. En morgon då fjorden höjde och sänkte sig som en jättelik lunga efter nattens orkan, gled våra kajaker fram bland ytterskärens drivis. Vi paddlade in mellan två höga isberg där luften svalnade.
Ljudet av paddeln ekade mellan de två branta isväggarna. En ring vidgade sig på ytan framför kajaken, blev dubbel och sprack som en bubbla. Mitt hjärta slog fortare och fortare. Ur havet reste sig en gråskimrande kropp likt en vågbölja som följde kajaken.
– En val!
Tanken på den tunna vattenytan och den stora kroppen som simmade omkring mig, gjorde mig andlös.
Valen sjönk men kom kort därefter upp på andra sidan, välte kroppen mot solen och försvann.
– Valen hade sökt sig upp ur djupen för att se vem som plaskade på hans himmel.
Då kände jag mig som människorna där alltid måste ha känt sig inför naturkrafterna. Jag var mindre än allting runtomkring mig men varken viktig eller oviktig, bara en del av alltihop. En människa som måste skapa min stund på jorden men ändå fri att ingå i livets rytm.
Det som sker det sker när man färdas genom livet på ett klot i ett hav av stjärnor.
Grunden till de gamla myterna och berättelserna om mod och styrka kunde för mig inte åskådliggöras på ett klarare sätt.
Naturkrafterna gör sig ständigt påminda och tillåter människan att bara vara. .. att bara vara med.
– Silarsuaq kisimi naalaagavoq – Naturen är vår härskare, som en jägare sa då stormen äntligen bedarrat.
Under nittotalet vistades jag på Grönland en stor del av mitt liv. Under elva expeditionslika resor färdades jag längs med kusterna och levde med jägare och hårdrockare, hiphopare och forskare i ytterbygderna.
Denna berättelse finns i sagoboken jag skrev om Kuitse – Pojken som blev stark som en isbjörn. Läs mer av mina Grönlandsberättelser här.
Minns det stora möjliga! Rusa med armarna öppna och lita till din nästa – ingjut mod. Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd och möjligheter!
Rusa med armarna öppna. Rusa öppen människa. Dansa med din bilderbok
Hjälp till att ingjuta mod. För skratten o trotset, för drömmen o foten.
För fortsättningen.
Min vaggvisa från vägen – lyssna och läs
Jag var på Stansted dygnet den 12 september 2001.
Hade tänkt New York men valde Bretagne.
Skulle flugit till New York den elfte september och hade kollat alla biljettpriser. Det fanns massor av billiga sista minuten. Mängder.
Jag hade inte lyssnat på nyheter på hela dagen. Tyckte folk var ofokuserade i butiker tittandes på tv. Jag handlade kläder inför avresan.
Min syster kommer från gymmet… men Malin, har du inte hört? Bokar du till New York?
I nästan fyra timmar visste jag inte vad som alla verkade veta. Hann tänka igenom val av känsla.
Hann tänka vad vill jag sen; ingjuta mod eller panik.
Köpte flygbiljetten.
Reste.
Inte till Amerika.
Min väns resturang föll under tornen.
Han stod på taket i Brokelyn och såg flammorna. Med sin bror.
Sen turbulensen.
•
Jag tänkte. Jag måste resa nu. Gör jag det inte kommer jag aldrig igen att bege mig…
Reste och stannade på Stansted.
Inväntade besked om vad som hänt. Tillsammans med alla andra som trotsat. .
I ett med många. Ett vi.
Sov på flygplatsen under reklampelaren.
Vi var tusentals som sov, hämtade kaffe, delade på jackor och sjalar att vila mot.
Flyg var inställda och vi väntade i en ömsint tystnad. Nickade mot varandra. Såg varandra.
•
En liten flicka med lockar och stor klokpanna sprang runt och jagade golv. Hon var just kliven ur vagnen.. benen hade börjat rusa..
Nappen, golvet, skorna o alla väskor.. allt var spännande.
Livet var kärlek o beskydd.. o spring spring..Livet är spring.
På skrämen stirrade alla.
CNN.
Händer mer?
Vad händer?
Kan något hända?
Nä, inte idag.
När?
Aldrig ..snart.
Vågar vi flyga?
Natten var gruvsam. Var vi idioter.
Flyga eller inte flyga.
Men det var som att göra plikten för livet.
– Att inte låta sig styras av skräck.
Flickan sprang över golvet när tornen föll.
Tv skärmen blixtrade samma sak om o om igen.
Snart 17 månader o ny var hon..
hade tofs i pannan med röd rosett..
Rosetten fem gånger större än de små hårstrån mamman lyckats fästa. Hon sprang rakt ut i verkligheten.Skulle hennes liv bli verklighet eller fixeras i evighet…
Det var då jag såg det. Det finns inget öde.
Det var så klart för mig.. det finns bara vuxna som kan ge henne kärlek nog att klara det som komma skulle i vilken form det än vara månne.
Hon skulle inte stoppas av skräck o förfäran bara hon fick ro just nu att rusa o rumla, rusa o famna, rusa o ramla.
I flyghallen sprang hon vidare, tills hon föll eller tills väggen stoppade henne..
Ibland kom armar o drog henne emot sig..
en famn, en puss o väg igen.Ingen terror i världen kunde göra hennes golv mindre lockande..
Jag stod där trotsigt väntande. Flyget försenat.
Tid att tänka, tid att bli rädd.
Dagen efter 11 september.
World Trade Center hade fallit.
Störtats.
Världen skakade..
Flickan var nyfödd.. hela världen var nyfödd.
Alla på Stansted var som nyfödda.
Tysta, vaksamma – iakttagande..men leende..
Som om alla med hela sitt hjärta försökte gjuta lugn.
Mitt i livet tänkte jag.. mitt i livet..
Plötsligt hade jag inte längre ett val.
Jag såg män, kvinnor, barn o törsten efter sammanhang och viljan till tillit.
Flickan som nyss var född o klev ur vagnen dansandes med sin bilderbok under CNN:s fladderskräck.
Hon dansade o log..
mot sina skor..
mot marmorgolvet..
mot mamman..
mot pappan..
mot polisen..
mot mig.
“Ahii “skrattade hon när flammorna bröt ut från tvillinhtornet på skärmen.
Stansted flygplats började snurra o utan att jag själv gjorde något så befann jag mig plötsligt mitt i livet..
Som en centrifug drogs jag mot kärnan.
Mot orädslan mot kraften som drivit oss sen vi fick oss en ryggrad, sen vi skapades med smärta och därmed drift att överleva.
En drift att söka sin väg genom urhavet livet.
Överlevnad.
Jag kan inte be. Men du människa som valde terror, jag önskar du valt annat.
Alla som nu är sköra.
– Frid.
Och alla som börjar akta sig och sluta blicken.
– Frid.
Rusa, istället. Minns det stora möjliga! Rusa med armarna öppna och lita till din nästa. Ingjut mod. Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd och möjligheter!
Rusa med armarna öppna. Rusa öppen människa. Dansa med din bilderbok och hjälp till att ingjuta mod.
Rädsla skyddar ingen. Mod skapar rymd och möjligheter!
https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-GtzGtd1H/w:710/h:960/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/15241797_1423707930981887_4331799646017660283_n.jpg960710Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-02 03:14:022019-11-02 03:22:22Att angöra ett land
En berättelse om kvinnan som lämnade sina älskare och en berättelse om att måla. Tryck kan beställas här.
De va så rädda om henne. Så ömsinta.
Men så var det dags.
– Oh alla vilda lekar. Nätterna på höskullar och i lingonris.
En herre hade kallat.
En make in spe. En främling. En tilltänkt, tillräknelig herre med kärleksbrev som postats och rop som hörsammats.
Han sa han hade ordningen o redan, samt penning om fredan – en borg och ett sinne för finesser.
– Snygg visste han ej om han var men folk kallade honom trevlig och han gillade mysiga hemmakvällar samt agility.
Hon gick.
Bar sina bröst över stup och stenar.
Vandrade i fagraste grannlåt på himmelsbryggan lång. Gick med vader o tår, skinkor o morgonmull.
Handen len och borstat hår. Frodig, fin och frejdig.
Hennes älskare stod kvar.
Länge skådande, då o då kvidande men värdigt ropande
– glöm oss ej.. låt oss sitta på en pinne, i ditt fröjdefulla minne…
Oh, aldrig skulle hon glömma sina karlar. Varken fiskarfänget eller dansen.
De stod så vackra i högtidsstass.
Axel mot axel hennes forna rivaler – delande sorgen att lämnas.
Så gick hon. Steg för steg över okänt vatten mot äran o redligheten.
Barfota för att inte välta.
– Lyckan skolen icke falla.
– Men, sa hon mig; maken, den blivande fästmannen – älsklingen, om man så vill… han var så ju så liten. Så ljuv o fager men ack så låg.
Och som han oroat sig. Stått och väntat vid sin stadsports fot – lysandes länge i skymning.
Såg henne ej. Spejade, spanade, kisade ut i mörkret. Sen plötsligt ett knä. En fot och en svallande kvinna – stor, ja väldig som ett fjäll – kanske något lägre än Kebnats södra.
Hon fager som en mö men.. hög.
Häpen lät han lyktan lysa. Stod på tå för att njuta.
Kysste honom gjorde hon – visst på munnen skär.
Och vad som hände sen hann jag inte höra… men någon sa till mig att älskarna var där.
Själv fick hon dock inte ens plats i staden.
Nakna frillor och facebook
Jag har målat nakna teckningar i hela mitt liv… sen min första streckgubbe så var de olika kroppsdelarna noga målade. Jag målade bröst och snorrar, ljudvågor och tår.. allt som rör sig, känns och går…
Men med facebooks censur började jag måla om mina figurer för att inte bli avstängd…
Jistanes vilken vilsen soppa. Jag som konstnär började klä mina sagor i ny skrud… och sätta på vita klänningar på runda damer…
https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-z3vdN6ZQ/w:960/h:717/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/392562_3753359865368_1719114728_n.jpg717960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-02 02:29:352019-11-02 19:14:40She said goodbye to her lovers
https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-7DHvvmuS/w:1000/h:1339/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/Lady-MAdonna.jpg20481530Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-02 01:00:102019-12-22 07:53:02Jungfrun Maria - Himmelens barn
– Först slog han furor till marken, fällde dem vid foten och lät elden sveda stubb och knölrusk. Sen rev han barr och kottar med nagelplogen och gick till staden för att handla. Men inget höfrö stod att finna och rågkornen stod högt i kurs så även för den rike.
– Till tummen, sa han, bara frön som fyller den högra läderhandskens svarta tumme. Men ingen ville byta gull mot gubbens mög. Varken väktad kol eller spunnen ängsull dög.
Så fann han ingen annan råd än sorgesådd.
Han fångade sina tankars vånda och lät dem skölja hela brändan. Han begrät tuvor, skrevor, stenar o bumlingar. Ja, hela skogen och varenda liten avkrok mellan stad o täppa lät han sköljas av våndans tår.
Skymningen föll och han somnade som han stod. Månen klev in och viskade blånad över nejden. Mannen vred sig otåligt i sömnen men slut var hans krafter, hans mod och tro.
Det blev maj, sen juni och gryning med morgon. Det blev dag och ännu en natt men nu var det besynnerligt.
Underliga bävningar skakade jorden så att furor som aldrig svajat förr, nu slog av o an som vilt kastande stormrön.
Marken skakade. Ursinnigt ruskande som ett vidunder och mannen for så stark som han var, likt en vante i backen.
Inte skräckslagen som man kunnat tro men förundrad, kröp han till skydd i rotvältans famn.
Sen blev det tyst. Ja, det blev stilla. Det var som osagt allt som hänt och plötsligt hördes klockor klämta ur tassemarken.
Hela brändan, vallen och slåtterängen sjöng som himmelrike!
– Små, små pinglande klockor hängde från skira stänglar så långt ögat kunde se. Ja så långt som örat kunde höra. Längre än han nånsin vandrat. Bortom ostan förbi sönder och upp mot nordan.
Ljudet rungade i väst o där var det så många klockor att solens knappt fick plats med sina strålars skira kvällsdans.
Varenda tuva tycktes darra.
Det klingande, dallrade, dinglade o ringde.
Hela askemarken sjöd av buktande klockareknoppar.
En åker av det mest sällsamma utsäde spirade. Små groddar av hopp sköt undan knoterot och satetyg – sökandes sitt ljus för att klämta.
Det var tårefröna..
Tårefröna som alltid slår rot när inget annat finns än bön om barmhärtighet…
De som växer när människan är sitt allt – i sitt ensammaste fång av tårar … i sitt innersta gryt på sin yttersta kant.
Förundrad stirrade mannen på sin skog… Ur var tuva trängde hjässan av en mässingsklocka fram o i alla stubbklykor satt en mäktig järnkläpp fastkilad.
Det var som skimmer bland kåltistel o brudborst, klingande likt domkyrkans vackraste koral.
I ur o mången skur vaktade mannen sin brända och på den tredje månen slog han sin skörd av himmelska klockor. Under kråkris fann han kläppars slagkulor och på brändans yttermark hela järnkrampor.
Gläntan buktade av böljande, grönskimrande, gyllene mässingsklockor.
– En skörd av nåd.
Färdig gick han till marknaden, drog lasset själv.
Slet över kärr och bråtbygd.
Drog genom mörkerdal och vätteskog – lastad till tänderna av sin sorgeskörd.
Så kom det sig så att där varken fanns biskopar, baroner eller en enda vällingklockebonde som kunde avstå mannens klämtande ängsklockor.
Till och med kregen fick en skälla från hans skog att bära om halsen.
Och hans tårars gull sjöng vida omkring. Samlade människan till andakt för att ringa ut de döda in de födda. Klingade bort det onda o kallade boskapen till herden. Lockarklockor för välling och vila, beredskap och fred.
I skogen bugade sig så mannen över brändan ömsint tacksam för de himmelska tårars barmhäriga utsäde.
Sen den dagen sår han sina tårar, så fort de finns att falla. Och livet återfår så den vackraste klangen – från själens skimrande skuggspel.
Berättelse klippt i papper om natten av Malin Skinnar. Orden hörda ur intet… eller alltet.
Se filmen om Svedjefinnar från Nordiska Museet ur Finnskogens svedjebruk.
If you love the moon – you can give birth to nothing but birds
Kvinnor med månen som älskare föder bara fåglar och evig längtan.
Månen låg hos henne – som ny.
Berättelser syns inte riktigt. Men de pockar på uppmärksamhet, hörs likt skällor, kring fårens halsar.
Dovt men ständigt, tinglande, över stock och sten.
Ibland får de färger eller former. Slår ned som blixtsken där man minst anar.
Och nu var de här. Mellan oss.
Vi tystnade.
Samtidigt.
Vi tystnade översättaren och jag.
Kunde hon också höra? Var det hennes berättelse som väsnats?
Jag stod bland stjärnorna mitt emot himmelen. Nära klippan. Just då jag skulle få två sånger och ett bröd. Strax efter jag fått de fyra äggen och en karamell.
De kom liksom i flock. Skyggt mumlande. Jag visste först inte varför jag inte kunde koncentrera mig. Men så kände jag igen dem … berättelserna. De som viskar en galen.
Översättaren stod bredvid mig och jag visste jag borde fråga om vintern, den hala trappan och skörden. Inte stå och titta tomt över dalen. Inte tystna som om jag tänkte på annat. Men det tinglade i skogen. Ljuden var så höga fast berättelserna var osagda. Flocken kom närmare och närmare. Ord för ord ringlade sig ned för berget.
Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.
At dawn she found a sliver of the moon again.
Vi hade stått där uppe på ravinens kant ganska länge och talat om tomater. Men det fanns något viktigt i luften.
En hemlighet och en önskad. En längtan efter någon man nästan fått men lämnats sakna vareviga dag. Var kväll, var natt och var gryning.
En sån man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.
En sådan längtan bars det på. Var söndag. Var jul och var midsommar. Varenda måndag. Alla tisdagar och även i april och snömodd.
En älskad som aldrig kom åter. Som inte delade hennes glädje, potatisen, veden, kolet. Ett par ögon i mörkret för hoppet och tron.
Lusten.
Tilltalet.
Handen.
En vän som i frånvaron gjorde, att hon glömde sig själv, sitt mål och sin roll. Hon den skickliga hade glömt att valla sina stjärnor.
En morgon fann hon till och med månen störtad ur sin bana. På köksgolvet låg han. Under stolen matt, flämtande bad han om vatten. Hennes frukt.
Fukt …
Hon gav och bar honom åter. Tjänade sin Gud och försökte.
Åren gick utan ordning. Hade lämnat ravinen med spår på hud och vägg. Kanske förfarits.
Ingen kan riktigt veta mer än kroppen.
Inte ens den som aldrig tagit av sin tid får behålla.
Men svalorna kom åter, liksom dagen och sedan natten.
Vi stod på klippavsatsen, blinkande, med ögon fyllda av gråt. Hon visste, sa hon, att då hon äntligen fått månen på plats, måste livet ändras.
Skogen ropade …
Flocken visste att vi hörde berättelserna; ropade, att den som längtar, alltid får ensamheten till skänks om hon inte ger upp.
– Det är inte för sent att sluta!
– Att älska?
– Nej, att sakna den som icke är.
Det var det jag hörde då jag stod där uppe i bergsbyn.
Högt ovan molnen; att visst kan vara otröstligt men nu kommer ju vintern och på våren må det vara glömt.
Sköt dina plantor och låt svalor visa vägen, vila du människa men aldrig i månens drömska famn.
Jag borde frågat om skörden och timret, sticket eller kaminen, men jag kunde inte koncentrera mig på svaren.
Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.
En sån man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.
Denna berättelse är hörd ur vinden i bergsbyn bland molnen – inte skriven, inte sagd, utan nedtecknad där och då. Malin Skinnar
https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-wcrtrvOL/w:1000/h:1333/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/IMG_4847.jpg32642448Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-09-10 13:55:122019-12-22 07:45:07If you love the moon you give birth to longing - Bulgarien
Fick klä av mig naken för jag tänkte att årets stress måste bort. Jag kunde kanske bli avslappnad, snygg och gift. Bli glad, rik och vacker.
Gillar inte att sprätta runt naken. Är en revirets kvinna. Men vi körde på måfå och landade utan en aning på Ungerns största medicinalspa. En upplevelse även utan mission att läka.
Köpte dyraste inpackning. Fotmassage och helkropp. Stod i kö och fick kupong.
Vi talade stapplande tyska. Kunde lika många ord var, fast lite olikt fördelade och fäktandes med armar förde vi samtalet galant.
Jag skulle bli masserad.
Hon hette Rosie. Hade barnbarn och var Omma till två samt hade make med skägg. Sonen var 21 och dottern lång. Rummet grönt med revärer.
Varsågod ligg. Du får gärna gäspa, sa hon. Och gärna somna.
I Ungern vill vi gott. Så säger våra ordspråk; tag vad du behöver då du erbjuds vila.
Du är alltid välkommen att höra av dig på återresan. Jag har inget internet. Bara gammaldags telefon… men se, ett foto på mitt barnbarn! Han är så söt…
Ett lakan över barmen, lite musik på bandspelaren och så började hon. Jag tror jag somnade direkt. Minns bara väggen… grön som en sommaräng… och sen inget mer.
Belevade badgäster överallt
Badet var det största spaet i Ungern. De varma källorna upptäcktes 1927 och folk i byn brukade källvatten till bensår. På en utställning i korridoren bilder av nakna knubbiga barn badandes utomhus fastän det frostade i träden.
Jag går i långa gångar. Överallt pooler med avslappnade pensionärer. Stora starka, runda seniorer. En och annan tatuerad muskelbubbe med pumpad frilla flöt i flocken. De kurtiserade så det vibrerar i svavelpoolen. Men runtom dem flöt gammelgifta som låg i dämpande klasar och konverserade.
Jag undrar så vad de talar om. Intensiva samtal. Långa. Alla artiga. Tittandes på sin partner med värme. Det ser ut som om de inte mötts på länge. Med längtan..
Tänker på valrossar. Ser mysigt ut. Borde va gift i Ungern.
Sen in på resturang med ananas. Inne i badhuset.
Äldre herrar i stora magar med höfthandduken hängande i kön. Inte riktigt min grej. Väntade med maten…
Men även här innerliga samtal, nickningar och ögonkontakt. Som kultiverad hemmakommunukation. Inga skämt, inget flabb. Stillsam intensitet. Inget gnabb eller tysta bordsgäster. Alla deltar.
Belevade, tänker jag. Alla är sofistikerat kommunicerande. Kyparen med. En galant attityd. Öppnar flaskan på axeln och slår upp med finess.
Ångor. Jag kunde andas. Luften sipprade in i lungorna.
Jag undrar så vad de talar om. Intensiva samtal. Långa. Alla artiga. Tittandes på sin partner med värme. Det ser ut som om de inte mötts på länge. Med längtan..
Tänker på valrossar. Ser mysigt ut. Borde va gift i Ungern.
Det kan göra ont sa hon och nöp hela ryggen på mig. Jag andades som jag skulle.
– Gut, gut inhaleren, bitte, gut, gut!
Innan jag lämnade la hon händerna stilla över min hals. Gnuggade dem före. Kupade flatan över stuphuvud och nyckelben.
Hjärnan fastnade. Tårar stömmade.
– Ich gebe innen, sa hon, plus, plus. Das ist kein normal behandlung, ich gebe von mir plus.
– Danke sehr, sa jag.
– Ich liebe meine arbeit, sa hon, bitte shön.
Kinderna landade. Jag gäspade i fem minuter.
Så. Nu är jag beredd och kan gifta mig strax. Är assnygg igen. Huvudet på halsen, knopp på mitten och kroppen hal av svavelhaltig lera.
Vackrare än nånsin samt knådad lämnar jag Ungern och reser imorgon vidare.
Ganska fet men åtminstone len – beredd på nya äventyr.
https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-Ka-Q05gt/w:640/h:960/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/22555260_10212759784962294_360182887423980196_n.jpg960640Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-09-07 01:12:092020-01-04 10:00:39Vila sa hon - Ungerskt spa
Jag kan ”tack så mycket” och ”hor mur du” … men jag känner ingen att använda min svenska på.
Vi delar hytt. Kvinnan i slafen ovan reser för att förlänga sitt visum.
Till Gdansk far hon, tur och retur.
Det finns inga jobb hemma, säger hon och pendlar årsvis mellan Sverige och Kyrgizstan.
Hennes son är 9 år.
Han bor med mormor.
Hon längtar.
Dessa tre meningar.
Vi tittar tyst på varandra.
Den sista uttalades inte. En våg av smärta väller upp inom mig. Hon håller handen mot hjärtat. Jag ser henne. Hon mig.
Tystnad. Hon tittar. Jag tittar.
Tårar.
Från egen stress är jag kommen. Den med tiden jag inte hinner med men äger. Från landet jag bebor som medborgare med födslorätt. Som jag lämnar för att hitta sinnet och vettet åter; sansen – essensen. Lämnar Sverige för ron.
– Vilken ro saknar du, frågar hon inte men borde.
Och vad skulle jag svarat?
– Det tar aldrig slut, sa hon.. taket, huset, värmen, maten, föräldrarna.. allt måste handlas…
Pengarna.
Den som saknar mark kan aldrig bygga.
Aldrig odla – lagra – byta.
Mina barn, sa hon; två är stora… Min lilla, den minsta… jag saknar så.
Jag frågade om maken …
– Han är i Sverige sen många år. Fem år före jag kom hit. Nu väntar jag visum. Är utbildad på manikyr.
Hon reser och sköter våra naglar. Om hon får visum. Jag biter på mina och har sorgekant under de långa.
På andra sidan jorden sköter hon kvinnors naglar. Mormor sköter barnen hennes.
Hon öppnar sin termos. Frågar kvinnan bredvid om väg till konsulatet.
– Bussen, går utanför. Byte på station.
Hon bökar ned sin dunjacka.
De talar stapplande ryska. Ingen av dem kan helt men famlar. Kvinnan bredvid säger att hon jobbar i Sverige men nu ska hem till familjen i Wrochlaw.
– Nej … Men bättre än i grannländer hemma. De ställer sig i vägen för mig på gatan och säger stick hem. I Sverige är jag ingen men i alla fall i fred.
Dunjackan putar ut. Jag hjälper henne stänga ryggsäcken. Hon är ung men redan mamma och klockan är tolv. Snart går vi i land.
Jag säger att det arrangeras språkcafé i Sverige – drivet av idealister.
– Sprogkaffe..Hon skriver upp det i blocket.
– Å säger jag.. ett A med prick över.
– Aha … Å.. så bra, säger hon.
Så lång är vägen till ett hej och en start. Ett ord man inte ens kan skriva med utländskt tangebtbord. ”SPÅKKAFE… ”
– Fast jag kan; ”tack så mycket” och ”hor mur du” … men jag känner ingen som jag kan använda det med.
Nu lägger båten till och jag kör av med husbilen. Har en lägenhet ombord i bilen. Telefon i fickan. Webbsida, adress, föräldrar som vinkar av mig. Försäkring, syskon, utbildning.
Syskon.
Styr in i ulandet för att skriva … av hjärtats lust.
Hon springer till bussen för att söka visum … för livet.
Jag kan inte tänka på annat.
Kan inte tänka på nånting annat än hennes steg mot bussen med ryggsäcken putande av en jacka och i handen ett pass.
Ingen hälsar på mig i Sverige men det är iallafall bättre än i grannländer hemma. Där ställer de sig i vägen för mig på gatan och säger stick hem. I Sverige är jag ingen men i alla fall i fred.
