Att köpa ett hem

En gång byggde jag mig ett hus – det var för mig som att få ett litet barn. 

Här är mitt brev till en vän, dagen jag skrev kontrakt år 2003; om att bebo planeten; 23 november.  


Foto från ovan med paramotor av  kusin Christian Lind

Dalkulla Ängalänga, nov 2003

Efter dagens kontraktande sov jag i 4 timmar… det är mycket det här me o husa… Jag har signerat kontraktet idag..

Jistanes….vilken pärs…

Kändes helt overkligt att ta över ett boställe.. en familjerätt en plats som andra skapat o lyft sten från sen 1800- talet….

– Jag gav sagoböcker till dottern. En jag hade gjort. 

Dottern hade faderns  fullmakt eftersom han själv nu är boende på servicehuset ..

Och sen sände jag en jätteblombukett till faderns  rum….fast jag skrev inte på blomkortet att det var ett “tack för huset”.. bara att jag önskade en skön höst till honom o hans familj… jag ville ge något…utan att röra upp..

Han hade blivit förvirrad i helgen just när de skulle upp till huset en “sista” gång o börja prata om en gård de sålde för fyra år sen som ligger nästgårds där dottern o man bodde…

Dom valde att låta honom minnas huset med frun och värmen o gardinerna kvar.. och stannade kvar i fikarummet på vårdhemmet istället me hela familjen samlad!

Det tycker jag var väldigt bra.. farligt att rubba drömmar om man lever med energi från det förflutna…… hoppas han eller iallafall hans barn blir glada för buketten…

Känsligt att skriva kontrakt på någon annans uppväxtmiljö…så intimt och ändå så strikt…

Jag tackade efter krumelurerna för att jag fick köpa deras hem och då blev mäklaren rörd o sa att det var ett fint ordval där…de där me “hem”… alla talar bara om fastigheter o hus hit o dit…

Sen var vi rörda alla tre och skaka hand och skulle gå o var snurriga av paragrafer o sen regna det ute och jag var husägare… markägare.. ansvarig.. och glad.. eller nej belåten.

Jag  var belåten.

Jag fick ett foto på huset från 1935… Rött o vitt o fint o trä…  De bilder som är här i artikeln är hur mitt hus blev 1,5 år senare. 

Men jag berättar hur bilderna jag fick se såg ut. Det var så spännande.

På bilden dotterns farfar född på 1800talet nångång…sen blev det 1965 o ägarskifte.. eller huset var en del av en stor gård…

Sen  blev det  “undantaget” uppe på backen… och byggdes med restvirke.

Gamförädrar bytte med barnen  – allt efter behov och barnaskaror.

Att bo betydde styrka. Tak över huvud betydde drift av  mark eller liten teg…

Då var det nya tider strålande tider.. så hela träpanelen plockades ned till bara bjälkstommen o upp murades siporexblock med  vit o väderbeständig eternit som mantel…

Köket skulle flyttas o utbyggnad gjordes.. skorstenen revs och spröjsfönster kastades ut o i brygghuset sattes en oljepanna…

Sen var det det där me grunden o stormen som ven genom golvtiljorna…

Grunden var ju full av stora grå bumlingar.. de satans tunga bumlingarna de altid fick dras me när de plöjde på våren… kunde man inte dölja dem me nån färggrann cement….

Stenbumlingarna slammades över och grunden korrigerades spikrak med vassahörnor o ströks med blankbruna skinande penseldrag …

Alla bilder från när jag byggt om mitt lilla hus Dalkulla Ängalänga.

Katt, rått och grävlingsluckorna under huset murades igen…nu när brasan var oljeersatt och dessutom skulle draget kosta för mycket…..

…. Ja, så kommer jag då..

Jag från min tid….me expertutlåtanden på exakt allt….

;grunden måste brytas upp o vädras för bjälklaget tar skada av kondensen..

eterniten är farlig och snyggaste fasaden nU i min tid är silvriga järnvitriol plankor..

och skorsten ska jag mura upp igen…

Vi backar fram i åter i tid.

Och självklart o solenergi vill jag satsa på och de får man bidrag för o i brunnen ska det in ett filter och i trädgården .. där alla barnen o föräldrar i skift lyft undan sten för att göra en grön gräsmatta… så vill jag återinföra ängsmark.. lägga sten från röset lite kors o tvärs o slå med lie o “obörda”…

Nu är gräsmattan fyrkantig o välansad som den tämjda naturens jadegröna spänne me en flaggstång som juvel på verket…

Känns som om jag av respekt för deras liv o slit skulle vilja vårda huset i deras stil.. men det är ju jag som ska bo där och jag som ska leva…. och jag som valt detta långtbortifrån för att just slippa leva som alla andra…..Och sen var det sannerligen inte bättre förr…

Men tänk ändå vad min lilla huskropp o marken fixats med genom århundradet…

Lersten, trästomme, siporex , eternit och nu? Vad ska det bli? …Det jag får råd med…. och det är såååå speciellt….

Måste kännas oerhört svårt för Fadern de dagar hans sinne kan fånga minnen..

När han ser sina fädernes mark köpas av den ena bonden efter den andra som kursar.. för att sedan höra att marken uppstyckas omkring och slutligen få sälja sitt torp till en sagoberättare som ska proppa trädgården full av stora stenbumlingar igen…. …. men det vet han ju inget om…. bara att jag är djupt tacksam över att de lämnar över sitt hem till mig! Konstigt allt.

Livet är kort.

Det blir tydligt när man köper hus och knackar golv o väggar för att finna fel eller hopp…

Men Vi bygger o bygger för att det ska hålla.. koja eller slott…. Sen står vi där krökta, lämnade eller sjuka… med ett hus och en mark nu nån annan ska bruka….

Ett hem är så konstigt när man är flyktig som jag… jag har rest och innebott så länge mina känselspröt läkts…Mätt dagar i lån och övernattningar… bett om socker bett om handuk bett om en vecka till kanske två….

Nu har jag ett hem. Dit andra kan få komma istället!!!

Men konstigt med alla lånen… vet tex att varje natt kostar mig nu tills topplånet är

fixat ca 140 kronor… kunde lika gärna fortsätta fara.. bo på vandrarhem me rabattkupong för samma peng… Hur kan det vara så “dyrt” att vara hemma?

– Det är meningen att jag ska ringa där i huset.. ha smutstvätten i en korg och inte i fickan på en resväska… o ha mjölk i kylen där och slänga sopor i en egen tunna… (!!!!!!!!???? Ovaaaant!!!)

– Måste man vara hemma när man ägen ett hem? Får jag egentligen fara som innan? Får jag det? vad gör alla andra bofasta?

– Många skaffar sig hus o lån.. jag har aldrig gjort nått åtagande förutom jobbsaker…

Känns som att föda barn, adoptera, gifta mig eller ta studielån för nått man inte ens vet att man vill bli….

Alla har ju gjort nästan hela den där konkarongen utom jag.. jag har varit fri som en fågel tills nu…det ska bli spännande att se hur det är att kvittra i sitt eget träd… väldigt spännande!

Jag blev oledsen med…har inte brutit samman en enda gång över livets vedermödor trots att jag både skulle föna hår och skriva på papper och fatta försäkringspremier o äta…

Som en fokuseringskurs i kubik… de här me att skaffa hus… Väldigt väldigt stort.

Matgrupp runt barbänken

Alla har ju gjort nästan hela dendär konkarongen utom jag.. jag har varit fri som en fågel tills nu…det ska bli spännande att se hur det är att kvittra i sitt eget träd… väldigt spännande!

Jag blev friskare med…har inte brutit samman en enda gång trots att jag både skulle föna hår och skriva på papper och fatta försäkringar o äta…

Som en jobbträning i kubik… de här me att skaffa hus… Väldigt väldigt stort. Kände att jag för första  gången sen sommaren 1998 kunde ha flera bollar i luften och att det var roligt!

Roligt som attan att springa till faxen me tandborsten i munnen o vänta på analyssvar och samtidigt kolla lån på internet o ha bråttom till mäklaren… jag kunde utan att gråta.. jag skratta o sa kolla va jag kan!!! Å alla omkring mig bara mös storögt.. inte

en stress-tår inte en panikvink.. bara coola strategiska rörelser genom

dagens händelsekropp…..

Hela natten i natt satt jag me pappark och klippte husväggar och burspråk… byggde drömhus av torpets skal… byggde ut och klistar på nya fönster funderade på trapplösningar och olika golvplan…

Det var som när jag var liten i Byrum på Öland..

En lång vit strand med massa sten där vi alltid alltid var hela familjen o alla sommarbarn o kusiner fram till solen sjönk bakom Blå Jungfrun… jag minns inget annat än att vi badade och byggde stenhus i sanden o fick en bulle me sand på klockan tolv…

Vi byggde o byggde stad efter stad….

Stenhus med tångträd och kringelkrokiga gångar.. Korsvirke av pinnar o slott av bark…. I natt hade jag samma lustkänsla.. även om jag vet att den kringelkrokiga vägen till mitt hus nu kommer förorsaka plumsande i snö framemot vintern, motorstopp o nödsamtal till Herbert me getterna…. o den andra vägstumpen tillhör en vägförening vilken jag ingår i…

Mitt hus längst där inne i allt det väldiga snövita.

Jag som aldrig varit medlem i en förening… Nu är jag me i en vägförening!!!!Vägföreningen Djurröd-Bontofta. (Är det nån som vill va me i föreningen Bontofta-Djuröd vägsamfällighet?!)

Den enda likheten me min kringelkrokväg på stranden och uppfarten till mitt hus är sanden… då i Byrum ritade jag husvägen i sand.. nu måste jag me skottkärran hiva ut sand för att överhuvudtaget ta mig fram när det frostar…

Malin på frostmofjället…mmmmmmm.. varm cholkad.. vinter…. stjärnor..knirreknarr….

Malins snickrade bord

På onsdag ska jag o sonsonen gå igenom alla rör och ledningar.. han hade lagat sommarvattenkranen till mig igår när han “ändå” var uppe…  Så goa människor… dom lämnar verkligen över det till mig som om jag är en viktig gäst fast jag köpte huset som det stod o är…

På torsdageftermiddag får jag nyckeln… Vi ska äta bakelser då.. jag o mäklaren o astrid-dottern.. på Löberöds konditori..

Det är ju Napoleondagen då eller vad det var han sa min gamle mäklare Inge Ohlsson.. bara hans namn gör att det känns så gediget att jag knappt vet hur jag ska föra mig…

En dag beslutades att det skulle bli vindkraftexloaterad skog runt de små torpen.

Jag känner mig som en som håller på å flyttar till nått gammal o fint.. till gammelsverige bortom Brösarps backar…..kalles kaviar, virkad duk, gul postlåda o gummistövlar.

Och nästa vecka är det mitt hem….

Malin med postadress  Skåne…

Känns som jag flyttar rakt in i en julkalender bland vildgäss och hjortar o kottar…

-Om jag kommer bli mörkrädd…. Jo, satan va läskigt det kommer bli.. men jag pallar inte vara rädd längre så jag har betämt mig för att sluta upp med det.

Genom västanskogen ser jag herberts stall-lampa blänka en 800 meter bort och har jag tur är det tänt hos kossorna på Stensdala…

Annars är det jag o träden, stormen och evigheten.. åsså kanske en o annan tok.. men jag har i allafall mitt eget ansikte i fred.

Ingen nära förutom djuren.

Denna berättelse om mitt hus Dalkulla Ängalänga är från november 2003. Dalkulla tog hand om mig i 11 underbara år. Fler berättelser följer.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist