Djupare än havet – Eesti mot Rootsi
Flykten från Estland till Rootsi -Sverige
När jag började måla migrationsvisor fick jag reda på att många av mina vänner
är flyktingars ättlingar.
Fasansfulla berättelser om deportation, moblisering och det svåra valet att försöka överleva via flykt även om risken att dö var stor.
Med barn i knyte och syskon i hand, tvingades de lämna gammelföräldrar på strand, påmanade av de äldre att skynda sig för att rädda vad som kunde räddas.
De smögs ned si ekan och sköts ut.
Gömda i lårar.
Täckta av nät.
Skylda av fisk.
Gömda i tårar.
Gav sig av.
En baby skyddad i Morfars stövel.
En mamma så rädd att hon svimmade då hon kom till Gotland och trodde att Röda Korset på land var soldater.
En hungrande flicka gömd i en packlår inunder soldater.
En familj i en träbox i en vecka.
En mamma ensam med stoppad motor babyn i förklädet.
Unga pojkar gömda i rävgryt.
Många, så fruktansvärt många mödrar med barn.
Pappor försvunna.
Morfäder som försökte hjälpa.
Ensamma mormödrar som lotsade.
De minns ännu pannkakor och filtar. Sylt och värme. Skräcken som aldrig släppte.
Vänligheten som gav deras barn kraft att växa.
De gråter ännu då de berättar hur de inte fick kontakta sina föräldrar därhemma med risk för att utsätta dem för fara.
Under åratal.
Julsånger i telefonen då de äntligen vågade ringa hem.
I krig är saker inte som de borde.
De blir som de råkar.
Och de blir åt helvete.
Plötsligt kommer stunden då osäkerhet och det svarta
mörka havet är säkrare än gården.
Skräcken efter vad som hänt grannen eller vännen
så mycket värre än storm och ispiska.
Avgrunder djupare än havets.
Jag har rest till Estland och ser ut över det vatten jag lyckobadat i som barn; Östersjön.
Här kallat Västerhav.
Jag visste då – när jag var liten – att på andra sidan Öland och mitt Alvara låg Gotland sen Sovjetunionen.
Det gick skepp där ute. På randen till himmelen.
Ibland såg det ut som om skeppen skulle välta över horisonten. Jag målade dem. Svarta pråmar mot det blå.
Nu sitter jag i bilen. Regn mot rutan. På andra sidan havet. Målar igen, som alltid då jag tänker, för att hinna förstå.
Kaffe, ett äpple och en penna.
Denna plats där jag just parkerat – där jag målar är platsen som mina föräldrar alltid noga kallat för Estland. Ett land som borde vara fullt av studentutbyten, men som låg där borta helt isolerat av något jag då inte kunde greppa.
En plats jag valt att försöka förstå nu som vuxen.
Min släkt har inga rötter i Estland, bara en kunskap om att det fanns en plats som förlorat sitt namn och frihet.
Och jag hade en Atlas. Följde floder och gränser med fingret men i skolan nämndes inte våra grannländers folk. Knappt talades det om de Baltiska staterna, eller om Sveriges egen historia med gemensam handel och sjöfart via Tallinns eller Revals hamnmagasin. Aldrig nånsin nämndes de svensktalande öarna längs med estniska kusten.
Jag visste inte då att sju av mina vänner idag skulle ha föräldrar med flyktens historia. Att detta var stränderna de skulle berätta om; Estlands stränder; Eesti.
Det påverkar mig mycket att beträda dessa marker. Kliva i sanden. Höra vassen. Se horisonten och förstå att vår tid blir helt olika skildrad beroende på var man råkar vara född.
Jag är överrumplad av hur många vänner som är flyktens barnbarn.
Malin Skinnar
