Inlägg

Djupare än havet – Eesti mot Rootsi

Båtflyktingar mot ovisshet

Flykten från Estland till Rootsi -Sverige

Illustration av Malin Skinnar, kollage
Campar vid Dagös stenstrand

När jag började måla migrationsvisor  fick jag reda på att många av mina vänner

är flyktingars ättlingar.

Fasansfulla berättelser om deportation, moblisering och det svåra valet att försöka överleva via flykt även om risken att dö var stor.

Med barn  i knyte och syskon i hand, tvingades de lämna gammelföräldrar på strand, påmanade av de äldre att skynda sig för att rädda vad som kunde räddas.

De smögs ned si ekan och sköts ut.

Stop motion animation by Malin Skinnar

Gömda i lårar.

Täckta av nät.

Skylda av fisk.

Gömda i tårar.

Gav sig av.

En baby skyddad i Morfars stövel.

En mamma så rädd att hon svimmade då hon kom till Gotland och trodde att Röda Korset på land var soldater.

En hungrande flicka gömd i en packlår inunder soldater.

En familj i en träbox i en vecka.

En mamma ensam med stoppad motor babyn i förklädet.

Unga pojkar gömda i rävgryt.

Många, så fruktansvärt många mödrar med barn.

Pappor försvunna.

Morfäder som försökte hjälpa.

Ensamma mormödrar som lotsade.

De minns ännu pannkakor och filtar. Sylt och värme. Skräcken som aldrig släppte.

Vänligheten som gav deras barn kraft att växa.

De gråter ännu då de berättar hur de inte fick kontakta sina föräldrar därhemma med risk för att utsätta dem för fara.

Under åratal.

Julsånger i telefonen då de äntligen vågade ringa hem.

I krig är saker inte som de borde.

De blir som de råkar.

Och de blir åt helvete.

Plötsligt kommer stunden då osäkerhet och det svarta

mörka havet är säkrare än gården.

Skräcken efter vad som hänt grannen eller vännen

så mycket värre än storm och ispiska.

Avgrunder djupare än havets.

Refuges Eesti-Rootsi

Jag har rest till  Estland och ser ut över det vatten jag lyckobadat i som barn; Östersjön.

Här kallat Västerhav.

Jag visste då – när jag var liten – att på andra sidan Öland och mitt Alvara låg Gotland sen Sovjetunionen.

Det gick skepp där ute. På randen till himmelen.

Ibland såg det ut som om skeppen skulle välta över horisonten. Jag målade dem. Svarta pråmar mot det blå.

Nu sitter jag i bilen. Regn mot rutan. På andra sidan havet. Målar igen, som alltid då jag tänker, för att hinna förstå.

Kaffe, ett äpple och  en penna.

Denna plats där jag just parkerat – där jag målar är  platsen som mina föräldrar alltid noga kallat för Estland. Ett land som borde vara fullt av studentutbyten, men som låg där borta helt isolerat av något jag då inte kunde greppa.

En plats jag valt att försöka förstå nu som vuxen.

Min släkt har inga rötter i Estland, bara en kunskap om att det fanns en plats som förlorat sitt namn och frihet.

Och jag hade en Atlas. Följde floder och gränser med fingret men i skolan nämndes inte våra grannländers folk. Knappt talades det om de Baltiska staterna, eller om Sveriges egen historia med gemensam handel och sjöfart via Tallinns eller  Revals hamnmagasin.  Aldrig nånsin nämndes de svensktalande öarna längs med estniska kusten.

Jag visste inte då att sju av mina vänner idag skulle ha föräldrar med flyktens historia. Att detta var stränderna de skulle berätta om; Estlands stränder; Eesti.

Det påverkar mig mycket att beträda dessa marker. Kliva i sanden. Höra vassen. Se horisonten och förstå att vår tid blir helt olika skildrad beroende på var man råkar vara född.

Jag är överrumplad av hur många vänner som är flyktens barnbarn.

Malin Skinnar

Båtflyktingar mot ovisshet
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Tänd ljuset på redden barn – Ösel

Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Flykten från Estland

Att överleva livet

Estonia Saarenmaa – Gotska Sandön

Lyssnar på Östersjöns sånger
och hör världens.
Undrar hur vi kunnat glömma.

Målade bilder i vintras jag inte vet.
Ansiktsdrag som verkar
bo i mina händer.
Ramlar in i världar jag aldrig känt.
Inte upplevt.
Ej fått mig berättad.

Nu står jag här.
Och får höra dem på riktigt.

Hör strändernas sånger.
Sugs in i nätter och skyndan.
I fasan vid vägskälet.

Valet.
Detta fasansfulla avgörande val.

Ser skogen.
Dungen med gömda båten.

Sekunden – stunden.
Hoppet – modet.
Hör Östersjöns sånger.

Planer.
Förtvivlan.
Risken.
Insatsen.

Föräldern som peppade
men sen brast i gråt.

Paralyserade.
Morfar stum.
Syster vyssar syster.

Vägen.
Natten.
Vilse.
Grundet.

Latvia forest
Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Möter barnens barn och barnbarn.
De finns överallt omkring mig.
Barnen till överlevande.
Familjeberättelser om vågorna.
Om rävgryt där hundar inte kunde spåra
och gömslen bland granens rötter.

De gav allt i sekunden de klev ombord.

Hör mina vänners anfäder.
Undrar hur vi inte har plats för flyende.

Sjunger med mina vänner i Senegal.
Samma sånger på annat språk.

Samma rangliga båtar på annat hav.
Kampen om fortsättningen.

Hoppet.

Av Malin Skinnar

Hur många lämnade?

Livet och fortsättningen.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist