Världens långkok och livet vårt

Jag vill ringa mina anmödrar, Lugn-Gustava Skinnar, Alma, Back-Maria och Clary. Jag vill ropa dem i himmelen och berätta hur annorlunda allting är… 

Vi mäter fett och bär stegräknare  för att inte röra oss för lite och så smutsar vi ned vattnet så havet dör samtidigt som vi byter hjärtan, ser in i blodet och botar  kräfta.

Vi har tänder och barn i flock med vem vi vill och möts inte längre på dansbanor.. Nä… vi ses på en sorts glasade skrivmaskiner med porträtt som är retuscherade och väljer, avfärdar och vrakar som bara var förunnat  härskande grymma sagodrottningar i bröderna Grim.

Och vi har tvättmaskiner och eoner av tid men hinner inte möta varken grannar eller syskon och en flicka som heter Greta, som du min älskade Mormor, vädjar att jordens mäktiga  lystrar till forskningen.

Och unga är plötsligt kunniga, de behöver inte slita vid sågen eller spisen. De samlar sig under hashtags som jag inte ens kan förklara och protesterar, förklarar och vill mera.

Och vi har gratis utbildning och fri press men många vuxna väljer trots det att slött skrolla bland rubriker och bildar sig uppfattningar på floskler. Den dyrbara demokratin blir lagtillhörighet istället för möjlighet att smidigt reflektera och reagera.

– Back-Maria… du läste två aviser om dagen och gav råd runt bordet. Vad hade du tänkt? Det är nya tider… verkligen förändrade tider.. ja helt andra tider. Men samma hjärtan slår i våra kroppar. Vi är barn av vår tid – omtumlade av lyx utan ansvar.

Far och jag 1969

Men inget är länge sen… allt är nära även det som till synes är ännu längre bort.  I gammeldagar skulle vi varit döda och försvunna redan. Avlat stora flocken och hoppats på benrester att gnaga.

I världen, på många håll, är mina jämnåriga mycket slitna kvinnor. Kämpande för barnbarnsbabys o kokande kittlar.

Hetta, damm, fukt.

Armar brutna och självspjälade.

Tänder tappade. Hud fulla av livstecken. Sorg. Hemförlossningar och brock av tunga lyft. Vatten, eld, mat.. Söka pinnar, bygga skydd. Jag lever verkligen på övertid mänskligt sett… femtiotre år är jag snart…

Mirakel i många länder vara så friska och fungerande om ens levande runt 50.

Det bärs på mycket sorg hos mina medsystrar och bröder på jorden. Oro.

Skilsmässor.

Inte som hos oss med anordnade skilsmässor och barna varannan vecka. Utan på många håll grym förlust av hela familjer på grund av andra omständligheter än passionsbrist.

Svält som tvingar dem som kan  på flykt. Mödrar som tvingas vara kvar med de minsta och bara hoppas på att någon kommer åter. 

Sitta tysta, vyssa. Se till att barnet inte hörs när främlingar nalkas.

Kanske måste de ta den hand som ges. Ge sig till en främling eller ännu svårare; hoppas på giftemål för brödfödan.

Så har vi med levt. Tills nyligen.

Jag har levande familjeberättelser från hamnkvarterens Landskrona och våndan att växa upp utan fader. Att aldrig duga att inte räcka till.

Jag har min egen Mormors bakgård i min ficka.

Hör hennes berättelser om blomsterlökarna hon fick av en snäll trädgårdsmästare.  Hör hennes röst för alltid berätta om hur han såg på henne och frågade om hon verkligen hade jord nog att plantera dem?

Jord nog? Var det så eländigt att inget ens kunde sås?

Hon rusade hem och krafsade i hörnet på gården.

Kullersten och höga väggar. Ett hörn frilades mellan två stenar och där satte hon lökarna.

Men klart att blomlökarna inte kom upp hur hon än vattnade. Husen stod tätt och på gården inga strålar kunde lirka sig in. Jag har nyss varit där. Stått på gården. Känt på marken… Lilla Mormor som du kämpade… 

Mormor hade en bror. En halvbror med helsjäl. Han blev min kloka Gudfar. Men när jag var liten förstod jag inte vikten av att han var min. Att de gåvor han sände på födelsedagar var dem han själv inte hade någon som gav honom som barn. 

Och i det fundamentala överkristna Skåne såg han till att ej hälsa på sin lillasyster, min Mormor då de möttes på gatan. Allt för att inte genera sin lillasyster och kanske även själv undvika att sänkas än mer i rang.

Beskydd mot verkligheten. Straffet att sakna Fader var katastrof. Två syskon – fader okänd. Sen blev det tre barn  till. Ingen kunde gifta sig med den som en gång lämnats.  Kvinnor som haft otur tidigt kom ingen vart senare heller.  Alla frågade och fördömde och min gammelmormor kämpade.

Hon trodde och litade på bemedlade herrar men blev oavsett insats ändå inte äktad under sina unga år. 

I hemmet fick hon ha ett borstbindarbord  för att inte åka fast under lösdriverilagen. Och den lagen gjorde vad den ville med kvinnor långt in i våra anmödrars tid. 

Kunde hon lämnat så skulle hon. Men hon spelade cittra, trumpet, gitarr och dragspel och hade röda lockar,  kämpade och stannade. Frälsningsarmen tog med henne i orkestern och stora berättelser finns jag bara anar.

Det är inte länge sen vi slet som våra medsystrar och bröder i världen ännu gör. Med vandringsarbeten och svält. Industrialismen drog pigor från gårdar ut som fabriksarbeterskor. Skogen gav männen kontanter, alkohol och frihet från byn.  Maskinerna gav fabrikskvinnor möjlighet att klara sig långt från livegenskap på gårdarna.

Men det räckte sällan. En ensamstående Moder hade inte bara straffarbete som oäktad att vänta utan även en totalt omöjlig ekvation att gå ihop med stadsliv utan täppa och barn utan fader.

Jag ser var Gammelmormors Fader arbetat. Läser i Skånearkivens rullor. Pål var runtflyttande kusk med godsbyte var år under Mickelsmäss. Det var då skörden var bärgad och alla gårdsarbetar kunde söka ny plats.

Det fanns så många vis att vara obesutten på; statare, torpare, backstugesittare, dräng och piga.

Många kuskar och vagnhållare hade det så. De flyttade ständigt. Hur hade barnen det?  Pål dog av lungsot då Gammelmormor var åtta år. Hur klarade hennes Mamma sig då?

Tänker på en fasansfull berättelsen om gammelmormor. Det sägs att hon skållade sin egen fot för att slippa städslas som piga…  Varför, varför, varför?

Vad hände dig lilla flicka..  lilla fina skyddslösa barn som hellre skadade din egen fot än att gå.

Min egen gammelmormors ömma steg…

Min öresundssläkt vandrade uppåt och en småländska mötte en mas sen föddes jag tillsist. Min start på jorden blev i Malung. Där frodades och odlades bygdens särart som om det vore ett ursvenskens eldorado. En roll hela Dalarna verkar trivs med. 

Grubblar mycket på människans lust att vilja framhålla särart när vi är så lika överallt. Egentligen är det detta jag står inför i varenda berättelse från Europas gränstrakter.

Det är vanligt att traditionerna överlever längre då folket alltid längtar hem. Dom folkloristiska elementen hängde kvar som livsgivande längteböner rakt in i industrialismen.

Skiftet som bevarade eller splittrade.

Boken med skillingtryck och emigrationsvisor av mig och Maria Misgeld med mina illustrationer påverkade mig starkt att göra. 

Gammelfarmor Skinnar-Gustava föddes under den stora svälten 1866. Hundra år före mig i Yttermalung. Jag kan alltid relatera till henne då vi bär samma åldrar gentemot årtalen fast olika sekler. 

De hungrade så de dog i Västerdalarna. Ja i hela landets ytterbygder. 

De som klarade sig drog till främmande kontinent så fort de blivit giftasmogna eller gick på herrarbete; jobbade som buteljsköljare i Stockholm eller trädgårdskulla på gods och gårdar.

De jobbade med vad som helst och slog sig i lag på vindar i Stockholm. Tog hugg som mursmäcka till och med. Balanserade tunga tegelstenar på rangliga stegar. Nyktra, sega och starka.

Bodde tätt samman, delade bolster eller sov i skift för att slita i sitt anletes svett. Det var stor sammanhållning mellan kullorna. Måhända var de starka som utpräglad grupp i sin utsatthet.

Jag ser dem framför mig på Söders gränder. Olikfärgade band  under sjaletten för att visa status som gift eller ogift. Stora färgsprakande dräkter och eget tungomål.

Vissa bevarade, andra bröt sig ur. Det var inget som gjordes lättvindigt. Att vara annorlunda kunde både ge trygghet i gruppen som utsatthet i samhället.

Farfar Arwid och storebror Skinnar-Albin

Traditioner hölls förmodligen vid liv på grund av vandringsarbetarnas melankoli. Kulturen skjuter ju skott när själen längtar hem.  Det kom  svåra år i perioder. Ibland var nästan hela socknen iväg. En folkvandring för brödfödan med trallen i ränseln. En del lämnade för Amerika andra för jobb på gårdar i fjärran.

Ja, så blev kanske var det så som fattigbygden Malung  plötsligt blev ett folkloristiskt märke.

Ett helt lands längtan hem omskapade trähästar och kurbitser till en nationalsymbol…

När nationens kulturarvsstämpel sen patriotiskt skulle inpräntas slog industrialismen igenom och vi behövde inte längre sjunga för att överleva eller spela aukustiskt till dans. Symbolerna fick egna vingar och hamnade på var mans egna vision om ett förflutet hemma.

Min Farfar Arwid var mycket yngre än Skinnar-Albin som spelat sig över till Chicago och åter. Albin var en av de sista spelemännen innan penningekonomin tog helt över. Jag tänker ofta på det. På skiften som påverkar, vrider och förändrar. På livet mellan idé och verkställande, behov och nödtorft.

Sen kom grammofonen. En vev i var mans hand.

Vi tror vi är så stabila. Men kultur är förändring och liv är rörelse. Inget står still… allt rullar vidare. 

Arwid åkte till gramofonbolaget Sonora och gjorde istället svängiga schlagers i huvudstan och sen gick det en väldans massa år och plötsligt var spelmansbygden Malung en dansbandsfestival och ödevallen Sälen ingick som lockande varumärke i kommunnamnet.

-Skulle du trott det Back-Maria? Att fäbodvallen Sälen skulle dra folk förbi Malungsbygden som ni dikat och hävdat så fint.

-Vad skulle du sagt om allt detta, Gustava?

Gammelfarmor Back-Maria

Men med framgång kommer bakslag. Världsekonomin vände.

Min gammelfarfar Bonnpä-Gottfrid var stark som en oxe, uppfinningsrik och satsade. Han sprängde mossar för att få ängsmark, körde till Härjedalen med släden full av hö för att lassa timmer under depressionen 1930.

Det svartnade samma dag som Far min föddes; 25 oktober 1929, den stora börskraschen.

Bonnpä-Gottfrid agerade och selade hästen och tog farväl för att rädda företaget och gården. Han slet och lassade timmer, gjorde upp med timmer-patroner längs älvarna och kom åter med reda pengar.  Nu skulle bambu inhandlas från Kina och de satsade på tillverkning av  lättburna skidstavar.

– Från Kina! Hur gick det till … – Jag hör inom mig samtalen vid bordet.

Hörde Bonnpä-Gottfrid  om bambuskeppen vid älvfårorrna i Härjedalen? Vad sa karlarna runt omkring dig, då du gedigne byggmäster började tala om böjlig bambu?

Knirret på skeppen. Långa lass och buntade knippen – alleman ombord skepp och hoj… Kom du på det i den mörka gryningen vid Ljusnan då lass efter timmerlass bärgades från skog till flottarränna? Tänkte du på att bambulasterna var rangliga men betydligt lättare. 

Jag har dina ord i mig Bonpä-Gottfrid. Allt Far Sven-Lennart har lärt mig i byggarväg har du visat honom. Tänk att ert grubbel på hur man bäst baxar, lirkar och bänder blev mitt eget husbygge Dalkulla Ängalänga.

Att dina ord; funktion är vackert ännu bär in i min tid – ur min mun och erfarenhet. 

Eller kanske var det ändå du Maria som visste… att det kunde löna sig? Hade du läst det i tidningarna? Var det du som tipsade om bambun som det nya materialet?

Något år senare kom första bambulasset till Malung och sen en stansningsmaskin!  Vilken uppfinning!  Nu kunde trugan, själva ringen som trycker ifrån mot snön tillverkas effektivt.

Far minns och visar hur den såg ut. En snillrik uppfinning måste det varit för Fars händer och gester visar hur den ena ringen stansades in i den andra i ett svep.

Tiden kunde nu läggas på tillskärning av damhandskar och det syddes i parti och minut. Man trädde färdiga modeller på eluppvärmda stålhänder och formen blev perfekt.

Småföretagande entreprenörer fanns nästan i varenda gård.

Far var 8 år  och  testade företagets skidor i vildsinta tävlingar. Han åkte vårdslöst nära lagårn när killarna i Tällbyn gjorde en lokal form av chicken-race i branta nedförsbackar. Den bästa bromsade sist.

Far beräknade att inbromsningen kunde göras med galant sladd – vilket inte gick – utan båda gick av.  Men eftersom han hade en hel laggård med nytillverkade skidor och superstavar kunde han ju bara susa hem för att  hämtade nya.

Men se där gick gränsen.

Nog fick han åka med risk för livet men bryta skidspetsar på pin kiv det var skam och inget annat. En hel vinter fick han löpa med omaka skidpar och krumspräckta bambustavar.

Gammelmormor Back-Maria var inte bara rådgivare runt bordet utan höll även  i fostringstyglarna.

Berättelserna.. alla fragment jag hört som bildar en väv. Ett liv .. en tid på jorden.  Nu är den även min.

Och från Back-Maria går rännilar till hennes andra flickor och en av historierna leder till Bengtsgården. Men det är en annan berättelse.

Öresund möter Dalarna och jag bor i två celler

Alla dessa satsningar och kval, klimat som påverkar allt från minsta potät till hästens hovar. Halkstigar, furor och  diken. Och alla sjukdomar. De som särade familjer, sanatorier och ensamma barn. En infektion kunde sätta hela familjer på bar backe… Det handlade om så små marginaler.

Det är nyss…. Nyss.. nyss.. nyss.

Även Far fick avbryta studier för att bege sig åter för att rädda gården. Gammelmorfar Bonnpä-Gottfrid dog under brand inlagd på sjukhus och gammelmorbror Lennart, Farmors klippa och superentreprenör, dog av sviterna efter tuberkulos. Tbc hade han smittats av inlagd på lasarettet under rehabilitering efter att han kört av sitt knä mot ett vägräcke.

Han körde av knät, släpade sig hem i den smällkalla natten, överlevde, spjälades och smittades på kliniken, hostade och försvann.

Det är så sorgligt.

Jag kan deras berättelser som om vore det mina andetag. De bor i ett mannaminne… Jag är deras ord 100 år senare… och för dem vidare till de som nu är barn…. Hur långt kan ett mannaminne räcka?

Detta är nu – nyss. Jag hör orden och livsandan;

Man får inga jobb… man gör dom. Man ges inget av samhället – man bygger ett.

Sen sätter man ena foten framför den andra tills undertråden är slut…vilar och börjar på nytt.

Detta århundrades gång från slit till bidrag och svält till bantning, fäbodrift till internethandel är makalös.

Far  har verkligen varit med om alltihopa. Han står med sina små strumpor och skor längs älvbrinken. På dräkten en hund. Han måste varit mäkta stolt över brodyren.

Far har genomlevt hela seklets alla skiften och är aktiv än idag; 90 år och går på gym med muskelbubbliga hårdrockare och läser tonvis med böcker medan han fortsätter forska på världens epoker. 

Han har alltså gått från skogsbruk och fäbodar med spelemän  till utvecklande av Malungs skinnindustri och sen vidare till internethandel över världshaven.

På 50-60 talet omvandlade han bygdens tunga bryggarfrackar  till turkosa nappakappor  som nådde Paris catwalk. Hela min barndom var bara en massa knappar, pälsmocka, provdockor och Fars oro för milda vintrar. Värmen kunde lämna en hel pälsmockaproduktion osåld och hota företagets anställda.

Hundra år tidigare var det fasan för de kalla.

Sen blev det globalisering med digital handel över världshaven och de små lokala  företagen splittrades.

Tid gick och jag började sälja ord och bild. Till sist fick Far hjälpa mig att bokföra mitt artisteri i ett hyperkomplicerat momssystem.

Han lärde sig även det… att bokföra digitalt. Det gjorde inte jag. Jag är född i förra teknikskiftet.. i förra seklet där miniräknare blev obligatoriskt då jag fyllde 11 och skrivstil avskaffades året efter vi just lärt oss det.

Min förskola hette lekskola och dit behövde man bara gå om man ville.

Jag ser vår tid så övertydligt. Perspektivet är svindlande och klart. Vi har kommit så oändligt långt.  Det är osannolikt stora kliv som tagits.

Jag reagerar på många märkliga slogans just nu. Från alla sidor. Som om politik är ett tyckande mer än grundligt slitgöra. Som om man håller på olika sidor och jublar när den man håller på vinner mer än att kontrollera om åsikten passar erfarenhet och kunskap. Är vision kompatibel med forskning och framsteg? 

Ting tar tid. Varken ena eller andra sidans system hade kunnat justera det som pågår nu i form av tsunamiska skiften från lokalt till globalt, och sen åter till egen täppa för miljöns skull.

Från kyrktro till informationsflod.

För mig är hela seklet ett under.

Jag vill verkligen ringa de gamla – kan ni tänka er detta?

Vi bär inte slip och tändstål längre, vi springer på rullband för att minska fettet är trötta trots att vi sitter och har bikupor på balkongen för att öka pollineringen med vägar precis överallt och appar som larmar om vi inte fått tillräckligt med steg för dagen….

Jag vill ringa dig Lugn-Gustava Skinnar i himlariket och fråga vad du tänker nu… Den tråden du la månader på att spinna blixtrar nu fram i parti och minut – färdas över jorden och förstör planeten med energikrävande produktioner.

Korna, Gustava,  som var dyrgripar på sela runtomkring Malungs skogar –  står i  hangarer och mjölkas av robotar.  Unga  bojkottar komjölken av djuretiska skäl och dricker havre ur papptetror förseglade med vätskemembran som istället förgiftar grundvattnet…

Jag är född av envisa kvinnor med lyhörda, kämpande män.  Ibland undrar jag över alla offentliga gräl om könstillhörighet och makt. Jag har ju fått gå en annan stig så det finns fler berättelser… massor av berättelser om män som gjort sitt yttersta för att värna och bära.

Jag tror det kommer handla om en annan utsatthet. De utsatta är skadade oavsett tillhörighet  och det kommer efter hand komma andra rop än de hashtaggades – från håll vi inte tänkt oss.

Jag ser fram emot  samtal  där människan, vetenskap och historia sätts i större relevans till vad vi faktiskt åstadkommit; det är ett under att vi kommunicerar över gränser och försöker som vi gör.

Och det är livsviktigt!

I en tid då folk borde samarbeta och dunka varandra i ryggen och säga :  va otroligt mycket som hänt… så känns det som om vi backat och vill segregeras. Att vi vill särskilja oss från varandra, systrar och bröder. Som om det eldas på identifikation av oss själva med en outsinlig lust.

Förenklingen blir som en soppa kokad på en spik istället för det långkok Europa och världen – människorna och individen verkligen är.

Min gammelfarmor Lugn-Gustava Skinnar

Det går sakta allting. Vi är så många. Inget sker på en vändning men den som inte försöker åker ut med badvattnet.

Att vi är essensen av världens långkok känns som något viktigt att tänka på när allt är  övermäktigt och vi vill ropa stopp och hallå! Allt vi gör är den del av forstättningen.

Det vi gör – och att vi gör något – kan vara exakt det som resten av alla oss andra går och känner. Vi är barn av vår tid med alla möjligheter att påverka fortsättningen.

Det du känner, upplever förmodligen många andra. 

Så tar vi ett steg till på jorden – fyllda av vår egen upplevelse av existensen, livet och tron på framtiden. 

En fot i dyn, den andra i skyn… så går vi. 

Av Malin Skinnar