Välja frihet för gemensam utveckling – Slovakien
Vi är alla spillror ur tid – inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna därför att vi tror att det är vårt varande.
– Det var i ditt land jag för första gången upplevde valmöjligheten.
Vi var på Sverigebesök i tre dagar. Min mamma var lärare och hela familjen var inbjudna på en konferens i Göteborg. Det var 1969 och jag var 12 år och det var då jag förstod skillnaden mellan måste och kanske.
– Vad?
– Friheten …
Insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge.
Ett annat sätt att leva. Att få tänka och resonera högt. Debattera och dra andra slutsatser.
Jag kände det som en smak på tungan. Det var så påtagligt.
Hela familjen satt på spänn och jag visste att min väg var ett aktivt val jag var tvungen att ta.
Jag var bara ett barn men jag förstod med hela min kropp att jag själv skulle bära detta ansvar… livets.
Det som växer måste utvecklas. Inte hämmas.
Liv vet väg. Vägen måste vara fri.Fri.
– Mamma såg på mig.
Högtidligt.
Minns hennes ögonlock.
Berättelserna från podiet om demokrati.
Pappas händer. De andades i knät.
Min mammas tumme som strök över programmet.
Jag såg hoppet i deras ögon och det slog rot.
Glimten i pappas.
Kunde ej borse från det.
Valets möjligheter.
-När jag var 24 lämnade jag mitt land för att utbilda mig i hopp om att kunna påverka och förändra. I tretton år kunde jag inte möta mina föräldrar.
De kunde inte lämna Tjeckoslovakien.
Jag brann.
Levde i exil.
Byggde ny framtid.
Kämpade.
Saknade.
Underminerades.
Var tacksam.
Djupt sorgsen.
Byggde.
– Till sist kunde jag komma jag åter.
Det var i Sverige jag fick insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge. Ett annat sätt att leva. Att få tänka och resonera högt; debattera och dra andra slutsatser. Jag kände det som en smak på tungan – det var så påtagligt.
-Min Mor dog i mina armar. Vi fick 2 månader tillsammans, berättar hon. Min Mor och jag… alla berättelserna.
Tystnad.
Jag kokar te. Vi sitter i husbilen. Regnet. Jag gråter och skäms att jag fäller tårar som om sorgen var min. Ser inte. Gråter på brickan. Frågar om hon vill ha citron i sitt te.
– Jasmin?
– Gärna, så gott.
Hennes hår är glansigt. Händer breda. Starka. Brukar jord. Genomskinlig mugg. En katt utanför. Jag häller upp. Darrar då jag bär fram.
– Det var i ditt land Malin, jag för första gången kände hur det var att kunna välja. Det var som en smak. Ett ljud. Så påtagligt.
I mitt land… Platsen jag tagit för given och satt tuggummi under aulastolar i. Badhuslandet. Scout och cykelbanelandet med elljusspår.
– Kom du åter allena?
– Nej, med min make.
– Aha …
– Han förstod dock inte mitt forna hemland. Vi köpte mark. Han lämnade.
Tystnad.
Mina tårar bryter fram igen. Jag borde lyssna med pennan men luften blir så tunn då den världshistorien landar i magen. Den personliga konsekvensen av politiken. Densiteten i var mening slår ut som pilar i hela min kropp.
Jag säger att jag vet allt om förlorad kärlek och dagen som förlorar teckning.
Hon nickar.
– Grannfruarna hjälper mig att vända höet Det är så alla gör. Träder in och bistår. Detta är min hembys grundton. Så jag överlevt. Små ord… stora handlingar.
Jag tittar ut. Ser kullarna. Avstånden. Tänker på att hon måste ha många systrar och bröder. Ensamma återvändare ur exilen med mångdubbla bottnar och kval. Gränsdragningarnas barn.
– Jag bär en annan historia än mina grannar. Hon drar handen genom håret. Jag lever parallellt. Fast vi är liksom alla spillror ur tid. Inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna för att vi tror det är vårt varande.
Ute är det kolmörkt. Stjärnor och hunden. Husbilen står på en slänt mitt i det tystna mjuka herdelandskapet.
Vi ska ta farväl.
Hon har kört tjugo minuter för att möta mig och sagt att intervjun fick bli kort för hon klev ju opp i ottan med djuren och måste sova.
Men frågorna blev ett delande. Ett samtal där tystnaden medan teet mötte våra läppar bar lika mycket information som ordens innehåll. Ett möte om livsval och dess konsekvenser.
– Jag gjorde nog vad jag måste ändå, säger hon och reser sig upp. Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling Malin.
Den kärleken till livet ville mig min Mor.
Av Malin Skinnar i Slovakien
Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling.
