Nätdokumentär – I stunden vi berör
Rumänien – I stunden vi berör en annan – om självhushållarna bland kullarna i Transsylvanien.
Ofta tänker jag att nätet snart försvinner, likaså Youtube, Facebook och Insta.
Men det gör vi med. Vi dör och går upp i rök. Och det enda som gäller är hur vi i stunden berör en annan, tar emot och sänder vidare. Våra berättelser är flaskpost i tidens världshav. Jag tänder mitt ljus och går vidare.
Jag gör en film om sången som bor bland träden.
Den som hörs då munnen vill att hjärtat ska tala. Språket som inte kan fångas.
Det som finns när annat tar slut.
Jag hör en berättelse om att leva. Att klä sig och fånga dagen. Att hinna trots allt, innan regnet, innan stormen, före vintern.
En dikt om att orka oavsett.
– Astaiviatsa, säger dom alla.
Ord jag inte kan stava, men härma: om längtan, förlusten, barndomen. Sånt är livet. En hand mindre. Ett hjärta halvare. En boning borta.
Jag bebor verkligheten. I samma världsdel, sökandes ro.
Får sång och tro.
Filmar, sjunger med och skrattar.
Sitter nu och redigerar.
Får översättningar.
– Översättningar.
Det är ett mirakel.
Får berättelser jag känt men inte haft ord på.
Som att framkalla filmer.
Som det var förr. Ett klick, en väntan, ett negativ, en bild.
Varje minut dyrbar. Jag förvandlar långa händelser till meningar.
Min vän och kompanjon Alexandru Ilea lyssnar på film efter film. Omvandlar vers till nya ord.
Han går från rumänska till engelska och båda söker vi i egen källa.
De gamla orden vi hört hos morfäderna bland kullarna.. skogens, markens och årstidens ord.
Förklaringar som blir ny dräkt på mellanspråket engelska.
Jag hittar begrepp från mitt barndoms Malungsmål. Gammelord med substans.
Med handens kraft och onomatopoesins läten.
Går ett varv till. Hittar liknande ord via google translation.
Alex kommer på ett annat från gammelrumänska.
Vi söker i engelskboken ännu ett varv.
Han tolkar. Kan mycket om religionen.
Jag tolkar. Kan mycket om livet.
I timmar och åter timmar väver vi en saga om att klara sig.
Det är som att dreja språk ur historiens spår.
Ge det obegripliga betydelse på nytt.
En historia att berätta även för dem som bara kan det digitala.
Inget om mjölken, spannen, kylan och elden. Om duken över degen, korset med handen efter jäsning.
– Ibland undrar jag vad jag gör…
Vem skall höra, på vilket språk och i vems rum skall det förstås?
Ofta tänker jag att nätet snart försvinner, likaså Youtube, Facebook och Insta.
Men det gör vi med. Dör och går upp i rök.
Och det enda som gäller är hur vi i stunden berör en annan, tar emot och sänder vidare.
En flaskpost i tidens världshav.
Kanske kan jag bringa kraft till en annan. Öppna en dörr eller visa en väg. Jag tänder mitt ljus och berättar vidare.
