– Kvinnorna runt fikabordet ser på mig. – Åh ni borde vara så glada för så mycket i Sverige … är ni inte det! Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var … Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra där hemma. – Men åh det låter som ett paradis, sa de, ni har ju allt i Norden. Det där är ju inga bekymmer, det ni kallar livspussel – det är ju bara vardagens slit … Är svenskar ledsna för de kan försörja sig … deprimerade?

Jag reste till Rumänien under årets kallaste dagar för att hitta autentiska röster. Jag ville fortsätta på min bok om bulgariska kvinnors sång och fördjupa mig i den rumänska. Det var i slutet av februari och jag tycker mycket om länder då själva livet är bart. Utan sol och glitter. Det är då man ser verkligheten. Jag kände ingen i Rumänien men anslöt mig till vännen Kefas Berlin som anlitats för en sångworskhop. Ryktet om hans fysiska röstmetod hade slingrat sig från Sveriges skogar ned över Europa in i Bucharests pulserande hjärta. Jag tänkte att om jag assisterar på workshopen så får jag nog kontakt med någon som har en mormor som sjunger i nått berg nånstans. TRYCK HÄR

Alla deltagarna blev förstås nyfikna på min mission att sjunga med gummor och började rita upp kartor på servetter med platser jag borde besöka. Workshopen drevs av ett gäng hyperkreativa kulturarrangörer i stan. Paul Dimitru, som står för denna sammankomst har förutom kurshållare ett fantastiskt yrke. Han är Graphic Recorder! Det betyder att han anlitas för att liveskildra möten, visuellt på ett stort block, framför mötesdeltagarna som hela tiden ser pågående diskussion ritas. Spännande! TRYCK HÄR

Jag funderade hela morgonen på om jag hade råd att resa runt i landet. Funderarde o budgeterade. Måste sälja minst 250 målardagböcker från Rumänien om jag skulle våga satsa på att stanna utan inkomst… Vred på kronor, inkvarteringar, tryckkostnader och egen insats. Gästfriheten är enorm. Alla erbjöd mig kammare eller vägvisning men för att kunna koncentrera mig och måla behöver jag eget krypin. Blir så varm av självklarheten att dela.

Men hur som helst så har kebabmannen friat så om jag inte lyckas skrivmåla så har jag åtminstone en framtid här. Han är tjock och trygg och mat har vi ju så det borde gå vägen.

Bor på mitt lilla hotellrum. Har biljett åter till Sverige i morgon men det finns en by med en bergsguide och massa folkloregummor i norr. Det är visst bergsguiden som känner gummorna… Alla jag söker… Borde stanna nu. Viorel heter han och har jeep. Jag hittar honom på Facebook och han svarar direkt. Han talar ingen engelska men med googel translation hankar vi oss fram och bestämmer att jag ska resa 12 timmar nord och hänga med honom på tur. Han har en orange dunjacka och röd jeep. Det känns som ett gott tecken. TRYCK HÄR
Jag väldigt intresserad av att åka till de ryskukrainska distrikten i nordöstra Rumänien. Vill höra vad som sker i Ukraina. Ser att jeepmannen faktiskt bor relativt nära gränsen. Maramures. Targu Lapus. Funderar på vägar. Tittar på kartan.

Följer nyheterna här på rummet. Kriget är ett faktum. Ukraina ligger där längs med hela gränsen. Mannen i hissen förklarar att namnet Ukraina betyder gränsland! Inte konstigt att området är laddat. Långa debatter och tv-kartor som gör att jag förstår Europa mer än nånsin. Det är mycket oro. Ser övergångsställ och människor. Vi är nära Ukraina. Sverige ligger märkligt nog nära med om man bara ser handelsvägar och naturliga leder. Krim tvärs över Svarta Havet. Grubblar. Hört att soldater vid gränsen knyter sina skor Men bland mina nya bekanta hörs inte ett yttrande om Ukraina. På kvällen går vi ut alla från sångkursen och Kefas och jag diskuterar hur det är att hålla kurs i ett land med så annorlunda bakgrund som Sverige. Det är spännande och lärorikt. Alla är öppna och nyfikna.

Funderar mycket på folkslag, folkvandringar, krig och fred. Sångerna och människans inre. Jag ser hur lätt vi svenskar har för att muntligen skända länder vi inte begriper. Tydligt på just facebook. Jag lägger märke till alla etniska grupper i Rumänien. Hur de lever sida vid sida och måste hålla låg profil. Alla här balanserar på kanten till Europas kittel. Eller mitt i den. Ja, de är mitt i allt. Ett folk som måste hålla sig lugnt o tungan läggas rätt i mun. Historia. Framtid. Nutid. Hopp. Folkvandringar kors och tvärs rakt genom magen.

Nästa morgon assisterade jag på sångworskhop för barn med Kefas. Barnen fick göra massa roliga Kefasövningar. Falla bakåt och sjunga samtidigt, vråla och viska. Vi la båda märke till att alla barnens händer var så varma. Sen såg hur de leker på rasterna och förstod varför. Här rör de sig jämt eftersom inga barnfamiljer haft råd att förgiftas och paralyseras av iPhone. På fikapausen fastnade jag och arrangörerna i biblioteket. Vi vred o vände på begreppen o försökte förklara varandras historia.

Jag berättade om älvar och stålet, träet den långa freden, 1870 talets storsvält, emigration och plötslig industrialism utan jordbävning o vulkaner. Freden som redskap för utveckling och lojhet som destruktion av vår fragila demokrati o välfärd. Att man måste ständigt bygga upp allt. Alltid.

Att vi i Sverige har haft så ekonomiskt bra så länge att folk inte ens orkar rösta till EU eller ens egna Sverigevalet. Vi talade om transparans och möjlighet att påverka och hur lätt det är att tro att staten gör allt åt oss svenskar eftesom vi ej behövt se om våra hus på decennier. De kämpar här. Varje dag. Tandläkare, sjukvård, skola, val …

Vi talade om Sveriges andra nutida våg av feminism och vad det betyder att barn bara ser män som godkända utövare av diverse ting. Uppe på bibliotekets väggar ser jag bara mansporträtt som förebilder av stora författare. Bara män. Jag berättade om kvotering och rörelsen som propagerar för att fler kvinnor ska brukas som föreläsare eller för att ge utlåtanden vid expertintevjuer.

De lyssnade ivrigt och sen svänger vi in på barmhärtigheten. På Sverige som lever i bubblan. Att om tiggare inte är på våra gator så finns de inte. Som om gränser för lidande är nationella.

– Åh ni borde vara så glada för så mycket! Är ni inte det, frågade de mig. Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var.. Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra. – Åh det låter som paradis, sa de. Det där är ju inga bekymmer, det är bara vardagens slit.. Är de ledsna för sånt, deprimerade? Det är ju bara livet?

Sen kom vi in på det vackra firandet av Rumänska våren. Jag får blommor, små lappar, kort och broscher som görs dessa dagar. Av män o kvinnor jag möter. En kärlekshymn till människan o våren. Livet. Plötsligt och bara sådär. Som att alla bär ett gäng gåvor i fickan lämpliga att ge bort när man hamnat i nära samtal en liten stund.

Om vårgåvan, amuletten, har längre rödvita band så skall man knyta den om handleden medan fruktbarheten skjuter skott i själen.. Sen när körsbärsträden står i blom tar man av armbandet o knyter det runt en gren i parken o önskar sig något.

Så fint! Massa människor sitter hemma o skapar små gåvor att ge till varandra …

Dess parker måste glittra i rödvitt i April. Så fina alla dessa österlandets fruktbarhetsritualer är i vårens gråslaskiga tungtingelhimmel. Visste inget om detta.

Fastnade med taxichafför Botrov, i korsningen utanför hotellet. Han berättade om hyror kontra mjölk och el, skatt och sjukvård. Ja, det var hårt. 400 euro lyckas han fixa per månad om han jobbar som en galning. Och det är inga lån på satsningar han talar om. Utan livets nödtorft.

Han berättade och visade så jag glömde alla siffror och fastnade i barn och föräldrar, skolor och taxeringsmodeller. Tjugofyra länder hade han sökt och visste det mesta om alla EU:s ekonomiska förhållanden.

Beslutsnatt stundar nu. Klarar jag göra målarberättarbok o sälja 250 stycken i september? – Om landet med berg i sin mage….. Undrar om det går nu…. Kan jag? Känner sån otrolig lust att utforska österland.

Hemma är jag sönderstressad av väntan på miljödomstolens syn på industriell vindkraft invid min skogsateljé. Så stressande att jag inte klarar skapa i mitt eget bo. Så otroligt många kontaktar mig förtvivlat från landets alla skogar för de hört hur jag skrivit om stillheten som del av människans urbehov.

Jag vill ha alla brev och peppa alla att medla. Men tyvärr har det blivit för hårt för mig. Och jag måste laga mig genom landsflykt… Inte på grund av de ledsna och förtvivlade. Utan på grund av nästan samtliga politikers inhumana syn på sinnet. De talar om vindkraft som en religion. Gjort den så verbalt grön att det inte finns plats för att ge medaljens baksida gehör. Man bortser från att det bor människor som satsat hela liv på att verka i tassemarkerna där enda värdet och det absoluta värdet är stillhet. Nu devalveras allt till en industrins bakgård med buller o strobiskopflimmer. Nä.. Jag orkar tyvärr inte med detta.
Jag förstår att människan älskar radikala räddningar. Om sen några åker ut med badvattnet så gör inget. Huvudsaken är akten o görandet. Jag hör till dem som far ut och jag har valt psykologisk landsflykt… Men tvi vale så kass situation. Alla kommer ångra denna bärsärkagång på landsbygden när de ser att man vann mer energi för än fler skräpproduktioner och hela mångfalden på landsbygden ersattes av maskinparker.

Varför satsar vi inte på kreativa innovationer som går att göra småskaligt. Denna vindkrafsthets känns gammalmodig…. Blir galen!
Bättre jag luffar vidare så är jag mindre i vägen för den utvecklingen. Energi till varje pris. Hepp hepp… Släck allt mänskligt.. Varenda eldskäl ute i bushen.. Baaam! Sen blir allting bra …

Tänker när jag reser med tårarna rinnande och lånar andras verklighet att jag får glädje av alla jag möter. Människor är snälla mot en främling och öppnar sin dörr. Massor av viktiga band knyts. Har börjat se mig som hon i sagan med läckande krus. Kvinnan som gick med sitt spruckna kärl för att hämta vatten. Alla skrattade och tyckte hon var galen som inte bytte till tätt ämbar. Hon fyllde krukan men kom med en halv åter. Hennes stig var en våt liten strimma. Men sen såg man att längs hennes väg började blommor växa… Tänker så. På min gråtstig.

Att kanske ger jag nån sorts kraft i mitt vemod. Om min nyfikenhet o jobbiga känslighet kanske är nåt bra. För hur jag än mår så ger alla steg faktiskt glädje här. Undrar vad jag kommer fram till….. Ska drömma o vakna.