Hade jag inte haft youtube i mobilen hade jag inte klarat av att vända med husbilen. I jakten på Lettiska musiklärare körde jag vilse bland nedlagda kolshoser  på vishan. Men jag lyckades vända! På en femöring … Jag körde i flera timmar och vägen blev mindre och mindre. Tillslut var det bara gupp och diken. Jag satt i husbilen mitt i Lettlands innersta slättland och kom varken framåt eller bakåt. Min husbil kändes enorm. Däcken liksom spretade ut åt alla håll och mörkret slog sig tätare och tätare kring bilen. Blint lyssnande på min gps hade jag kört till vägs ände. En skogsväg, som blev en fältväg och tillslut en oväg.

Vred upp musiken i bilen på högsta volym och fokuserade. I mitt inre hade jag bilden av lastbilschaufförer på youtube som skuffar sig runt på en bergsväg för att vända sitt ekipage. Jag borde kunna göra likadant. Kör jag ned i diket dör jag ju inte. Men pinsamt blir det…

Själva pinsamheten faktiskt var värre än faktumet att jag skulle utföra operationen själv. Att knacka dörr och be en barsk lettisk gubbe om hjälp. Funderade på vilken tid man får knacka på i nöd om natten. Inte en lykta inom synhåll. Knäpptyst och fullt av stjärnor. Jag stannade och klev ur husbilen. Ficklampan lyste ensamt i mörkret. Vägrenen var obefintlig. Leran mjuk. Diket kanske tre meter djupt.

Vad kan egentligen hända? Jag har ju husbil. Kan koka kaffe och sova. För visst vågar jag somna på en traktorväg? Kan bjuda bonden på kaffe … Han kanske är ogift? Le och be honom stanna? Slippa förklara mig. Kanske han vänder bilen utan att jag måste berätta hur det är fatt. Säga att jag är här i friarsyfte. Bli lettisk medborgare. Emigrera.

Efter allt begrundande på giftemålsplanen provade ändå att vända på husbilen i min ensamma natt. Lite framåt och lite bakåt. Stå still, lägga om ratten. Lite framåt och lite till bakåt. Lägga om ratten. Pyttesmå steg med blicken i backkameran.

Och jag klarade det! Ja, jag klarade det! Yes, I did! Helt allena! Nu kunde jag köra vidare, flera timmar försenad till en kursgård på Saldus landsbygd. Saldus ligger i västra Lettland ute på slätten i en by som är känd för sin honung och alla underbara blommor. Hantverkarna är många och kulturhuset mycket aktivt. En gång om året samlas Lettlands alla musiklärare från de olika distrikten för att utbyta erfarenheter, inspireras och testa varandras instrument. Jag var inbjuden av Rigas musikhögskolas folkmusikprofessor Zane Smite. I mörkret stod hon och viftade med telefonens bleka ljus på en helt annan skogsväg än den jag tagit. Jag kom in i ett härligt gäng dansande fröknar som just hade bastat. Bordet var fullt av knyten med Lettlands alla delikatesser. Det blev en fantastisk helg med massor av sång och berättelser. Mer om det på mina tisdagsbloggar. Filmen från detta äventyr är överst i inlägget.

Jag har spårat den här filmens ursprung på Facebook där den delades första gången. Den tillhör en liten gubbe i Turkiets berg. Mannen filmar sitt arbetet under ett dammbygge i bergen. På kvällarna sitter han och dammrallarna och sjunger. Eldar brinner. Nån lagar mat. Jag har tittat igenom hela hans album. Då och då filmar han frun och barn förbi på korta klipp när de får presenter. Liv … Jag funderar mycket på honom och mannen som anlitats för att lotsa transporter över forsen. Om han blir rik eller om han måste oavsett. Skulle vilja hitta dem. Stå vid bron och lifta med upp till bygget. Undrar vad som skulle ske sen.

Jag märker att jag har ändrat mina preferenser på vad jag söker för klipp på nätet. Jag har halkat in i beundran för dieselkungar och oljegubbars rike. Märkliga äro människans vägar. Trodde jag väl aldrig. Men så är det!