Inlägg

Djupare än havet

Båtflyktingar mot ovisshet

Flykten från Estland till Rootsi -Sverige

När jag började måla migrationsvisor 

fick jag reda på att massor av mina vänner

är flyktingars ättlingar.

Fasansfulla berättelser om deportation,

moblisering och valet att försöka överleva

även om risken att dö var stor.

Med barn eller syskon i knyte, tvingades de lämna

gammelföräldrar på strand, påmanade av de äldre

att smyga ned i ekan och sköts ut.

Gömda i lårar.

Täckta av nät.

Skylda av fisk.

Gömda i tårar.

Gav sig av.

En baby skyddad i Morfars stövel.

En mamma så rädd att hon svimmade då hon kom till

Gotland och trodde svenska soldater på land var fienden.

En hungrande flicka gömd i en packlår inunder soldater.

En familj i en träbox i en vecka.

En mamma ensam med stoppad motor babyn i förklädet.

Unga pojkar gömda i rävgryt.

Många, så fruktansvärt många mödrar med barn.

Pappor försvunna.

Morfäder som försökte hjälpa.

Ensamma mormödrar som lotsade.

De minns ännu pannkakor och filtar.

Sylt och värme.

Skräcken som aldrig släppte.

Vänligheten som gav deras barn kraft att växa.

De gråter ännu då de berättar hur de inte fick kontakta sina föräldrar därhemma med risk för att utsätta dem för fara.

Under åratal.

Julsånger i telefonen då de äntligen vågade ringa hem.

I krig är saker inte som de borde.

De blir som de råkar.

Och de blir åt helvete.

Plötsligt kommer stunden då osäkerhet och det svarta

mörka havet är säkrare än gården.

Skräcken efter vad som hänt grannen eller vännen

så mycket värre än storm och ispiska.

Avgrunder djupare än havets.

Jag står nu i Estland och ser ut över det vatten jag lyckobadat i som barn; Östersjön.

Här kallat Västerhav.

Jag visste då – när jag var liten – att på andra sidan Öland och mitt Alvara låg Gotland sen Sovjetunionen.

Det gick skepp där ute. På randen till himmelen.

Och att denna plats där jag just nu står – där jag målar. Där jag försöker fånga berättelserna är just platsen som mina föräldrar alltid noga kallade för Estland.

Ett land som borde vara fullt av relationer och utbyten, låg där borta helt isolerat av något jag inte kunde greppa.

Vi hade inga rötter här, bara kunskapen om att det finns en plats som förlorat sitt namn och frihet. Och jag hade en Atlas. Men i skolan sades inget. Ingenstans sas något.

Jag visste då inte att sex av mina vänner här i Sverige har föräldrar med flyktens historia. Att detta var stranden de talade om. Estlands stränder; Eesti.

Och jag är överrumplad av hur många fler jag känner. – Flyktens barnbarn.

Det är så oerhört starkt att beträda dessa marker. Kliva i sanden. Höra vassen. Se horisonten och förstå att tid blir helt olika skildrad beroende på var man är.

Av Malin Skinnar

Båtflyktingar mot ovisshet

Flickan och fågeln

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Armenien 1992


I tre år frös hon.
Min väninna.
Högst upp i lägenheten.

Tätt samman.
Tre vintrar utan el.

Satt i köket.
Kokade te en gång om dagen.
Tillsammans i trappuppgången.
Olika våningar.

Hon väntade på våren.
Hon väntade på skolan.
Hon väntade på kärleken.

Leken.
Tätt samman i köket.

Liten fågel nära bröstet.
Litet hopp nära hjärtat.

Hon läste alla HC Andersens sagor.
Där i Jerevan.

Alla.

Kunde dem innan o utan.
Fördjupade sig i hans liv.
I dansken med havsfru på gråsten.

Plötsligt hörde hon berättelser.
Ord, människor.
Djur.
Figurer.

Blev sagoföfattare.
Manusförfattare.
Vuxen.
Poet.

Hon kom till mig.
Vi hade barndom samtidigt.
Hon ingen el.

Jag. Hel uppvärmd simbassäng.
Jag. Lift och beslyst slalombacke.
Jag. Tandställning och elljusspår.

Vi åkte för att se lille havsfrun.
Drack rykande te.
Gick på museum.

Hon visade hela HC Andersen skattkista.
Berättade alla sagor som om de handlade om henne själv.

För mig var han bara en gubbe.
För henne vägen till frihet.

Han gav henne en liten fågel i hjärtat.

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Vi gick förbi sagomontern med flickan som tände svavelstickor för att överleva natten. Där stod vi länge. Aldrig har jag förstått kylan som då och där.

Tårar.

Då när hon besökte mig var här inte så många frusna. I Sverige – som nu. Landet ett fort utan bedjare.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens. Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens. Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun.

“Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.
Staten fixar nöden. Vi ser på TV.

Nu måste vi hjälpa direkt. Ta ställning. Ge eller agera. Ovana skräms vi och blundar.

Utanför konsum sitter mamman till flickan med svavelstickorna. Hemma väntar barnet.
Hoppas hennes lilla flicka har en fågel vid hjärtat.

Malin Skinnar

Flickan sover med månen

Nagorno-Karabach-kriget påverkade befolkningen hårt mellan 1988 och 1994 i enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Flickan i berättelsen ovan blev manusförfattare som vuxen och berättade för mig på BUFF barnfilmkonferens, financeforum i Malmö om livet i huvudstaden Jerevan under kriget.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Hon kom med blånaden

Hon kom med blånad

Hon kom med blånaden, av Malin Skinnar ur Pilgrimsleden.

Hon kom med blånad

Hon kom till mig i natt…

Viskande
med främmande ord…
Svagt och knappt
men jag hörde henne …

Som ramsor om något hon skulle minnas.

Eller kanske var det kväden.

Ett skrin i sin kjortel
och en mässingskula i handen.
Länge stod hon i hagen.
Vilande mot hästens panna.

Hon kom med stjärnorna och blånaden.

Stilla. Länge i tystnad.

Kom med stillhet kanske sagor.

tecknat Universum av Malin Skinnar

Jag hörde hennes ord.
Men vet inte vad de betyder.
Tror hon sa något om gryning.

I morgon om hon är kvar, ska jag fråga henne.

Vi verkar bo på en pilgrimsled…
De går här en och en.
Alla tycks ha en mission.

Något i görningen.

Berättelse ur pilgrimsleden om kvinnan med hästen


Hört och nedtecknat av Malin Skinnar i gryningen

Malin Storyteller Logo