Inlägg

Lyssna är att älska – Senegal 1

Fano, legend from Senegal told by Ado the griot

GRIOT– Ado Foune Cissokho – berättare  i Senegal 


Senegal, Casamance bild & text Malin Skinnar

Searching for the women’s blues – The Two Mothers – Fano.

Här kommer en betraktelse om de gamla Mandinka-legenderna och folksagorna från Senegal.  Jag och Ado Foune Cissokho  sjunger tillsammans.  Legenderna hon berättar kan vara flera hundra år gamla.

Swedish storyteller in Senegal waiting for the griot

Man lyssnar med tro, hopp o kärlek på den andres utsagor – för att själv kolla om man kan pusslas in i sammanhanget.

Malin Skinnar sjunger med Ado Cissokho, på gården Jalikunda i Senegal .

Vi möts i Senegal på hennes gård Jalikunda där alla i familjen är grioter och jalis d.v.s stora berättarskalder. Det är magiskt.

Och nu möts vi här i Sverige, i min husbil, då hon ger workshops i sång med invävda berättelser i varenda slinga.

För att jag ska minnas sångerna ramlar översättningar in i huvudet och blir små verser att tralla med begripliga meningar.

Men de är så gamla. Så rika på främmande element att jag baxnar. Älskar mitt jobb som sångmålare. Är som att vara folklivsskildrande arkeolog där man borstar bort lager på lager i sånger med hela sin själ, med strupen och hjärtat.

Att berätta är ej att skådespela. Inte heller att föra vidare något som en hantlangare. Det är att klä sig i sagors dräkt och nästan bli ett med den. Bereda väg för lyssnaren att kliva ut på o själv våga vara budbäraren.

Jag ville berätta slutet på Fano. Men märker hur jag inte vill att slutet skall vara som det lyder.

Frågar om flera gånger ifall det verkligen är så som det sägs i sången? Att mamman vars son byttes mot en flicka fick sova bland djuren?

Eller att andrahustrun vid rättskipningen förvisades trots att hon hade ett litet barn i famnen.

Det var ju trots allt kungens viljetro som drev jordmödrarna att byta de nyfödda så deras konung skulle få det gossebarn han så hett önskade med just sin favorithustru … trots att hon just fött en flicka.

Så funderar jag på de tre jordmödrarna som straffades med döden.

Märker hur jag värjer mig .. hur jag försöker modernisera, psykologisera och omdirigera slutet.

Inser hur jag är genomsyrad av annan sagogrund o försöker ställa till rätta det bistra slutet bara genom att ställa frågor – som ommjag måste för att klara lyssna.

Mina frågor drar ut på historien i det oändliga tills Ado tittar på mig och säger : but Malin, they lived all happily after. The second wife started to love both kids and the first wife, förlät andrehustruns lögnande omkring sonen. Och hon älskade både sitt o bihustruns barn.

Märker hur jag skruvar på mig. Känns som min blick tvingar Ado att ge mig ett lugnande slut trots att legenderna här oftast har en helt annan utgång.

Lullabie from Senegal, illustrator Malin Skinnar

Vi har en bok i vardande – om berättelser i Västafrika.

The mother - Fano. Illustration Malin Skinnar

Ado berättade vidare om den stora festen o hur alla lärde sig att aldrig undanhålla sanningar mer.

Det jag minns från då första gången jag hörde Fano för fem år sen, var att kungen överhörde hur den lilla pojken bad sin äkta moder om en saga. Hur kungen såg sin son luta sig mot väggen o be henne svepa honom i sin sjal. Hur konungen vredgad förstått att jordmödrarna bytt förstehustruns son mot andehustruns flicka o hur han lät avrätta jordmödrarna för sitt illdåd.

Igen sjunger vi sången om förstehustruns sorgebud, att ingen saga kunde hon ge till den pojke som stals ur hennes armar.

“Hur skulle jag kunna berätta dina sagor eller svepa dig i min sjal? Hur skulle jag, förstehustrun till konungen, den ratade, som bär namnet Tarrawalle, ge dig min som tröst när du bytts ut mot bihustruns dotter?

Kungen stängde slutligen in den ljugande andrahustrun med djuren och där fick hon och flickan vara medan pojken o hans rättmätige mamma blev hyllade.

Flickan då? Minns hur jag o min syster ifrågasatte. Flickebarnet hade ju ammats o fostrats av förstehustrun. Klarade hon se sin fosterdotter förvisad? Kom ihåg hur böneutroparen avbröt oss och att vi inte fick fortsättningen då men att vi grubblade hela vägen hem till Sverige.

Nu har sagan fått nya trådar. Är längre. Vet ej om det beror på mina frågande ögon eller på att en berättare här även ger lindring. Inte bara visdom. En berättare är ingen skådespelare. Hon ger och får o är inte stagnerad som en film.

Ado berättar att andre hustrun förläts och alla älskade varandra. Konung, fruar o barn…. – Visserligare älskade pojken sin mamma lite mer och flickan sin mamma lite innerligare. Men annars var de så otroligt lyckliga så lyckligare fanns ej i den tiden o ingen blev utfryst och utestängd.

Tänker att det är med sagoberättare o lyssnare som mellan älskande. Man dansar med ögonen framför sin kärlek, säger de orden som stillar, som lugnar, lockar och behagar. För man vill väl. Famnar med framtidslängtan och hopp av innerlighet. Man berättar för att lära varandra om ens vilja, gräns och önskningar.

Girl in Casamance, photographer Malin Skinnar

Vi lyssnar med hopp, empati och framgångsutveckling. Vi vill något mer.

Eva Kunda Neidek, Ado Foune Cissokou, Elida Slatto, Malin Skinnar

Man vill ge en berättelse man trivs i. En bild av livet som det kunde vara o testar dem på sin äskade. Gnistrar blicken så fortsätt man.. Om inte kan man lägga till o ifrån för att skapa bilder o samtycke, mål och fokus. Enheten…lyssnarens o berättarens överenskommelse.

Två älskade kan gå vilse i varandras ord tills en snubblar och sanningar skjuter knivar med ordens sanna krafter.

Jag klär mig i folks andedräkter. Via sångerna hör jag ord och vändningar jag aldrig skulle komma på att fråga om. Och jag måste begripa för att kunna sjunga o minnas. Via sången får jag den ojusterade legenden ur tidens mage. Inser att sången bär urålderlig sanning medan legenderna är de omklädda dansarnas redskap. De anpassande, lirkande historiedokumenten.

Via sångerna drabbas jag av fakta jag inte skulle ens kommit i närheten av som vanlig resenär o absolut inte som journalist. En reporter ställer frågor o får sina svar. Ett mönster färdigt att skräddarsy reportag utifrån. Begripligt och slagkraftigt.

Via sångerna kan jag bli stum. Kan inte få ordning på innehållet alls. Måste fråga o fråga o vänta på begriplighet ibland i flera dagar för att komma till ett slut jag inte ens anar hur jag skall trassla mig ur eller vidare.

Jag ser alla andra åhörares reaktioner. De är helt annorlunda min mimik. Sången förmedlar bilder vi inte anar. Den urgamla länken till forntiden.

Jag kan ej sjunga er Fano så ni förstår med text och krumelurer. Bara säga vad jag förstod. Att inte som folklivsskildrande berättare klarar att berätta rakt upp o ned vad som hände de tu mödrarna utan att ljuga o lägga till.

Fick vrida historien många varv och på FB- flottens durk höra era kommentarer för att inse ännu mer av det jag redan anade: att vi ej klarar att lyssna passivt.

Vi lyssnar med hopp, empati och framgångsutveckling. Vi vill något mer. Nästan som att vara lyssnare är en viljeakt i sig. En väldigt aktiv viljeakt.

Ungefär som att vara älskande i tråna. Man lyssnar med tro, hopp o kärlek på den andres utsagor o försök till berättelser ur sitt liv för att själv kolla om man kan pusslas in i sammanhanget.

Att lyssna är kanske att älska… Vet inte. Funderar på det ikväll. Allena o grubblande.

Och undrar vad man egentligen hör under detta livet?

Undrar hur mycket som istället är tro och önskan.

Hur mycket görande som är förhoppning och vad som är vår väg eller enbart önskningar.

Ja, så funderar jag o ritar de gamla legenderna med ord som gör mig till en förmedlare av hopp hur grymma de än är.

Att vara lyssnare är en viljeakt i sig. En väldigt aktiv viljeakt.

Fano, legend from Senegal told by Ado the griot

Ado Foune Cissokho bor i Senegal men kommer till Sverige på årliga turneé och intresseanmäln eller bokning sker vi de artister hon jobbar med. 

Hon håller föreläsningar om kvinnor i Senegal, ger kraftfulla sångworkshops eller inspirerande berättar och musikkvällar. 

Ado eller Adama som hon heter spelar med Robin Cochrane band i Stockholm, Eva Kunda Neideks Kör i Malmö och Markatta Musikteater i Göteborg.  

I Finland spelar hon med Marikka Autio och brorson Cheick Cissokho

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Flickan och fågeln – Armenien

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

HC Andersens sagor får en flicka att överleva under kriget

Armenien 1992


I tre år frös hon.
Min väninna.
Högst upp i lägenheten.

Tätt samman.
Tre vintrar utan el.

Satt i köket.
Kokade te en gång om dagen.
Tillsammans i trappuppgången.
Olika våningar.

Hon väntade på våren.
Hon väntade på skolan.
Hon väntade på kärleken.

Leken.
Tätt samman i köket.

Liten fågel nära bröstet.
Litet hopp nära hjärtat.

Hon läste alla HC Andersens sagor.
Där i Jerevan.

Alla.

Kunde dem innan o utan.
Fördjupade sig i hans liv.
I dansken med havsfru på gråsten.

Plötsligt hörde hon berättelser.
Ord, människor.
Djur.
Figurer.

Blev sagoföfattare.
Manusförfattare.
Vuxen.
Poet.

Hon kom till mig.
Vi hade barndom samtidigt.
Hon ingen el.

Jag. Hel uppvärmd simbassäng.
Jag. Lift och beslyst slalombacke.
Jag. Tandställning och elljusspår.

Vi åkte för att se lille havsfrun.
Drack rykande te.
Gick på museum.

Hon visade hela HC Andersen skattkista.
Berättade alla sagor som om de handlade om henne själv.

För mig var han bara en gubbe.
För henne vägen till frihet.

Han gav henne en liten fågel i hjärtat.

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Vi gick förbi sagomontern med flickan som tände svavelstickor för att överleva natten. Där stod vi länge. Aldrig har jag förstått kylan som då och där.

Tårar.

Då när hon besökte mig var här inte så många frusna. I Sverige – som nu. Landet ett fort utan bedjare.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens. Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens. Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun.

“Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.
Staten fixar nöden. Vi ser på TV.

Nu måste vi hjälpa direkt. Ta ställning. Ge eller agera. Ovana skräms vi och blundar.

Utanför konsum sitter mamman till flickan med svavelstickorna. Hemma väntar barnet.
Hoppas hennes lilla flicka har en fågel vid hjärtat.

Malin Skinnar

Flickan sover med månen

Nagorno-Karabach-kriget påverkade befolkningen hårt mellan 1988 och 1994 i enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Flickan i berättelsen ovan blev manusförfattare som vuxen och berättade för mig på BUFF barnfilmkonferens, financeforum i Malmö om livet i huvudstaden Jerevan under kriget.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Hon kom med blånaden

Hon kom med blånad

Hon kom med blånaden, av Malin Skinnar ur Pilgrimsleden.

Hon kom med blånad

Hon kom till mig i natt…

Viskande
med främmande ord…
Svagt och knappt
men jag hörde henne …

Som ramsor om något hon skulle minnas.

Eller kanske var det kväden.

Ett skrin i sin kjortel
och en mässingskula i handen.
Länge stod hon i hagen.
Vilande mot hästens panna.

Hon kom med stjärnorna och blånaden.

Stilla. Länge i tystnad.

Kom med stillhet kanske sagor.

tecknat Universum av Malin Skinnar

Jag hörde hennes ord.
Men vet inte vad de betyder.
Tror hon sa något om gryning.

I morgon om hon är kvar, ska jag fråga henne.

Vi verkar bo på en pilgrimsled…
De går här en och en.
Alla tycks ha en mission.

Något i görningen.

Berättelse ur pilgrimsleden om kvinnan med hästen


Hört och nedtecknat av Malin Skinnar i gryningen

Malin Storyteller Logo