Vi möts i Senegal på hennes gård Jalikunda där alla i familjen är grioter och jalis d.v.s stora berättarskalder. Det är magiskt.

Och nu möts vi här i Sverige, i min husbil, då hon ger workshops i sång med invävda berättelser i varenda slinga.

För att jag ska minnas sångerna ramlar översättningar in i huvudet och blir små verser att tralla med begripliga meningar.

Men de är så gamla. Så rika på främmande element att jag baxnar. Älskar mitt jobb som sångmålare. Är som att vara folklivsskildrande arkeolog där man borstar bort lager på lager i sånger med hela sin själ, med strupen och hjärtat.

Att berätta är ej att skådespela. Inte heller att föra vidare något som en hantlangare. Det är att klä sig i sagors dräkt och nästan bli ett med den. Bereda väg för lyssnaren att kliva ut på o själv våga vara budbäraren.

Jag ville berätta slutet på Fano. Men märker hur jag inte vill att slutet skall vara som det lyder.

Frågar om flera gånger ifall det verkligen är så som det sägs i sången? Att mamman vars son byttes mot en flicka fick sova bland djuren?

Ado berättade vidare om den stora festen o hur alla lärde sig att aldrig undanhålla sanningar mer.

Det jag minns från då första gången jag hörde Fano för fem år sen, var att kungen överhörde hur den lilla pojken bad sin äkta moder om en saga. Hur kungen såg sin son luta sig mot väggen o be henne svepa honom i sin sjal. Hur konungen vredgad förstått att jordmödrarna bytt förstehustruns son mot andehustruns flicka o hur han lät avrätta jordmödrarna för sitt illdåd.

Igen sjunger vi sången om förstehustruns sorgebud, att ingen saga kunde hon ge till den pojke som stals ur hennes armar.

”Hur skulle jag kunna berätta dina sagor eller svepa dig i min sjal? Hur skulle jag, förstehustrun till konungen, den ratade, som bär namnet Tarrawalle, ge dig min som tröst när du bytts ut mot bihustruns dotter?

Kungen stängde slutligen in den ljugande andrahustrun med djuren och där fick hon och flickan vara medan pojken o hans rättmätige mamma blev hyllade.

Man vill ge en berättelse man trivs i. En bild av livet som det kunde vara o testar dem på sin äskade. Gnistrar blicken så fortsätt man.. Om inte kan man lägga till o ifrån för att skapa bilder o samtycke, mål och fokus. Enheten…lyssnarens o berättarens överenskommelse.

Två älskade kan gå vilse i varandras ord tills en snubblar och sanningar skjuter knivar med ordens sanna krafter.

Jag klär mig i folks andedräkter. Via sångerna hör jag ord och vändningar jag aldrig skulle komma på att fråga om. Och jag måste begripa för att kunna sjunga o minnas. Via sången får jag den ojusterade legenden ur tidens mage. Inser att sången bär urålderlig sanning medan legenderna är de omklädda dansarnas redskap. De anpassande, lirkande historiedokumenten.

Via sångerna drabbas jag av fakta jag inte skulle ens kommit i närheten av som vanlig resenär o absolut inte som journalist. En reporter ställer frågor o får sina svar. Ett mönster färdigt att skräddarsy reportag utifrån. Begripligt och slagkraftigt.

Via sångerna kan jag bli stum. Kan inte få ordning på innehållet alls. Måste fråga o fråga o vänta på begriplighet ibland i flera dagar för att komma till ett slut jag inte ens anar hur jag skall trassla mig ur eller vidare.

Jag ser alla andra åhörares reaktioner. De är helt annorlunda min mimik. Sången förmedlar bilder vi inte anar. Den urgamla länken till forntiden.