Livets & kökets sång – Călinești
Călinești – Rumänien
Se min film om Livets & Kökets Sånger
Jag bjuds in på soppa nere i byn. Gården är full av folk.
Det skymmer och ved bärs in.
Två kvinnor kokar plommonkompott över öppen eld och rör runt med stora störar.
Jag har kommit till ett sorgehus. Alla hjälps åt att bärga höstens grödor. Hela byn. Några pojkar lavar ved. En medmänniska i sorg lämnas inte ensam. Det går folk in och ut ur köket hela tiden.
Släktingar. Grannar. Vänner.
På gården finns många tecken.
Makens bortgång är nyligen. Sorgen stor.
Frågorna är outsinliga. Hur ska ju a det gå. Man måste vara två här. Tunga lyft. Skörden. Vattnet.
Frun är så vacker, klädd i svart. Sjalett och snabba steg. Brödet varmt, soppan, rostade pumpakärnor. Tv:n står på. Rosa väggar. Målat porslin. Kaminen.
Grannkvinnor kommer in för att hälsa. Fler tallrikar. Bordsbön. Alla ber. Jag vet inte hur man gör men kan bete mig. Böjer mitt huvud och lyssnar.
Plötsligt snyftning. Delad. Vi är i ett sorgehus. Gråten är med oss. Öppen och direkt. Alla säger de stora orden. Hans namn nämns. Bilden stryks. Handen mot porträttet. Tårar. Saknaden. Vi kunde inget göra.
Våndan delas, bön igen, sedan maten.
Jag känner sån tydlighet här. Ingen tveksam förvirring. Alla delar och vet. Så många moment där livets kärna uttalas; glädjen, förlusten, hoppet.
Ute på gården hörs djuren i sina spiltor. Inne för natten. Vargen smyger här. Jag kikar in hos kon. Hon blir rädd för mig. Har aldrig sett mig innan.
Jag älskar kor. Har inte sett en ko bli blyg för en främling. Hon blir orolig som ett barn.
Jag grips av närhet till alltet. Djur, människa, hopp och tro. Alla delar livet i byn. Giftemål, förlust. Sorgens vardag. Våndans chocker. Och på väggen i kyrkan lindrande legender.
De frågar om min tro. Om min man och mina barn.
Jag svarar som alltid väldigt underligt på alla dessa frågor. Men de ler. Säger jag är rar och görandet i livet räknas som större än bön och äktenskap. Men frågan återkommer. Jag hör oron. Har hon verkligen ingen?
De lugnas av min vän som säger att jag har brorsbarn och syster med. Att jag står min familj nära och mår bra.
En av kvinnorna säger att hon förstår att jag inte har en ny man.
Det kan ju faktiskt gå bra utan…. och det är ju fint det där med att kunna resa och berätta – rent av bra… men synd på så vackra ögon att inte få möta en ann i glädje och sorg.
Hon tar min hand och klappar den. Säger att det är fint att jag kom och önskar mig lycka och välgång. Säger att det finns en man som väntar den som öppnar hela sitt hjärta.
Hennes sjalett är ljusgul.
Månen stiger över ängen. I fjärran hörs herdar ropa in sin flock. Det är natt i byn nedan kullen. Jag kliver in i husbilen och kör vidare. Berörd av ännu en dag bland Maramures kullar.
Norra Rumäniens alla fårflockar sover… herdarna sover… kvinnorna sover.. och endast jag i min husbil är vaken …. väntande mess från en friare.
Del ur boken The Women’s Blues i vardande.
Läs mer om byn Calinestis mirakel.
#romania #rumänien #malinstoryteller #womensblues www.malinstoryteller.com
