Kultur är människans långa släp – Transylvania
Kultur är människans långa släp – hennes frömjöl och morgondag
Szek – Transylvania
Kultur är människans långa släp.
Del av natt o potatis …
Kängor o krona.
Hennes mantel och fotsteg.
Det som kommer ur liv.
Människans frömjöl.
Det som växer.
Ur tid.
Genom hunger o överflöd.
Ur behov att uttrycka o förmå.
Finnas.
Orka.
Berusas.
Önska.
Skildra.
Förmera.
Mildra.
Mumla.
Basuner ut.
Del av natt o potatis, kängor o krona…
Nationalitet är tidens tillfälliga äktenskap.
En praktisk konstruktion. Tippar med vind eller välter av vågor, krig o jorskred.
Infrastruktur.
Nationens skelett.
Pulsen – folket präglade av naturens möjligheter.
Vi tror vi blir själva vad vi är.. pytsan…
Nerver djuren, regnen, naturen.
Nationen är boningens tak. Golv och vägg.
Samfundets väg till försörjning.
Man blandar samman begreppen.
Krigar mot sitt eget när man glömt jord o himmel. Grannen.. När man glömt grannen…
Livet på klotet.
Planeten i stjärnsystemet sysslar med sitt medan vi krampaktigt håller fast vid stil, åsikt o tradition.
Sliter gamla politiska jargonger som om de vore magiska trollspön istället för att tänka nytt. Se och fråga.
Som om månen skulle tappa varv eller människan dö några färre gånger med tro klyschetal.
Religion med långa tolkningens trådar.
Virade med lag o stadga, stad och tradition för att bära genom liv till större hopp om död eller skoning – boning.
Galder för allas milda avgång. Samhällen styrs av döden.
Tänk … syn på död visar vår tango…
Religionens tolkning o förhållning.
Säg vad du tror och dina ord får fäste.
– Du är andligare än du tror trodde min vän prästen.
– Nä, inte jag. Bara tänkande, kännande, medmänsklig.
Inte andlig. Kämpande för att vilja vara kvarg på klot. Intet annat. Kollar vad människan gör hela dagarna.
Hon längtar. Och sliter.
Människan.
Jag får visorna.
Följer klang till främlings hjärta. Hennes källa.
Ställer frågor. Skulle frågat om födsel och längtan om jag hade språket.
Istället får jag fantisera. Dra alla möten genom mig egen själs nålsöga.
Allt jag berättar är bara tro. Och kärlek.
Vetande saknar jag. Kan bara dela en stunds känslor.
Hon ger mig fem sånger.
Sjungna med klar stämma.
Hon skänker dem en och en. Ser på mig med ljusblå ögon. Plirigt glada, snälla då kameran släcks. Varma.
I denna by bär kvinnor ännu huckle o dräkt. De äldre.
Jag har aldrig förstått hur man knyter. Sjaletten. Nu kan jag. Vika, lägga över, snurra snibb och knyta under hakan. Varenda blomma är broderad. Med tunna tunna skimmertrådar.
Tappar andan då jag förstått. Broderade …
Dräkten gammal sedvänja.
Röd som blodet.
Det spillda.
Blå väst som saltblommorna.
Mannens.
De som bara växer vid gruvan.
Från åkern kom hon.
Det hade börjat blåsa.
– Oh, ni stör inte. En gäst får all min tid.
– Youtube? En gång kom ett team och intevjudade mig om våra traditioner. Jag kom från skörd i vanlig tröja. Alla talade om filmen sen. Hur oklädd jag var.
Vänta säger hon o skrattar.
Ska bara klä om och kan tända i spisen med om ni vill. En soldatsång ska du få.
Det var hårt då armén kallade.
Ensamma var kvinnorna med all skötsel och kort varsel. Våndan.
En kärlekssång.
Om fågeln som skulle stanna o sjunga.
Om kvinnan som saknade och vännen som fick beskydda.
Jag hade aldrig klarat detta. Hör orden.
Får ont.
Om natthimmelen lika mörk som hans sorgsna blick.
Hon visar hur de gick. Iväg och bort.
Det är tur människan inte vet vad som väntar henne.
Sen fick jag en sång man sjunger inför bröllopet.
Det var lättare att bära.
Hon log.
Och det var dags att ta farväl av söta frun i ungerska byn Szek i Rumänien.
Alla tankar om stadsskick är mina.
Sångerna hennes gåva.