Flottare & digital nomadism; Hälsingland – Härjedalen
Om digital revolten och fogsvansen. Teckningar och berättelse Malin Skinnar
Drömmer om flottare – vill vara kokmadam.
Jag lockas av svetten, styrkan och dådkraften. Männen i hatt och brätte. Kvinnornas ansikten. Men allt jag upplever är ju redan nedtecknat, så varför drivs jag så av att berätta? Tids nog är vi döda så till vilken nytta är reflektionerna? Vad vill vi människor med våra berättelser? Vad vill jag?
Jag märker hur jag fyller min telefon med tankar om sekelskiftet kopplat till nutiden. Ser den stora förändringen från självhushållning till industrialism och hur platsbundet arbete blivit digitalt. Rörelsen är en virvel som som vänder på begreppen vare sig vi vill eller inte.
Kör längs Ljusnan utefter pilgrimsleden mot Sveg och slukas av timmermännens historia. Innan dammbyggen och flottarrännor var älven den laxrikaste i Europa, full av kött med silverfjäll.
Flottarstigen är en av – industrialismens pulsådrar. Här skockades rallare, flottare och körkarlar. En väg jag nu följer som digital nomad med huset på ryggen och studion i fickan.
Ensam kör jag genom skog på skog för att fatta.
Stockstacken
Största timmerbråten uppträdde här. Flottare fick kämpa loss timmer i evighet. En stack av stockar kors och tvärs i forsen …
Skulle velat se dem…
I träskor baxades bjässar. Hoppande och balanserades med stöt i näven.
Flottare i kamp, ömsom vals med vattnets trädjur. Vilken styrka.
Tittar länge..
Männen lockar mig.
Tänker svett och dådkraft.
Uthålligheten.
Envisheten.
Drömmer om flottare.
Vill vara kokmadam.
De skulle få bränd gröt stackarna.
Baxa åsikter
Funderar på alla bönehus längs vägen. Dom är så många.
Kyrkor och samfund eller föreningar mot alkoholen och fördärvet. Predikorum och samlingslokaler.
Förstår det. Sambanden; männen långt borta. Plötsligt chans att förvärva kontanta inkomster. Pengar på fickan och inte lön i natura.
Självständigheten som timmerman mot mot forna gårdslivets totala självhushåll. Drycken blev de kalla dygnens räddning – löningens glädje och sparandets fördärv.
Klart att nykterhetsrörelser fyllde en enorm funktion.
Livsviktiga löften gavs om att aldrig mer dricka. Kvinnor andades ut. Stöd gavs kollektivt att skona familjen från bägarens gift. Bevara familjen. Pengar kvar till livets nödtorft istället för att skamfyllt lämna hus och hem efter spelets lockelser.
Jag fattar allt det. Förtvivlans kortsiktiga hopp och slitets belöning.
Men nu är dessa bönehus ombyggda till spa och gallerier som hänger sig kvar ännu ett budgetår med intensivkurs i mindfulness.
– Intensivkurs i mindfulness… Jag vill ringa nån gammal backstugegumma i forntiden och berätta. Vad skulle hon tänka?
Jag tror människan älskar rörelser. Vi lockas att ansluta oss och vara med. Driva åsikter som timmer i sin bana. Bända och baxa, trassla ut en bröt och föra fram; predika, förklara och övertyga…
Kulturarv
Jag kör och lyssnar på radioprogrammet Släktband. Perfekt för långa färder i okända marker.
Söker avsnitt taggade efter landskap eller skrå
De täta skogarna får liv med programmen. Fallna ödehus och stigar en verklighetsförankring.
Känner mig dock ganska ensam om min vetgirighet där jag skuttar runt i dunklet. Inte en kotte syns till. Jag och tusen tysta minnen.
Det mörknar.
Vår tid är kort och ändå vill vi förmedla, förklara och så ett frö.
Jag med. Som en drift sjuder den under tungans tröskel och puttrar fram som teser och utsagor.
Homo sapiens är en byggande och bärande sort hörde jag.
Skvaller eller förmedlande, allt är samma skrot och korn. Vi är födda att tolka och förtälja.
Flottare, sprängkarl och rallare
Dras till männen.
Ser skjortor, väst och brätten. Kan inte sluta grubbla. Vem vävde, saknade och delade deras kärlek.
Fanns någon. Äktad eller lämnad.
Vems är syster eller moder? Ser många foton. Starka kvinnor.
Måste måla.
Fattar bättre då jag tecknar historia. Sitter i bilen på parkeringen och vet inte riktigt vad jag söker – men är besatt av sammanhang. Grubblar lite på björnar och varg i skymningen och studerar anslagstavlor uppställda längs med älven.
Hör de ensamma kvinnornas farväl.
Undrar så
Sekunden då maken gav sig av. Ensamheten. Kon som skulle mjölkas, fanns gräs nog? Barnen, graviditeten. De små som måste iväg som piga.
Orden ligger kvar kvar i den frusna leran runt krönet. Marits sorgesamma husvisor i bilstereon. Jag ser frosten på bilrutan.
Farväl, sa kvinnorna. Farväl till karl och söner. Inga veka våp här. De la not och vittjade fälla, klarade sig och bar ungar till framtiden. Bannade även om så skulle behövas.
Alla slet
Var och en på sitt håll, levde på hoppet med ursinnets dådkraft. Med bön eller plunta. Med tron som enda värmekälla.
Kvinnor styrde hela gårdslivet medan männen drev timret i fjärran.
På gården barn, hjon och djur.
Sådd, skörd, död. Däremellan var de havandeskap, högtider och halmbalar.
Jag kan inte fatta hur det gick till.
Jag klev ur bilen och tittade på forsen. En stor plåtskylt visade ut flottarledens sträckning.
– Vart ska du?
Rösten dök liksom upp tätt bakom mig. En man med Red Bull, cigarill och rött skägg blåste ut sin silverrök. Jag pekade mot Sveg och försökte se hans ansikte. De skymde redan.
– Äh, nu är det bara moms, fiskekort och fan och hans moster.
Han knackade bort is ifrån plåtskyltens nedre del och lyste med telefonen på fiskekortsautomaten.
– Jakt och fisket är ju livets gåvor, jag blir fan provocerad av alla instruktioner.
Jag förstod att han var mindre nöjd med existensen men förtrollades totalt av hans dialekt och frågade lite om laxfisket. Han svarade med en harrang av svordomar igen men det lät som en magisk formel. Vilken dialekt...
Det var bara några mils avstånd mellan orterna men här hade skogen tydligen avskilt bygderna och skapat en egen språkdräkt.
Kanske är det dom mjuka snirklarna från havet som hördes. Obygdens fiskare må hämtat hem Kattegatts ordböljor till Härjedalen.
A-ljudet verkade ha omvandlats till E och och en helt ny melodi hade uppstått.
Tomgången på hans motor smalt samman med forsen och jag kände att ljudet nästan fick mig att somna. Kanske var självaste Näcken? Jag blev ju bara tröttare och tröttare.. som i trans.
Men han la faktiskt in en världslig prilla och stirrade på mina bildäck.
– Här sålde vi päls och smide i båda riktningarna!
Han pekade med stor hand rakt ut i skogen. Ja, vi for även syd över ned på kontinenten! Du vet slädarna gick i skytteltrafik Bottenviken – Trondheim.
Det började skymma. Röken från cigarillen snirklade sig upp runt snöflingorna och försvann. Marken var helt täckt av snö nu.
– Du ser trött ut… kör inte om du gäspar.
Han verkade märka det mesta. Klockan var ganska mycket men jag ville hinna fram till Sveg i kväll.
– Se på Sverige, ett ockuperat schabrak är vad det är… visste du att Härjedalingarnas stigar förbjöds? Alla våra handelsvägar över fjället?
Jag skakade på huvudet, det visste jag verkligen inte.
– Haaa… tokstaten… förbjuda oss livets nödtorft! Han spottade.
Kunde nog hålla med honom och tänkte på hur mycket jag gillar dessa plötsliga föreläsningar till vägs.
Det var oftast män som tog sig tid att berätta om världens mysterier. Jag var van. Trivdes på ställplatser och lastbilsparkeringar.
Att resa allena och mötas av slumpen skapar ofta en speciell stämning. En sorts välkommet avbrott längs den eviga asfaltens hypnotiska linjer.
– Rädda var dom statens utsända. Den karl som river brötar och spränger rännor kan inte stoppas.
Nu sneglade han på mig. Nog första gången sen han stannat. Granskade husbilen sen mig.
-Du kör du själv eller.
-Jo.
Han var nog faktiskt yngre än mig, kanske bara runt fyrtio trots en kagge som inte var av denna världen.
Jag kände mig hemma. Det var så här dom såg ut vägens riddare. Storbarmade, rutskjortiga vägfarare.
– Herrskap och kungar, tvi faen säg ja bärö.
– Nationalism och kungar, fy fan!
– Ska du åka hela vägen till Sveg? Det blir halt så in i helsike! Lastbilar ligger som fällda furor i dikesrenen bort mot Ljusdal.
Han sparkade på mina däck tog ett varv runt husbilen.
– Bra du behöll vinterdäcken på!
Vindrutetorkaren satt fast och han pillrade loss den.
– Is… du är inte som dom andra fjönsen i Stockholm då som tror hela universum och väderleken styrs från TV?
Jag log och ryckte på axlarna.
– Dom e fan inte kloka. Sen kommer dom med sina jävla husbilar och lusar runt i 40 med mobilen framför nyllet så man nästan avrättas i kurvorna.
Han skrattade som en kråka och hoppade in i sin bil.
– Är du upptagen förresten, annars är jag rik och singel!
Jag funderade på erbjudandet men min mun svarade tydligen nej för han vinkade artigt och for vidare
– Är du upptagen annars är jag rik och singel!
Fäboland
Jag njöt den fortsatta vägen, drog på mig fingervantar och öppnade rutan. Snön yrde in. Blåsvarta ovädersmolnen tornade upp sig mot horisonten och frost glimmade i träden.
Här var visst så kargt en gång att man bara kunde producera potatis och rabarber. Och så vantar förstås. Vägar fanns det inte heller.
Vid förra seklets början fanns bara stigar och vattenleder. Inte en grusväg. Bara stigar och vattnade snöbanor för häst och släde.
Detta var ett fäbodland med sommar och höstbodar, mjölk och vassle. Jaktlyckan god men avstånden långa.
Forsar tämjdes, timmer drevs, eldar tändes och sånger skrevs. Tiden blev en ny och annan.
Timret förändrade allt.
Fogsvansar gjorde det möjligt att avverka i parti och minut. Täta skogar som stått orörda sen tidernas begynnelse for i backen på ett decennie.
Sågbladet med fina taggar var en revolution för sågverksindustrin och först så dyrt att det kostade en skogshuggare bortåt en månadslön att inhandla.
Men dess effektiviteten gjorde att alla satsade.
Man kan nästan säga att det var taggarna som drog igång Sveriges industrialism.
Sågen och timret gav pengar till unga killar som aldrig haft något i kontantväg och lockade iväg dem fjärran från familjens gryt.
Forsar tämjdes, timmer drevs, eldar tändes och sånger skrevs. Tiden blev en ny och annan.
Timret var egentligen precis lika revolutionerande ekonomiskt som internet. Lika framgångsrikt ur mänsklig synvinkel.
Men alla flottare fick inte kontanter för det timmer som bärgades. Det var ett hårt slit att vara flottare.
Alkohol var ofta fullgod ersättning med katastrofala konsekvenser för familjer vars mättnad hängde på mannens idoghet.
Med blixtens hastighet spreds IOGT-NTO över Sverige från Amerikat via en baptistpastor i Klippan.
Han predikade aktivt umgänge via renlevnad utan alkohol för att rädda landets familjer.
Sågbladet med fina taggar var en revolution för samhället
Hästen och köraren
Hästen slet hårt och drog tunga tunga lass till flottarleden från skogen. I Härjedalen började flottningen runt 1800 och blev omfattande med skogarna exploatering.
I skogarna här uppe fanns inga vägar. Det användes bara en häst till skillnad mot skogsbruket i syd där två hästar kunde gå i bredd. Det måste varit så oerhört tungt att pulsa genom nysnö snö eller släpa och dra över halvtinad mark.
Även köraren utsattes för svår påfrestning. Det var vanligt att han allena bärgade två lass per över en halvmil åt gången.
Timmermannen släpade även ut stockarna från stubbe och lastade själva. jag förstår inte hur det gick till. Tittar på filmer och hänförs. Det finns många berättelser om de skickligaste, hur de försökte balansera lasset perfekt för att ta sig fram så smidigt som möjligt.
På vissa håll vattnades snöstigen så den blev en farbar isbana – glatt och perfekt för släden. Vilket otroligt arbete.
Kölden, jag tänker på kölden. Slitet, tyngden, svetten sen kölden igen.
IOGT, bönehus och NTO
Var och en välkomnades till nykterhetsrörelsen, fattig som rik, man eller kvinna.
Det spelade ingen roll vilken politisk tillhörighet eller religion anslutande drinkare kom ifrån.
Ett radikalt drag på mitten av artonhundratalet som kanske räddade hela bygder från alkoholens efterföljder.
Bönehus och församlingshem var fyllda av förtvivlans rop.
Helvetesdrycken, eldvattnet eller brännevinet – drycken bar mången namn och försatte hela familjer på bar backe. Jag ser bönehusen i by efter by. Blir så oerhört berörd.
Vilken svår tid att bemästra. Unga män med chans till penningar, ensamma kvinnor kvar vid karga skogsmon. Barnen. Alkoholen. Familjen. Djuren.
DTO; Digitala vandrande pinnar
´
Vi ser snart DTO dyka upp. Precis som NTO och IOGT.
–DTO, Digital Time Out för stillasittande skärmblinda horder som likt vandrande pinnar söker vinst och bekräftelse. De gungar fram med diffusa steg mellan hem och skola mitt i spel, tinderfångst eller lajkningsfors på insta.
Digital Time Out för alla soffpotäter som nu växer upp utan rörelse.
´
– Sorry att jag förbannar men hur ska det gå med fysiken?
Jag fattar det inte!
DTO åt folket osvsett ålder, kön och mobilabonemang.
DTO för att rädda kroppen, framtiden och familjerna. En rörelse tvärs över land och rike. Ett rop på kroppens välfärd med gemensam kamp mot skärmblindheten.
Jag kör vidare, in bland stock och sten – ser förändringen.
Hälsinglands bördiga böljor klär av sig till Härjedalens myrar.
Blir trött.
Drabbas av historia.
Översköljs av bilder.
Hör kvinnorna, barnen, djuren.
Ögonen blundar.
Det känns som om allt lever omkring mig. På nytt.
Måste stanna.
Tar in hos min väninna Inga Björk i Sveg. Röd gård insvept i snö.
Huset var tidigare ett ålderdomshem och jag tänker på fattighusen och kampen för att ombilda dem till en del av välfärdsstaten Sverige.
Fryser.
Får te och tossor. Fårskinnsväst och raggsockar. Sveps in i filt och berättelser, Ser snön stilla singla över gårdsplanen. Bordet är rött och stolarna blå. I fönstret ligger katten och spinner.
Vi har varit vänner sen 24 år. Möttes på Grönland i Qanaaq, norr om Thule och har följt varandra sen dess. Vi babblar och babblar så tevattnet svalnar.
Sveg har väldigt lite folk. Man hälsar nästan på alla eller känner åtminstone igen de flesta. Husen är stora och superbilliga. En glesbygd utan varken Mediamarkt eller Telia. Min iPhone har fått feber och ny måste införskaffas.
– Oh en vit fläck på kartan säger Apples telefonsupport, tänk att det ännu finns, var är du? Härjedalen, svarar jag och Apple hänvisar mig till Jan-Evert på Fjällvägen.
– Tänk… att en butik kan heta ”Jan-Evert på Fjällvägen”… Jag bara njuter. Älskar små personbutiker och att de ännu finns kvar trots monstret Mediamarkt.
Min fullständiga glesbygdskärlek blossar upp och jag kryssar fram som om jag alltid varit hemma här… i obygden… raka vägen in mot Jan-Evert i Sveg, parkerar och studsar in.
Jag står där i butiken. Skriver på mitt köpeavtal och betalar av in i evigheten. Får istället en massa gigabyte i utbyte.
Smartphone är nutidens revolt.
Den vänder ekonomin för de flesta och är den andra innovationen efter sågklingan till timret. En liten pryl som givit oväntade vändningar för de flesta.
Skärmen gav även sådana som mig – gatans konstnärer – en möjlighet att nå ut. Och presidenter att gasta hot via skärmen utan spärrar.
Ja egentligen ges alla en chans att slå mynt av sin talang helt allena.
Samtidigt kan man överge både hus och hem. Bli en digital nomad med kontor på fickan och dejta via app.
Ja inte ens livet behövs live längre. Det räckte att stirra in i glaset. Dricka sina dagliga likes och konsumera filmer på getter som gör yoga.
Känns som mycket är likt det förra seklets berusande teknikövergång från självhushåll till industrialism.
En del kom verkligen vidare medan andra fastnade i flaskhalsen… och maldes ned i städernas kamp för dagen.
Jag måste verkligen ha en fickdator med trippeldubbelt minne.
Den är femhundra dyrare här än i Hudiksvall men Jan-Evert kommer kalibrera iCloud så det lönar sig mentalt. Jag är ju inte med i DTO ännu och dagar utan min pekfingervals är dömda att ge mig abstinens. Telefonen plingar till. Alla minnen uppladdade på molnet.
Ute faller snön och snart lägger vi in ved i brasan.
Husbilen står tyst bland snöflingorna. Ibland känns hon levande. Som en arbetshäst jag måste pyssla om för att hon ska gå vidare.
Jag trivs till vägs i min jakt på berättelsen om Sverige. Far vidare med kontoret på fickan förvånad över tid och otid.
Snön ligger vit om taken. Endast jag verkar lycklig och vaken.
Sov gott ni andra!
Teckningar, foto & berättelse Malin Skinnar.
Svartvita bilder från infotavlor längs Flottarleden och hembygdsgården i Hede, Hälsingland – Härjedalen samt skogs och digitalmuseet.
