Dom skira sångerskorna?
Jag tror att elektriciteten och välstånd förvanskat sångklangen i Sverige. Det som kallas folksång... vad det du är. Plockat fram röstideal som inte funkar i arbete.
Tänker ofta på det.
Att vi har kunnat leva utan våndan att ensamma gå vall in i vårt sekel. I många länder jag vistas i går människor ännu med hjärtat i halsgropen skyddandes djur och sig själva.
Jag hör texterna och funderar på bröstklanger som finns överallt i Europas skog och bergstrakter. De starka rösterna som inte behagar utan bär krafter långt utanför en själv där man sjunger för att finnas.
Som att andas.
Som att messa.
Som att välta skräck och längtan över på andra sidan.
Det finns knappt representerat här. Bara som kulning vilket hojtas för att höras. Men knappt brösttoner som finns överallt i öst.
Det som spelades in på silverrullar när tekniken gjorde det möjligt blev kanske sen en vis-standard. En konserverad klangmelodi där artiga kvinnor sjöng i en lur vid brasan så fint de kunde så herr’n inte skull falla av stolen.
Jag tvivlar på
att de ensamma sångerskorna
var så skira, ja så stilla som skildras.
I natten
och dimman – till skogs o fjäll
i svettbad, kamp o saknad.
Där staven slogs mot tjockanbark
medan björnen hämta kalven.
Jag undrar om inte vallebarn
– stårsa, stinta, kulla
skrek sin visa, vrålade sin fasa
och smattrade skräck.
Om inte de som jag, sjöng för att höras i skogen.
Tänker
att tro och tradition
kan gått hand i hand –
förminskat
av misstag –
människans väsen.
•
Förvanskat henne …
Kanske svaret finns – i egna magen
tydligare än i arkivens.
Ty vem av våra anmödrar
vågade sjunga med hjärtats röst
då han kom –
främlingen i hatt med apparaten.
Med silverspole och tratt.
Han i mustachen.
Tunn tennfolie, vax och ljud.
Glas och askar.
Stärkta kragen.
Han som bad om egensången.
Med flyttbar inspelningsutrustning.
Tung var den.
Bror hjälpte honom bära.
Svart och brun.
Vevades.
Det egna kvädet från heden.
Fonograferat.
Han förstod ju inte språket ens. Måste sjunga på svenska.
Jag anar att man som skaldesökerska
verkligen ska gå vilse för att hitta rätt.
Söka i längtan och saknad.
I hunger.
I hunger.
I hunger.
Sjunga förfäders visor i dimman.
