Diakonifrissan och de toppiga pussebrösten
Toppiga pussebröst det får du, var inte ledsen… Det är jobbigt nu men sen vet du! Kolla min mage! Platt som en snärta vännen, det går bra!”
Idag är min frisörsalong ett sorl av liv med tankar om död. Ett surr av hårspray och livsvisdom blandas med nagelknåp och barnpassningsknep.
Blev för några timmar sen helt gripen av samtalet tvärs över rummet på andra sidan spegeln. Kvinnan i kluten med vackerögat. Blicken man får då livet skärps eller ställs på sin spets. Då tid är dyrbart allvar.
Hennes huvudduk lossas och jag såg korta skimrande strån i motljuset.
”20 personer om dagen får bröstcancer” säger hon, men 50 stycken får visst hjärtinfarkt per dygn, så det är värre. Livet blir ganska tydligt när man hör statistiken.”
Min frisör masserar hennes hårbotten med dyra gyllenoljor och de små fjunen på hjässan glänste.
Kvinnans ansikte så fragilt. Som nyfödd. Ny… men livrädd fast räddad. Ny i nuet. Människa. Vacker. Jättevacker.
Jag tänker på orden min sångfröken från Senegal lärt mig. Om mamman som måste be alla om hjälp för att ha råd med vård mot svulsten i bröstet. Om maken som sliter för att få pengar till läkare fast inga jobb står att finna. Om den långa vägen till hospitalet och svårigheten att hitta tak över huvudet och problem finna mat när de väl kommit till staden.
I staden inga pinnar till elden och heller ingen hink till vatten. Barnen därhemma.
Tiden.
Jag tänker på alla sångerna jag hört där ingen vård finns att tillgå fast man lyckats skrapa ihop pengarna. Bara bönen och tilltron till Gud. Eller offer för kraft och under. Jag vet att mina vänner i Gambia o Senegal lärt sig skratta och klä sig i pärlor oavsett rädsla för framtiden. Som om skönheten i sig är ett sätt att hålla skräcken stången och sig själv vid sina sinnens fulla bruk.
Tilliten till Maraboun, den andlige vägvisaren och självklarheten att lägga sitt liv i Allahs händer, är det enda som ger livskraften chans att spira, trots sjukdom eller armod.
Jag tänker på oss. Vår välfärd. Vår möjlighet att söka sjukhus, internetfakta och få välprövade mediciner. Stressen då man drabbas av svår diagnos att inte hinna göra nog. Hur vi söker i dieter och undrar över vårt förflutna. Grubblar sönder oss i stund av fara på vad vi kunde gjort bättre. Gentester och informationsvånda.
Vi sitter på salongen med bryn och färgval mittemot kvinnan som inte ens kan välja hur kort hon skall klippas.
”Just före skolavslutningen började strålningen, säger hon, och håret föll direkt”
” Ingen fara! Min frisör granskar hennes hårbotten. Snart kommer nytt som även det faller men sen blir det kraft för fint och vackert svall, vänta bara! Vill ni ha lite kaffe? Mjölken är slut. Malin, kliv till sköljen, annars blir håret svart – du ska tvättas. Skynda!”
Så smuttar vi kaffe o väntar i huvor på fön och sax. Det klipps, snittas och putsas.
”Du saknar ju ögonbryn här, men det fixar vi med lite färg” säger frisören och jag väcks upp ur mitt grubbel.
Plötsligt så har jag en fin linje jag inte visste jag saknade och en äggkopp i handen med mandelsalva att smörja bryna med före sömn. ”Det gör din hy så len så len. Prova! Här en olja för dina fransar!”
Jag har två platser som jag kan vila på.
Det ena är bilprovningen en gång om året och det andra är hos min frisör. Där sitter jag ibland hela dagen eftersom jag aldrig lyckas boka några tider och får ta mellanrummen för försköning.
Något i sorl och sprayångor gör mig lugn. Jag kan inte rita, inte skriva, inte bygga när jag är där. Bara sitta med knoppen mitt i en huvudverkstad och poleras.
Tror nog det är en sorts livsstuga, frisörsalongen. Kanske som en fritidsgård för vuxna, eller mer en biktstol, nej, det är nog faktiskt en coachcentral.
Folk tittar in för att visa upp hur många kilo de gått ned eller stolt presentera sin nyfödda. Glada tillrop, hej och hejdå. Ett sorl av sammanhang. Någon som vet att håret växt två cm sen sist och som undrar om man klarat det där man talade om förra gången.
På salongen märks att det är många förluster i allas verklighet.
Mycket oro som balanseras, dryftas, skrattas bort eller förbannas.
Nästan som om salongen är ett balsam som reder ut mänskliga tovor och sociala härvor. Tror kanske skönhet är en karbinhake i verkligheten när ens förmåga att styra blir en övermäktigt.
“Man får göra det bästa av situationen” säger min frissa och förtrollar mitt ögonbryn som jag inte visste var halvt till ett helt.
Vi talar om kluvna toppar och död med samma intensitet. Liv och skilsmässor. Svek, lycka och vätesuperoxid. Och det är på något vis så som livet är. Plötsligt är existensiell panik försvunnen för det är så påtagligt att jag faktiskt finns där jag sitter i stirrandes spegelen. Vi hjälps åt med mig, min tanke och nuna.
”Hallååå kooom!” Min frissa har kastat sig mot ytterdörren och ropar in en dam från gatan. En vacker fru runt 60 kommer in.
”Hallå, hej, kom in till oss och berätta om hur bra det gick för dig!”
Till kvinnan med hårkluten går den inkallade. Jag hör hur de diskuterar knölen i bröstet, strålning och håravfall. Så lägger damen handen på kvinnans axel och ler;
”Se på mig… jag har förlorat hela bröstet men fick de finaste boppar du kan tänka dig! Och en platt mage på kuppen! Snyggaste pussetuttar serru! De sög mina valkar och stoppade pupporna piffiga igen!”
Hon vrider sig stolt i profil och visar upp sig för oss i sin fina klänning. ”Sen satte de fast bröstvårtan igen som en pussetuta, poff! Jag har aldrig sett snyggare ut”
Vi skrattar nu och det låter inte alls så tungt att bli sjuk. ”Magen, säger hon och klappar bältet, den blir aldrig tjock igen.. bakom ett nät, kan du tänka dig, bakom ett nät i magen sitter fettet på plats och hela jag är smicksmäck. Kunde få hur stora bröst jag ville.. men skulle de tagit allt magfett till bröstet skulle jag tippa över!”
Alla lyssnar vördnadsfullt och jag blir så otroligt berörd av hennes självklarhet.
”Nu e jag en läckerbit vet du i mina bästa sextio år” säger hon och går mot ytterdörren och vinkar oss farväl. ”Nästa sommar står du där med nyboppar och slankemagge! Gå med ro till strålnigen det är snart över!”
Jag tårforsar. Hör hela samtalet och sitter i en flod av kärlek från en kvinna till en annan.
Tänker på oss människor. Hur duktiga vi skall vara. Att klara, stå ut och hantera. Bita ihop och vara positiva hur skräckslagna vi än är…
Och att jag tror hela världens alla frissor är en sorts fantastiska prästinnor som skänker livsmod i sina salonger långt från påvar och biskopssäten.
De ger inte oblat och mysko förlåtelser utan äggkoppar med mandelsalva, buteljer med orientalisk oljor mixat med medmänskliga berättelser.
Jag tror på sprayer med mirakel som får håret att skina! Det känns som effektivare för välbefinnandet än all världens glorior.
Extentions, drömmen och döden, putsa en nagel och fästa en fläta. Medla lite kraft och jävlar anamma medan knoppen putsas. -Amen.
Det är något otroligt fint och jordiskt med detta. Långt från kyrkornas krampaktiga tag om urmodig andlighet och psykologers famlande efter en botten. Gillar det där med toppen.
Vill man vara fin får man lida pin…
Men lider man pin är det livsstärkande att någon tycker om att göra en fin.
Berättat av Malin Skinnar efter färgning på Klippotek Angelina i Sjöbo – Tack Blanka Glasnovic
