Folklore / searching for the women's blues

Sverige – Nordens bomärke del 1

Vår gemensamma levnadsö – min berättarfilm

Minns vi hunger? Norden har haft många svältperioder. Svält som tvingade hela familjer ut på vandring. Den sista är inte äldre än att jag vet vad släktingar hette och gjorde. Jag vet nästan hur långa de var. – Gungstolen, formen efter gammelfarmors, mors rygg. Märket på dörrposten. Samma, precis samma som skopan jag har i köket.

Ett bomärke ristat i trä, från någons hand – och jag använder ännu skopan.

-Till och med spetsar finns kvar. – Lakan. Vi tittar, sätter in i ett skåp, ställer bort. Men var det nån som talade om hungern – i allt de vackra dom lämnade kvar. – Minns vi hunger?

– Nu när stressen tycks drabba många på grund av de mest elementära saker som inte borde vara svåra så kan jag inte annat än grubbla.

Folk våndas över märkliga ting som semestern som snart skall komma och sen plötsligt vara över – om hösten som bringar mörker och midsommar man inte hinner med.

Kläderna man inte kan skaffa, köket som ska renoveras, förhållandet som gått i stå och parterapin som stjälper tid.

Ja… jag undrar – finns det nånting – som handlar om livets kärna?

Förstår vi matens, antibiotikans och välfärdens extrema förändring av vår gemensamma levnadsö ; Norden. Norden, Sverige, Världen.

Vi har inte levt stilla någonsin. Och rädsla att morgondagen stjälper, den har vi alltid stått inför – men glömt idag.

Vi försäkrar oss upp till tänderna och försöker utfästa garantier för vår framtid samtidigt som vi hoppas att inte världen knackar på, för vi har ju allting – kan dom inte bara gå?

Måste dom lida så? Och jordklotet, men nu får dom väl ge sig, ska vi sköta klimatet med?

Det är som och vi lamslås då vi inte kan styra framtiden. Då vi inte hinner med att sköta fasaden för att sjukdom stoppar.

Som om vi utnämner oss till offer då barnen behöver hemdagar och våra föräldrar plötslig omsorg. Som om vi har rätt att klaga och stöna så resor och kakelsättning stoppas.

Vi ska ju bli klara och vi måste. Vi har ju ett hus med trädgård. Ett bröllop att avbetala och en drömsemester i faggorna.

Det är som om vi blir chockade av att verklighet ställs in för något livsviktigt pockar på.

Men att hantera det ovissa är något människan klarat sen urminnes tid.

Sen urminnes tid…

Utan terapi

Utan piller

Utan att gå upp i limningen

Vi kanske har glömt det ?

Men vi kan det.

Vi är överlevare och kanske är det vår fantasi som ger oss möjligheten att föreställa oss något annat och försöka nå dit.

Kanske är det också fantasin som lamslår oss och gör rädda och får oss att köpa än det ena och än det andra. En pryl garanterar verklighet och kanske en morgondag, i alla fall materiellt.

Vi kan väl iallafall tapetsera med ekologiskt certifierade bårder och hetslämna på Myrorna.

Jag tror det är viktigt att sätta saker i proportion till dess livsviktighet.

En del förutsättningar kan inte ändras

Men det gäller att fånga livskraft i tid

Uppskatta chansen

Vårda den

Vattna och skydda så det det får kraft att gro och spira

Leva

I folkvisor berättas om män som gav sig av. Fäder, som lovade komma åter och tillslut gjorde. Men då var fru och barn splittrad på tiggarvandring, sjuka eller redan i himmelen.

Folk levde ur hand i mun.

På riktigt. Alldeles på riktigt.

Hungern härjade, påverkade sinnet, skapade smärta i det gamla minnet.

Ett missväxtår slog ut allt och alla mycket snabbt och de mest utsatta dök under direkt.

En ogift mor eller änka hade inte mycket att klara sig på.

Många av de män som for iväg hade heller inga val.

Att resa var en chans till mark och utkomst i främmande land. Kanske kunde man hämta den man älskade. Jag undrar om det fanns tid att sakna och älska när hungern härjade och magen smärtade.

Medellivslängden var 30 år. Alltså medellivslängden var trettio år. Trettio år.

Men under slutet av 1800-talet fördubblades åldern till 60. – Hör ni. Åldern fördubblades i slutet av 1800-talet till 60 år.

Men det gällde att komma förbi femårsåldern. Infektionsrisken och smittspridning bland svältande, gick som en löpeld, i hela landet. Mest utsatta var Norrland och Blekinge. Men varenda liten by som låg lite avsides hade svårigheter att klarar sig.

Norden har haft många, många hårda svältperioder då människor inte såg annan utväg än att gå på vandring och be om mat och tak över huvud.

Vandrarbarnen var många. Tiggarungar och fattighjon.

Den som är hungrig orkar inte minnas, den som är hungrig kan inte planera. Det är en sak som vi nästan inte kommer ihåg, känner till eller vet.

Och det är den som alla alltid ständigt delade.

– Hungern.

Jag hörde ett program på radion på P1, som handlade om missväxten och sökandet efter föda. Om bibelorden om meningen; ”Vårt dagliga bröd – giv oss idag.” Berättelsen handlade om hunger. Om det alltid närvarande knorret i magen som fanns hos alla tills helt nyligen.

Om bibeltexter som skrivits om för att passa nutidsmänniskan. Om att hunger fått ersättas med orden; vilja och önskan.

För ingen här vet längre vad sökandet efter sitt dagliga bröd innebär.

Vårt dagliga bröd – giv oss idag…

Nu har vi maten och stillheten.

Vi har tiden och kan förhålla oss till något helt annat.

Något verkligt och viktigt – till varandra med tid för vår nästa och möjlighet att öppna för en främling.

Möt någons ögon.

Möta och ge varandra hopp.

Ge av sin tid.

Mötas och säga – vad glad jag är att du finns.

Vårt dagliga bröd – giv oss idag.