Svensktalande befolkningen i Estland

Refugees on a boat

Estlandssvenskarna – Aiboland 

Aiboland Museum

Jag fick inte höra nånting  om Estland i den svenska skolan på 70 och 80-talet.

Det gavs bara  en kvarts sida i skolboken där vi lärde oss en ramsa som löd; “Estland-Lettland-Litauen ligger i Baltikum och gränsar till ÖStersjön”.

Inget mer …

Att det fanns en hel befolkning som talat svenska lärde jag mig långt senare via mitt musikintresse och Gammelsvenskby i Ukraina.

Jag läste på CD-konvolutet att en svensktalande minoritet i  estniska skärgården under svåra umbäranden utvandrat och slagit sig ned i Ukraina. Men inte ett ord sades om detta i skolan.

Tänk va.. jag var tvungen att hamna med öronen i Ukraina för att förstå att det överhuvudtaget fanns en estnisksvensk kustbefolkningen tvärs över havet.

I svenska skolan berättades det inte heller at folket från Gammelsvenskby  försökt återvända till Sverige 1929 och att de anklagades för att ta jobben från svenskar och att vissa förtvivlat lämnade landet Sverige de trodde sig tillhöra.

Jag hörde heller inget i skolan om den stora svensktalande gruppen som kom från Estland skärgård till Sverige  september 1944 för att inte kunna återvända till sina gårdar igen.

35.000 personer flydde från Estland till Sverige. Trettiofemtusen människor….. Det är så oerhört många berättelser… 

Många av  ättlingarna är idag mina vänner och kollegor. Men det visste jag inte då när vi började umgås eller jobba ihop. Berättelserna kom senare när kompisar förvånat la märkt till min törst efter kunskap. Då fick jag höra om splittrade släkter, övergivna hem och  rädsla att ta kontakt med älskade som var kvar så de inte skulle råka illa ut.

Estlandssvenskarna

Under min skoltid i Sverige var det alltså tyst.

Det känns så konstigt.

Jag är så involverad i hela Europas historia idag. Har vänner överallt via musiken. Speciellt i gränstrakter där kulturen oftast är stark och fungerat som ett sätt att behålla sin identitet vid  politiska skiften. En möjlighet att samla och uttrycka sig.

Nu som vuxen vet jag så mycket att jag svämmar över av intryck. Men som skolbarn i Sverige på 70-80 talet skottade vi mest snö, gick luciatåg och drack oboy.

Jag är född 1966 och kommer från Malung. På somrarna badade vi alltid hos Mormor på Ölands norra udde. Där låg den horisonten vilken jag alltid undrade över. Vad fanns där bakom… Jag målade den blåare och blåare… frågade och frågade.

Mormor beskrev.. hon hade haft krigsbarn boende hos sig. Hon visste och förmedlade.

Men hade  inte mina föräldrar  berättat om världen så hade Estland inte funnits som begrepp.  Det är verkligen inte klokt.

Det måste väl vara det som heter allmänbildning och innefatta skolans plikt?  Att  ge alla möjligheter att se sin stund på jorden ur fler perspektiv än ett. I alla fall vara bekant med sitt grannland?

Nu har jag mitt företag i Estland. Ett intressant land för oss digitala nomader. Imponerande infrastruktur och många kreativa.

Jag jobbar i hela Europa och Estlands digitala uppbyggnad gör det möjligt för mig att verka smidigt. Undrar om folk i Sverige ens vet det… Hur Estland tagit stormkliv framåt och att folk börjar flytta åter?

Storyteller

Jag berättar om mina färder i Europas gränstrakter, i sökandet efter människans blues – sången som hörs då hon är ensam i stillhet eller tillsammans i kraft.

Jag skriver inte för att jag vet – jag skriver för att förstå. Jag färdas för att begripa hur det är att vara människa och fånga dagen.

Hur man gör för att leva och vara. 

Campar vid Dagös stenstrand
Minimalism

Jag söker sånger överallt i Europa. Hör berättelser genom klangen. Förstår var jag ska söka vidare genom melodierna. Andetagen…

Började med att söka sångspår i de gamla svenskbygderna. Bygder jag inte visste fanns förrän jag kommit hit.

Kalkstensbottnen som går under hela Östersjön gör att estniska skärgården påminner om Ölands natur.

Stor historia och många berättelser.

Här har folk kämpat för livet. Drabbas av det. Rör mig i gränstrakter.

Kan inte blunda.

Målar och söker Europas Blues.

Stannade en dag på museets läsesal på  Dagö eller Hiumaa som det kallas på estniska. Dagö ligger mitt ute i det blåskimrande havet. Grönska och grusvägar. Ett sommarland.

Jag läste och läste om de  svensktalande öborna.

De hade levt här  på ögruppen sen 1300-talet. Kanske kom de ännu tidigare.

Hörde om bönder och fiskare som fick överge sina gårdar för att aldrig komma åter.

Nästan alla lämnade. Efter kriget var det inte så många estlandssvenskar kvar.

Jag tar färjor med husbilen mellan öarna.

Andra sidan

Märker att få i Sverige vet vad jag talar om förutom dem med rötter i Estland. Vi andra, som gick i skolan 70 – 80 talet  lärde oss knappt nånting om den andra sidan.

Vi pratade om Gustav Vasa, Vikingar och stålet men inte ett ord om Estland. Sen for vi till Mallorca, Legoland och  Zell am See och visste inte mycket mer. Solarium, Micro och Michel Jackson – så var det bra med det.

Men jag såg ofta på Östersjöns horisontlinje och sen åter på kartan. Vem är det som bor där borta egentligen?

Illustrations by Malin 

Refugees on a boat

Det var märkligt att färdas bland röda stugor och gator med svenska namn.

Allt såg ut som Öland. Stigen, vägen, husen.

Allt.

Stod i en trädgård och såg svenskarnas lämningar. Ser hus på hus – en gardin, en grindstolpe. En plakett på en sten. Alla som lämnade.  Det var så oerhört många.

Det var alla.

Malin

Forskaren, Johan Lindström berättar att en stor  grupp svensktalande troligen kom från Byxelkrok på norra Öland. Se filmen här. 

Jag läste och läste, försökte förstå. Svenskarna höll sig för sig själva stod det – många hade rödlätt hår, var längre och klädda i dräkt med speciellt vävda ränder.

Satt på museet till de stängde. Det var stora böcker. Jag blev rastlös för jag förstod inte hur det kunde vara så obekant för mig.

Historien…

Allt var ju så likt Sverige men helt okänt.

Hittade en krog med bra uppkoppling.  Barägaren var skotte och hade levt sen länge på Hiumaa. Jag stannade och pratade.  Där fanns gubbar i baren och ett biljardbord.

Brodery

Broderi från Aibolands  lärorika Museum i Hapsal. 

Jag drack kaffe med socker sen Coca Cola. Jag var så trött. Trött av intryck och kunskap. Tog mera kaffe med ännu mera socker. Men det hjälpte föga.  Ju mer jag  läste desto mer förbryllad blev jag av att jag egentligen inget visste.

Bad om parkeringstips för husbilen och hänvisades till en rosenlund.

‘Vid havet kan du stå. Här är ändå ingen nu. Du kan stå där. Turister anländer i helgen.’

Nyponrosor och blått hav. Som Östersjöns vatten mellan Byrum och Blå Jungfrun. Samma hav men helt olika historia.

Liten Yta Stor Rymd Chausson Flassh 510

Hur blev det så här?

På något underligt vis gick det upp för mig att det jag upptäckte var inte Estlands historia. Det var var något helt annat…

Det var Sverige…

Sverige… landet jag fötts i, levt i, varit trygg i. Landet som talade om hela världen som pratade om demokrati och öppenhet, forskning och framsteg.

Det var Sverige.

Det var ett Sverige jag plötsligt stod främmande inför – som förbryllade mig.

Ett land som missat att berätta att Estlands befolkning fanns.

Det regnade ute.

Några kvinnor sålde lök utanför butiken. Ett barn sparkade en boll som jag kickade tillbaka.

Hur kunde jag växt upp på andra sidan Östersjön utan att fått höra denna historia en enda gång under hela min skoltid. Hur kan en hel nation skapa läromedel, tidningar, tv-program och nyheter och inte med en mening snuddat vid kusinerna på andra sidan havet.

Inte med ett enda ord förutom ett kvarts uppslag i geografiboken med  den rabblande versen; Estland, Lettland och Litauen – Baltikum gränsar mot Östersjön. 

Inte ett ord om människorna, deras kultur och levnadsförhållanden.

Inte förrän jag insåg att det var just Sveriges  tystnad i frågor som rörde grannländerna som gjorde mig så matt så lättade min trötthet och jag kunde reflektera igen.

Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Kalla Kriget

Jag vet fortfarande inte hur Sverige förhöll sig till tystnadens diplomati… men jag anar att frihetens pris krävde förtryckets  acceptans….

Vi levde på och stod fromt utanför.

Jag skulle velat höra hur Skolverket tänkte då de författade skolböckerna.

Hur många frågor och upplysningar som tystades ned för att simma lugnt i Östersjön.

Inte förrän jag förstod att även jag var ett barn av kalla krigets dagar, trots simhall och  yttrandefrihet  – så kunde jag förstå vad som stod i alla böckerna.

Inte förrän jag såg Sverige som en del av tigandet så kunde jag läsa vidare.

Märkligt att förstå att även jag var ett  barn av kalla krigets diplomati.

Jag målade flykten från öarna – mina vänners historia. Och jag målade berättelser om de som varit kvar. Det var ju alla jag mötte.

Jag målade mycket under mina första vistelser i Estland. Jag gör det alltid när jag tänker.

Målar… Stannar i bilen, tänker och ritar.. tänker, skriver och ritar.

En av mina teckningar handlade om Morfadern som sände iväg sina barnbarn till skepparen som väntade ute på redden. Vind för våg sköts de ut i vattnet då soldater närmade sig huset.

Barnens föräldrar hann inte sätta sig i säkerhet.

Historien ropar, skriker och viskar bland dyningarna så nära våra egna kuster.

Mitt öga skall vaka över dig ..

Church Estonia

Av de 35.000 ester som kom till Sverige  1943-44 var 6700 estlandssvenskar, dvs personer som talade svenska – en minoritet i Estland.

1500-2000 estlanssvenskar var dock kvar i Estland efter kriget. Många levde i familjer med en estnisk och en estlandssvensk förälder och var således naturligt tvåspråkiga.

Vissa  flydde redan under den första sovjetiska ockupationen. Rågösvenskarna, en grupp på 110 personer anlände till Sverige redan 1940.

Jag har ännu ej besökt Rågöarna. Men jag ser dem från Paldiski, industrihamnen en bit från Keila där jag har mitt kontor.

Flacka hedlandskap ute i havet, inte långt från fastlandet.  Ser fotografier på betesmarker, odlingar och smala  gränder med längor och djur.

Öarnas strategiska läge brukades visst för övning med bombplan under kriget och inget finns kvar av bosättningarna idag. Men jag vet att en svensk bonde har återvänt och startat en farm i sina förfäders spår. Jag hoppas få komma dit. Öarna ligger nära stranden. Ser ut som Ölands mjuka strandängar.

Efter Sovjetunionens upplösning kom nya berättelser igen. Mängder, mängder, mängder. Livsviktiga historier för att beskriva hur livet var för enskilda familjer. Ett pussel av verklighet långt från historieböckers krassa siffror.

Det är dem jag hör nu, invävt i sång och barndomsminnen.

Hiumaa road

Lär mer om estlandssvenskarna 

SoV ger ut skrifter och böcker som handlar om den svenska minoriteten i Estland och de arrangerar många intressanta och viktiga saker.

Jag rekommenderar alla att resa till Hapsal och besöka Aibolands Museum – Estlandssvenskarnas Museum. Jag lärde mig så oerhört mycket. Det var väldigt fascinerande på alla sätt och vis. Språkligt, hantverksmässigt och kulturellt.

Reportageboken Strövtåg i Aiboland av Mikael Sjövall är en bra grund för att förstå mer om den svensktalande befolkningen.  Den kan beställas från AdLibris.

Här är länken till  Vetenskapens Världs film om den svensktalande befolkningen SVT PLAY

Snart kommer mitt reportage från Torsdagstanterna som syr sin historia på Aibolands Museum. 


Estland, Aiboland

Min film om Broderad tid och Torsdagstanterna på Aibolands Museum



Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist