Görandets närvaro i byn
Rumänien, Tara Lapusului, Karpaterna, Transylvanien
Hos bönderna i Cupseni
Min by
Skratten hörs igen på gårdsplanen. Hästen väntar. Lyssnar. I min by Cupseni vaknar alla samtidigt.
Fåren. Tuppen. Solen. Jag lyssnar till ljuden. Hör hovarna. Rörandet. Ösandet. Klapprandet.
Lyssnar till dörrar som gnisslar, steg som skyndar och kackel.
Idag är #tiomilberättelser sponsrat av Anette som vill höra om görandets närvaro.
I min by släcks samtigt. Stängs för natten. Luckor haspas, djur kallas, och alla tycks gäspa. Drar sig åter i skymning och önskar godnatt.
Det är en dag i morgon också.
Jag inser att jag aldrig varit med om det. Att lägga mig, vara klar. Sova. Aldrig heller ägt en söndag.
Väldigt mycket pockar på uppmärksamhet här. Elden, flocken, åkern.
Kon ska ha vatten. Hon vallas längs byvägen. Betar i diket. Katten går med. Kanske geten i rem. På väg mot bäcken för att släcka törsten.
Törst. Bäck. Stig.
Klövar. Hovar. Mular.
Behövs kraft för allt. Bättre dricka där vatten rinner och beta fint på vägen dit. Samtal. Prat med förbipasserande eller över staket.
Degen sätts.
Rörelserna snabba. Intensiva. Ingen masar. Man hinner inte söla. Då går dagen en ur händerna.
Måste fånga, släppa, öppna.
Måste sätta, lyfta, skydda.
Var minut sitt moment.
Var årstid sin skörd. Inget kan läggas på hyllan.
Då naturen bjuder sin grönska, sin storm eller vinter, så måste människan dansa med.
Hennes steg ivrigt beredda.
Med skrattet då? Det som hinns med bortom manual och facebooks glada gubbar. Det som ligger som pärlband i dagen? Det dom plötsligt ges tid för? När odlas det?
– Vet inte. Ser det hela tiden.
Det värdiga i att ge varandra en stund – en sekund. Att svara.
På gårdarna här är alla självhushållande. Det finns inget de inte själva klarar. Fulla av kunskap om varenda göromål flätas dag till år och bokslut. Tillsammans med hästen bärs stock och sten. Alla korn till hönsen odlas.. mals till mjöl åt grisen. Frön från pumpa töms och rostas. Bryts på kvällen vid kaminen.
Allt är lokalproducerat. I alla led.
Jag glömmer då jag ser… Att varenda korn och tåt är skapat med gårdens händer. Varenda djur en sedd och vårdad individ. Varenda handrörelse en livsviktig länk till morgondagen.
Anette du bad mig beskriva närvaron i det man gör – den närvaro du nu blivit varse då du på grund av ändrade livsvillkor må fördjupa stunden.
– Du skrev om glädjen att göra saker grundligt.
Sjunga när man sjunger.
Måla när man målar.
Tillaga måltider med kärlek.
Odla…
Du undrade om det var en romantisk bild av det lantliga Rumänien som närvarofrämjande.
– Jag tror att det är så. Men inte en självvald sådan. Utan den enda möjligheten som ges den människa som ska överleva som självhushållande.
Till skillnad mot svenska småbrukare som allena försöker utforska alternativen har man här någon att dela det med… Ett helt samhälle.
Och inget annat än landsflykt bjuds den som struntar.
Man måste.
Varenda granne lever med samma dygnsrytm. Här finns ingen som skyndar förbi mot eget mål eller kuriosahobby.
Ingen som sätter surdegsbröd och meditation som livets poäng…
Man delar dagen, årstiden och djurens gång. Man hjälps åt och byter tjänster – fångar dagen och bygger liv. Ber.
Varenda minut i Cupseni förvånades jag av hur få saker de alltid gör som jag aldrig varit i närheten av. Ett livsuniversitetet på alla ledder.
Man delar dagen, årstiden och djurens gång. Man hjälps åt och byter tjänster – fångar dagen och bygger liv.
Boka rum om du ska resa hit mitt i byn på Casa Carolina Bed and Breakfast .
