Folklore / searching for the women's blues

Fru eller fröken – Cupseni

Searching for The Women’s Blues – Tara Lapusului

– Jag bad om att få sjunga med. Plötsligt satt jag i en kvartett och utstötte obegripliga ord som tycktes spinna högre och högre. Sömmerskan Zamfira ville inte sluta. Jag började undra om det var en bön. Vet ännu ej men vi sjöng om Adam och Eva och påsken var kommen.

– Madame eller madmoiselle?

Det ropades från taknocken.

Bröder och makar som svetsade plåt.

Huset skulle snart bli klart. De pekar och visar.

– Nytt kök!

– Är hon turisten madame eller madmoiselle?

Skratt igen.

– Hur gammal är hon donnan?

– Femtio, tror jag…

– Nä dra på trissan det kan inte stämma.. men har hon verkligen ingen man?

Hur kan så mycket glädje finnas på en och samma plats? Det är som om hela rummet lyser.

Så fort jag kommit in genom dörren briserade välkomstsånger. Improviserade rim och ramsor där mitt namn dök upp i varannan mening.

Verserna välkomnade mig och presenterade samtidigt husfolket.

Jag skrattade så jag grät. Likaså improvisatörskan själv som inte verkade veta vad dom doldes bakom hennes tungans tröskel. Alla tjöt av skratt.

Jag hann inte ens säga hej förrän jag bjöds in i en våg av intryck.

Hästar, dukar, badkar, rop, spisen, glöden, doften, vingel på taknockar, hästen.

Att ropsjunga starkare och starkare har en förtrollande inverkan på själen.

I rummet tre puttrande grytor och fyra pallar.

Kaminen het.

Jag bad om att få sjunga med.

Plötsligt satt jag i en kvartett och utstötte obegripliga ord som tycktes spinna högre och högre.

Sömmerskan Zamfira ville inte sluta. Jag fortsatte med henne.

Jag började undra om det var en bön.

Vet ännu ej.

Men att ropsjunga starkare och starkare har en förtrollande inverkan på själen.

Vi sjöng om Eva, sen Adam, sen Eva igen…

Högre och högre sjöng vi, lycka bubblade inombords men jag fattade inte ett ord.

Är som sagt här och författar boken om Europas blues; sången som bär människan genom liv och glädje, sorg och smärta, vardag, arbete och vyss.

Hoppets och lindringens sånger.

Rösten som ljuder för att livet måste låta.

Marken skallrade. Ikoner vibrerade och tuppen klev in över tröskeln.

Funderade på kyssen. Om jag skulle böja mig fram.

Ge hans gula näbb mitt huld.

Om prinsen skulle bryta ut bland fjädrar och sprättklor.

Tuppen spände blicken i mig. Jag i honom. Han höjde nacken och spatserade iväg – okysst.

Kvinnorna brydde sig inte. Varken om tuppen eller möjlig prins.

Som sjungande mästarinnor lät de rösten falla ut över fat och filtar.

Sjöng och sjöng och sjöng.

Min hand vilade på ryggen av kvinnan till vänster om mig.

Som en tordönsbälg var lungan hennes.

Man sjunger på en inandning. Sitter inte och flåsar nån ”Idas sommarvisa” här inte.

Man dånar. Lägger ned gomseglet. Skapar övertoner.

Vibrerar fram sin rösts lekamen.

När vi var klara vek de sig dubbelt igen och skrattade.

Skrattade så de grät.

Tittade på mig och sa jag gjorde det bra det där samsjungandet.

Sen bröt de ut i en ny sång.

– Ja, sa jag. Jag sjunger för livet. Måste skratta så jag gråter för att inte falla ur mitt sans.

Men det hörde de inte kvinnorna för de var redan inne på andra varvet av den långa balladen om hustrun som aldrig fick sova.

Kusken kommer in. Hälsar med blåöga vänligt.

Frågar om donnan från Sverige vill se hästarna hans.

Tar min hand i jätte näve och går ut.

Jag följer med. Armen också.

Tömmar och droska. Halm och däck. Röda tofsar i manen. Glänsande hovar.

Lerväg. Fåren i fjärran. Hundskall.

Bjällror.

Hinner inte med. Intryck på intryck. Full av glädje i Cupseni, norra Rumänien.

Tuppen strök än en gång förbi dörren och gav mig en sugande blick.

Bara ni som sett tocken i vitögat vet hur den kan kolla och blänga.

Förtrollad fortsatte jag sjunga.

Tuppen flög upp på en höbal jagandes sin mö. Solen gick ned. Hästdroskan gled in. Teven stod på.

De sjöng och de sjöng och de sjöng.

#tiomilberättelser är ett projekt spronsrat av mina läsare där jag beskriver 10 mil berättelser för swishad summa. Dagens inlägg sponsrat av Catarina Hägermyr