Europas livsuniversitet – Transsylvanien
Många bilder från fårbönderna i Cupseni
RUMÄNIEN – Reser med själen öppen – En lång berättelse om verkligheten långt från gill och slogans. Den finns på riktigt! Ekologisk, värdig och färdig!
Bild & Text Malin Skinnar
För mig är berättelserna ett sätt att förstå.
Jag väver mig själv genom tiden.
– Den som reser har inte tid att åldras, sa min vän jag inte mött på flera år här i grannbyn.
Men det stämmer inte även om det var vackra ord att smaka på.
Jag är helt annorlunda än innan: mer förvånad, krass och sammanbiten men mindre ledsen.
Alltså, jag skrattar som innan men inte på samma vis.
Har ingen lust att fjäska och jag vet att få saker består.
Men… jag inser att jag är kunskapsbärare.
Att det jag vet är livsviktigt.
Att perfektion inte är till för människor, att liv väller upp på en strand fylld av oss som redan finns.
Att vi måste ge plats och värna. Sköta om varandra och sprida värme.
Resten är meningslöst. Det enda som betyder något är kommunikation… och vänlighet.
Tid går in och ut ur varandras varande. Jag beskriver dem som lever här borta. Andra talar om vad som komma skall.. och ingen av oss vet fortsättningen.
Mitt liv är resenärens, byggarens och återvändarens. Jag kommer alltid tillbaka. Men vissa platser lämnar jag. De får vara en bit av minnet. Kanske aktivt som en del av mig men de är över.
Men Karpaternas fot har blivit en fortsättning.. något jag vet.
Livet här är dessutom snart en film fast full av verklighet.
Jag vet var djuren går, hur handen ömmar eller dörren gnisslar.
Jag hälsar på mödrar och mormödrar och vet vem som hör till vem.
Dessa marker talar till mig.
De säger många ting som jag undrat över när jag var liten.
– Om att vara människa?
Ja, precis här i norra Rumänien märks det.
Eller i landskapet Maramures borde jag säga, kanske Transsylvanien eller än hellre kalla det dalarna kring Karpaternas fot, Tara Lapusului och Preluca Noua.
– Om tiden?
– Ja. Dessa dalar berättar om stunden vi lever. Om dagen, om natten, om årstiderna. Om vintern och högtiderna. Om firande och gemenskap. Om samarbete och våren. Om verkligheten vi har till förfogande. Om fröjden och sommaren.
Det blir begripligt bland jordbrukarna i TaraLapusului.
Jag får frågor om Sverige och existensen.
Jag vet att jag inte kommer i närheten av förståelse för hemlandet här. Obegripliga nybruk råder även för mig.
– Är det sant, frågar min vän. Är du ateist och kallar ni varandra hen i Sverige?
– Ja,.. typ så svarar jag och försöker inflika något om naturen som altare.. om välfärden som religion och hemtjänst som anhörig.
Han har redan tappat fokus och sitter försjunken under brättet.
Han bär alltid hatt.
Funderar…
– Men hur gick det till?
Att få ett helt folk så totalt annorlunda de flesta på jorden?
– Elljusspår.. svarar jag, genom skogen…
Inser det är ett konstigt svar, men den enda tydlig markören jag kommer på som särskiljer honom och mig. Lyxen att kunna åka genom smällkalla Malungsnatten tvärs igenom Orrskogen trots 20 minus och midvinter.
– What? Hade ni lampor runt skidspåret?
– Ja.. och gratis skola, sjukvård och tandställning. Ingen tandlös…. Det var en anställd gubbe som plogade spåret.. Han hette Krister och var polis. Spåret vi åkte på med med skidorna.
– Men hur? Ni klagar ju på allt I Sverige .. som om ni inte bebodde ett paradis… du fattar att ni gör det va?
Min vän tittar upp utan att ens lyfta på ögonbrynen. Lika förbluffad tittar han på mig som jag på honom då han bara ska gå till kyrkan på midnattsmässa en vanlig söndag.
– Hur står ni ut, utan tro?
Jag svarar att vi har andra värden: skogsmulle införde tankar om skör natur och vi ger bistånd och medlar.
– Men era föräldrar? Vem äter söndagsmiddag med dem och delar deras kakor?
– Alltså, vi gör det med men inte helt som här..
Jag lämnar hans Mormor – bonica – med korgen full av burkar, rökt späck och ett bröd.
Grisen slaktade de själva i byn. Det är vanligt. Alla här bär på paket och kompotter.
Djuren är nära.
Killingar under sängen om de saknar mamma.
Det är Maj i Maramures och korna njuter av solen.
En gris galopperar förbi mina fötter och jag tror att vi alla skulle må bra av att resa till Transsylvaniens fäbodvallar.
Livet är inte bara like och slogans på nätet.
Det finns en verklighet med.
En totalt ekologisk medmänsklig verklighet som inte gör något väsen av sig.
Den ligger här i all sin prakt och just nästgårds och undrar var ni är.
Eller nej, byborna har fullt sjå med samarbeta för att karda ullen på gårdarna i oktober. Med slakten i december och rökningen före jul, med jordberedning i februari inför sådden i mars, med alla lammen i april och flocken som ska ut i maj. Däremellan maler de majsen till hönsen och plockar ut de finaste kornen inför nästa sådd.
Inte undrar dom var ni är…
Men ibland kliar de sig förbryllat över nyheter på TV och facebooks flöde. Vad är det för hållbart leverne alla gastar om?
Hinner dom inte leva skonsamt med så mycket tid i Norden?
Vill du resa hit är det lätt.
– Bara Polen och en liten snutt av Ukraina ligger emellan. Tåget går till Budapest sen bara bussen till Cluj busstation i Rumänien och byte till Baia Marebussen. Här tar ni in på ett mysigt hotell och blir sen hämtade av nån från mina familjer.
Via #VisitAndStayRomania och så kan du hyra in dig på en gård och få ro och massor av inspiration. Detta är Europas Livsuniversitet. Eller stanna på Cupseni Bed and Breakfast mitt i byn och möt dagen bland alla skickliga bönder. Det finns ett mycket vacker timmerhotell i byn Ungureni, Podina Resort, där stora starka arbetshästar står och vilar efter dagens värv medan kuskarna tar en pilsner i baren.
Man kan resa hit för att kalibrera sig med verkligheten med något som liknar oss och vårt klimat. Kanske lite likt mina förfäders berättelser.
De jag hörde i skillingtrycken men inte förstod.
Något helt väldigt vanligt och mycket, mycket värdefullt; dagar med konkret verklighet och substans. Sen går man och lägger sig för att kliva upp klarögd i ottan.
Kan inte förklara det bättre.
