De mjölkbaserade produkterna kommer från familjens ko. Kon mjölkas för hand efter hon ätit på ängen.
Just före mjölkdags promeneras hon genom byn för att beta i dikesrenen. Sen möts alla byns kor och släcker sin törst i bäcken innan de lockas hem igen.
Spenatsoppa. Vildsvinslever marinerad i vitlöksmjölk.. Grönsaksblandning med örter från berget. Pannkakor med trädgårdens sylt. Äppelpaj.
Sjuttio kronor kostar en trerätters hemma i familjen. Vi kom sent. Två timmar för sent efter ringelväg och dimma. Klockan var 21. Maten varm. Värdinnan välkomnande. Var som.att komma hem…
Lätt resa hit via Transsylvaniens residensstad Cluj. Sen taxi 1 timme till bergen. Hyr in er påcamp Tara Nomada.
Stanna.
Vandra i berg eller följ asfaltsvägen till nästa by.
Tåg går från Sverige till Budapest i Ungern, sen buss till Cluj i Rumänien.
Hitta en av Europas vener. Den kraftfulla, starka herdebygdens Transsylvanien.
Bergslägenhet finns på farmen fin och nyrenoverad i en vacker gammal lada.
Sen kan man gå iväg och möta verkligt levande natur… kanske få syn på en björn uppe i bergen eller bara gå längs bygatan och få sig ett äpple och en historia.
“I wanted to find out about Romania, so I did a YouTube search”, she says. She was in Bucharest for a music workshop, and impressed by the results of her internet search, she started asking everyone if they know who is the girl in the video that sings with such a profound voice, despite her young appearance.
“It was Livia Neag, a 14 year old girl with ponytails, but with a very profound voice. No one knew who she was, but they advised me to go to Cluj, because maybe she is from around there”, she continues. However, she arrived in Maramures, in Ungureni, to meet the family of Livia Neag, and she was impressed by the local songs, the elderly of the village and more.
The book she is working on is focused on the emotion expressed by women through folk song.
She is not searching mainly for stars of folk music, but for women who express their emotion singing folk songs, lullabies, songs of longing or sadness, and so on.
“The way people sing shows much about how they handle life, this project contains lullabies, songs of longing, doina… this book is about women’s songs from their private life, songs of longing, about life’s hardships”, she explains.
In Maramures there is the special “knot song” that has attracted her attention.
The simple way of life, searched for by more and more westerners
She was impressed the most, she says, by the simple way of life, by the independence to modern technology, using just the simple rules to produce food for one’s own use.
“In Sweden, more and more people are interested in how to survive on their own. If we did not have electricity or the internet, we would not survive more than two days.
Even if we had twenty cows, we would not know what to do with them. It is like this in all of Europe.
The knowledge that villagers have here, not only as individuals, but as a community, is very valuable and everyone should come to see and learn from them.
People don’t know what producing your own food in your own yard means, and this is something very valuable that we don’t have anymore.
People here also have modern knowledge, everyone has relatives abroad, but their way of life and their knowledge of life are very valuable”, she says.
Malin Skinnar has been in Maramures for about a month, and she says she is always impressed by the warmth that she is welcomed with.
“People always ask if I am fine, if I need anything, they make time for me.
I did an article about this in a Swedish magazine and I had tears as I wrote about how friendly people are here”, she tells us.
There is in Sweden, she says, a tourism company that books tourists in people’s homes.
She believes this should also happen here, because the tourists have much to learn from the villagers.
Malin Skinnar is a storyteller, writer-illustrator, actor, visual artist and producer with a mobile digital stage.
Even though she has been to our country before, she says that now she was truly privileged, for she had someone to travel with all month.
Alex Ilea, a young man with a passion for music and ethnography like her, has helped her obtain information easier and translated for her.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/IMG_6782.jpg23203088Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-23 23:34:092019-10-23 23:44:34The Swede in love with Maramures
– Jag bad om att få sjunga med. Plötsligt satt jag i en kvartett och utstötte obegripliga ord som tycktes spinna högre och högre. Sömmerskan Zamfira ville inte sluta. Jag började undra om det var en bön. Vet ännu ej men vi sjöng om Adam och Eva och påsken var kommen.
– Madame eller madmoiselle?
Det ropades från taknocken.
Bröder och makar som svetsade plåt.
Huset skulle snart bli klart. De pekar och visar.
– Nytt kök!
– Är hon turisten madame eller madmoiselle?
Skratt igen.
– Hur gammal är hon donnan?
– Femtio, tror jag…
– Nä dra på trissan det kan inte stämma.. men har hon verkligen ingen man?
Hur kan så mycket glädje finnas på en och samma plats? Det är som om hela rummet lyser.
Så fort jag kommit in genom dörren briserade välkomstsånger. Improviserade rim och ramsor där mitt namn dök upp i varannan mening.
Verserna välkomnade mig och presenterade samtidigt husfolket.
Jag skrattade så jag grät. Likaså improvisatörskan själv som inte verkade veta vad dom doldes bakom hennes tungans tröskel. Alla tjöt av skratt.
Jag hann inte ens säga hej förrän jag bjöds in i en våg av intryck.
Att ropsjunga starkare och starkare har en förtrollande inverkan på själen.
I rummet tre puttrande grytor och fyra pallar.
Kaminen het.
Jag bad om att få sjunga med.
Plötsligt satt jag i en kvartett och utstötte obegripliga ord som tycktes spinna högre och högre.
Sömmerskan Zamfira ville inte sluta. Jag fortsatte med henne.
Jag började undra om det var en bön.
Vet ännu ej.
Men att ropsjunga starkare och starkare har en förtrollande inverkan på själen.
Vi sjöng om Eva, sen Adam, sen Eva igen…
Högre och högre sjöng vi, lycka bubblade inombords men jag fattade inte ett ord.
Är som sagt här och författar boken om Europas blues; sången som bär människan genom liv och glädje, sorg och smärta, vardag, arbete och vyss.
Hoppets och lindringens sånger.
Rösten som ljuder för att livet måste låta.
Marken skallrade. Ikoner vibrerade och tuppen klev in över tröskeln.
Funderade på kyssen. Om jag skulle böja mig fram.
Ge hans gula näbb mitt huld.
Om prinsen skulle bryta ut bland fjädrar och sprättklor.
Tuppen spände blicken i mig. Jag i honom. Han höjde nacken och spatserade iväg – okysst.
Kvinnorna brydde sig inte. Varken om tuppen eller möjlig prins.
Som sjungande mästarinnor lät de rösten falla ut över fat och filtar.
Sjöng och sjöng och sjöng.
Min hand vilade på ryggen av kvinnan till vänster om mig.
Som en tordönsbälg var lungan hennes.
Man sjunger på en inandning. Sitter inte och flåsar nån ”Idas sommarvisa” här inte.
Man dånar. Lägger ned gomseglet. Skapar övertoner.
Vibrerar fram sin rösts lekamen.
När vi var klara vek de sig dubbelt igen och skrattade.
Skrattade så de grät.
Tittade på mig och sa jag gjorde det bra det där samsjungandet.
Sen bröt de ut i en ny sång.
– Ja, sa jag. Jag sjunger för livet. Måste skratta så jag gråter för att inte falla ur mitt sans.
Men det hörde de inte kvinnorna för de var redan inne på andra varvet av den långa balladen om hustrun som aldrig fick sova.
Kusken kommer in. Hälsar med blåöga vänligt.
Frågar om donnan från Sverige vill se hästarna hans.
Tar min hand i jätte näve och går ut.
Jag följer med. Armen också.
Tömmar och droska. Halm och däck. Röda tofsar i manen. Glänsande hovar.
Lerväg. Fåren i fjärran. Hundskall.
Bjällror.
Hinner inte med. Intryck på intryck. Full av glädje i Cupseni, norra Rumänien.
Tuppen strök än en gång förbi dörren och gav mig en sugande blick.
Bara ni som sett tocken i vitögat vet hur den kan kolla och blänga.
Förtrollad fortsatte jag sjunga.
Tuppen flög upp på en höbal jagandes sin mö. Solen gick ned. Hästdroskan gled in. Teven stod på.
De sjöng och de sjöng och de sjöng.
#tiomilberättelser är ett projekt spronsrat av mina läsare där jag beskriver 10 mil berättelser för swishad summa. Dagens inlägg sponsrat av Catarina Hägermyr
Från vänster Zamfira Filip, Malin, Raveca Cupsa, och Marie.
Se min berättarfilm från Tara Lapuslului, Bogdan Voda och Oas
Dragos har en famn var han än går. Grannfru Zamfira pussar och matar honom med ost. Gammelfarfar hjälper honom med skorna och alla vuxna tar upp honom då fåren blir för stökiga.
Cornel Cupsa är Dragos pappa och en älskad sångare i Maramures. Folkmusiken är levande och dynamisk. Alltid levande musik på alla evenemang men idag ska fåren iväg med herdarna och allt fokus är på flocken.
Dragos gammelfarfar Ioan Cupsa – en av byns skickliga självhushållare. Gospodar betyder husbonde men här med betydelsen; den som kan ordna allting själv.
Självhushållningens traditioner är unika bland dalarna i Tara Lapusului. Man arbetar i lag med årets tyngre sysslor och ritualerna kring det håller byn samman och levande.
There are so many songs in each village. Songs with interesting variations and words that can be hundreds of years old.
Songs and stories kept alive from generation to generation from when singing was a way to pass the time spent working.
Not to perform – to live.
Songs for life – song to greet. Narrative songs of surviving.
Beautiful calls to wedding or sad songs of a harsh reality. The human soul singing.
You still have them here.
In times of mourning songs of grief are still sung and shared, a way to adapt to the changes loss brings while accepting that life must go on in another way.
Treasures of human heritage.
To share the expressions of the heart by singing.
Tror jag sköljdes av bön.
En kallelse eller rit.
Hon talade högt och länge.
Höll mina händer.
Hennes mjuka och varma.
– Kalla, sa maken om mina. Att de var när han hälsat. Och han höll dem i sina och kysste dem.
Kunde få bröd om jag ville.
Varmt för frusna som inte kunde ta emot vårsolen.
Varmt för den som tänker så fingrarna stelnar …
Det bufflade under bordet. Fnysnosar som bufflade och sniffade.
Lammens mjuka nos kittlade. Lena ullpannor som stångades var gång jag flyttade foten.
Cementgolv. Ikoner. Tusentals små bilder. Käppen. Ljuset från fönstret. Elden i kaminen.
– Kom med ut får du se mina djur. Maken förde mig mot dörren och vi gick genom bark o späntved.
Såg så många saker jag inte vet något om. Alla specialstörar o öglor.
Bönder skulle nog älskaatt få komma hit. Lämna storbruk i Sverige och se det lilla.
Handens kraft och möjligheten.
En livsresa för att se hur självhushållarna löser vardagen. Hur de följer hösten o sommaren, vintern o våren. Men inte bara jordbrukare. Alla. Alla borde åka hit o se hur man gör ett liv.
De bor så nära oss. Likt vårt klimat men med kunskapen kvar om hur man är människa med djuren.. . Nu ochhär.
Så många saker jag så gärna ville veta massor om.
Lien o skäran, plogen. Kan inget.
Det fanns en liten stege på ett krusifix.
Det är stegen för Gud att klättra på.
Tror jag – förstod ej helt.
Antingen vår väg till himmelriket eller den högstes väg till oss.
Sen for vi. Mötte tre droskor på en bro.
Det är så det är i Maramures små byar.
Levande kultur och människoland.
Människor delar vardagen med bergen, djuren med herdarna och året med vinden.
I Tara Lapusului bor folket som kan allt och lever i ett med naturen.
När jag kom åter igen, efter fem år. Efter fem vintrar, fem somrar och fem höstar, så hade hon farit till himmelen. Somnat in och lämnat.
Så liten med skyffeln i dörren. Så vacker med ögon som en drottning och böner viskades mot mina händer. Nu stod hennes man stod på trappan allena.
Frid vare över hennes minne. Må vintern bringa allt gott till hennes make.
Jag har rest till byn Cupseni i Rumänien var år sen sen 2014. Detta är min finaste bild. Den med kvinnan i de blå huset med lammen som rör hennes hand.
”Det började med att jag efter ett sorgeår sökte mig till gråterskesångerskor i österland. Men förvånande nog blev jag glad där. Och började skratta igen.
I byarna runt Tara Lapusului finns kvinnoröster som griper tag i hela min själ och dessa ömma gammelgummors stämmor är så starka. Jag lyssnar till Europa genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitter tätt intill och hör livet sjunget alldeles på riktigt.”
Malin Skinnar , berättare, dokumentärfotograf och folklivsskildrare
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/IMG_0596.jpeg19362592Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-10 04:37:542019-10-10 04:43:08Songs for life - Cupseni
North Romania, Carpathian Mountains, Maramures region, Cosau valley – Călineşti
-Nitton oxar fick dra kyrkan upp för slänten. Nitton oxar efter att ett mirakel inträffade här… ett mirakel som visade var kyrkan egentligen skulle uppföras.
Mariuca viskar intensivt och lyser med telefonen mot väggen. Timret är gammalt och ådringen tydlig. Hon tar min hand och lägger mot en mörk relief. Det finns ett krucifix i ådringen – man fann det då stocken klövs.
Hela väggen är full, taket, tröskeln.
Målade legender. Sanningar. Längs med en molnbank ser man änglarna beskydda själen som ifrågasätts av underjordens utsända.
Dagens #tiomilberättelser ärsponsrad av Margareta Svenungsson som vill höra om vidder, himmel o skog – ett möte på min resa.
Det ligger en träkyrka högt upp på kullen. Strax intill skogen. Nitton oxar har dragit den hit. En kyrka målad från golv till tak.
Här inträffade ett mirakel som gav hela byn en outsinlig kraft.
”Det var en flicka… hon gick med ljus och bröd i skymningen… upp över kullen från skogen… Plötsligt, högst där uppe.. så tändes veken… Och ljuset det brann i flickans hand….”
Sångerskan Mariuca Verdes, visar oss kyrkan. Hon lär ut traditionella sånger till bygdens barn och brinner för folkkulturen.
”Det handlar om en livsstil – att fungera tillsammans med tillförsikt.”
Mariuca berättar om flickan som skrämt rusat ned för branten. Om miraklet i Calinesti som förändrade allt. Ljuset hade tänts i flickans hand när hon ensam gick över kullen.
Vettskrämd berättade flickan om ljuset och föräldrar beslutade sig för att tillsammans med flickan gå upp igen på kullen.
Väl här uppe hände det sig igen. Ljuset tändes i flickans hand.
Hela byn samlades ni för att beskåda det förunderliga. Och ljuset tändes en tredje gång .. ett mirakel! Guds ande gav människan sitt tecken och kyrkan i byn måste flyttas.
Nitton oxar tyglades. Spändes framför port och timmer.
Alla männen, nitton oxar, regn och hagel. Högt opp ovan byns trädtoppar drogs kyrkan. Till platsen som Gud anvisat. Klocktorn, dörrar, golv och bänkar. Upp på kullen bortom bäcken.
Det är brant.
Jag gick där nyss. Getter springer på sluttningen, stora träd.
Tuppkammen heter ett av bergen i fjärran. Blå skymning. Kyrkogård. Tallar, stillhet. Utsikten är magnifik.
Jag går runt på kyrkogården. Tittar. Doften av timmer. Branterna.
Det är höst och små blommor ringlar sig runt sten och kransar. Jag måste böja huvudet då jag kliver in i kyrkan. Golvet fullt av vävda mattor. Som en saga.
Tystnad.
Förundrad ser jag motiven på väggarna. Kliver okunnig runtbland änglar och skärseld. Häpen betraktar jag seriebilder om himmelens olika stadier.. vid golvet ser jag underjordens…
Jag gapar.
Är förbryllad. Ställer hundra frågor.
Min vän som är djupt troende skrattar åt min konkretism och säger att jag är inte är nån ateist över huvudtaget!
Han påstår att mina så kallat granskande frågor bara är totalpräglade av protestantismens förnekelse av magi och mirakel.
– I Sverige kanske jag tolkas som rationell ateist men det är uppenbart hur stöpt jag är av Luther.
– Är jag?
– Och feminism, säger han och ler. Hela du har ett grundläggande reflekterande som är så tydligt att jag vet vad du ska säga.
Hm, jag som trodde jag färdades som fritänkande folklorebabe.
Men jag märker hur typisk jag är.. det är nästan komiskt att höra mina frågor efter hans utsago när jag redigerar mina filmer.
– Res och finn dig själv så nån. Och det är sant.
Jag sticker verkligen ut här; Malin, den fria ogifta med huset på ryggen – resandes i en husbilsstudio från välfärdens Sverige.
Landet där vi kan välja såväl yrke såsom make och jag valde liv på vift.
Alltid resandes med vänner över hela Europa.
– Valde du ett liv som ogift?
– Ja… det gjorde jag.. typ.
– But why?
– För jag ville.. sa jag … men berättade inte om sorgen.
Den som lamslog mig. Mannen som var min glädje. Hans ögon och leende jag aldrig mer fick se. Om barnen som tänktes men aldrig fanns.
Om framtiden som levde vidare utan mig.
Serier med demoner och änglar på kyrkväggen
’Det blåser i tallen.
Jag följer serier av berättelser. Demoner med spyor och brinnande bockfot.
Steg för steg försöker männisosjälen klara sig genom skärselden.
En rökare står bunden vid stolpe. Det hällsaska i strupen. Brinner ur rumpan.
En lögnares tunga kläms och naglas.
Änglarna försöker. Räddar de bönande. De ser ut som kärleksfulla kuratorer på timmerväggen och gör verkligen allt för att den lilla förtappade människans synder ska förlåtas och sonas.
En själ ser ut som en baby med mustasch.
Jag blir rörd. Smågubbstruttsjälar på väg mot himmelriket.
Änglarna är tålmodigt bärande.
Sen kommer den yttersta dagen då allt blir på nytt och oändligt.
Logiken bevisas. Jorden är skapad. Guds son offrad.
Nu återstår bara det sista.
Lev gott människa. Lev väl. Följ ditt rättesnöre och förhäv dig icke.
Semantron
På bilden ovan är ett helt otroligt rytminstrument.
Rumänska ordtodoxa munkar har spelar på Semantron sen urminnes tid. Det är en resonerande träplanka upphängd i kedjor som slås med små trähammare.
De finns utanför många kyrkorna i Rumänien och melodierna som uppkommer då ljudet kommer i svängning försätter en trans och helar berättar en man som färdas mellan alla Rumäniens träkyrkor. Unesco har utmärkt de flesta som bärare av ett världsarv.
Man kallade folket till kyrkan och ljudet kunde nå hur långt som helst. Olika rytmer för olika tillfällen, bulletiner, högtider eller varningar.
Videon nedan med munken som spelar är från en anna plats. Men lyssna!
Jag förstår att berättelserna präglat livet.
De är målade i otrolig rörelser. Man kan inte annat än följa deras väg. Gastar kommer med säcken full av svikare och lossar fångsten bland flammor. Otrogna lider kval vid ätande djävlars käftar.
På andra sidan de visa. De stora kyrkofäderna.
Med höjda fingrar visar de människan rätt.
Sen kommer den yttersta dagen då allt blir på nytt och oändligt.
Logiken bevisas. Jorden är skapad. Guds son offrad.
Nu återstår bara det sista.
Lev gott människa. Lev väl. Följ ditt rättesnöre och förhäv dig icke.
Det doftar. Stillhet och vax.
Bara två kyrkbänkar. Resten ståplatser.
Ullmattor. Rosa, rött orange.
Det är mörkt.
En skära ljus genom fönstret skapar dramatiska strukturer.
Framme vid altaret massor av vävnaderi främmande färger. Brandorange, bränd cayenn, sotig purpur och guld.
Glasikoner.
Adam och Eva.
Låset stort.
Mobiltelefonens ljud fladdrar över väggarna.
Mariuca, den stora sångerskan i byn, jag kommit för att träffa smälter in i kyrkan.
Hon kan alla legenders ursprung. Hennes hand fladdrar över väggen i mobillyktans sken.
Hennes sjalett i skuggorna och folkdräkt gör hela situationen ålderdomliga.
Nitton oxar fick dra den. Flytta den från dalen. Ett mirakel inträffade. Ett mirakel. Var stock i väggen utvald. Det finns ett krucifix i ådringen på timret.
– Naturligt alltså, säger hon. Timmermannen såg korset efter klyvning.
Min vän ställer sig nära mig. Viskar…
– Som enlabyrint är bibeln, man förstår inget utan överblick och hängivelse. Gud visar den som låter det ske.
Du måste läsa dig in i rum på rum och kommer få nycklar som sen passar på en helt annan plats.
Nycklarna till alltings uppkomst och mening…
Han ser in i mina ögon –de han kallar bärare av det protestantiskt präglade synsättet som jag absolut hävdar är vetenskaplig ateism.
Han ler.
– Du kan inte se sambanden förrän du glömt var du är och låter det ske. Då träder vissheten om alltings varande in.
Han talar som en saga och jag förstår det här är det ortodoxa språkets grund, det som gerdet outgrundliga lika mycket vingar och värde som fast mark för tvivlare.
Mobillampan fladdrar över väggen.
Handens skugga stor mot taket.
Jag ser utsikten. Den är oändlig. Rumänien var ett av de första kristna fästena i Europa och det genomsyrar allt. Varenda dekor, relief och ornament. Korset finns ristat i dörrpost, invävt i kläder eller markerat i bröd.
Överallt, till Jesu åminnelse.
Jag förstår att berättelserna präglar. De är målade i otroliga rörelser. Man kan inte annat än följa deras väg. Gastar kommer med säcken full av svikare och lossar de förtappade bland höga flammor medan hjälp-änglar försvarar själens svaghet.
Mariuca frågar om vi vill följa med och hälsa på en av kvinnorna nere i byn. Mannen, den starke bonden och omtänksamme maken, lämnade jordelivet för tre veckor sen. Det är ett sorgehus men alla samlas på gården efter dagsverkets slut ty i smärtans tid tillåts ingen ensamhet.
Byn sörjer, delar och stöttar. Bär, lavar ved och gråter.
På bordet rostade solrosfrön. Tonåringar i grannskapet lavar ved och grannkvinnor rör om i de stora gårdsgrytorna. Det är höst och bråda skördetider. Allt ska samlas, bevaras, syltas och staplas. Och allena klarar sig ingen.
Att resa – är att se – sig själv – höra sitt liv – ur en annans klang. Att vara en del av något annat – för att förstå sitt eget liv – på jorden. Vi tittar och ser varandra.Jag ser mig och du ser dig. Jag funderar på livet i fjärran och livet i min egen själ.
Berättarfilm från Rumänien med Världens Minsta Kulturhus
– Vi färdas och reser – vi tittar och ser varandra.
Jag ser mig och du ser dig. Jag funderar på livet i fjärran och livet i min egen själ.
Ibland stannar jag.
Lyssnar på elden som sprakar.
Frågar efter vägen – ochhamnar nån helt annanstans. Stannar kvar. Får vara en del av vardagen. Kommer in säger hej – slår mig ner.
Alla hem jag kommer in i – alla människor jag först mötte.
Dom som jag nu vet – vem dom är – vems barnbarn dom talade om – elden som först var helt främmande– där jag parkerade. Som jag nu helt och hållet förstår innebörden av.
Hunden – flickan.
Den snöar. Dörren står öppen – bonden som jag inte kände – är nu min vän.
Klänningen jag provade – vet jag hur den känns – och jag kan också bära vattnet.
Korna – herden – jag gick några minuter – där han gått ett helt liv.
Jag tänker ofta på det – alla dom möten man står inför – under resan. Hur dom plötsligt blir en verklighet – och nån man saknar.
Alla dörrar jag gått in genom – där sångerna bodde .
Alla platser jag inte visste något om – som jag nu vet allt om. – Sångerna hemma…
Sångerna som barnbarnen sen översatte. Smakerna jag fick prova för att jag stannade. Alla öppna famnar.
Nyfikenheten – vänligheten – möjligheten.
Att resa – är att se – sig själv – höra sitt liv – ur en annans klang . Att vara en del av något annat – för att förstå sitt eget liv – på jorden.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/25398984_10213157022892994_8782695120291147611_n.jpg628960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-09-27 11:55:382019-09-27 16:38:32Att resa är att se sig själv - rumänien
Enorma hundar rusade emot mig och la sig platt då han visslade. Det är dom som slår ned björnen sa herden och log. – Ljuden från den fårflocken som rusade förbi mig… nästan genom mig. Alla tusen ögon, skällorna och den smygande vargen i skogen. Jag gick några minuter där han gått ett helt liv.
Han visslar. Runda ljud. Ovala ljud. Mullrande ljud.
Visslet rullar genom luften. Kommandots toner. Hundarna lägger sig ned, reser sig upp, är uppmärksam. En följer hans minsta vink.
Herdehundarna
De tre minsta hundarna – Iancu, Rex och Lușcu – de mörka som svassar runt hans fötter är hans trogna följeslagare och livsviktiga springare. De samlar och fångar in alla djur på vift, fokuserar på att driva medan varghundarna vakar och skyddar.
Sen forntid har herdarna i Maramures, det nordliga länet som sträcker sig över Karpaterna från Rumänien in i Ukraina, avlat fram dessa kraftfulla slagskämpar även kallade Zavod – Karpatiska herdehundar. De är enorma, respektingivande och tunga.
Rumänien har den största populationen av varg och björn i Europa men ändå lyckas de leva sida vid sida. Inga stängsel, enorma hjordar och skickliga herdar med förtroendet att vaka över självhushållarnas djur. En herde bär hela byns framtida ekonomi på sina axlar.
Herdehundarna fostras för att vaka och aldrig ge vika mot björn och varg. De liknar vargar, är listiga och intelligenta, trofasta, uthålliga och kämpar i grupp. Från dagen de föds blir de ett med flockens rörelse – och lägger märke till minsta lilla yttring. Romanian Carpathian Shepherd Dog, är det närmsta man kan komma vargens utseende och beteende, men de är fullständigt lojala herden och utan varghundarna skulle byns djur gå om intet.
Jag blir lycklig. Djuren är nyfikna, egna, individer. Dom lever fritt – utan stängsel. Dom stora hundarna – det är dom som skrämmer bort varg och björn – här finns mycket vilda djur.
Alla djuren är fria – de ser så upptagna ut. Av att beta, strida, leka.
Femhundra djur. han sa femhundra djur. Hela bygdens guld.
Ansvar. Stort ansvar dygnet om. I ett med naturen.
Tio hundar, femhundra får och två herdar.
I skogen varg.
I bergen björn.
Jag funderade mycket på livet – när jag stod där i flocken – på vägval och kartor – platser och destinationer. På varför vi lever och vad vi gör med våra liv.
Jag berättar var jag kommer från. Han pekar var han bodde. Han hade familj, många barn, fru och femhundra djur. Alla individer.
Det var en sällsam upplevelse. Jag stod nära. Hörde ljuden, såg djuren.
Blev visad dom med krumma horn.
Blev visad dom med vackrast päls.
Blev visad hundens konster.
Såg varghundarna vila och leka.
Jag kan välja min väg. Han, måste skydda sitt land, sin flock, sin jord, sin mark.
Det var som om jag förstod väldigt mycket; musiken, sångerna, hymnen till det egna ägandet.
Den stora skillnaden mellan mig och honom – jag med huset på ryggen som kör vidare och iväg genom hans dal.
Den enormt stora skillnaden.
Han, måste skydda sitt land, sin flock, sin jord, sin mark. Och jag kan lämna och fara vidare.
Berättat av Malin Skinnar i Ungureni – Europas levande herdemarker. Vårt viktiga livsuniversitet.
Res hit Ungureni och stanna. Få kunskap för livet, upplevelser som aldrig lämnar själen. Bo på det vackra timmerhotellet Podina Resort mitt i Ungureni där kuskar samlas på aftonen med hästen väntandes utanför baren. I byn bor Dumy Ionut som guidar till herdarna i Ungureni
Lyssna till en Doina – Rumäniens urålderliga kultur. En sångens poesi, även kallad horă – hore. I byn Costeni bland herdar och självhushållare vid Țara Lăpușului bor kvinnorna som ännu kan.
Be quiet – cuckoo – don’t sing – for I can not bear your voice – When I had both parents – I liked it when you sang to me
Now that I have none – I cannot listen to your voice
For you sang to me on a dry stump – and I live always upset – You sang to me on a blasted stump – and I lived always troubled
Var tyst – du ropande gök – sjung inte – jag mäktar ej din stämma
När mina föräldrar var vid liv – njöt jag alltid sång
Nu som ensam – kan jag dig inte tåla
Du ropade från stubben – med sorgens tomma ljud
Du sjöng från vittrad fura – och gav mig smärtans bud
Doina – själens egna sånger
Det är här sångerna bor. De som rymmer livet, dikten och vardagen.
Känslor samlade till ord som gått från generation till generation och brukats för att lindra ensamhet eller glädja i gemenskap.
Röster som burits genom sorg och fest, hopp och förluster till längtan, förtvivlan och insikt. Men doinas sjungs sällan utan en parallellhistoria som gör berättaren självständig.
Jag hade hört om gråterskesångerskor och självhushållare, samt bönder och fåraherdar som här kallade ”gospodar – de som kan allting själva”. Men att jag skulle få vara med om en så unikt stark kultur gjorde mig helt ömsint.
Här finns ett liv vi sällan hör talas om. Ett helt livsuniversitet där alla har förvärvat kunskapen hur man bär livet vidare, tillsammans som familjer och bygd. Den folklore som finns här är invävd i vardagens göromål och livets vedermödor. En del av att vara människa.
My sweetheart with the black woollen hat – take me away with you if you hold me dear
– The loved one from my village – if you won’t like it with me – make me a belt around you
If you won’t like it with the belt – make me a flower on your hat – If you won’t like it with the flower- make me a candle of wax – the candle will give you light – and people will ask – what light is this
This is a candle of tallow – my loved one from my village – this is a candle of wax – my loved one from my country
Take me away with you if you hold me dear – the loved one from my country.
Author Malin Skinnars meeting with Viorica Heres, Costeni, Romania – feb 2014
In the beautiful valleys of Lapus I visited Viorica in Costeni village. This was my first tour to northern Romania and I was invited to sing with the most beautiful ladies. The folk songs here are filled with poems.
Viorel Coroian, guide in Lapus, showed me the are and heard about my deep interest for voices and traditional singing. After sharing this clip on Youtube, Alex Ilea found my channel and helped me understand the lyrics of the songs. We became good friends and now we are travelling around in north Romania meeting singers together.
The village of Costeni, close to Ungureni and Cupseni is a magic place that I love to visit among the hills of Lapus .
Those valleys are the home of ancient doina’s that deeply touch my heart.
Thank you dear lelea Viorica Heres for sharing your wonderful songs. Soon your granddaughter Diana Heres will carry the cultural heritage of Lapusului proud as you.
Mulţumesc, Malin Skinnar
Malin Skinnar and Viorica Heres, Costeni, Romania – may 2019
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/IMG_6528-copy-1.jpg11321495Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-29 14:45:512019-12-01 03:26:16Virade sång i sjalen sin
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/4C4BE89E-DA42-4E82-86FC-AAD446723F1A.jpg28792879Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-28 16:59:322019-11-29 00:32:21Görandets närvaro i byn
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/938716D9-B018-40C1-A0B1-4D99AC7D92B4.jpeg15362048Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-05 23:53:272019-11-06 10:54:41Självhushållarna kan allt - Gospodar
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/68792_1586562296783_2642815_n-1.jpg425480Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-05 14:13:062019-11-05 14:57:39How many left - Senegal
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/0E64D51E-99D4-482C-87FF-45CF950E02BF.jpeg13951395Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-04 20:23:072021-03-13 09:33:26Nätdokumentär - I stunden vi berör
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/IMG_3716.jpg827922Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-04 01:51:392019-11-04 01:51:39Världens vackraste människor
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/47D5D4B0-F40D-4796-9758-68667473F7D7.jpeg744960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-03 23:09:092019-11-05 01:40:35Orden och tiden - folklore
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/IMG_4572-3.jpg30243024Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-09-11 11:51:112019-10-06 03:50:20Viorica of the Thorns - The soul of doina - Costeni
De mjölkbaserade produkterna kommer från familjens ko. Kon mjölkas för hand efter hon ätit på ängen.
Just före mjölkdags promeneras hon genom byn för att beta i dikesrenen. Sen möts alla byns kor och släcker sin törst i bäcken innan de lockas hem igen.
Spenatsoppa. Vildsvinslever marinerad i vitlöksmjölk.. Grönsaksblandning med örter från berget. Pannkakor med trädgårdens sylt. Äppelpaj.
Sjuttio kronor kostar en trerätters hemma i familjen. Vi kom sent. Två timmar för sent efter ringelväg och dimma. Klockan var 21. Maten varm. Värdinnan välkomnande. Var som.att komma hem…
Lätt resa hit via Transsylvaniens residensstad Cluj. Sen taxi 1 timme till bergen. Hyr in er påcamp Tara Nomada.
Stanna.
Vandra i berg eller följ asfaltsvägen till nästa by.
Tåg går från Sverige till Budapest i Ungern, sen buss till Cluj i Rumänien.
Hitta en av Europas vener. Den kraftfulla, starka herdebygdens Transsylvanien.
Bergslägenhet finns på farmen fin och nyrenoverad i en vacker gammal lada.
Sen kan man gå iväg och möta verkligt levande natur… kanske få syn på en björn uppe i bergen eller bara gå längs bygatan och få sig ett äpple och en historia.
“I wanted to find out about Romania, so I did a YouTube search”, she says. She was in Bucharest for a music workshop, and impressed by the results of her internet search, she started asking everyone if they know who is the girl in the video that sings with such a profound voice, despite her young appearance.
“It was Livia Neag, a 14 year old girl with ponytails, but with a very profound voice. No one knew who she was, but they advised me to go to Cluj, because maybe she is from around there”, she continues. However, she arrived in Maramures, in Ungureni, to meet the family of Livia Neag, and she was impressed by the local songs, the elderly of the village and more.
The book she is working on is focused on the emotion expressed by women through folk song.
She is not searching mainly for stars of folk music, but for women who express their emotion singing folk songs, lullabies, songs of longing or sadness, and so on.
“The way people sing shows much about how they handle life, this project contains lullabies, songs of longing, doina… this book is about women’s songs from their private life, songs of longing, about life’s hardships”, she explains.
In Maramures there is the special “knot song” that has attracted her attention.
The simple way of life, searched for by more and more westerners
She was impressed the most, she says, by the simple way of life, by the independence to modern technology, using just the simple rules to produce food for one’s own use.
“In Sweden, more and more people are interested in how to survive on their own. If we did not have electricity or the internet, we would not survive more than two days.
Even if we had twenty cows, we would not know what to do with them. It is like this in all of Europe.
The knowledge that villagers have here, not only as individuals, but as a community, is very valuable and everyone should come to see and learn from them.
People don’t know what producing your own food in your own yard means, and this is something very valuable that we don’t have anymore.
People here also have modern knowledge, everyone has relatives abroad, but their way of life and their knowledge of life are very valuable”, she says.
Malin Skinnar has been in Maramures for about a month, and she says she is always impressed by the warmth that she is welcomed with.
“People always ask if I am fine, if I need anything, they make time for me.
I did an article about this in a Swedish magazine and I had tears as I wrote about how friendly people are here”, she tells us.
There is in Sweden, she says, a tourism company that books tourists in people’s homes.
She believes this should also happen here, because the tourists have much to learn from the villagers.
Malin Skinnar is a storyteller, writer-illustrator, actor, visual artist and producer with a mobile digital stage.
Even though she has been to our country before, she says that now she was truly privileged, for she had someone to travel with all month.
Alex Ilea, a young man with a passion for music and ethnography like her, has helped her obtain information easier and translated for her.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/IMG_6782.jpg23203088Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-23 23:34:092019-10-23 23:44:34The Swede in love with Maramures
– Jag bad om att få sjunga med. Plötsligt satt jag i en kvartett och utstötte obegripliga ord som tycktes spinna högre och högre. Sömmerskan Zamfira ville inte sluta. Jag började undra om det var en bön. Vet ännu ej men vi sjöng om Adam och Eva och påsken var kommen.
– Madame eller madmoiselle?
Det ropades från taknocken.
Bröder och makar som svetsade plåt.
Huset skulle snart bli klart. De pekar och visar.
– Nytt kök!
– Är hon turisten madame eller madmoiselle?
Skratt igen.
– Hur gammal är hon donnan?
– Femtio, tror jag…
– Nä dra på trissan det kan inte stämma.. men har hon verkligen ingen man?
Hur kan så mycket glädje finnas på en och samma plats? Det är som om hela rummet lyser.
Så fort jag kommit in genom dörren briserade välkomstsånger. Improviserade rim och ramsor där mitt namn dök upp i varannan mening.
Verserna välkomnade mig och presenterade samtidigt husfolket.
Jag skrattade så jag grät. Likaså improvisatörskan själv som inte verkade veta vad dom doldes bakom hennes tungans tröskel. Alla tjöt av skratt.
Jag hann inte ens säga hej förrän jag bjöds in i en våg av intryck.
Att ropsjunga starkare och starkare har en förtrollande inverkan på själen.
I rummet tre puttrande grytor och fyra pallar.
Kaminen het.
Jag bad om att få sjunga med.
Plötsligt satt jag i en kvartett och utstötte obegripliga ord som tycktes spinna högre och högre.
Sömmerskan Zamfira ville inte sluta. Jag fortsatte med henne.
Jag började undra om det var en bön.
Vet ännu ej.
Men att ropsjunga starkare och starkare har en förtrollande inverkan på själen.
Vi sjöng om Eva, sen Adam, sen Eva igen…
Högre och högre sjöng vi, lycka bubblade inombords men jag fattade inte ett ord.
Är som sagt här och författar boken om Europas blues; sången som bär människan genom liv och glädje, sorg och smärta, vardag, arbete och vyss.
Hoppets och lindringens sånger.
Rösten som ljuder för att livet måste låta.
Marken skallrade. Ikoner vibrerade och tuppen klev in över tröskeln.
Funderade på kyssen. Om jag skulle böja mig fram.
Ge hans gula näbb mitt huld.
Om prinsen skulle bryta ut bland fjädrar och sprättklor.
Tuppen spände blicken i mig. Jag i honom. Han höjde nacken och spatserade iväg – okysst.
Kvinnorna brydde sig inte. Varken om tuppen eller möjlig prins.
Som sjungande mästarinnor lät de rösten falla ut över fat och filtar.
Sjöng och sjöng och sjöng.
Min hand vilade på ryggen av kvinnan till vänster om mig.
Som en tordönsbälg var lungan hennes.
Man sjunger på en inandning. Sitter inte och flåsar nån ”Idas sommarvisa” här inte.
Man dånar. Lägger ned gomseglet. Skapar övertoner.
Vibrerar fram sin rösts lekamen.
När vi var klara vek de sig dubbelt igen och skrattade.
Skrattade så de grät.
Tittade på mig och sa jag gjorde det bra det där samsjungandet.
Sen bröt de ut i en ny sång.
– Ja, sa jag. Jag sjunger för livet. Måste skratta så jag gråter för att inte falla ur mitt sans.
Men det hörde de inte kvinnorna för de var redan inne på andra varvet av den långa balladen om hustrun som aldrig fick sova.
Kusken kommer in. Hälsar med blåöga vänligt.
Frågar om donnan från Sverige vill se hästarna hans.
Tar min hand i jätte näve och går ut.
Jag följer med. Armen också.
Tömmar och droska. Halm och däck. Röda tofsar i manen. Glänsande hovar.
Lerväg. Fåren i fjärran. Hundskall.
Bjällror.
Hinner inte med. Intryck på intryck. Full av glädje i Cupseni, norra Rumänien.
Tuppen strök än en gång förbi dörren och gav mig en sugande blick.
Bara ni som sett tocken i vitögat vet hur den kan kolla och blänga.
Förtrollad fortsatte jag sjunga.
Tuppen flög upp på en höbal jagandes sin mö. Solen gick ned. Hästdroskan gled in. Teven stod på.
De sjöng och de sjöng och de sjöng.
#tiomilberättelser är ett projekt spronsrat av mina läsare där jag beskriver 10 mil berättelser för swishad summa. Dagens inlägg sponsrat av Catarina Hägermyr
Från vänster Zamfira Filip, Malin, Raveca Cupsa, och Marie.
Se min berättarfilm från Tara Lapuslului, Bogdan Voda och Oas
Dragos har en famn var han än går. Grannfru Zamfira pussar och matar honom med ost. Gammelfarfar hjälper honom med skorna och alla vuxna tar upp honom då fåren blir för stökiga.
Cornel Cupsa är Dragos pappa och en älskad sångare i Maramures. Folkmusiken är levande och dynamisk. Alltid levande musik på alla evenemang men idag ska fåren iväg med herdarna och allt fokus är på flocken.
Dragos gammelfarfar Ioan Cupsa – en av byns skickliga självhushållare. Gospodar betyder husbonde men här med betydelsen; den som kan ordna allting själv.
Självhushållningens traditioner är unika bland dalarna i Tara Lapusului. Man arbetar i lag med årets tyngre sysslor och ritualerna kring det håller byn samman och levande.
There are so many songs in each village. Songs with interesting variations and words that can be hundreds of years old.
Songs and stories kept alive from generation to generation from when singing was a way to pass the time spent working.
Not to perform – to live.
Songs for life – song to greet. Narrative songs of surviving.
Beautiful calls to wedding or sad songs of a harsh reality. The human soul singing.
You still have them here.
In times of mourning songs of grief are still sung and shared, a way to adapt to the changes loss brings while accepting that life must go on in another way.
Treasures of human heritage.
To share the expressions of the heart by singing.
Tror jag sköljdes av bön.
En kallelse eller rit.
Hon talade högt och länge.
Höll mina händer.
Hennes mjuka och varma.
– Kalla, sa maken om mina. Att de var när han hälsat. Och han höll dem i sina och kysste dem.
Kunde få bröd om jag ville.
Varmt för frusna som inte kunde ta emot vårsolen.
Varmt för den som tänker så fingrarna stelnar …
Det bufflade under bordet. Fnysnosar som bufflade och sniffade.
Lammens mjuka nos kittlade. Lena ullpannor som stångades var gång jag flyttade foten.
Cementgolv. Ikoner. Tusentals små bilder. Käppen. Ljuset från fönstret. Elden i kaminen.
– Kom med ut får du se mina djur. Maken förde mig mot dörren och vi gick genom bark o späntved.
Såg så många saker jag inte vet något om. Alla specialstörar o öglor.
Bönder skulle nog älskaatt få komma hit. Lämna storbruk i Sverige och se det lilla.
Handens kraft och möjligheten.
En livsresa för att se hur självhushållarna löser vardagen. Hur de följer hösten o sommaren, vintern o våren. Men inte bara jordbrukare. Alla. Alla borde åka hit o se hur man gör ett liv.
De bor så nära oss. Likt vårt klimat men med kunskapen kvar om hur man är människa med djuren.. . Nu ochhär.
Så många saker jag så gärna ville veta massor om.
Lien o skäran, plogen. Kan inget.
Det fanns en liten stege på ett krusifix.
Det är stegen för Gud att klättra på.
Tror jag – förstod ej helt.
Antingen vår väg till himmelriket eller den högstes väg till oss.
Sen for vi. Mötte tre droskor på en bro.
Det är så det är i Maramures små byar.
Levande kultur och människoland.
Människor delar vardagen med bergen, djuren med herdarna och året med vinden.
I Tara Lapusului bor folket som kan allt och lever i ett med naturen.
När jag kom åter igen, efter fem år. Efter fem vintrar, fem somrar och fem höstar, så hade hon farit till himmelen. Somnat in och lämnat.
Så liten med skyffeln i dörren. Så vacker med ögon som en drottning och böner viskades mot mina händer. Nu stod hennes man stod på trappan allena.
Frid vare över hennes minne. Må vintern bringa allt gott till hennes make.
Jag har rest till byn Cupseni i Rumänien var år sen sen 2014. Detta är min finaste bild. Den med kvinnan i de blå huset med lammen som rör hennes hand.
”Det började med att jag efter ett sorgeår sökte mig till gråterskesångerskor i österland. Men förvånande nog blev jag glad där. Och började skratta igen.
I byarna runt Tara Lapusului finns kvinnoröster som griper tag i hela min själ och dessa ömma gammelgummors stämmor är så starka. Jag lyssnar till Europa genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitter tätt intill och hör livet sjunget alldeles på riktigt.”
Malin Skinnar , berättare, dokumentärfotograf och folklivsskildrare
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/IMG_0596.jpeg19362592Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-10 04:37:542019-10-10 04:43:08Songs for life - Cupseni
North Romania, Carpathian Mountains, Maramures region, Cosau valley – Călineşti
-Nitton oxar fick dra kyrkan upp för slänten. Nitton oxar efter att ett mirakel inträffade här… ett mirakel som visade var kyrkan egentligen skulle uppföras.
Mariuca viskar intensivt och lyser med telefonen mot väggen. Timret är gammalt och ådringen tydlig. Hon tar min hand och lägger mot en mörk relief. Det finns ett krucifix i ådringen – man fann det då stocken klövs.
Hela väggen är full, taket, tröskeln.
Målade legender. Sanningar. Längs med en molnbank ser man änglarna beskydda själen som ifrågasätts av underjordens utsända.
Dagens #tiomilberättelser ärsponsrad av Margareta Svenungsson som vill höra om vidder, himmel o skog – ett möte på min resa.
Det ligger en träkyrka högt upp på kullen. Strax intill skogen. Nitton oxar har dragit den hit. En kyrka målad från golv till tak.
Här inträffade ett mirakel som gav hela byn en outsinlig kraft.
”Det var en flicka… hon gick med ljus och bröd i skymningen… upp över kullen från skogen… Plötsligt, högst där uppe.. så tändes veken… Och ljuset det brann i flickans hand….”
Sångerskan Mariuca Verdes, visar oss kyrkan. Hon lär ut traditionella sånger till bygdens barn och brinner för folkkulturen.
”Det handlar om en livsstil – att fungera tillsammans med tillförsikt.”
Mariuca berättar om flickan som skrämt rusat ned för branten. Om miraklet i Calinesti som förändrade allt. Ljuset hade tänts i flickans hand när hon ensam gick över kullen.
Vettskrämd berättade flickan om ljuset och föräldrar beslutade sig för att tillsammans med flickan gå upp igen på kullen.
Väl här uppe hände det sig igen. Ljuset tändes i flickans hand.
Hela byn samlades ni för att beskåda det förunderliga. Och ljuset tändes en tredje gång .. ett mirakel! Guds ande gav människan sitt tecken och kyrkan i byn måste flyttas.
Nitton oxar tyglades. Spändes framför port och timmer.
Alla männen, nitton oxar, regn och hagel. Högt opp ovan byns trädtoppar drogs kyrkan. Till platsen som Gud anvisat. Klocktorn, dörrar, golv och bänkar. Upp på kullen bortom bäcken.
Det är brant.
Jag gick där nyss. Getter springer på sluttningen, stora träd.
Tuppkammen heter ett av bergen i fjärran. Blå skymning. Kyrkogård. Tallar, stillhet. Utsikten är magnifik.
Jag går runt på kyrkogården. Tittar. Doften av timmer. Branterna.
Det är höst och små blommor ringlar sig runt sten och kransar. Jag måste böja huvudet då jag kliver in i kyrkan. Golvet fullt av vävda mattor. Som en saga.
Tystnad.
Förundrad ser jag motiven på väggarna. Kliver okunnig runtbland änglar och skärseld. Häpen betraktar jag seriebilder om himmelens olika stadier.. vid golvet ser jag underjordens…
Jag gapar.
Är förbryllad. Ställer hundra frågor.
Min vän som är djupt troende skrattar åt min konkretism och säger att jag är inte är nån ateist över huvudtaget!
Han påstår att mina så kallat granskande frågor bara är totalpräglade av protestantismens förnekelse av magi och mirakel.
– I Sverige kanske jag tolkas som rationell ateist men det är uppenbart hur stöpt jag är av Luther.
– Är jag?
– Och feminism, säger han och ler. Hela du har ett grundläggande reflekterande som är så tydligt att jag vet vad du ska säga.
Hm, jag som trodde jag färdades som fritänkande folklorebabe.
Men jag märker hur typisk jag är.. det är nästan komiskt att höra mina frågor efter hans utsago när jag redigerar mina filmer.
– Res och finn dig själv så nån. Och det är sant.
Jag sticker verkligen ut här; Malin, den fria ogifta med huset på ryggen – resandes i en husbilsstudio från välfärdens Sverige.
Landet där vi kan välja såväl yrke såsom make och jag valde liv på vift.
Alltid resandes med vänner över hela Europa.
– Valde du ett liv som ogift?
– Ja… det gjorde jag.. typ.
– But why?
– För jag ville.. sa jag … men berättade inte om sorgen.
Den som lamslog mig. Mannen som var min glädje. Hans ögon och leende jag aldrig mer fick se. Om barnen som tänktes men aldrig fanns.
Om framtiden som levde vidare utan mig.
Serier med demoner och änglar på kyrkväggen
’Det blåser i tallen.
Jag följer serier av berättelser. Demoner med spyor och brinnande bockfot.
Steg för steg försöker männisosjälen klara sig genom skärselden.
En rökare står bunden vid stolpe. Det hällsaska i strupen. Brinner ur rumpan.
En lögnares tunga kläms och naglas.
Änglarna försöker. Räddar de bönande. De ser ut som kärleksfulla kuratorer på timmerväggen och gör verkligen allt för att den lilla förtappade människans synder ska förlåtas och sonas.
En själ ser ut som en baby med mustasch.
Jag blir rörd. Smågubbstruttsjälar på väg mot himmelriket.
Änglarna är tålmodigt bärande.
Sen kommer den yttersta dagen då allt blir på nytt och oändligt.
Logiken bevisas. Jorden är skapad. Guds son offrad.
Nu återstår bara det sista.
Lev gott människa. Lev väl. Följ ditt rättesnöre och förhäv dig icke.
Semantron
På bilden ovan är ett helt otroligt rytminstrument.
Rumänska ordtodoxa munkar har spelar på Semantron sen urminnes tid. Det är en resonerande träplanka upphängd i kedjor som slås med små trähammare.
De finns utanför många kyrkorna i Rumänien och melodierna som uppkommer då ljudet kommer i svängning försätter en trans och helar berättar en man som färdas mellan alla Rumäniens träkyrkor. Unesco har utmärkt de flesta som bärare av ett världsarv.
Man kallade folket till kyrkan och ljudet kunde nå hur långt som helst. Olika rytmer för olika tillfällen, bulletiner, högtider eller varningar.
Videon nedan med munken som spelar är från en anna plats. Men lyssna!
Jag förstår att berättelserna präglat livet.
De är målade i otrolig rörelser. Man kan inte annat än följa deras väg. Gastar kommer med säcken full av svikare och lossar fångsten bland flammor. Otrogna lider kval vid ätande djävlars käftar.
På andra sidan de visa. De stora kyrkofäderna.
Med höjda fingrar visar de människan rätt.
Sen kommer den yttersta dagen då allt blir på nytt och oändligt.
Logiken bevisas. Jorden är skapad. Guds son offrad.
Nu återstår bara det sista.
Lev gott människa. Lev väl. Följ ditt rättesnöre och förhäv dig icke.
Det doftar. Stillhet och vax.
Bara två kyrkbänkar. Resten ståplatser.
Ullmattor. Rosa, rött orange.
Det är mörkt.
En skära ljus genom fönstret skapar dramatiska strukturer.
Framme vid altaret massor av vävnaderi främmande färger. Brandorange, bränd cayenn, sotig purpur och guld.
Glasikoner.
Adam och Eva.
Låset stort.
Mobiltelefonens ljud fladdrar över väggarna.
Mariuca, den stora sångerskan i byn, jag kommit för att träffa smälter in i kyrkan.
Hon kan alla legenders ursprung. Hennes hand fladdrar över väggen i mobillyktans sken.
Hennes sjalett i skuggorna och folkdräkt gör hela situationen ålderdomliga.
Nitton oxar fick dra den. Flytta den från dalen. Ett mirakel inträffade. Ett mirakel. Var stock i väggen utvald. Det finns ett krucifix i ådringen på timret.
– Naturligt alltså, säger hon. Timmermannen såg korset efter klyvning.
Min vän ställer sig nära mig. Viskar…
– Som enlabyrint är bibeln, man förstår inget utan överblick och hängivelse. Gud visar den som låter det ske.
Du måste läsa dig in i rum på rum och kommer få nycklar som sen passar på en helt annan plats.
Nycklarna till alltings uppkomst och mening…
Han ser in i mina ögon –de han kallar bärare av det protestantiskt präglade synsättet som jag absolut hävdar är vetenskaplig ateism.
Han ler.
– Du kan inte se sambanden förrän du glömt var du är och låter det ske. Då träder vissheten om alltings varande in.
Han talar som en saga och jag förstår det här är det ortodoxa språkets grund, det som gerdet outgrundliga lika mycket vingar och värde som fast mark för tvivlare.
Mobillampan fladdrar över väggen.
Handens skugga stor mot taket.
Jag ser utsikten. Den är oändlig. Rumänien var ett av de första kristna fästena i Europa och det genomsyrar allt. Varenda dekor, relief och ornament. Korset finns ristat i dörrpost, invävt i kläder eller markerat i bröd.
Överallt, till Jesu åminnelse.
Jag förstår att berättelserna präglar. De är målade i otroliga rörelser. Man kan inte annat än följa deras väg. Gastar kommer med säcken full av svikare och lossar de förtappade bland höga flammor medan hjälp-änglar försvarar själens svaghet.
Mariuca frågar om vi vill följa med och hälsa på en av kvinnorna nere i byn. Mannen, den starke bonden och omtänksamme maken, lämnade jordelivet för tre veckor sen. Det är ett sorgehus men alla samlas på gården efter dagsverkets slut ty i smärtans tid tillåts ingen ensamhet.
Byn sörjer, delar och stöttar. Bär, lavar ved och gråter.
På bordet rostade solrosfrön. Tonåringar i grannskapet lavar ved och grannkvinnor rör om i de stora gårdsgrytorna. Det är höst och bråda skördetider. Allt ska samlas, bevaras, syltas och staplas. Och allena klarar sig ingen.
Att resa – är att se – sig själv – höra sitt liv – ur en annans klang. Att vara en del av något annat – för att förstå sitt eget liv – på jorden. Vi tittar och ser varandra.Jag ser mig och du ser dig. Jag funderar på livet i fjärran och livet i min egen själ.
Berättarfilm från Rumänien med Världens Minsta Kulturhus
– Vi färdas och reser – vi tittar och ser varandra.
Jag ser mig och du ser dig. Jag funderar på livet i fjärran och livet i min egen själ.
Ibland stannar jag.
Lyssnar på elden som sprakar.
Frågar efter vägen – ochhamnar nån helt annanstans. Stannar kvar. Får vara en del av vardagen. Kommer in säger hej – slår mig ner.
Alla hem jag kommer in i – alla människor jag först mötte.
Dom som jag nu vet – vem dom är – vems barnbarn dom talade om – elden som först var helt främmande– där jag parkerade. Som jag nu helt och hållet förstår innebörden av.
Hunden – flickan.
Den snöar. Dörren står öppen – bonden som jag inte kände – är nu min vän.
Klänningen jag provade – vet jag hur den känns – och jag kan också bära vattnet.
Korna – herden – jag gick några minuter – där han gått ett helt liv.
Jag tänker ofta på det – alla dom möten man står inför – under resan. Hur dom plötsligt blir en verklighet – och nån man saknar.
Alla dörrar jag gått in genom – där sångerna bodde .
Alla platser jag inte visste något om – som jag nu vet allt om. – Sångerna hemma…
Sångerna som barnbarnen sen översatte. Smakerna jag fick prova för att jag stannade. Alla öppna famnar.
Nyfikenheten – vänligheten – möjligheten.
Att resa – är att se – sig själv – höra sitt liv – ur en annans klang . Att vara en del av något annat – för att förstå sitt eget liv – på jorden.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/25398984_10213157022892994_8782695120291147611_n.jpg628960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-09-27 11:55:382019-09-27 16:38:32Att resa är att se sig själv - rumänien
Enorma hundar rusade emot mig och la sig platt då han visslade. Det är dom som slår ned björnen sa herden och log. – Ljuden från den fårflocken som rusade förbi mig… nästan genom mig. Alla tusen ögon, skällorna och den smygande vargen i skogen. Jag gick några minuter där han gått ett helt liv.
Han visslar. Runda ljud. Ovala ljud. Mullrande ljud.
Visslet rullar genom luften. Kommandots toner. Hundarna lägger sig ned, reser sig upp, är uppmärksam. En följer hans minsta vink.
Herdehundarna
De tre minsta hundarna – Iancu, Rex och Lușcu – de mörka som svassar runt hans fötter är hans trogna följeslagare och livsviktiga springare. De samlar och fångar in alla djur på vift, fokuserar på att driva medan varghundarna vakar och skyddar.
Sen forntid har herdarna i Maramures, det nordliga länet som sträcker sig över Karpaterna från Rumänien in i Ukraina, avlat fram dessa kraftfulla slagskämpar även kallade Zavod – Karpatiska herdehundar. De är enorma, respektingivande och tunga.
Rumänien har den största populationen av varg och björn i Europa men ändå lyckas de leva sida vid sida. Inga stängsel, enorma hjordar och skickliga herdar med förtroendet att vaka över självhushållarnas djur. En herde bär hela byns framtida ekonomi på sina axlar.
Herdehundarna fostras för att vaka och aldrig ge vika mot björn och varg. De liknar vargar, är listiga och intelligenta, trofasta, uthålliga och kämpar i grupp. Från dagen de föds blir de ett med flockens rörelse – och lägger märke till minsta lilla yttring. Romanian Carpathian Shepherd Dog, är det närmsta man kan komma vargens utseende och beteende, men de är fullständigt lojala herden och utan varghundarna skulle byns djur gå om intet.
Jag blir lycklig. Djuren är nyfikna, egna, individer. Dom lever fritt – utan stängsel. Dom stora hundarna – det är dom som skrämmer bort varg och björn – här finns mycket vilda djur.
Alla djuren är fria – de ser så upptagna ut. Av att beta, strida, leka.
Femhundra djur. han sa femhundra djur. Hela bygdens guld.
Ansvar. Stort ansvar dygnet om. I ett med naturen.
Tio hundar, femhundra får och två herdar.
I skogen varg.
I bergen björn.
Jag funderade mycket på livet – när jag stod där i flocken – på vägval och kartor – platser och destinationer. På varför vi lever och vad vi gör med våra liv.
Jag berättar var jag kommer från. Han pekar var han bodde. Han hade familj, många barn, fru och femhundra djur. Alla individer.
Det var en sällsam upplevelse. Jag stod nära. Hörde ljuden, såg djuren.
Blev visad dom med krumma horn.
Blev visad dom med vackrast päls.
Blev visad hundens konster.
Såg varghundarna vila och leka.
Jag kan välja min väg. Han, måste skydda sitt land, sin flock, sin jord, sin mark.
Det var som om jag förstod väldigt mycket; musiken, sångerna, hymnen till det egna ägandet.
Den stora skillnaden mellan mig och honom – jag med huset på ryggen som kör vidare och iväg genom hans dal.
Den enormt stora skillnaden.
Han, måste skydda sitt land, sin flock, sin jord, sin mark. Och jag kan lämna och fara vidare.
Berättat av Malin Skinnar i Ungureni – Europas levande herdemarker. Vårt viktiga livsuniversitet.
Res hit Ungureni och stanna. Få kunskap för livet, upplevelser som aldrig lämnar själen. Bo på det vackra timmerhotellet Podina Resort mitt i Ungureni där kuskar samlas på aftonen med hästen väntandes utanför baren. I byn bor Dumy Ionut som guidar till herdarna i Ungureni
Lyssna till en Doina – Rumäniens urålderliga kultur. En sångens poesi, även kallad horă – hore. I byn Costeni bland herdar och självhushållare vid Țara Lăpușului bor kvinnorna som ännu kan.
Be quiet – cuckoo – don’t sing – for I can not bear your voice – When I had both parents – I liked it when you sang to me
Now that I have none – I cannot listen to your voice
For you sang to me on a dry stump – and I live always upset – You sang to me on a blasted stump – and I lived always troubled
Var tyst – du ropande gök – sjung inte – jag mäktar ej din stämma
När mina föräldrar var vid liv – njöt jag alltid sång
Nu som ensam – kan jag dig inte tåla
Du ropade från stubben – med sorgens tomma ljud
Du sjöng från vittrad fura – och gav mig smärtans bud
Doina – själens egna sånger
Det är här sångerna bor. De som rymmer livet, dikten och vardagen.
Känslor samlade till ord som gått från generation till generation och brukats för att lindra ensamhet eller glädja i gemenskap.
Röster som burits genom sorg och fest, hopp och förluster till längtan, förtvivlan och insikt. Men doinas sjungs sällan utan en parallellhistoria som gör berättaren självständig.
Jag hade hört om gråterskesångerskor och självhushållare, samt bönder och fåraherdar som här kallade ”gospodar – de som kan allting själva”. Men att jag skulle få vara med om en så unikt stark kultur gjorde mig helt ömsint.
Här finns ett liv vi sällan hör talas om. Ett helt livsuniversitet där alla har förvärvat kunskapen hur man bär livet vidare, tillsammans som familjer och bygd. Den folklore som finns här är invävd i vardagens göromål och livets vedermödor. En del av att vara människa.
My sweetheart with the black woollen hat – take me away with you if you hold me dear
– The loved one from my village – if you won’t like it with me – make me a belt around you
If you won’t like it with the belt – make me a flower on your hat – If you won’t like it with the flower- make me a candle of wax – the candle will give you light – and people will ask – what light is this
This is a candle of tallow – my loved one from my village – this is a candle of wax – my loved one from my country
Take me away with you if you hold me dear – the loved one from my country.
Author Malin Skinnars meeting with Viorica Heres, Costeni, Romania – feb 2014
In the beautiful valleys of Lapus I visited Viorica in Costeni village. This was my first tour to northern Romania and I was invited to sing with the most beautiful ladies. The folk songs here are filled with poems.
Viorel Coroian, guide in Lapus, showed me the are and heard about my deep interest for voices and traditional singing. After sharing this clip on Youtube, Alex Ilea found my channel and helped me understand the lyrics of the songs. We became good friends and now we are travelling around in north Romania meeting singers together.
The village of Costeni, close to Ungureni and Cupseni is a magic place that I love to visit among the hills of Lapus .
Those valleys are the home of ancient doina’s that deeply touch my heart.
Thank you dear lelea Viorica Heres for sharing your wonderful songs. Soon your granddaughter Diana Heres will carry the cultural heritage of Lapusului proud as you.
Mulţumesc, Malin Skinnar
Malin Skinnar and Viorica Heres, Costeni, Romania – may 2019
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/IMG_3346-1.jpg7681024Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-03 02:41:512020-01-03 12:03:41Svensktalande befolkningen i Estland - Aiboland
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/5CB25018-D0F0-4B3A-810F-381AC45D330B.jpeg21822910Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-25 17:38:402019-10-26 21:45:56Goknul o lyckotips - Nyvallens Fäbod
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/16508271_10210497463605674_3475310144657575934_n-1.jpg720960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-24 00:44:322019-10-24 00:51:45Suedeza îndrăgostită de Maramureş
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/IMG_6782.jpg23203088Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-23 23:34:092019-10-23 23:44:34The Swede in love with Maramures
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/23722487_10212951756041451_8953913006372911956_n.jpg716960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-23 21:12:322019-10-24 10:20:42Fru eller fröken - Cupseni
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/Malin-5.jpg28131908Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-22 22:33:292021-03-13 09:31:49Words were magic - Greenland
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/11231857_10206755166690590_948774092421442465_n.jpg960720Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-19 00:48:552019-10-19 03:44:59Lyssna är att älska - Senegal 1
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/10/D499BB38-1180-40F6-9753-0AFA74C6E479.jpeg960960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-10-18 18:37:222019-10-18 20:33:04Swedish storyteller in Romania
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/IMG_4572-3.jpg30243024Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-09-11 11:51:112019-10-06 03:50:20Viorica of the Thorns - The soul of doina - Costeni
Hon berättar om bot och bättring, om hopp, tro och kärlek. Om tiden som inte räckte till men som sen blev full och nästan gick över.
Ögonblick
Porträtt av Fru Iliana Miholca, #Ungureni Rumänien.
– Hon går med ryggsäcken full av gräs. Stegen lätta som en flickas. Gröna små knippen i ena handen och nässlor i den andra.
Hönsen rusar henne till mötes. Hunden. Himmelen.
Runt dalen gröna kullar, bakom dem oändliga fjällhedar. Sen kommer Ukraina. Vi är vid Karpaternas släta fot, vid vägs ände. Asfalt anlades för trettio år sen. Före vägen fanns bara en ringlande droskstig.
Det har regnat och det doftar gott.
På vinden valnötter och torkade bönstjälkar.
Hela golvet fyllt av majs.
Hon drar av kitteln från elden när vattnet skummas. Märgben från den ena grisen.
Den slaktades. Måste ha färre djur att sköta då tiden klär kroppen i ny skrud. Men jag ser de lätta stegen. Styrkan. Ryggen. Händerna, hennes ögon.
Svärsonen kommer.
Fru Iliana är Vioricas Mormor och Marias Mamma. Hon kan allt. De står varandra nära kvinnorna i familjen. Skrattet har burit dem fram genom tiden, över sorg och genom förluster.
Jag stannar och dricker kaffe.
Jag frågar om jag får filma en vattenritual.
De har berättat om bot och bättring, om hopp, tro och kärlek. Om tiden som inte räckte till men som sen blev full och nästan gick över.
Om kolbiten som läggs i vatten och dropparna på dörrkarmen för fredat hem.
Jag följer med kameran husets alla göromål.
Små porträtt från livet i byn.
Min kamera har blivit som en pensel. Ingen skillnad på mig och dess lins. Ingen skillnad på mig och berättelserna.
