Ibland måste människor med skog i magen smyga ut till mossen. Klä sina fötter bara och kliva ut på myrarna. Med risk för slukhål, sump och sjunkemark, går man från tuva till tuva ut på gungfly för att vila. Det är läskigt och underbart på samma gång. Lustfyllt skogsnöje för älvor och läskigt för oss mänskobor. Jag gjorde det idag. Gick ut på mossen. Mitt inne i Tyresta Nationalparks Urskog. Där finns de skimmergröna mossarna. De hemliga tytsa och oändligt gott doftande. Vet inte riktigt vad en myr är mer än nedbruten natur som klumpat sig samman och skapat flytande öar för annan växtlighet att slå rot. Det bubblade och fräste. Jag klev längre och längre ut. La mig ned. Har aldrig gjort det innan. – Och vet ni. Man blir inte blöt! Jag sjönk heller inte men funderade på hur det skulle vara om jag gjorde. Den gröna mossbädden är iallafall helt torr ovanpå. Vilket litet mirakel det finns i sågen av ro och lugnfyllda mossar. Hemliga gläntor i tid och rum.

Att lägga sig i mossa är lugnande för själen, gör hjärnan mottaglig för det viktigaste och kroppen glad. Jobba hårt och spring sen ur och vältra dig i skogen. Bra recept för människor. Plöj runt med pannan din som trynedjur och sjunk in i marken. Bra att påminna sig om klotet vi bebor här mitt i rymden. Än ligger mossan kvar. Ut och buffla dig förbluffad och hel.