Virade sång i sjalen sin
Folksånger, röster, improvisation eller perfektion
Jag lyssnar på klanger i traditionella visor. Svåra att hitta gammelklang utan nutidsideal. Men när jag finner dessa röster inspireras jag.
– Lyssnar och målar och förtrollas av berättelser som låter utöver det sjungna. Som hörs.
Ibland kliver helt nya världar in i själen. Är på klangkonferens under namnet #folkvoicetraditions. Vad är en röst – vad finns i mer i klangen?
Detta är från mitt skissblock målat och skrivet bland sångerskor från Östersjöns skogsbälten. Till konferensen kom sångerskor och musikforskare. En del av sångerna jag hörde fick mig att brista. Klanger som gick långt utanför det visan handlade om. En sorts känslans livsnödvändighet.
Sång för att uppträda eller sång för att överleva låter helt olika. Totalt, totalt olika.
Jag funderar på inspiration, perfektion, improvisation, känslor och designad konst.
Text och illustration Malin Skinnar – under konferans om #folkvoicetraditions
Jag hörde hennes sånger -kanske var det mummel som med stegen blev ramsor.
Jag hörde hennes sånger -kanske förbannelser.
Jag hörde hennes verser -spottande och rim.
Virade in dem i sjalen. Det gjorde jag.
De hon tappat – målade varenda stavelse. Hon var en sångerska från familjerna vid gränsen mot Nyslott. Från markerna mot Savonlinna.
Sen smög vidare och tystnade.
Sången var klar.
Hon gick rak och hon gick länge – djupare och djupare -in i skogen.
Hörde henne sjunga – hennes röst. Gråt i rösten?
Över djurets panna – la hon sina händer.
Stannade.
Vet inte om det var mig hon hörde eller något annat.
Jag var i en skog fast mitt i salen bland alla sångerskor.
Vems röst var det som hördes?
Hennes eller förfäderna inuti?
Jag stod still – hon stod still. Konstigt nog så såg hon mig inte. Jag fortsatte samla hennes sånger i sjalen.
Under kjortel
ofödd bars.
Den ljusa flickans mage.
Hästar värmde hennes hand – i gömslet vid en hage.
In i fjös till
oxe stor.
Om natten fick hon sova.
Bad oh Gud – om nådevår – allt gott hon ville lova.
Sjöng för myren
Sjöng för mon
Sjöng om frosten fina
Glimma du – så glimma jag
Du vinter rara – tina.
Bad oh Gud om nådevår – allt gott hon ville lova
Följde räven till sitt bo – för att vintern sova.
Jag funderar alltid på vem som är skaparen av något. Upphovsmannen eller mottagaren – lyssnaren/iakttagaren.
Inget blir utan fusion.
Om traditionsbärare inte väver in sig själva i kulturen stagnerar allt och spricker. Det dynamiska som tillåter mänskliga uttryck och tidens dräkt växlar, växer, får näring och finns.
När man förlorat miljön där sångerna uppstått så försvinner lätt klangen.
Sång sjöngs i glädje tillsammans med andra och lika ofta för arbete eller dans.
Men även i ensamhet, i vånda, vemod och enslighet. I skräck för förlossning, i hunger, i vanmakt.
Visor måste ses för vad de är mer än den exakta tonen.
Liv.
De traditionsbärande sångerna bygger på levande vardag annars hade de försvunnit.
Vissa verser är starkare än andra. Tankar som alla kan ta till sig och omformulera. Klanger som påverkar och väver samman dagen med ljudet, känslan med melodin.
I vår kultur blev mycket inspelat och nedtecknat.
Dokumenterat.
Bra för visst men lite synd för annat. Det är lätt att tro att en sångare har en hel klangskala när hen bara har dagen och sitt eget liv. Inte en en hel sjumilaskogs alla byars berättelser. Utan bara sin egen.
Jättebra för att visarkiven är fulla av röster på silverrullar som inspirerar en att söka mer. Men där finns även fullt av väna sångerskors vilja att behaga inspelaren.
Sånger som sen tolkas igen och igen – blir en hit – en slagdänga och ett manér.
De känslor som inte längre behövs de glöms.
När det lyfts upp igen hundra år senare blir det lätt ett skulpturalt röstläge – en skola alla härmar för att vara perfekta.
Så skapas ideal för fler att hålla sig till och ett land får en klang kallad folkmusik.
Men den individuella friheten tappar lätt sitt fäste..
Jag tänker ofta så om konst.
Design kan bli som en formgivning av konsten. Det liknar konst men känns ej.
Sånger som återges som en perfekt kopia av upphovsmannens uttryck blir snygga men kanske inte så innehållsrika.
Det är nogdärför jag far till österlandets gränstrakter. Dit där rösten har varit ett redskap för att bära dagen vidare långt in i vår tid.
Ännu idag är vardagssången, bönevisan och hymnen i öst ett levande kulturarv för att vyssa dagen mot sitt slut och börja nästa.
Inte en konstform för applåder.
