Vi åker jeep på vägar som knappt finns och blir mindre och mindre för att försvinna helt. Sen genar vi över åkern,  stannar o går igenom hagar där grisar galopperar. Förbi höns som jagar tuppen och tupp som retar hunden. Förbi herdar som hälsar, gummor som vinkar och kikar in i skog där alla männen tycks vara ute på vårbränning. Alla slänter i gyllenglöd.

Djuren är som busiga tonåringar. Rusar o leker med varandra. Finns. Är inte inlåsta som hemma. Uppe på bergen ligger små, små hus med halmtak. Inga ledningar går hit. Ost droppar ur silar över stora kärl. Byttor, tunnor, gummor i sjal och klänning. Barnen tar in mig i sitt lilla hus och visar kort och förklädet mamma broderat. Nu ser jag. Hon är ung, kvinnan i sjalett. Stark, stolt och otroligt vacker. Hon kommer in och lägger ved på spisen och susar ut och hämtar en kaka.

Jag dricker te och tänker på släden utanför. Den är på riktigt. Livsnödvändig. Hos mig på Österlen där jag innan bodde, var vi inblåsta i dagar under vintrarna. Igen o igen. Gamle Edvin som byggde mitt hus hade släde. Och häst. Som alla här. Då kan man leva smidigt med väder utan förbannelser.

Vi sitter i ett litet rum. Alltid varmt. Hämta ved. En kamin. Två bäddar och kökssoffan. Mamma Aurica kommer in och visar hur de klarar vintern. Hennes händer.. Hon tar mig i hand. Händerna. Skickliga för att rå sig själv. Sköta allt. Skapa, ordna, röja och så.

Händerna.
Riktiga händer …
Strävsmidiga kroppsdon.

Hon ler.

Ville leka med barnen.
Lämnade genom äng och plommonträd.

Hela berget blommade i Fântâne.

Detta är Maramures blå kullar.
Vi vinkar o vinkar o vinkar.

Djuren ser ut som de skrattar.

Där är  busiga grisar som skuttar i Rumänien.