Vi reste med min husbil till den den lyckliga kyrkogården i Rumänien. – Săpânţa, en plats där liv och död verkligen går hand i hand. En kyrkogård för verklighet och fortsättning. En plats för reflektion och glädje. Strax under Ukraina i norra Rumäniens Maramures finns en av de mest säregna gravgårdarna i världen. Träreliefer beskriver hur den himmelsfurne avlidit och vackra snidade verser, skaldar om personens situation, önskan och later. Ofta med en varm humor blandat med sarkasm eller krass realism.

Burn in hell, you damn taxi
That came from Sibiu.
As large as Romania is
You couldn’t find another place to stop,
Only in front of my house to kill me?

Om det jag nu ska berätta tvistar de lärde, men romarna lyckades ej erövra norra Rumänien, så urfolket dakernas glädjerika syn på döden, bibehölls just därför. Man firade i dagarna tre att någon i byn fick lämna det hårda jordelivet. Det skulle spelas, ätas, dansas och drickas för att döde skulle enligt tron skulle få det förnämligt i himmelen!
Träsniderierna är gjorda av kraftig ek och varenda hantverkare torde baxna av inspiration här. Eksniderier, linoljefärger, nästan serielika bilder i relief. Jag blir så oerhört inspirerad av mannan som faktiskt startade denna tradition så sent som 1930. Hans namn är nu vida berömt och lärljungar bär upp verkstad och skaldenerv. Körverk har gjorts till kyrkogårdens ära och extrema modekollektioner framställts med tryck över hela plagg från av de naivistiska träbilderna. Stan Ioan Patras skulptera träberättelser med fröjdefulla poem om byns avlidna. Samhället var litet och alla visste allt om alla. Det var inte svårt att skriva ur hjärtat på minnesplaketten och oftast fanns en varm, skämtsamhet över versen. Det sägs att han rådfrågade eller fokuserat intervjuade familjemedlemmar för att få till en riktigt bra dikt. Patras dog 1977 men hans konstform utvecklades och lever än idag kvar som en högst levande tradition.

Det är så fantastiskt. Att ett så traditionsbundet samhälle som denna bygd har låtit glädjen spira och en helt ny form av gravkultur har skapats. Detta är vad jag kallar dynamisk folklore. När man plockar delar ur folkskatten och gör om dem till sina egna. Jag blir så lycklig. – Det går och är nån mening med att vara konstnär. Här i Sverige skrapar vi och filar för mycket på det gamla som om vi själva i vår nutid inte kan vara en del av traditionen. Som om kultur är stagnation istället för utveckling eller förädling som ordet lyder.

Bilderna är som sagt var krassa eller ganska förvånande för oss som bara möter död i form av film eller journaler. Här går liv och död hand i hand. Man lever liksom tills man dör. Och döden kommer plötsligt. Trärelieferna visar antingen en arbetssituation som man ofta företog sig, en speciell karaktär man haft eller den dramatiska döden. En halshuggning visas på en av korsen, en arkibusering och ett överfall. Här är folk vana vid turister så man stör inte. Om söndagen går nästan alla byns kvinnor i kyrkan och Rumäniens färggladaste folkdräkter kommer spraka och lysa.

Kommer du bilvägen från Sverige så kör du undersköna vägar via Ungern in vid Satu Mare, den nordliga gränsstationen och reser fina slingervägen norr ut mot Săpânţa. Norr om byn ligger floden och på andra sidan breder vackra Ukraina ut sina undersköna ängar. I fjärran Moldaviens höga berg.

Jag läste första gången om Săpânţa i en svensk tidning för 25 år sen. Jag rev ur artikeln och bar med den mellan alla flyttar. Dikterna om människorna, de glada färgerna och träsniderierna gjorde mig förundrad. Jag ville lära mig snida och själv skapa minnesmärken för himmelsfurna. Tiden gick och för 3 år sen reste jag hit första gången. Då för att sångmåla i Europa. Jag tänkte, att om jag skall jag hitta nyckeln in i just Rumänien, måste vägen gå via den ”glada kyrkogården”. Ett folk med så utpräglad livssyn, måste bära folkskatter som jag vill ta del av. Och så var det! Săpânţa, ligger i Maramures där jag nu hittat fantastiska gummor jag nu gör en bok om.

Etnologer påstår att Sapantas leende kyrkogård är som en direkt spegling av orden som Herodotus lät utta om Dakierna, de tidigaste invånarna av Rumänien. Att de var orädda i krig och gick lyckliga i graven för där möta den eftertraktade Guden Zalmoxis. Enligt byns ortodoxe präst är det visst ännu så. Folk sägs inte reagera på döden som en tragedi utan likt en god passage in till nästa existens. Jag vet inte om det stämmer. Men ingen av de boende som pysslar om sina gravar verkar bekymrade av oss som kliver runt och tittar. Det är ju bara så det är. En kär anhörig har just gått vidare och graven pryds med en berättarskulptur i klara, glada färger. Detta är verkligen monument över jordelivet.

Vet inte vad är som griper mig så starkt. Men jag ser att bilderna är som ett sorts trä-instagram. Färger, former, krusiduller och kroppsspråk. Kraftfullt, tydligt och enkelt. Jag kan inte sluta titta och läsa. Följer rad upp och rad ned. Har tyvärr inte fått någon bra översättare än till alla långa texter. Men här följer en vers ur guideboken.

As I lived in this world,
I skinned many sheep
Good meat I prepared
So you can eat freely,
I offer you good fat meat
And to have a good appetite.
Ioan Toaderu loved horses,
but, he says from beyond the grave:
One more thing I loved very much,
To sit at a table in a bar
Next to someone else’s wife.

När jag var här förra gången hade det regnat en tid. Det var februari månad och jag var så gott som ensam på kyrkogården förutom en vit lurvig hund som låg på en av gravarna. Hänfört fotograferade jag för att kunna berätta och blev så uppslukad av bilderna att jag inte märkte att marken gav vika. Plötsligt hade jag sjunkit ned mellan två gravar på den smala stigen och var tvungen att gå antingen framåt eller bakåt. Jag valde kliva framåt ur lerpölen och sjönk ännu mer. Det var som om den glada kyrkogården skämtande med mig och sa: om du gillar oss döingar så mycket så kom och hälsa på down under. Jag sjönk till nedre vaden. Inte skrämmande i skog, men på en kyrkogård var det mindre behagligt att sugas nedåt. Fick en sorts himmelsk svindel och funderade på vad som skulle kunnat hända. Kan en gammal kyrkogård med supertätt mellan gravarna måhända vara underminerad. Och skulle jag kunnat sjunka ned i ett slukhål för att paddlande, plaskande försvinna. Vet inte … Lyckligtvis tog jag mig till grinden och bjöds på te av en väverska som såg min leriga nöd. Fick skölja skorna i hennes vävstuga och kliva in i ännu en underbar värld av färger, mönster och former. Berättar mer efter hand! Jag kan bara avsluta nu med, res hit och bli lyckliga! Maramures, norra Rumänien, strax under Ukrainas gräns. Ett minne för livet!