https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-rJUQYXON/w:787/h:655/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2020/01/31432030_10214243204526856_3002339365771804672_n.jpg655787Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2020-01-01 21:22:492020-01-09 10:16:08She knew all the songs - Fine Art Print
Jag blir så oerhört inspirerad när jag skapar med konstnärer i grannlandet. Det verkar vara som om alla i Finland, ditflyttade eller boende sen generationer, har lust att verkligen skapa.
Det passar hela mitt nervsystem. Ja allt i mig, revben, fötter och ögon och.
Jag älskar improvisationer och sekundens ingivelser och jag förtrollas helt av Kalevalas karga urberättelser.
Tusen tack alla fantastiska medverkande kroppskonstnärer i mina filmer. Ni har kravlat, frusit och svettats; Karin Svensson, E.S.P, Daniel R Andersson och J. Lundström
Foton är mina från föreställningen. Den 55 minuter långa konstfilmen ligger bakom scenen som en 6×8 meter stor backdrop i det svarta rummet.
Alejandros ljud dånade och sög oss in i Sirkkas Runosånger.
Runornas verser är komplicerade för den som inte hittar in. De är dock perfekta när man kliver ombord i verskonsten.
Runorna har gått från mun till mun och bibehållit en ålderdomlig ton in i våra dagar.
Efter att de nedtecknats har det dryftats om var de hör hemma och vem som har rätt. Mende som skapar struntar i gränser. Konst är flygande och vild även om det benämns som ett nationalepos.
Improvisationens frihet är viktig, annars dör kraften i legenderna; vibrationen, nerven. Improvisation skapar utveckling och förgreningar… liv.
Kanske fungerar runorna över generationer för att skelettet i versformen binder minnet med alliterationer och upprepande av berättelsen i flera versrader.
Precis som äkta berättarmattor alltid måste vävas starka för att få med sig lyssnarna på vindlande vägar så görs det i Runosångerna.
Det som berättas sägs alltid en gång, sen ännu en gång men på ett annat vis, för att slutligen komma igen som en påminnelse.
Jag har märkt att konstnärerna här de rör sig fritt mellan konstformer på ett annorlunda sätt än i Sverige och Danmark.Friare, roligare och mycket mer experimentellt öppet. Fokus är viktigt, det konstnärliga greppet och kunnandet, men artisterna tar sats och vågar falla.
Kanske inte så konstigt för musikstudenterna på Sibeliusakademin i Helsingfors peppas att framföra folkkonsterna med egen nerv.
Allt kan få ske – det kan vara luftigt sökande eller instensivt som more and most.
Och alla ska kunna sin runa för att sen omforma henne till egen vers.
Det märks förresten på mycket som skapas i österland; att improvisationen är en självklar del av livet och därmed konsten.
En stundens gåva och välkommen talang som ges utrymme från starten samtidigt som kunskapen om källan till verken noga eftersöks.
– Varför? Kvinnor nyttjar bröstklanger som få kan behärska i Sverige. Samma med de finska gråterskesångerna. Varsamma, öppet snyftande till vilda hulkningar.
Funderat massor på detta. Hur en skogsgräns kunde skilja kulturella uttryck åt så starkt.
Tror egentligen Skandinavien haft samma uttryckslustar men att elektricitet och välfärd slätat till Svennekulturen till friserade slagdängor utan fysisk nerv.
Skogarna var djupa här med… avstånden oändliga och ensamheten stor…..
– Inte kan man nynna om en bortsprungen ko hela vintern.
Min sång är vacker – min själ flyger i olika riktningar
Kalevala är Finlands stolthet och handlar om en lång kamp mellan folk och hjältar i Kalevala och Pohjola. Ett sjunget berättarepos som härrör ur bygderna kring Karelen och Östra Finland. De sammanställdes i slutet av 1800-talet till ett poetiskt verk med femtio sånger.
Någon sa mig att det finns 22 795 versrader att ösa skatter ur. Och jag känner en sångerska som kan sjunga dem oavbrutet i dagarna tre … i dagarna tre….
Vilket värv och sån kraft. Tänk att få vara i hans huvud.
Han samlade många versen som han slutligen redigerade samman till en begriplig handling. Lönnrot var noga med att inte lägga till och dra i från sägs det men för att det skulle fungera så gjorde han vissa bryggor.
Lönnrots resor tog honom också till Ingermanland och Estland. Estlands epos har samma rötter som Kalevala och kallas Kalevipoeg.
Ord föds nock i ensamhet med lever vidare i rörelse.
Handel och människans nyfikenhet har närt legenderna som utan polering blir köttigt kraftfulla stommar att tråckla tanken runt då vardagens slit och armod slog ned de flesta utan fantasi.
Jag fascineras så av berättelsers och sångers inneboende kraft och tänker på oss idag. Vilket sug vi har efter Youtube, TV och social media.
Det var inte länge sen varenda hantverkare visslade hela arier på sitt skift och sång var mans egen Spotify.
Elen avslutade versandet och nödrimmandet…. Välfärdens pris…
Tur överslipade produktioner gått i graven med vild media och alla kan göra egna kanaler.
Om än de flesta konsumerar aktionfilm och glamour med pompa och ståt så föds det varje dag en Youtuber med bångstyrig energi….
Jag, Alejandro och Sirkka är alla tre improvisatörer. Att skapa ett scenverk tillsammans är som att flyga. Man står beredd och kastar sig ut .. och sen in i varandra, igenom och vidare.
Alejandro Olarte’s electro-acoustic artist
Kalevala Video Art Malin Skinnar, singer Sirkka Kosonen
I am deeply inspired by Kalevala, the finnish national epic.
Its not one, its many, many rhymes with branches out of a storytelling treasure from the northern lake lands of Finland and its surroundings.
Kalevala, the Finnish national epic compiled from old Finnish ballads, lyrical songs, and incantations that were a part of Finnish oral tradition.
Det sägs att Kalevala hör till en av världslitteraturens mest folkliga epos då verserna kommer från berättarna själva. Jag skulle velat vara med. Tänk att fått sitta i stugor och lyssna. Orden, sången, repeterandet och varianterna.
Ett epos är ett långt berättande poem i versform som väver in vardag med stordåd, vanliga dödliga med storslagna kraftpaket.
I Kalevala finns många sekvenser som är omöjliga men såpass nära att vi kan förhålla oss till det. Som att Marjatta, den unga jungfrun i Kalevala, var tvungen att värma sitt nyfödda barn vid hästars andedräkt då hon ingenstans fick värme och beskydd.
Det känns. Jag blir rörd. Av språket, diktandet och metaforerna. Allt det gör mig beredd, både som berättare och lyssnare.
Ett epos utspelar sig i tiden före vår förståelse, längre bort än en mansålder och i en tid då få bevis går att frambringa.
Fattigdom och rikedom, liten och stor, kamp och fred är de ämnen som alltid väcker lyssnarens intresse och är drivmedlet så även i Kalevala.
“Levnadsvise Väinämöinen, lever sin tid, lever lång tid gott på Väinös svedjemarker, högt bland Kalevalas moar, sjunger sina långa sånger, kväder dem och kvintilerar.”
Mina livemålningar görs på iPhone+ och Ipad. Jag samplar analoga strukturer på digitalt ritbord och målar live med mina fingrar mot glasplattan.
En berättelse om kvinnan som lämnade sina älskare och en berättelse om att måla. Tryck kan beställas här.
De va så rädda om henne. Så ömsinta.
Men så var det dags.
– Oh alla vilda lekar. Nätterna på höskullar och i lingonris.
En herre hade kallat.
En make in spe. En främling. En tilltänkt, tillräknelig herre med kärleksbrev som postats och rop som hörsammats.
Han sa han hade ordningen o redan, samt penning om fredan – en borg och ett sinne för finesser.
– Snygg visste han ej om han var men folk kallade honom trevlig och han gillade mysiga hemmakvällar samt agility.
Hon gick.
Bar sina bröst över stup och stenar.
Vandrade i fagraste grannlåt på himmelsbryggan lång. Gick med vader o tår, skinkor o morgonmull.
Handen len och borstat hår. Frodig, fin och frejdig.
Hennes älskare stod kvar.
Länge skådande, då o då kvidande men värdigt ropande
– glöm oss ej.. låt oss sitta på en pinne, i ditt fröjdefulla minne…
Oh, aldrig skulle hon glömma sina karlar. Varken fiskarfänget eller dansen.
De stod så vackra i högtidsstass.
Axel mot axel hennes forna rivaler – delande sorgen att lämnas.
Så gick hon. Steg för steg över okänt vatten mot äran o redligheten.
Barfota för att inte välta.
– Lyckan skolen icke falla.
– Men, sa hon mig; maken, den blivande fästmannen – älsklingen, om man så vill… han var så ju så liten. Så ljuv o fager men ack så låg.
Och som han oroat sig. Stått och väntat vid sin stadsports fot – lysandes länge i skymning.
Såg henne ej. Spejade, spanade, kisade ut i mörkret. Sen plötsligt ett knä. En fot och en svallande kvinna – stor, ja väldig som ett fjäll – kanske något lägre än Kebnats södra.
Hon fager som en mö men.. hög.
Häpen lät han lyktan lysa. Stod på tå för att njuta.
Kysste honom gjorde hon – visst på munnen skär.
Och vad som hände sen hann jag inte höra… men någon sa till mig att älskarna var där.
Själv fick hon dock inte ens plats i staden.
Nakna frillor och facebook
Jag har målat nakna teckningar i hela mitt liv… sen min första streckgubbe så var de olika kroppsdelarna noga målade. Jag målade bröst och snorrar, ljudvågor och tår.. allt som rör sig, känns och går…
Men med facebooks censur började jag måla om mina figurer för att inte bli avstängd…
Jistanes vilken vilsen soppa. Jag som konstnär började klä mina sagor i ny skrud… och sätta på vita klänningar på runda damer…
https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-z3vdN6ZQ/w:960/h:717/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/392562_3753359865368_1719114728_n.jpg717960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-11-02 02:29:352019-11-02 19:14:40She said goodbye to her lovers
– Först slog han furor till marken, fällde dem vid foten och lät elden sveda stubb och knölrusk. Sen rev han barr och kottar med nagelplogen och gick till staden för att handla. Men inget höfrö stod att finna och rågkornen stod högt i kurs så även för den rike.
– Till tummen, sa han, bara frön som fyller den högra läderhandskens svarta tumme. Men ingen ville byta gull mot gubbens mög. Varken väktad kol eller spunnen ängsull dög.
Så fann han ingen annan råd än sorgesådd.
Han fångade sina tankars vånda och lät dem skölja hela brändan. Han begrät tuvor, skrevor, stenar o bumlingar. Ja, hela skogen och varenda liten avkrok mellan stad o täppa lät han sköljas av våndans tår.
Skymningen föll och han somnade som han stod. Månen klev in och viskade blånad över nejden. Mannen vred sig otåligt i sömnen men slut var hans krafter, hans mod och tro.
Det blev maj, sen juni och gryning med morgon. Det blev dag och ännu en natt men nu var det besynnerligt.
Underliga bävningar skakade jorden så att furor som aldrig svajat förr, nu slog av o an som vilt kastande stormrön.
Marken skakade. Ursinnigt ruskande som ett vidunder och mannen for så stark som han var, likt en vante i backen.
Inte skräckslagen som man kunnat tro men förundrad, kröp han till skydd i rotvältans famn.
Sen blev det tyst. Ja, det blev stilla. Det var som osagt allt som hänt och plötsligt hördes klockor klämta ur tassemarken.
Hela brändan, vallen och slåtterängen sjöng som himmelrike!
– Små, små pinglande klockor hängde från skira stänglar så långt ögat kunde se. Ja så långt som örat kunde höra. Längre än han nånsin vandrat. Bortom ostan förbi sönder och upp mot nordan.
Ljudet rungade i väst o där var det så många klockor att solens knappt fick plats med sina strålars skira kvällsdans.
Varenda tuva tycktes darra.
Det klingande, dallrade, dinglade o ringde.
Hela askemarken sjöd av buktande klockareknoppar.
En åker av det mest sällsamma utsäde spirade. Små groddar av hopp sköt undan knoterot och satetyg – sökandes sitt ljus för att klämta.
Det var tårefröna..
Tårefröna som alltid slår rot när inget annat finns än bön om barmhärtighet…
De som växer när människan är sitt allt – i sitt ensammaste fång av tårar … i sitt innersta gryt på sin yttersta kant.
Förundrad stirrade mannen på sin skog… Ur var tuva trängde hjässan av en mässingsklocka fram o i alla stubbklykor satt en mäktig järnkläpp fastkilad.
Det var som skimmer bland kåltistel o brudborst, klingande likt domkyrkans vackraste koral.
I ur o mången skur vaktade mannen sin brända och på den tredje månen slog han sin skörd av himmelska klockor. Under kråkris fann han kläppars slagkulor och på brändans yttermark hela järnkrampor.
Gläntan buktade av böljande, grönskimrande, gyllene mässingsklockor.
– En skörd av nåd.
Färdig gick han till marknaden, drog lasset själv.
Slet över kärr och bråtbygd.
Drog genom mörkerdal och vätteskog – lastad till tänderna av sin sorgeskörd.
Så kom det sig så att där varken fanns biskopar, baroner eller en enda vällingklockebonde som kunde avstå mannens klämtande ängsklockor.
Till och med kregen fick en skälla från hans skog att bära om halsen.
Och hans tårars gull sjöng vida omkring. Samlade människan till andakt för att ringa ut de döda in de födda. Klingade bort det onda o kallade boskapen till herden. Lockarklockor för välling och vila, beredskap och fred.
I skogen bugade sig så mannen över brändan ömsint tacksam för de himmelska tårars barmhäriga utsäde.
Sen den dagen sår han sina tårar, så fort de finns att falla. Och livet återfår så den vackraste klangen – från själens skimrande skuggspel.
Berättelse klippt i papper om natten av Malin Skinnar. Orden hörda ur intet… eller alltet.
Se filmen om Svedjefinnar från Nordiska Museet ur Finnskogens svedjebruk.
Sketches by Malin Skinnar: Huge brass and glowing glass sculptures
Lighthouse twins; Lost and Found
Sketches
Brass & Glass emotions
What in me sparks the desire to create shiny sculptures? I don´t know! I usually like landart that disappears. But suddenly I woke up full of brass and glass emotions.
I couldn´t look anywhere without silhouettes appearing. Some where moving, shivering or turning with the wind like a weather vane. I saw a lighthouse of glowing glass, like a secret waterway between two golden sisters. And a huge brass lady with hundreds of birds resting on her shoulders.
Brass and glowing glass – a fairway lighthouse at the port channel for lost and lonely hearts to navigate through sunset hour.
Landart: Flow
Landart: Ocean
Landart: Space
Landart twins: Yggdrasil
Landart twins: Lost and Found
In the beginning there was nothing… let there be light. יְהִי אוֹר
If you love the moon – you can give birth to nothing but birds
Kvinnor med månen som älskare föder bara fåglar och evig längtan.
Månen låg hos henne – som ny.
Berättelser syns inte riktigt. Men de pockar på uppmärksamhet, hörs likt skällor, kring fårens halsar.
Dovt men ständigt, tinglande, över stock och sten.
Ibland får de färger eller former. Slår ned som blixtsken där man minst anar.
Och nu var de här. Mellan oss.
Vi tystnade.
Samtidigt.
Vi tystnade översättaren och jag.
Kunde hon också höra? Var det hennes berättelse som väsnats?
Jag stod bland stjärnorna mitt emot himmelen. Nära klippan. Just då jag skulle få två sånger och ett bröd. Strax efter jag fått de fyra äggen och en karamell.
De kom liksom i flock. Skyggt mumlande. Jag visste först inte varför jag inte kunde koncentrera mig. Men så kände jag igen dem … berättelserna. De som viskar en galen.
Översättaren stod bredvid mig och jag visste jag borde fråga om vintern, den hala trappan och skörden. Inte stå och titta tomt över dalen. Inte tystna som om jag tänkte på annat. Men det tinglade i skogen. Ljuden var så höga fast berättelserna var osagda. Flocken kom närmare och närmare. Ord för ord ringlade sig ned för berget.
Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.
At dawn she found a sliver of the moon again.
Vi hade stått där uppe på ravinens kant ganska länge och talat om tomater. Men det fanns något viktigt i luften.
En hemlighet och en önskad. En längtan efter någon man nästan fått men lämnats sakna vareviga dag. Var kväll, var natt och var gryning.
En sån man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.
En sådan längtan bars det på. Var söndag. Var jul och var midsommar. Varenda måndag. Alla tisdagar och även i april och snömodd.
En älskad som aldrig kom åter. Som inte delade hennes glädje, potatisen, veden, kolet. Ett par ögon i mörkret för hoppet och tron.
Lusten.
Tilltalet.
Handen.
En vän som i frånvaron gjorde, att hon glömde sig själv, sitt mål och sin roll. Hon den skickliga hade glömt att valla sina stjärnor.
En morgon fann hon till och med månen störtad ur sin bana. På köksgolvet låg han. Under stolen matt, flämtande bad han om vatten. Hennes frukt.
Fukt …
Hon gav och bar honom åter. Tjänade sin Gud och försökte.
Åren gick utan ordning. Hade lämnat ravinen med spår på hud och vägg. Kanske förfarits.
Ingen kan riktigt veta mer än kroppen.
Inte ens den som aldrig tagit av sin tid får behålla.
Men svalorna kom åter, liksom dagen och sedan natten.
Vi stod på klippavsatsen, blinkande, med ögon fyllda av gråt. Hon visste, sa hon, att då hon äntligen fått månen på plats, måste livet ändras.
Skogen ropade …
Flocken visste att vi hörde berättelserna; ropade, att den som längtar, alltid får ensamheten till skänks om hon inte ger upp.
– Det är inte för sent att sluta!
– Att älska?
– Nej, att sakna den som icke är.
Det var det jag hörde då jag stod där uppe i bergsbyn.
Högt ovan molnen; att visst kan vara otröstligt men nu kommer ju vintern och på våren må det vara glömt.
Sköt dina plantor och låt svalor visa vägen, vila du människa men aldrig i månens drömska famn.
Jag borde frågat om skörden och timret, sticket eller kaminen, men jag kunde inte koncentrera mig på svaren.
Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.
En sån man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.
Denna berättelse är hörd ur vinden i bergsbyn bland molnen – inte skriven, inte sagd, utan nedtecknad där och då. Malin Skinnar
https://mlf3xrcqfxib.i.optimole.com/Qv8YFg-wcrtrvOL/w:1000/h:1333/q:75/https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/IMG_4847.jpg32642448Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/malin-skinnar-visual-storyteller-artist-logo-new.pngMalin Skinnar2019-09-10 13:55:122019-12-22 07:45:07If you love the moon you give birth to longing - Bulgarien
