Företagande och husbilsstudio
”Jag läser på #downshifting kommentarsfält att man ska jobba mindre, äga nada och vila mer.”
Men att bryta sig ur muddrad farled betyder ju tyvärr inte vila. Allt måste man göra själv. Men det är ändå värdefullt att gå egen väg.
Någon skrev i en tråd att hen vill eller tänkte inte jobba för ”alla företagare som suger ut en” att hen nog helst ville vara ”ledig”.. att det var målet för skiftet och godast metod för världen.
Bra, tänkte jag, slava icke för ond om du nu träffar på nån utbränd boss med galet temperament… Men att vara downshiftad betyder inte direkt att vara ojobbandes…. det är en oröjd väg och du må slita … hela tiden.
Försökte förgäves få tag på ett dussin av mina entreprenerande vänner för ett liten mötesfråga men alla jobbar sju dagar i veckan 19 tim om dygnet .. även fäbostintan på vallen .. hon sa hon inte hade tid att prata ens.
Att skifta från att utföra uppdrag åt någon till att driva allt själv innebär massa risker. Finns ingen uppbackning när man kliver av systemen.
En småentreprenör är lika kreativ som nånsin en konstnär men utan stipendier och pokaler.
Att omforma sitt liv till egen stig är roligt men även hiskeligt oroligt… Och bara för det är något man gärna vill betyder det inte att det är riskfritt.
Ting tar tid.
Jag bytte mitt underbara hus mot husbil – men det gick ej fort! Det bestod av flera års avväganden som ledde till beslut och verkställande.
Fast dagen man får yrväderskraften och lusten att försöka är det som en hemlig smak på tungan.. en urdrift att prova klara sig själv.. som torpare, klubbägare, getostförädlare eller webbredaktör. Och jag tror det är viktigt för klotet.
Nån måste bryta mönster och härföra. Den lustfyllda, rastlösa driften att prova är en del av vår utveckling framåt.
Att behöva ändra liv kan komma ur vad som helst. De flesta har en på vippen tipping-point några gånger i livet där man måste tvingas strukturera om vare sig man vill eller ej. Fångar man den stunden kan man faktiskt försöka styra forsen dit man önskar.
Att vattna sina fålar fem är tidskrävande… Men även att vårda en vision och få den i rullning.
Åter igen till de många kommentarerna på downshiftingsidor om att ”inte jobba” och konsumera nada. Liv är ju för de flesta att vilja utveckla och hjälpa varandra. Det man själv drar igång kan gynna en annan. Och har man turen att umgås med företagande tänkare kan faktiskt det som sås bli skörd som genererar nya möjligheter. För alla.
Och en av de viktigaste sakerna; att jobba, skapa, försöka ger utbyte mellan människor, förtroenden och nödvändig tillit. Få kan rå sig själva. Liv är ett handlande och utveckling är en av de finaste saker mellan människor.
Att skapa tillsammans ger glädje. Det är liv.
Jag tror att den som sköter sin lilla grodd och låter den spira alltid gör rätt.. men det betyder ju inte att det alltid är lätt. Oftast inte.
Men möjligt!
Det är bästa att pröva. Livet vill det. Och allt tar tid.
Man vill ju även bli sin egen lyckas smed genom att bidra till andras välmående…
Det är normalt och en medmänsklig arvedel.
Och vare sig man vill eller ej så ingår vi alla nånting… i en gatas rörelsemönster, i naturens kretslopp, komma ur familjer, samhällen och världen.
Vi kommer alltid konfronteras med tanken på vår nästa och självständighet innebär ännu mer beroende av seriösa kontakter och utbyten.
Men chansen måste tas så fort den märks.. att fånga driften att testa. Jag tror verkligen det!
Är det inte bättre odla bångstyrekraften än att fylla hålet med antideppmull…
Svårast må varit att bli till, eller hur?
Tänk att ha chans att bli en ägg-del och del av spermabigbangen och sen klara av förlossningen.
Jistanes….
Därefter må man odla sin tillblivelse och kolla så tandttrollen och eventuell livsleda inte får fäste.
Polera tand o sinne två gånger om dagen….
Jag bebodde inte vägen som minimalist för att ojobba. Jag älskar att skapa, förmera och odla idéer till koncept. Mitt minimaliserande gav mig vingar.. det var lättare för mig med bostad, ateljé, kontor och fordon i ett.
Alltså en husbil. Inte ägandes 4 olika plattformer utan en kapsel på hjul.
Inte alls billigare initialt men gör resandet möjligt och även stannandet länge på nya platser fruktsamt.
Måste ha vänner och familj som peppar och pysslar om mig. Måste ha folk som inspireras av min drift även om jag kör vilse och måste själv tycka att vägen är målet.
Det blev oerhört påtagligt som mobil entreprenör och digitalkreativ nomad i en kabyss på fyra hjul; att vägen är målet.
Jag fick dock i maj 2019 ompröva beslutet med vägstudio detta sista femte år och jag sålde husbilen.
Men det beror inte på varken den lilla hyddan, rörligheten eller minimalismen utan på att husbilsbranchen är för långsam i svängningarna och drivmedlet inte lever upp till dagens miljöhänsyn.
Vi är i en tid då det är möjligt att vara med trots att vi följer egen väg. Och det vill jag utforska.
Så jag fortsätter – i kappsäck.
Vill du läsa mer om minimalism och hur jag tänkte så läs gärna på LITEN YTA STOR RYMD.
