Inlägg

Företagande och husbilsstudio

Digital nomad

”Jag läser på #downshifting kommentarsfält att man ska jobba mindre, äga nada och vila mer.”

Men att bryta sig ur muddrad farled betyder ju tyvärr inte vila. Allt måste man göra själv. Men det är ändå värdefullt att gå egen väg. 

Någon skrev i en tråd att hen vill eller tänkte inte jobba för ”alla företagare som suger ut en” att hen nog helst ville vara ”ledig”.. att det var målet för skiftet och godast metod för världen.

Bra, tänkte jag, slava icke för ond om du nu träffar på nån utbränd boss med galet temperament… Men att vara downshiftad betyder inte direkt att vara ojobbandes…. det är en oröjd väg och du må slita … hela tiden.

Försökte förgäves få tag på ett dussin av mina entreprenerande vänner för ett liten mötesfråga men alla jobbar sju dagar i veckan 19 tim om dygnet .. även fäbostintan på vallen .. hon sa hon inte hade tid att prata ens.

Att skifta från att utföra uppdrag åt någon till att driva allt själv innebär massa risker. Finns ingen uppbackning när man kliver av systemen.

En småentreprenör är lika kreativ som nånsin en konstnär men utan stipendier och pokaler.

Att omforma sitt liv till egen stig är roligt men även hiskeligt oroligt… Och bara för det är något man gärna vill betyder det inte att det är riskfritt.

Ting tar tid.

Jag bytte mitt underbara hus mot husbil – men det gick ej fort! Det bestod av flera års avväganden som ledde till beslut och verkställande.

Fast dagen man får yrväderskraften och lusten att försöka är det som en hemlig smak på tungan.. en urdrift att prova klara sig själv.. som torpare, klubbägare, getostförädlare eller webbredaktör. Och jag tror det är viktigt för klotet.

Nån måste bryta mönster och härföra. Den lustfyllda, rastlösa driften att prova är en del av vår utveckling framåt.

Att behöva ändra liv kan komma ur vad som helst. De flesta har en på vippen tipping-point några gånger i livet där man måste tvingas strukturera om vare sig man vill eller ej. Fångar man den stunden kan man faktiskt försöka styra forsen dit man önskar.

Att vattna sina fålar fem är tidskrävande… Men även att vårda en vision och få den i rullning.

Matgrupp runt barbänken

Åter igen till de många kommentarerna på downshiftingsidor om att ”inte jobba” och konsumera nada. Liv är ju för de flesta att vilja utveckla och hjälpa varandra. Det man själv drar igång kan gynna en annan. Och har man turen att umgås med företagande tänkare kan faktiskt det som sås bli skörd som genererar nya möjligheter. För alla.

Och en av de viktigaste sakerna; att jobba, skapa, försöka ger utbyte mellan människor, förtroenden och nödvändig tillit. Få kan rå sig själva. Liv är ett handlande och utveckling är en av de finaste saker mellan människor.

Att skapa tillsammans ger glädje. Det är liv.

Jag tror att den som sköter sin lilla grodd och låter den spira alltid gör rätt.. men det betyder ju inte att det alltid är lätt. Oftast inte.

Men möjligt! 

Det är bästa att pröva. Livet vill det. Och allt tar tid.

Man vill ju även bli sin egen lyckas smed genom att bidra till andras välmående…

Det är normalt och en medmänsklig arvedel.

Och vare sig man vill eller ej så ingår vi alla nånting… i en gatas rörelsemönster, i naturens kretslopp, komma ur familjer, samhällen och världen.

Vi kommer alltid konfronteras med tanken på vår nästa och självständighet innebär ännu mer beroende av seriösa kontakter och utbyten. 

Men chansen måste tas så fort den märks.. att fånga driften att testa. Jag tror verkligen det!

Är det inte bättre odla bångstyrekraften än att fylla hålet med antideppmull…

Svårast må varit att bli till, eller hur?

Tänk att ha chans att bli en ägg-del och del av spermabigbangen och sen klara av förlossningen.

Jistanes….

Därefter må man odla sin tillblivelse och kolla så tandttrollen och eventuell livsleda inte får fäste.

Polera tand o sinne två gånger om dagen….

Jag bebodde inte vägen som minimalist för att ojobba. Jag älskar att skapa, förmera och odla idéer till koncept. Mitt minimaliserande gav mig vingar.. det var lättare för mig med bostad, ateljé, kontor och fordon i ett.

Alltså en husbil. Inte ägandes 4 olika plattformer utan en kapsel på hjul.

Inte alls billigare initialt men gör resandet möjligt och även stannandet länge på nya platser fruktsamt.

Måste ha vänner och familj som peppar och pysslar om mig. Måste ha folk som inspireras av min drift även om jag kör vilse och måste själv tycka att vägen är målet.

Digital nomad

Det blev oerhört påtagligt som mobil entreprenör och digitalkreativ nomad i en kabyss på fyra hjul; att vägen är målet.

Jag fick dock i maj 2019 ompröva beslutet med vägstudio detta sista femte år och jag sålde husbilen.

Men det beror inte på varken den lilla hyddan, rörligheten eller minimalismen utan på att husbilsbranchen är för långsam i svängningarna och drivmedlet inte lever upp till dagens miljöhänsyn.

Vi är i en tid då det är möjligt att vara med trots att vi följer egen väg. Och det vill jag utforska.

Så jag fortsätter – i kappsäck.

Vill du läsa mer om minimalism och hur jag tänkte så läs gärna på LITEN YTA STOR RYMD. 

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Själens spärrvakt och fulla skåp

Malin målar sagor och berättelser

Själens spärrvakt



Man bör kolla sin barometer ofta, ofta. Knacka på glaset å checka själens spärrvakt innan skåpen blir så fulla att man inte kommer vidare.  Jag undrar hur människor som aldrig röjer och dessutom shoppar egentligen klarar sig.

Malin målar sagor och berättelser

Jag är i punkåldern. Mildvild. Kastar. Rannsakar o välter. Har levt på jorden sen förra seklet. Så himla länge. Full av meningar, möten och passioner. Lastad med projekt och verktyg för att smida drömmar.

Jag ger bort allt men behåller visst. Spar det som är mitt jobb. Må få kosingen, maten och fixa farleden.

Skådespelare bland pappdockor

Min kreativitet är organiserad. Jag har skärmar, klämspots, verktygslådor och viss barnteatervärld kvar. Har kontor. Kan stämpla, stansa, tejpa, posta. Jag gör mina jobb. Får dem inte. Bygger själv och levererar. Är jobb. Kan kallas kulturentreprenör. Eller skapare.

Det var år av splittertid.. Stördes å det djupaste i mitt bo och kunde ej skörda varken sång eller bild. Jag har inget jobb att gå till. Jag är mitt verktyg. Själens spärrvakt är min penna, hjärna o pensel. Mina sånger är mitt skratt. Men jag stördes. Inte av kärlek eller familj utan av kommunal vimsig stadsutveckling. Men det är en annan historia.

Dalkullas alla möbler designade av Malin Skinnar

Men jag stördes. Kunde inte fokusera. Lyckades dock göra en bok och manus till en film. Men inte en enda sång. Rösten tog slut. Melodierna som ramlade ur fickor och promenader. De som trillade ur kroppen när jag diskade, sov eller såg vinden i träden – de försvann.

Tänker mycket på det. Hur jag påverkas av intryck som alltid blir uttryck. Inser det knasiga att  vilja ropa ut mina bulletiner varje dag. På facebook om det funkar annars via mess eller små föreställningar.  Går inte det så blir det flaskpost eller ristad sten. Tror det är människans lott… Viktigt.. fast man inte vet det just då det tasslas och gastas.

Matgrupp runt barbänken

Men som männniskotroende anser jag att driften att berätta är nedärvd. Att skvallra likaså, beklaga, kontakta, förmedla och predika. Allt är en  nedärvd överlevnadsgen och  viktig för balansen i den samlade genbanken.

Men facebook och iPad har dock förändrat mycket. Dessa otroliga uppfinningar har minskat mitt bruksutrymme. Dock brer jag ut mig överallt till dem som vill dela mina iakttagelser.

Jag är i punkåldern

Men inte behöver jag en härva sladdar. Heller inte en scen med spotlights eller en ateljé med massa färgburkar och möss. Behöver inte ens ett kontor. Kan egentligen jobba från ett cafe eller stup. Dansa med dagen…

Funderar nu på ekonimin. Den själsliga. Hur mycket livsinsats krävs för inkomst? Och vad ska man med sitt förvärv?

Vanmakt whiplash, försäkring

Ser alla teaterlådor från mina turnéer. Alla böcker från då jag forskade som besatt på Arktis och urfolk. Så mycket och så noggrant. – Kasta – skänka – återvinna –  posta. Ge till nån annan med för mycket ….

Jag undrar hur människor som aldrig röjer och som dessutom shoppar och till och med samlar egentligen klarar sig. Man får ju knappt plats med sina år ju fler de blir.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

Nu i röjpunkens tidevarv är jag väldigt glad att jag bor i min kropp redo att kasta loss och bryta upp. Arg med. På så mycket tidsslukande hål och samhällelig feghet. Allt blint blundande.

Rannsakar min tid och ska jag stå ut i detta inrutade lands likriktade mönster så måste jag chocka mig själv med äventyrslyckan. Vill inte tappa mina sånger igen. Måste va så fri så att inget kan rå på hur jag lyfter mina vingar eller när existensen.

Natt i ateljehusets verkstad.

Jag punkvältrar vidare och söker andra som inser att valet går  att göra.

Med ond rygg eller rörigt minne. Med sorgesjäl eller för stora åtaganden.

Man bör kolla sin barometer ofta, ofta. Knacka på glaset å checka själens spärrvakt innan skåpen blir så fulla att man inte kommer vidare.  Ålder ger överfulla lager såväl invändigt som utvändigt. De yttre är till absolut ingen nytta…

Malin målar sagor och berättelser
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Femårsplanen skapar egen styrfart

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka
tecknad kvinna med odjur i sitt går

Femårsplanen

Femårsplanen skapar inre styrfart. Jag ser tiden framför mig. Märker att minnen tar stor plats och präglar mina val. Livet består ju inte bara av nuet och morgondagen utan vi alla verkar  ha epoker som sätter  spår i vårt inre. Tittar man på sin egen väg så är det vårt förflutna som bildar tydliga öar. En seglats genom livets arkipelag.  Den jag möter blir min spegel. Jag måste nog själv sätta farleden – så gott det går.

Visionen tycks vara styrfarten och det passerade en sorts barlast som ger tyngd åt livets farkost. En balanserande punkt som gör att man inte stjälper runt vid minsta lilla våg. Tänkte styra kosan dit näsan pekar istället för att låta kärlekar eller jobb prägla mitt liv. Minimalism blev ett medel för att nå mitt mål. Satte jobb, umgänge och bo i samma skuta för att testa.

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka

visionen är styrfarten

De toppar man kommer upp på är fantastiska när man följer sin inre kompass och väl värda mödan. För mig har det varit att klara av att minimera mitt bohag till ett så smidigt bagage att jag faktiskt kan bebo en farkost.

När jag var liten drömde jag om en eka. Byggde den under bordet och drömde om vågor. Men det bidde en etta på fyra hjul med kokvrå istället. Ett hem som kan utvecklas till studio, ateljé eller sovrum beroende på lust och omständigheter.

Mysa i kojan

bebo en farkost

Att göra mig av med allt, downshifta och bli en digital nomad är förstås möjligt för jag är boende i ett jämlikt, digitalt samhälle utan barn. Men jag tror alla kan tillämpa modellen för att fokusera sin kraft. Bortkollrade av stress och önskningar verkar vi missa vardagen och gastar grattis och hurra som livsuppehållande mantra på fb i parti och minut.

Jag undrar ofta varför men tror det handlar om samma sak som gravitationen. Vi måste klamra oss fast i systemen som gör våra liv verkliga och meningsfulla innan vi trillar av pinn. Ritualer hjälper oss att hålla insikten om rymden stången.

-Hej och Goddag, Glad Påsk och Hurra.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

epokeskiften

Men mest tror jag vi lever i epoker. För mig är det tydligt när minnesbanken präglats. De förhållanden jag haft, jobb, vänner och vardag blir tillslut det som kallas mitt liv. Vissa perioder har varit oundvikliga. Andra saliga. Några ointressanta.  Femårsplanen ska skapa min styrfart.

Jag minns 2-4  årsåldern, 5-6 årsåldern , 7-10 årsåldern, 16-23 årsåldern, 24-38 årsåldern, 39-47 årsåldern.  Märker att minnen av vardagen blixtrar och väser. Tidsepoker som givit min personliga självbild en sorts mening. Alltså måste vardagen vara väldigt viktig för oss.

Spana mot det okända

minimalistisk livsstil

Skulle man inte på sin  fyrtioåttonde födelsedagen kunna prägla sina rutiner med en minimalistisk livsstil precis så som man tillåtit arbete, stress och kärlekar bilda kontentan av ens existens?  Plötsligt kändes det som om jag måste starta direkt, nu på studs om jag skulle lyckas med min manöver innan nästa epok är över.

Jag satte mig i bilen och for i väg mitt nyårsnatten år 2014-15, mol allena. Insåg att det jag gör är det som blir min tid innan sextio. Att det faktiskt är en ny epok som landar i mitt knä och att jag är vuxen nog att se det. Kanske också modig nog att förstå livets kurva. Som en liten fågel landade åldern på min axel, färdig att kläs i den skrud jag valde.

Fordon täckt av snö

ting tar tid

Ting tar tid. Jag vet det. Och de enklaste saker måste få grogrund för att växa. De måste skyddas och skötas, kanske försvaras och stöttas. Hur lång tid tar det innan en ide slår rot?

Två år slog jag fast och beräknade att det tar sammanlagt fem år för den att bära frukt. Men fröet har redan vilda groddar som sprätter i bingen.

tecknad häst och naken kvinna

det gäller att satsa

Är det för svårt för mig? Jag hörde rösten inom mig som babblat på under bilkörningen dagen före. Nej, hur skulle min egen livslust egentligen kunna vara för svår?

Egentligen är det bara att sätta ena foten framför den andra. Sen vips så är man på en ny plats med annan överblick. Ändrade förutsättningar och därmed nya möjligheter.

husbilsbadrum

svedjefinnarna i finnskogen

Körde förbi ett gammalt finnskogspörte. Att vara svedjebrukare i dessa täta tassemarker måste varit ursvårt. För dem tog det 3-5 år innan rågen gav skörd och fröna de satte var ej fler än högra handskens tumme.

Ändå klarade de sig och befolkade hela västsveriges djupa skogar. Nog skulle väl jag då klara att skaffa mig ett mobilt hem med företag ombord utan att coola vippen, anno 2015, med mobilen på fickan!

Svedjefinnar


liten yta med mycket rymd

Nyåret tvåtusenfemtons  tredje kördygn strukturerade jag femårsplaner mellan slirande långtradare i snömodd och insåg att det jag nu skulle göra blir faktiskt min kommande epok. Den kommer sätta spår i framtiden och jag väljer det själv. Detta vill jag ha gjort.

Stannade och sov på ett motell. Mös bland brunt och grått. Satt i baren med skramlande frysdiskar och kände en märklig frid. Detta är faktiskt  ett verkligt livsprojekt. Inte bara en tillfällig färd utan något som omvandlar hela det sätt jag lever och arbetar på. För att skapa stor rymd på liten yta krävs fokus. Och det ger glatt humör.

Två enkelbäddar på hotell
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Okänd väg och fallgropar

Malin på väg genom vinterlandskapet
Malin på väg genom vinterlandskapet

Okänd väg och fallgropar

Jag ska köpa mig en husbil. Ett rullande hem där jag ska bo året runt.  Det är roligt att vara mig just nu. Jag ser glad ut i ögonen. Jag ser det själv i backspegeln. Min sjal och mobilen är det enda jag behöver. Jag kutar ut och in på husbilsbilfirmor i landet.

Frågar efter seriös hjälp och får mycket skiftande bemötande. Jag vet inte om det är vanligt att tjejer själva söker husbil.  Ser att kunderna runt om mig är äldre och kommer som par. Jag ska köpa min första  husbil. Undrar om nån av dem jag möter bor året runt.

Söker husbilar i vintermörkret

Jag vet verkligen inte vad jag ska titta på för husbilar. Men det är roligt. Kunderna pekar och visar vänligt då jag frågar. De säger de haft en sån bil innan och att jag ska passa mig för visst. Här är en värld lika okänd som dejtingrymden. Full av fallgropar.

Bilens stamtavla är något jag bör kolla. Importerad, en eller fler ägare, historik? Folk verkar liksom i alla andra världar här välja vad alla andra väljer och fortsätta på samma märke de en gång haft. Jag ska köpa ett rullande hem.  Ett åretruntbo. En okänd värld.

Titta in i bilens motor

Jag tittar på formen. Ser bara framför mig hur jag reser och når okända platser, möter främlingar och har tid att stanna till hos gamla vänner. med mitt rullande hem.

Varenda husbilsvisit blir till en drömvision om hur jag kokar te. Minimalism är lockande. Behöver visst bara tepåsar. Jag kör genom vinternatten.

Teckning av Malin Skinnar

Jag öppnar  min trettiosjunde husbilsdörr denna vecka. Låset faller av. Kan lås falla av? Jag inser att det är mycket som måste kollas innan jag slår till.

Att gå okända stigar innebär fallgropar.  Att parera alla bekymmer ingår i en vandring mot nya mål. Inget att oja sig över. Men det är mycket att ta in.

Teckning. Bilmek lyfter kvinna i röd klänning och håller hennes bil i famnen.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Min mig är tio steg före

Malin ser ut över landskapet
Malin ser ut över landskapet

Min mig är tio steg före

Att nå sitt eget mål kräver visioner vidare än riktpunkten.

Jag är ute med min mig. Hon vill något.
Jag lyssnar. Jag fixar. Ber vänner om hjälp. Främlingar om stöd.

Min mig är tio steg före. 
Jag sliter med logistiken långt därefter.

Hon därinne har något i sikte. Vis av att bebo min kropp vet jag att hennes vingar bär. Men det är inte lätt. Denna gång så mycket nytt att lära. Okänd farled.

Förvånad reser jag med. Lite modig måste jag vara. För hon tar mig till situationer som jag aldrig erfarit.

Drar mig in och ut genom skog och dal. Över konungadömen in i republiker. Mellan wifi-jakt och kartspår. Hon där inne har något i sikte.

När detta tillstånd infinner sig är det ingen ide att tveka.
Bara att verkställa. -Tar i tu med ting jag aldrig nånsin gjort…

Vy över stockholm från husbilsfönster med dator
Vyn över havet från husbilen

Jag muddrar egen farled. Det tar tid.

Går inte snabbt. Ej fort. Kräver fokus. Tro hopp och kärlek. Lust. Envishet. Märker att jag blir stingslig av tvivlare. Glad av de fria. Den som inte prövar hon faller ändå till slut av pinn vare sig hon vill eller ej. Att göra det jag gör verkar ta lika mycket tid som när jag byggde mitt hus. Jag sökte hem dagligen i 2 år. Fann och byggde i 1,5.


Malin Skinnar bygger skulptur med hampa, stockar och stenar på Landart festival Rugen.

Nästan som nu. Muddrar min farled och kastar ankare där jag tror det funkar.

Man kan inte riktigt veta hur man gör för att erövra egen kunskap och förverkliga visioner.

Det går bara att prova. Åse och iaktta. Försöka för det är väl det enda som är möjligt.

Pröva sina vingar. Förmågan. Tro på att lusten är nödvändig nedärvd överlevnadsgen.

Att nå sitt mål kräver visioner vidare än riktpunkten. Jag vet att jag kanske bommar. Men det gjorde även Columbus. År 1492 trodde han att den snabba vägen till Indien låg i hans kölvatten.  Den västliga vägen till Indien.

Att anträffade helt fel kontinent spelade mindre roll. Huvudsaken är att den som genomför en vison försöker och tror på sitt syfte.  Jag ska inte långt och länge. Inte erövra. Bara lära mig hur man gör för att leva mobilt.

Man måste försöka. Lägga en sten intill den andra. Ett steg framåt och själv följa efter med kroppen sin. Tänka. Hoppas. Göra.


Malin Skinnar och Annika Lykta byggde landartskulptur av hampa och stockar på stranden. En soltork.

Man måste försöka. Lägga en sten intill den andra. Ta ett steg framåt och själv följa efter med kroppen sin. Känna, hoppas, göra. Det är ingen idé att leva någon annans liv. Det är bara den man råkar bebo som är värd att haka på.

Det är iallafall den enda varelse man egentligen hinner fatta något av.  Måste muddrar egen farled med inre visioner.

Malin Skinnar Storyteller

Lite modig måste jag vara, för hon tar mig till situationer jag aldrig erfarit …

Hur kastar man saker?

Hur gör man sig av med saker

Kastat 5000 brev och dagböcker

Malin Ultrahuset, Handen.
Skrivna minnen från ett helt liv

Malin Skinnar

vad bär vi med oss när vi lämnar?

På denna bild är jag 17 år och i mitten av en av alla fröjdefulla förflyttningar. Mormor tog bilden, för hon tyckte jag såg rolig ut med mitt märkliga lass. Egentligen samma saker som idag. En lampa och en skrivmaskin. Nu har jag en dagsljuslampa som viktigaste detalj när jag lyfter runt mina saker.. Och telefonskrivmaskinen. Fortsätter kasta. Går till skåpet. Sorterar kläder så det ryker om galgarna. Fick över en säck med superbra gortex o päls till bedjaren vid Ica. Dubbla ting gör ej nytta.

Viktigast: att tro att allt verkligen är viktigt som känns! För det är det!

Livet blir varken bättre eller sämre. Det går banne mig upp o ned o hit o dit i ett. Kunde lika gärna köpt två kylskåpsmagneter på macken med poem i plast istället för allt detta undrande. Hittar en lapp och kan inte tyda namnet. Tänk att jag missade ett helt frieri! Jag verkar ha skrivit jämt.. sen jag föddes.. å ritat o tänkt ut olika teser om världen. Såååå mycket bokstäver och skisser. Som om jag alltid beskrivit. Står i en lokal o sorterar lådorna granne med ett gravstenslager. Liv. Vi bär ett namn. Andra en titel. Några en sentens eller Mor o Fru som epitet. Vissa är lantmätaren eller direktörn. Liv. Vara. Kämpa. Råka dö.

Insikt: Mellan födsel och död gäller det att gripas av iver så man hinner fånga stunden.

Dagbok uppslagen 1976

Vad är det hos människan som ger oss denna iver att förklara och beskriva. Inte alla av oss. Men många. Denna lilla dagbok, min tredje fullskrivna som tioåring. Den fanns inte på nätet. Gillades inte utan låstes och gömdes. Vem talar vi till? Jag fick ett skrivbord. Ett grönt av mor. Hon målade det i många lager. Glansig vacker grön färg som jag ännu kan känna doften av. Hos låssmeden ordnade hon nyckel. Till hurtsen under skivan. En låda för privata ting. Ett fack för hemligheter. Det var så stort. Att få denna gröna desk. Med nycklar i par. En om halsen och en gömd i nallens kofta. Vad är skillnaden nu och då. Hur hade jag skrivit om nätet fanns 1976?

Liv är bara lite svårt. Mest går det oavsett. Och går det så går det för det brukar gå bra!

Argt brev från barn

Detta brevet är från stunden då jag insåg att om inte jag gjorde något skulle inget hända. Hur kunde radion släcka livslusten hos alla oss barn? Jag skrev under med småsyskonens namn, de som inte ens kunde hålla pennan samt en ovetande grannkompis. Brevet postades. Detta var kopian. Ingen kopiator, dock fungerande postverk. Det tog nästan 8 år innan radion blev tillgänglig för alla åldrar. Däremellan Tracks med Kaj Kindvall och Eldorado av Kjell Alinge. Ständigt överspelade kasettband med kapade slut och oändligt långsamma skoleftermiddagar utan något att lyssna på.

Måste minska antalet lådor fast jag givit bort 99 % av mitt bohag. Husbilen var ju heller inte målet, utan fortsättningen.

Minns ni hur brevpapper doftar? Hur blod smakar då man slickar igen kuvertet och skär sig på tungan. Kan barn förstå dessa konstiga ord? Blödande posttungor? Blyerts man inte fick tugga på. Kulspets som läckte. Aspträ som smakade i linjalen. Ingelas rosa suddegum. Mitt var vitt och fult men raderade bra. Carinas med glitter i som lämnade silverränder på arket. De rosa stank så fröken blev allergisk. Bubbelgum under bänken. Pennfack fulla med lappar från Marika. De vansinnigt hemliga breven senare från Ulrika, Åsa, Jeanette och Josefin. Den oändliga längtan efter bästis Kristina med långa sommarlovsbrevväxlingar på Öland. Idas bekännelser. Pärs andetro, Hans chansfrågning och Ingos lust.

Spara och kasta inte, ropar vänner! Men jag vill och måste.

Malins diktböcker kastas

Jag stod med tonvis med dikter. Helt galet kändes det att kasta allt. Och helt märkligt och helt möjligt. Jag gör ju ändå samma saker igen o igen. Brinner, kämpar, slocknar, kämpar, stöttar, älskar. Lever. 47 års tankar sorteras på tipp. Visst e skrot annat plast. Imorgon är ny dag. Vems dag? Fånga dagen. Låta den bli till barkas eller som väv i en flygande matta? Det känns respektfullt att sluta askar och låta dem gå upp i rök. Var sak har sin tid. Man ska inte arkeologiska sitt eget liv. Nu tipp och gåvoskänktur. Trummor iväg och vackerfiltarna .. alla breven …

Märkligt och helt möjligt …

Malin Ultrahuset, Handen.

Alla låtar med punkbandet Kos Dagbok. Massor av kassetter, bilder från fotoskolan 85. Minnet från Ultrahuset i Handen då publiken hoppade upp på scenen och jag fick sjungande gömma mig bakom trummisen. En underlig värld att uppträda i men fantastisk period av skapande. Vi hade filmer på scen och spelade punk med trasiga kastanjetter. Jag hittar skisser till sagor, fotografier på kärlekar, utkast, synopsis och kassetter. Millioner med band. Egen radioteater. Varenda år långa prator. Opera med bästisen i sängen. Lyssnar, skrattar och kastar. Hade tänkt spara dem till något. Visste ej vad. Till en pjäs, ett föredrag en föreställning. Bok? Idag var det visst de skulle ha funktion. Att lätta ankar och ändra rörelser.

Se över sin tid, strukturera och fortsätta.

debattinlägg från 10 åring

Summan av kardemumman vet jag nu. Jag har kastat 5000 brev. 17 dagböcker, massa skissblock o diktböcker och alla fotografier. Allt jag skrivit är samma sak om än i 16 kartonger.. Liv är kort. Liv är långt. Passionen enorm men kärlekar olika. Kastat fotona o breven från mina största epoker och intensiva satsningar. Gett bort mina finaste saker från turneer, förr och barndom. Jag har ett mål. Minimalism och färdandes väg.Jag fortsätter skriva om minimaliserandet på torsdagar. Om skiftestiden. Och mitt val att inte fortsätta som innan. Att sluta bära skatter. Jag har funderat mycket över möjligheter: Om å göra ting. Ser system i görandet. Förändrandet. Förflyttandet. Tillslut hade jag iallafall bara 10 lådor kvar, men skulle ju flytta in i en husbil där inga lådor alls fick plats! Husbilen var heller inte målet, utan fortsättningen.

Summan av kardemumman vet jag nu …

Slutsats: Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.

Malin Storyteller Logo

Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.

Reportage om mig i husbil & husvagn

Klipp ur tidning

möten och möjligheter Husbilen medför så många kontaktytor. Överallt. Spännande möten, nya grannar .. inneboende, uteboende, tillit och äventyr. Samtidigt är jag fri att lämna när jag vill. Fri att styra, ställa, tänka, agera. En detalj jag inte reflekterade över. Dessutom är jag numera alltid är hemma överallt, oavsett adress click to find out more. […]